Träningsmatcher är naturligtvis bara träningsmatcher. De ska inte ses som något särskilt säkert tecken för hur det sedan går under säsongen. Vad man rent generellt kan säga är i och för sig att det alltid är bättre att vinna fotbollsmatcher än vad det är att förlora träningsmatcher. Något Liverpool nu märker av efter att på kort tid ha förlorat två matcher mot Dortmund och mot Sevilla.
Förväntningar kan vara farliga saker. Och Liverpool brottas för närvarande med rätt rejäla förväntningar, från andra och på sig själva. Där finns den uppenbara förväntningen att nu gå vidare och vinna ligan, och vetskapen att detta kan kräva att knappt förlora en enda fotbollsmatch alls. Och där finns förväntningarna som lastats på dem efter vinsten i Champions League, efter vilken de krönte sig själva till ”Kings of Europe”.
På sätt och vis är det fullt förståeligt att Liverpool gick lite bananas efter triumfen i Madrid. Det var deras första titel på länge, den första stora titeln på väldigt länge, och den första titeln under Jürgen Klopps tid som manager, ett slags kvitto på de framsteg klubben har gjort. Efter att ha gjort en så stark säsong som de ändå gjorde måste det också vara skönt att få avsluta den med att lyfta en riktigt stor titel.
Men ”Kings of Europe”? Låt oss inte gräva ned oss i att det är en märklig sak att kalla sig själva för när man inte är ens i närheten av att vara den klubb som vunnit Champions League flest gånger. Men det visar även på att betydelsen av att vinna Champions League kan ha getts för stora proportioner, som om det skulle betyda något mer i realiteten än att man i själva verket har vunnit en europeisk cupturnering.
Att kalla sig själva för ”kungar” ökar naturligtvis trycket. Finns där en kung så finns där även de som vill störta kungen och ta hans tron. Att vinna Champions League kommer självfallet i sig få andra lag att vilja plocka deras skalper, men ett lag som kallar sig själva för kungar vill man självfallet ta ned på jorden desto mer. Inte minst är det lurigt att kalla sig själva för kungar av Europa när man inte först är kungar på sin egen hemmaplan.
Man riskerar skapa en omöjlig kravbild på sig själva. Inför matchen mot Dortmund hade några av de besökande supportrarna gjort ett banér med den ungefärliga texten att ”kom igen Liverpool, spela som ’Europas kungar’!” Utöver det möjligen lite fåniga i det ordet eller uppmaningen i sig så är det så klart en inte helt realistisk förhoppning för en av lagets första träningsmatcher under försäsongen.
Reaktionen på de båda förlusterna har väl knappast heller varit upplyftande. Irritationen på ett för all del fult spelande Sevilla, och på en ful spark i synnerhet, kändes som om den gavs orimliga proportioner. Kritiken mot spelarna, i synnerhet då de yngre spelarna, blev överdriven och framför allt onödigt kategorisk. Det vore däremot inte att överdriva att kalla reaktionen på sociala medier för något hysterisk.
Vilket naturligtvis väcker frågan, om detta är reaktionen när Liverpool förlorar en eller två matcher under en i grova drag fullständigt betydelselös försäsong, vad blir då reaktionen om eller rättare sagt när Liverpool förlorar en eller två matcher under säsongen? Då går det inte att slösa tid och energi på att tycka synd om sig själva. Eller är utgångspunkten i själva verket att Liverpool inte ska förlora några fotbollsmatcher alls?
Vilket självfallet är en fullständigt orealistisk utgångspunkt. Den bygger naturligtvis på den förståeliga men logiskt haltande tankegången att om Liverpool ska vinna ligan så har de inte råd att förlora en enda ligamatch. Sanningen är inte riktigt så enkel. Man City förlorade fyra matcher förra säsongen men vann ändå ligan. Bland annat just för att de inte reagerade hysteriskt när de väl förlorade dessa matcher.
Börjar man prata om sig själva som kungar ligger det nära till hands att det smyger sig in en känsla av att vara osårbara, att man helt enkelt inte kan förlora. Vilket riskerar bli en rätt smärtsam process när man ändå förlorar en fotbollsmatch, och tvingas hantera en verklighet som inte stämmer överens med den egna självbilden. Hybris är ett problem alla klubbar och spelare som vinner måste jobba med att hantera.
Alex Ferguson ställde en gång frågan till en psykolog, efter att Man Utd etablerat sig som Englands bästa och dominerande klubb, hur de skulle tänka och arbeta för att behålla sin position som Englands bästa lag. Psykologen funderade ett tag och svarade att Man Utd kunde behålla sin position som Englands bästa lag genom att hela tiden tänka och arbeta som om de vore Englands näst bästa lag.
Ett rätt tänkvärt tips när man funderar lite på det. Ett tips som borde vara väldigt lätt för Liverpool att ta till sig, givet att de ju är just Englands just nu näst bästa lag. Men att kalla sig själva för ”Kings of Europe” rimmar rätt illa med detta tips. Då har man börjat se på sig själva som något mer än Englands näst bästa lag. Den utgångspunkten kan rent praktiskt uttryckt i poäng komma att kosta Liverpool denna säsong.
Glädjen över Champions League-vinsten är förståelig, men den glädjen hör till förra säsongen. Nu är det en ny säsong, med nya förutsättningar, nya utmaningar och nya svårigheter för vilka den där Champions League-vinsten betyder just ingenting. Det är en säsong under vilken Liverpool kommer förlora fotbollsmatcher. Utan den insikten eller psykologiska beredskapen har Liverpool grävt en grop åt sig själva.