Normalt sett brukar jag försöka utgå från att journalister arbetar utifrån någon slags god vilja och god tro, att de gör sitt bästa utifrån tuffa förutsättningar, även om det inte alltid blir så jäkla bra alla gånger. Men någon gång då och då lyckas någon journalist få mig att tvivla till och med på den saken, och faktiskt väcka misstanken att journalisten ifråga antingen är köpt, alternativt medvetet eller omedvetet agerar nyttig idiot.
Martin Samuel på Daily Mail är den senaste i raden av exempel på detta. Hans intervju med Mike Ashley, Newcastles ägare, i slutet av förra veckan, rättare sagt hans val att låta Ashley obemött trumpeta ut sin story, var ett väsentligt förfelande av det journalistiska uppdraget. Precis som en dokumentär kräver faktisk självständighet mellan objekt och filmare, kräver en intervju ett oberoende till subjektet samt en journalistisk ansats.
Nu har ett och annat ljushuvud fått för sig att försöka försvara Martin Samuels sorgliga grepp med att det var ”lysande journalism” bara att få Mike Ashley att faktiskt prata. Som om det krävde ens den minsta lilla ansträngning givet att det är helt uppenbart att det var Ashley själv som ville prata, som ville få ut sin story. Låt oss säga att Samuel nog inte behövde lirka allt för mycket, i alla fall inte mer än Ashley möjligen spelade svårfångad.
Man behöver inte gräva så värst mycket djupare än att konstatera att det inte ens är första gången Mike Ashley kör det här tricket. Hans företag Sports Direct befinner sig i rejäl finansiell knipa, med en stor skatteskuld och en tvärdykande aktiekurs. När det har hänt förut så gör han en ”intervju” om Newcastle för att dra uppmärksamheten från det blödande såret. Han har gjort så förut, nu gör han så igen.
Allt det där må väl vara hänt. Ett kanske större problem är att många av hans påståenden tillåts gå oemotsagda, även fastän de är falska, felaktiga eller vilseledande. Det skulle kunna hävdas att detta åtminstone för ut dessa påståenden i dagsljus och att han nu får stå till svars för dem. Men ingen ska så klart inbilla mig att Mike Ashley efter detta faktiskt kommer svara på några sådana frågor offentligt.
Ett av dessa påståenden är att det var ”omöjligt” för Newcastle att behålla Rafa Benitez, på grund av dennes lönekrav. Något som möjligen kan ha spelat in, men Benitez själv pekar både på Newcastles begränsade transferbudget och på ett antal löften Ashley gett som aldrig infriades som hans skäl att lämna Newcastle. Båda dessa saker är naturligtvis väldigt väl dokumenterade och att betrakta som kalla fakta.
Ett annat påstående är att andra klubbar såsom Tottenham kan attrahera betydligt högre sponsorintäkter, och att Newcastle alltså inte har samma finansiella förutsättningar. Vilket är i bästa fall en halvsanning. Vad Ashley väljer att inte ta upp är för det första hur sponsorintäkter är direkt relaterade till lagets prestation, för det andra att det är Ashley själv som håller nere dessa sponsorintäkter genom att ge Sports Direct gratis reklam.
Kieran Maguire på Price of Football gör en lysande genomgång av Newcastles sportsliga och finansiella utveckling under Mike Ashleys ägarskap, bland annat genom en jämförelse med just Tottenham.
![NEWTOT]()
Sports Direct är alltså Newcastles största sponsorer, men utan att betala mer än en rent symbolisk struntsumma för saken, långt under ett faktiskt marknadsvärde. Newcastles försäljning av merchandise ägs absurt nog inte av klubben utan av Sports Direct. Vad vi har med Newcastle är alltså den totala motsatsen till den kritik som riktas mot Man City och deras ägare.
Vilket leder till att vi bör påminna ännu en gång om att för Mike Ashley är Newcastle inte en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsverktyg, och det är utifrån det perspektivet vi måste förstå hans beslut om att sälja eller inte sälja klubben.
Ett tredje påstående är att han inte är förmögen nog att äga Newcastle, och att han tror att han i så fall behöver £1,000m. Ett rätt tramsigt påstående naturligtvis, han driver för det första inte klubben med privata medel, väldigt få om någon klubb drivs på det viset, och dessutom är det verkligen ingen som begär eller förväntar sig att han skulle gå in med en miljard. Han gör en totalt oärlig jämförelse med Man City.
Kritiken mot Newcastle och mot Mike Ashley är inte att de inte likt Man City vinner Premier League. Det är inte vad någon faktiskt förväntar sig, åtminstone inte på kort sikt. Kritiken är att där saknas någon ambition utöver att enbart hålla sig kvar i Premier League, och att ha en högre ambition än så kräver självfallet inte några privata investeringar alls, än mindre om £1,000m.
Det skulle exempelvis mycket väl kunna tänkas räcka med att Newcastle slipper vara kommersiellt bakbundna till Sports Direct och i praktiken behöva avsäga sig en stor portion av sina potentiella kommersiella intäkter. Kombinerat med en kompetent sportslig ledning. Med den här typen av oärliga jämförelser försöker Mike Ashley konstruera ett falskt alternativ till sitt eget ägande och agerande.
En kompetent journalist, åtminstone en journalist som agerar på ett kompetent sätt, hade naturligtvis kunnat ta upp dessa invändningar. Martin Samuel väljer att inte göra det. Varför är svårt att säga, det är väl mest en fråga för hans eget samvete. Det kan däremot inte betraktas som något annat än ett svek mot Newcastle som klubb, mot Newcastles supportrar, och mot sitt eget journalistiska uppdrag.
Svikna av journalismen, åtminstone på riksnivå som Daily Mail, vilka väl knappast är de svagas beskyddare till att börja med, även om de mer lokalt baserade journalisterna definitivt tar sitt uppdrag på större allvar, så faller ansvaret alltmer på supportrarnas egna axlar. De borde veta om att Mike Ashleys största mardröm är tomma läktare på St James Park, supporterbojkott med andra ord.
#BoycottArsenal är en just nu pågående kampanj, syftandes på kommande söndags hemmapremiär mot Arsenal. Mycket tyder kanske just nu på att det inte precis kommer bli någon större publikfest, att matchen kommer bojkottas av stora delar av Newcastles supporterbas. Trist naturligtvis, men måste sättas i proportion till hur trist Newcastles supportrar måste tycka att Mike Ashleys tolv-tretton års ägande har varit.
För exakt 23 år sedan hade Newcastle precis med knapp marginal förlorat ligatiteln till Man Utd, men rustade under sommaren med att värva Alan Shearer för en världsrekordsumma. Det är på den nivån Newcastle hör hemma. Den nivån har de aldrig varit ens i närheten av sedan Mike Ashley köpte klubben, och Newcastle slutade ägas och drivas som en fotbollsklubb, utan istället används som marknadsföringsverktyg.
Newcastle förtjänar bättre.
:::
TRANSFERKOLLEN
Patrick Cutrone, från Milan till Wolves. Ung och väldigt lovande italiensk anfallare som kommit upp genom Milans akademi och genom varje italienskt ungdomslandslag, som redan visat sig vara en effektiv målskytt både i Serie A och i europeiskt cupspel. En riktigt spännande värvning för Wolves som definitivt hottar upp och breddar sitt anfallsregister inför kommande säsong. Berömlig – (+++++)