EFL-hörnan (#6): Swansea chockar serien!

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Swansea. Givet att Swansea av de flesta sågs som ett av seriens stora problembarn inför säsongen så har de haft en helt fenomenal säsongsinledning. Bortavinsten mot Leeds idag, Wayne Routledge med målet på tilläggstid, för upp Swansea i ensam serieledning, och Steve Cooper har onekligen haft en väldigt imponerande managerdebut.

KALKON

Derby County. Philip Cocu har inte fått någon helt lysande inledning på sin tid i Derby County, och dagens storförlust borta mot Brentford bådar knappast särskilt väl. Ännu är det kanske inte så illa att Derby County och Mel Morris faktiskt funderar på att byta manager redan, men det kan heller inte fortsätta på detta sätt för Cocu.

OMGÅNGENS MATCH:

West Brom 3-2 Blackburn Rovers. Alla målen kommer i en extremt händelserik och fartfylld första halvlek. Sam Johnstone i West Broms mål får ta på sig Blackburn Rovers båda mål och har haft en tung start på säsongen, men West Brom visade när laget vände 0-1 till 3-1 mitt i halvleken upp en synnerligen imponerande fotboll.

OMGÅNGENS:

Spelare: Ollie Watkins, Brentford. Två mål av Watkins när Brentford vann med 3-0 mot Derby County. Viktigt för Brentford som har haft besvärligt med målskyttet hittills under säsongen och som behöver få igång Watkins på full fart.

Manager: Lee Bowyer. Många undrade hur Bowyer egentligen lyckades föra upp Charlton till EFL Championship förra säsongen under svåra omständigheter. Nu ligger Charlton tvåa i tabellen. Missnöjet med Charltons ägare är omfattande, men lik förbaskat fortsätter laget leverera på planen.

BTW

Arter. Harry Arter är en spelare som för något år sedan påstods aldrig filma. Det här lilla konststycket gav honom ett andra gult kort och utvisning.

Leeds. Full pott på bortaplan. På hemmaplan har Leeds redan tappat fem poäng samt åkt ur Ligacupen.

Säcken. Torsk igen för Stoke och Sheffield Wednesday, och Nathan Jones och Lee Bullen är nog de som främst får oroa sig för sparken under landslagsuppehållet.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (+++). Lysande seger för Brentford mot Derby County, om än en seger med offensiva förtecken. Stabil insats i backlinjen av Jansson.

Nicklas Eliasson, Bristol City (+++). Startade på högerkanten för Bristol City och spelade hela matchen mot Middlesbrough. Bra insats.

Ralph Hasenhüttls omedelbara effekt på Southampton kan inte ifrågasättas. Ett lag som dittills bara hade vunnit en enda match på de 15 första omgångarna, gick vidare och vann åtta av de följande 23 ligamatcherna. Detta var den omedelbara effekten av Hasenhüttl, en effekt som höll Southampton kvar i Premier League, och många såg positivt på den mer långsiktiga effekt Hasenhüttl skulle kunna ha på Southampton.

Hade man väldigt höga förhoppningar på Southampton kanske starten på den här säsongen är något av en besvikelse. Samtidigt är det kanske bara resultatet i den första omgången mot Burnley som faktiskt är under par. Och som vi också kunde konstatera i förra omgången när Wolves höll på att förlora mot Burnley, så är Burnley samtidigt ett starkt fotbollslag för närvarande, vilket Liverpool mycket väl kan få erfara senare ikväll.

Dagens match hemma mot Man Utd kan i så fall bli mer av en vattendelare. Vinst eller förlust i den matchen kan komma att forma mycket av Southamptons säsong. Framför allt en vinst skulle kunna ge dem rejäl medvind. Även om Man Utd inte är vad de en gång var, och en seger mot dem kanske inte betyder riktigt samma sak som förut, så vore det fortfarande en vinst mot en av de sex storklubbarna framför hemmafansen.

Frågetecknen kring Southampton gäller försvaret och anfallet. Southamptons försvar läckte rejält förra säsongen, men borde med spelare som Jannick Vestergaard, Wesley Hoedt, Maya Yoshida och Cedric Soares kunna fungera rätt bra. Kan Hasenhüttl få ordning på försvaret är mycket vunnet för Southampton, samtidigt som det förmodligen förutsätter att Southampton lyckas pressa boll mer effektivt högre upp i planen.

Anfallet har varit en huvudvärk för Southampton under flera år. Spelare efter spelare har värvats men ingen har riktigt lyckats få någon ordning på anfallet, åtminstone över någon längre tid. Förhoppningen måste vara att Che Adams ska kunna vara den lösningen, en 23-årig väldigt lovande engelsk anfallare som visat stor skicklighet i Football League. Men Adams behöver rimligtvis tid på sig att växa in i Premier League.

Che Adams var en av sommarens värvningar. Moussa Djenepo var en annan, som har gjort ett tidigt avtryck även han genom att göra det första och till sist avgörande målet i vinstmatchen mot Brighton. Annars gjorde Southampton ett förhållandevis anonymt transferfönster. Men Southamptons problem är kanske inte i första hand spelarna som inte köptes, utan snarare spelarna som inte såldes.

Moussa Djenepo kommer förmodligen inte vara tillgänglig till spel för Southampton idag mot Man Utd, liksom Nathan Redmond samt talangen Michael Obafemi. Samtliga drog på sig skador under veckan när Southampton besegrade Fulham i Ligacupen och såg till att säkra en riktigt spännande lottning mot bittra rivalerna Portsmouth i Ligacupens tredje omgång. Tunga avbräck i så fall för Southampton.

Avbräcken visar även på en av Southamptons svagheter, nämligen deras relativt tunna spelartrupp. Southampton saknar inte spelare, men flera spelare i truppen är värvningar som inte har lyckats och som inte längre verkar fylla någon funktion för laget, men som Southampton ändå inte har lyckats sälja. På så vis kan man så klart säga att Southampton och Man Utd de senaste åren har brottats med liknande problem, om än i annan skala.

Ralph Hasenhüttl har alltså haft att brottas med Southamptons gamla synder, och har inte haft möjlighet att förändra och förstärka Southampton riktigt i den utsträckning han nog själv hade velat. Det gör att man måste bedöma hans och Southamptons insatser den här säsongen därefter, och det kan vara orimligt att kräva alltför stora framsteg, åtminstone inte de sensationella framsteg som anställningen gav hopp om.

Samtidigt har Hasenhüttl ändå ett innehållsrikt spelarmaterial att arbeta med, och laget ser definitivt inte sämre ut än förra säsongen. Den fullt rimliga målsättningen för Ralph Hasenhüttl och för Southampton måste rimligtvis kunna vara att den här säsongen kunna hålla sig borta från nedflyttningsstriden. Att på så vis köpa sig mer tid för att kunna göra de förändringar som måste göras.

Det borde Southampton klara av den här säsongen. Om de inte lyckas med det måste skulden rimligtvis falla på Ralph Hasenhüttl, om det inte är så att han som den här dagen har en väldig otur med skador på sina viktigaste spelare. Det frikortet har Hasenhüttl möjligen, att Southampton inte riktigt har spelartruppen att kunna hantera omfattande skadeproblem.

Southampton plågas av sina gamla synder och av dåliga beslut under de senaste åren, men mycket talar ändå för att med Ralph Hasenhüttl har Southampton ändå börjat ta de rätta och de viktiga stegen i rätt riktning igen, och börja kunna ”jobba framåt” igen. Den onda cirkel de har befunnit sig i de senaste åren verkar bruten. Southampton har på så sätt kanske kommit längre än Man Utd utanför planen.

Frågan är om Southampton därför kan besegra Man Utd på planen idag.

:::

Leeds mot Swansea idag på Elland Road, kanske inte vad man hade väntat sig som en tidig seriefinal i EFL Championship inför säsongen.

:::

Burnley har imponerat stort under säsongsinledningen. De kan bli en riktigt tuff nöt att knäcka för Liverpool, förmodligen Liverpools tuffaste match hittills.

Så uppskattad i själva verket att när Cardiff förra säsongen åkte ur Premier League så sjöng supportrarna fortfarande hans namn under säsongens sista matcher, vilket nog får anses som rätt ovanligt ändå. Han var även den ende managern i de nedflyttade klubbarna förra säsongen att inte få sparken, eller ens vara särskilt nära att faktiskt få sparken. Förtroendet för honom var grundmurat.

Men en trög start på den här säsongen har fått missnöjet att börja bubbla. Två förluster, och endast sju poäng, på de fem första matcherna har placerat Cardiff på tabellens nedre halva, vilket varit särskilt tungt givet att Cardiff samtidigt inte heller har haft det tuffaste spelschemat inledningsvis. Förhoppningarna, kanske till och med förväntningarna, om att Cardiff skulle flyttas upp automatiskt igen har fått sig en knäck.

Inte blev det så klart bättre av att Cardiff i veckan förlorade med hela 0-3 hemma mot Luton Town i Ligacupen. Luton Town spelade i League Two för bara två år sedan men hade ändå 70% bollinnehav i den här matchen. Nu är cupspelet knappast Neil Warnocks prioritet, och har heller aldrig varit, men Cardiff har en stolt cuptradition, och ska man slänga bort cupspelet så gäller det självfallet att prestera i ligaspelet.

Ett liknande resonemang kan föras för Cardiffs sätt att spela fotboll. Neil Warnock har alltid förespråkat en mycket direkt fotboll, och han verkar ha blivit ännu mer direkt till den här säsongen. Cardiffs bollinnehav den här säsongen är anmärkningsvärd läsning. 44% mot Wigan, 37% mot Luton Town, 48% mot Reading, 39% mot Huddersfield, 40% mot Blackburn Rovers, och så nu alltså 30% mot Luton Town igen.

Inte ens i matcher där Cardiff ligger i underläge och tvingas jaga lyckas de alltså undvika att motståndarna dominerar bollinnehavet. Och en invändning mot Cardiffs spelstil är så klart att med så lite kontroll över bollinnehavet så tvingas de väldigt ofta just jaga matcherna, deras fotboll blir en reaktiv fotboll. Återigen, det är en fotboll som lättare kan accepteras när resultaten kommer, men när resultaten uteblir ökar snabbt missnöjet.

Ett genomgående problem som Cardiff brottas med är anfallsspelet. Få lag i Football League har på samma gång så många anfallare och ändå gör så få mål. Robert Glatzel, Omar Bogle, Isaac Vassell, Danny Ward och Gary Madine finns alla i klubben, men ändå har Cardiff bara lyckats göra sex mål på fem matcher, och gått mållösa från två av sina matcher. Kenneth Zohore var ett tungt tapp i somras.

Fotbollens variant på diskussionen om hönan eller ägget är huruvida detta beror på att laget helt enkelt inte skapar tillräckligt många och tillräckligt bra chanser, eller om det beror på att anfallarna är för dåliga på att ta chanserna tillvara. Svaret är rimligen i det här fallet att det beror på både och. Lagets anfallare har haft en svag start, nyförvärvet Robert Glatzel ännu inte kommit in i spelet, men lagets taktik hjälper inte precis heller.

Missnöjet runt Cardiff minskar så klart inte heller av att Swansea har gjort en så oväntat positiv start på säsongen, obesegrade efter fem omgångar och med fyra vinster på dessa fem matcher, tvåa i tabellen på samma poäng som Leeds, dessutom fortfarande kvar i Ligacupen, med ett underhållande spel som även producerar många chanser och mål offensivt. Detta ett lag som många trodde skulle riskera nedflyttning.

Kontrasten gör naturligtvis situationen desto jobbigare för Cardiffs supportrar. De har kunnat glädjas åt att se sig som Wales bästa lag de senaste ett-två åren, i konkurrens med deras bittra rival, men nu är den prestigen i högsta grad ifrågasatt. Alltså har det nu börjat mullra bland supportrarna och på läktarna, och röster har börjat höjas om Warnocks avgång som inte alls hördes i våras, men som hörs nu.

Nu är det självfallet fortfarande mycket tidigt på säsongen. Det har bara gått fem omgångar, och det kan vända väldigt snabbt, inte minst i en så väldigt jämn och oförutsägbar serie som EFL Championship. Cardiff möter exempelvis redan ikväll Fulham på hemmaplan, och en vinst där skulle teoretiskt kunna skicka Cardiff upp på playoff-plats, och där skulle de i så fall befinna sig under landslagsuppehållet.

Vilket väl inte vore så illa pinkat ändå av Cardiff. Lyckas man befinna sig på eller i alla fall runt playoff-platserna vid den här tidpunkten på säsongen så måste man säga ha skaffat sig en rätt god plattform för en lyckad säsong, om uppflyttning är målet. Normalt sett brukar man även prata om att det är först efter tio matcher av säsongen som det börjar bli möjligt att se tydliga mönster i lagets spel, prestation och resultat.

Fulham blir däremot en svår nöt att knäcka för Cardiff. Cardiffs bristande bollinnehav kan definitivt komma tillbaka och spöka för dem mot ett mycket bollsäkert Fulham, som även har den offensiva styrkan att göra livet riktigt svårt för Cardiff. Däremot hoppas Cardiff helt säkert själva kunna utnyttja Fulhams allt annat än bergssäkra backlinje. En vinst mot Fulham kan däremot svänga humöret helt bland Cardiffs supportrar.

En förlust riskerar däremot få ett bubblande missnöje att börja koka över.

Samtidigt som lottningarna av Champions League och Europa League genomförs så snurrar återigen ett förslag om att reformera Champions League runt i rymden. ECA, den europeiska klubborganisationen, fick ju backning på sitt förslag med en i princip stängd variant av turneringen, med matcher på helgerna och så vidare, och har nu arbetat fram ett nytt förslag som de hoppas ska stöta på mindre motstånd.

Förslaget baserat runt att istället för att som nu spela i åtta grupper om fyra klubbar i varje så ska Champions League genomföras i fyra grupper om åtta klubbar i varje. Vilket man snabbt inser kommer betyda att antalet gruppspelsmatcher ökar från dagens sex matcher till mer än det dubbla, alltså 14 matcher. Ett lag som går hela vägen i Champions League kommer ha spelat 21 matcher, istället för som idag 13 matcher.

Av dessa åtta klubbar i varje grupp skulle de fyra bäst placerade lagen gå till slutspel, och till åttondelsfinal precis som idag. Att sluta femma i sin grupp skulle ha fördelen att man i så fall var kvalificerad till Champions League igen nästa säsong, vilket självfallet betyder att så är fallet även om man slutar på platserna ett-fyra. Att sluta sexa eller sjua betyder att man får spela ett playoff mot varandra om att hålla sig kvar i Champions League.

Förslaget säger samtidigt inte jättemycket i nuläget om hur klubbar faktiskt ska kvalificera sig till Champions League. Det framgår naturligtvis att förslaget innebär en gigantisk fördel för de europeiska storklubbarna som förmodligen kommer kunna känna sig rätt säkra på Champions League utan att ens behöva bekymra sig nominellt om ligaspelet. Men för de som hamnar utanför när gränsen dras kan få det mer bekymmersamt.

En del av förslaget verkar däremot vara att utöka antalet klubbar som kan kvalificera sig via Europa League till Champions League. Inte bara vinnaren ska nu få en plats, utan alla fyra semifinallag. Utöver det måste man då anta att kvalificering ska kunna ske enligt en variant av nuvarande format, alltså via kvalspel inför säsongen. Men det är lite oklart om exempelvis Premier League då skulle få delta med något eller några lag i det kvalspelet.

Att se vad ECA försöker uppnå med förslaget är inte särskilt svårt. Ett utökat gruppspel innebär dels betydligt fler matcher, samt garanterat åtminstone ett antal matcher mellan riktigt stora klubbar under hösten. Det är ett förslag som i praktiken innebär halvt om halvt ett upprättande av ett parallellt europeiskt seriespel bredvid det nationella. Det är inte en europeisk superliga, men det är inte väldigt långt därifrån.

Formatet i sig är däremot betydligt bättre än en så kallad europeisk superliga. Men det går självfallet fortfarande att ha betydande åsikter om hur man kvalificerar sig till Champions League, och hur öppen turneringen blir för nya klubbar att kvalificera sig till, med andra ord graden av öppenhet vs slutenhet i systemet. Men gruppspelet som sådant enligt förslaget är inte i sig någon dålig idé utan förtjänar att prövas.

Nu verkar det emellertid som om Premier League-klubbarna är enhälliga i sitt motstånd till det här förslaget. Dessa klubbar utöver de sex superklubbarna inkluderar även Everton, Newcastle och Leicester. Ett motstånd som de engelska klubbarna sägs ha på grund av en omtanke om Ligacupen. Jodå, ni läste rätt. Samt indirekt Ligacupens betydelse för den engelska fotbollen i stort. Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta.

Jag ifrågasätter förvisso inte att ECA:s förslag kommer innebära stora problem för just Ligacupen. För med 14 gruppspelsmatcher istället för sex matcher så kommer det ökade antalet matcher nödvändigtvis kannibalisera på något, och det blir i så fall Ligacupen. Vad jag möjligen har väldigt svårt att ta på något större allvar är att detta är något som de engelska superklubbarna faktiskt skulle bry sig så värst mycket om.

Detta är alltså samma klubbar som i hög utsträckning har ondgjort sig över Ligacupen för att det blir för många matcher i spelschemat, klubbar som har tagit varenda chans att hacka och klippa i Ligacupens format för att minska belastningen för sig själva, klubbar som i väldigt hög utsträckning spelar ungdomar och reservspelare i Ligacupen. Plötsligt ska vi alltså tro att dessa klubbar hyser någon varmare omtanke om Ligacupen?!

Anledningen till Premier League-klubbarnas motstånd är rimligtvis en annan. Ett skäl är helt säkert att de inte på samma sätt som de europeiska superklubbarna behöver den här reformen, de sitter redan på sina TV-avtal och Premier League är en så het liga som den är att de knappast har mycket att vinna på med några fler stormatcher i Europa. Ett annat skäl är naturligtvis att deras redan tunga spelschema blir ännu tyngre.

Med 14 gruppspelsmatcher istället för sex kommer Premier League-klubbarnas schema bli betydligt värre, och deras redan svåra situation att balansera ligaspel med europeiskt cupspel alltmer besvärlig. Även om Ligacupen skulle räknas bort från denna summa av fler matcher så kommer det inte få någon större effekt, då det genomsnittliga antalet matcher i Ligacupen bara är två-tre stycken.

Här har vi alltså skälen till de engelska klubbarnas motstånd. De har inte alls samma behov av förslaget samt förslaget innebär en betydligt större belastning för dem än för de allra flesta andra klubbar. Argumentet att det beror på omtanke av Ligacupen, att Ligacupen skulle dö eftersom de engelska klubbarna då skulle spela ungdomar och reserver i den är en smula fånigt, inte minst eftersom det gör de redan.

Kanske skulle den benägenheten öka ytterligare, möjligen är risken att klubbarna skulle välja att dra sig ur Ligacupen helt och hållet. Det senare tror jag i och för sig är djupt osannolikt. Hur som helst är jag inte övertygad om att det skulle betyda Ligacupens död eller engelsk fotbolls förfall. Tvärtom kan jag se ett vinst i om exempelvis Ligacupen skulle bli ännu mer öppen för övriga klubbar att vinna.

Däremot vore det ju fantastiskt trist om förslaget innebär att det i praktiken skulle bli ännu svårare för övriga engelska klubbar att faktiskt kvalificera sig till Champions League.

Pot 1: Liverpool, Chelsea, Barcelona, Man City, Juventus, Bayern München, PSG, Zenit. Pot 2: Real Madrid, Atletico Madrid, Tottenham, Dortmund, Napoli, Shakhtar Donetsk, Ajax, Benfica. Pot 3: Lyon, Bayer Leverkusen, Red Bull Salzburg, Olympiakos, Club Brügge, Valencia, Inter, Dinamo Zagreb. Pot 4: Lokomotiv Moskva, Genk, Galatasaray, RB Leipzig, Slavia Prag, Röda Stjärnan, Atalanta, Lille.

Där finns så kallade drömlottningar och mardrömslottningar. En generell drömlottning för någon av de tre klubbarna i första pottan vore nog Benfica, Dinamo Zagreb och Genk. En generell mardrömslottning å andra sidan vore Atlético Madrid, Lyon och Atalanta. För Tottenham vore det så klart drömmen att från första pottan lyckas dra Zenit, liksom mardrömmen nog vore Juventus.

Men det är klart, engelska klubbar ska alltid gå vidare till slutspel, oavsett lottning. Allt annat är ett misslyckande.

:::

GRUPP B – TOTTENHAM
Bayern München
Olympiakos
Röda Stjärnan

Slutspel – 85%

Fin lottning för Tottenham. Olympiakos och Röda Stjärnan är två lag som de ska kunna hålla bakom sig i grupptabellen utan några större besvär, och Bayern München känns som en av de stora klubbarna mot vilka Tottenham ska ha störst möjlighet att vinna och tjäna poäng. Allt annat än avancemang till slutspelet från den här gruppen måste ses som ett stort steg tillbaka för Tottenham och för Mauricio Pochettino. En grupp i vilken Tottenham kan och ska sikta på gruppsegern.

:::

GRUPP C – MAN CITY
Shakhtar Donetsk
Dinamo Zagreb
Atalanta

Slutspel – 95%

Man Citys tur med lottningarna verkar hålla i sig, men förvisso känns de desto lättare eftersom Man City är så pass bra som de faktiskt är. Dinamo Zagreb ska inte kunna ge Man City några som helst problem, och det är även svårt att se att Man City skulle släppa några poäng mot Shakhtar Donetsk. Därmed kan man anse slutspelsplatsen säkrad redan där. Atalanta blir det på pappret tuffaste motståndet för Man City, men ska vara för tunna för att kunna erbjuda mer än nominellt motstånd.

:::

GRUPP E – LIVERPOOL
Napoli
Red Bull Salzburg
Genk

Slutspel – 80%

Napoli höll på att ställa till det rejält för Liverpool i gruppspelet redan förra säsongen, och kommer säkert vilja ha sin lilla revansch på dem. Nu finns så klart inte PSG där för att krångla till ekvationen. Red Bull Salzburg och Genk är däremot inte på något sätt odugliga fotbollslag och kan i enskilda matcher definitivt kunna ställa till det för Liverpool, även om det kan bli svårt för dem att störa Liverpool sett över ett helt gruppspel. Men Liverpool har inte råd att tappa koncentrationen.

:::

GRUPP H – CHELSEA
Ajax
Valencia
Lille

Slutspel – 55%

Chelsea är klubben som får dras med den klart tuffaste lottningen i gruppspelet den här säsongen. Ajax och Valencia är två potentiellt mycket tuffa motståndare, även om jag tror att Ajax kommer få svårt att upprepa förra säsongens bravader, både på grund av en del tappade spelare, och på grund av höjda förväntningar. Valencia är alltid ett farligt, taktiskt och tekniskt kompent, lag. Och som ett ”fjärdelag” i gruppen ska Lille absolut inte skrattas bort. Chelsea är fortfarande favoriter att ta sig till slutspel, och ska självfallet sikta på att vinna gruppen, men måste vara på topp för att inte riskera att misslyckas.

Länge såg det ut som att Wolves skulle ta en väldigt övertygande bortaseger mot Torino, efter en starkt genomförd fotbollsmatch, men Andrea Belottis straff i slutminuterna såg till att hålla playoff-mötet vid liv, och göra att Wolves inte kan känna sig helt säkra på att ta sig vidare ännu. Men efter en vinst på bortaplan, och på ett pulserande Molineux, vore det så klart konstigt om Wolves inte lyckades. Men konstigare saker har hänt.

Trist för Torino naturligtvis, eller trist för Wolves om matchen svänger åt andra hållet. Som sagt, detta hade lika gärna kunnat vara till exempel en kvartsfinal i Europa League, nu är det istället ett playoff innan gruppspelet. Men så fungerar lotten i ett cupspel och det tjänar liksom ingenting till att gnälla över den saken. Att åka ut mot sådant motstånd kan knappast ses som något fiasko för något av lagen.

Wolves gör ikväll sin sjätte match i Europa League. Vilket betyder att de redan har spelat 125-200% fler matcher än alla andra klubbar i Premier League. De har redan gjort resor till Italien och till Armenien. Visst har risken med Europa League-spel betonats för Wolves, att det inte är säkert att de kommer orka upprätthålla samma höga standard som förra säsongen, och frågan är om detta kanske redan har gett sig lite till känna.

Wolves har nämligen ännu inte vunnit en enda ligamatch. Wolves har förvisso heller inte förlorat en enda ligamatch, de har alltså spelat oavgjort tre matcher i rad. Vilket skulle kunna ses som sex tappade poäng, om man är lagd åt det hållet. Men samtidigt måste man kanske vara lite försiktig med de påstådda kausaliteterna, för det är väl liksom inte alldeles säkert att Wolves tagit full poäng i dessa matcher ändå.

Wolves kan nämligen anses ha haft en rätt tuff start på ligasäsongen. En bortamatch mot Leicester är inte på något sätt en garanterad seger och en poäng där kan nog tvärtom ses som ett bra resultat för Wolves. Att vinna mot Man Utd är kanske trots allt inte att se som någon självklarhet, ens på Molineux. Det större frågetecknet gäller kanske matchen mot Burnley, där Raul Jimenez räddade en poäng åt Wolves långt in på tilläggstiden.

Man kan alltså diskutera i vilken utsträckning Wolves resultat så här långt egentligen är vatten på kvarnen för de som något slentrianmässigt påstår att Europa League kommer drabba ligaprestation och –position. Vilket förvisso är något som brukar hävdas även som när förra säsongen Burnley inte ens tog sig vidare till gruppspelet, utan vars europeiska cupäventyr slutade precis vid denna tidpunkt. Säsongen hann knappt ens börja.

Här finns i och för sig ett argument att vad som egentligen drabbar klubbarna inte så mycket handlar om det ökade spelschemat i sig, utan det längre resandet samt rytmen som rycks ur led när en klubb ska spela på torsdagar och därefter söndagar eller till och med måndagar. Många spelare och managers som har deltagit i Europa League har betonat just den här aspekten.

Vilket i och för sig inte precis förklarar exempelvis Burnley det heller. Men en annan tankegång är att just det långdragna kvalspelet i sig har en negativ och utmattande effekt på klubbarna. Att det blir ännu fler matcher tidigt på säsongen, ännu fler och längre resor, ännu mer obskyrt motstånd, och enbart det faktum att försäsongsplaneringen blir en helt annan och säsongen startar tidigare. Wolves säsong började redan i juli.

Nu klagar inte Wolves över den saken. De vill spela i Europa League, och gärna gå långt i Europa League, för första gången på nästan 40 år som de faktiskt får chansen att spela i Europa. Om det sedan resulterar i en något försämrad ligaposition så är kanske inte det hela världen. Men det är klart, för de som förväntade sig att Wolves skulle fajtas om Champions League-platser kan det vara en liten besvikelse.

Dilemmat är självfallet följande för Wolves, som alltså gärna vill spela i europeiskt cupspel, att en försämrad ligaposition betyder att de inte får spela europeiskt cupspel igen nästa säsong. Konkurrenssituationen är en helt annan i Premier League, och det här gör det svårare för klubbar som Wolves att planera långsiktigt, och indirekt därmed även att konkurrera på lika villkor som superklubbarna.

Men Europa League erbjuder så klart en alternativ väg ut i europeiskt cupspel nästa säsong, närmare bestämt till Champions League. Och om vi nu betraktar Europa League som en bakdörr in till Champions League för Arsenal och för Man Utd, så finns egentligen ingen anledning att även se det som en bakdörr för Wolves. Wolves chanser att vinna Europa League den här säsongen är inte mycket mindre än Arsenals och Man Utds.

Vissa saker talar kanske till och med till Wolves fördel över Arsenal och Man Utd. Dels att Wolves möjligheter att koncentrera sig mer helhjärtat på Europa League, och prioritera ned ligaspelet framåt vårkanten, faktiskt kan vara större. Arsenal och Man Utd kommer förmodligen i större utsträckning ha någon form av ligafajt att brottas med ända in mot slutet av säsongen. Wolves har större chans att få utkämpa ett enfrontskrig.

Dels så är Europa League en mer positiv upplevelse för Wolves, när det för Arsenal och för Man Utd mest är ett sämre alternativ som de måste låta sig nöjas med. Wolves har kvalificerat sig till Europa League, Arsenal och Man Utd har blivit ”nedflyttade” dit. Rent psykologiskt har Wolves därför en fördel gentemot övriga engelska klubbar. Men sedan får vi se hur mycket den fördelen i slutänden är värd.

Först måste självfallet Wolves faktiskt ta sig vidare från playoff, och vidare till gruppspelet. För att göra det måste de knyta ihop säcken ikväll mot Torino. Wolves borde klara av den uppgiften. Men det kan självfallet räcka med att Torino tar ledningen så har vi plötsligt en match på halsen.

:::

Ligacupens tredje omgång:

Wolves vs Reading; Oxford United vs West Ham; Watford vs Swansea; Brighton vs Aston Villa; Sheffield United vs Sunderland; Colchester vs Tottenham; Burton Albion vs Bournemouth; Preston North End vs Man City; MK Dons vs Liverpool; Man Utd vs Rochdale; Luton Town vs Leicester; Chelsea vs Macclesfield/Grimsby Town; Portsmouth vs Southampton; Sheffield Wednesday vs Everton; Crawley Town vs Stoke; Arsenal vs Nottingham Forest.

Sydkustderby!

Nu är det kanske inte något särskilt märkligt med att Bruce ringer upp Ferguson, de har ju haft kontakt sedan länge. Inte heller är det särskilt troligt att Bruce fick några taktiska genidrag av Ferguson. Det var liksom inte några taktiska genidrag som faktiskt besegrade Tottenham, utan det var nog mest en fråga om disciplinerat försvarsspel i kombination med Tottenhams egen tröghet.

Hur som helst vann alltså Newcastle mot Tottenham, en vinst som onekligen gav Steve Bruce viktigt andrum som manager för Newcastle, ett jobb som han nyss kallade för Englands mest utsatta och bevakade uppdrag. Jag är övertygad om att han verkligen känner på det sättet, han har varit hårt kritiserad egentligen ända sedan han tog på sig jobbet, kanske till och med innan dess.

Bakgrunden till det är inte så komplicerad. Newcastles supportrar är djupt missnöjda med att Newcastle inte lyckades behålla Rafa Benitez, och ser Steve Bruce på samma gång som Mike Ashleys anställning och som ett rent ut sagt blekt substitut för Rafa Benitez, en manager som inte alls speglar den ambition de anser att klubben måste ha. Alltså börjar Steve Bruce med ett negativt förtroendekapital.

Vilket så klart kan tyckas orättvist, om man är Steve Bruce. Och på sätt och vis är det så klart orättvist, kanske inte i den utsträckning uppfattningen baseras på Bruces facit som manager genom åren, men orättvist i meningen att det så att säga avfärdar Bruce på förhand, utan att han faktiskt ges chansen att misslyckas först. Men det har så klart, och som sagt, sina politiska förklaringar.

Nu har jag å andra sidan skrivit alldeles tillräckligt om Newcastle, deras problem som klubb och Mike Ashleys eroderande ägande. Det finns inte mycket mer att säga om just den saken, åtminstone inte utan att upprepa sig, och det är helt enkelt som det är, till dess att det är på ett annat sätt. Däremot går det så klart att säga något om Newcastle som fotbollslag, och vad Steve Bruce kan göra för att bygga vidare på framgången.

Behåll backlinjen i dess grundform!

Newcastle har stundtals sett relativt förvirrade ut på planen, som om de inte riktigt har vetat hur de skulle spela. Steve Bruce har experimenterat med olika uppställningar, men det är inte riktigt läge att experimentera för mycket. Framför allt backlinjen måste Bruce låta jobba vidare som vanligt.

Rafa Benitez lämnade efter sig en tämligen bra backlinje, välorganiserad och med spelare som håller god kvalitet. Det är på den grunden som Steve Bruce nu måste bygga. Det är backlinjen som är Newcastles stora styrka, och det är sin styrka som Newcastle måste utnyttja, utan att kompromettera den i onödan.

Realism före romantik, funktion före form!

Det är lätt hänt, särskilt när man känner att man har supportrarna mot sig, att börja säga och göra saker som man tror att de vill höra. Föga förvånande började Bruce tidigt prata om att spela en mer offensiv fotboll, en fotboll som passade bättre ihop med Newcastle. Möjligen en kontrast till Rafa Benitez, möjligen ett sätt att bemöta kritiken mot sig själv.

Men de första matcherna har visat att Newcastle inte riktigt har verktygen för detta. Mot Tottenham fick Newcastle kanske hjälp på så vis att de var så nedtryckta att de inte gärna kunde spela offensivt. Newcastles supportrar stod inte bakom Benitez för att han spelade en så vacker, offensiv fotboll, utan för att han reflekterade deras hopp och ambition.

Utnyttja Joelinton och Miguel Almiron på rätt sätt!

Om backlinjen är Newcastles styrka så ser det tunnare ut framåt. Vilket gör det desto viktigare att Steve Bruce lyckas få ut maximalt från Newcastles två rekordvärvningar. Dels Miguel Almiron, mittfältaren som värvades dyrt i januari. Dels Joelinton, anfallaren som köptes för stora pengar i somras.

Mot Tottenham hittade Steve Bruce helt rätt med Miguel Almiron, som svarade för en väldigt bra match på mittfältet, en riktig arbetsmyra. Detta efter att ha hattat hit och dit med honom i de första matcherna. Joelinton, en ung sydamerikansk anfallare, måste Bruce coacha inte minst mentalt så att inte pressen tynger ned honom.

Skapa vi mot dem-kulturen!

Supportrarna är knappast på Steve Bruces sida. Risken är naturligtvis att spelarna inte är det heller, att de kom till klubben mycket tack vare Rafa Benitez exempelvis. På något sätt måste Bruce alltså hitta ett sätt att placera sig själv åtminstone på spelarnas sida. Och för att lyckas med det måste en gemensam fiende hittas.

Om telefonsamtalet med Alex Ferguson handlade om någonting så var det förmodligen just detta. Ingen var kanske så bra på detta som Ferguson. Men kritiken som nu riktas mot Newcastle, och mot Steve Bruce, avfärdandet av Newcastles chanser att hålla sig kvar i Premier League, måste nu användas som sätt att motivera och sluta samman spelarna.

Ingen tror på oss, vi ska minsann visa dem! Helt säkert känner Steve Bruce på det viset, och kan han få spelarna att känna på samma sätt, då har han åtminstone lyckats med greppet att få spelarna om inte ståendes bakom honom, så åtminstone enade mot samma mål och i samma riktning.

Ligacupen är kanske inte någon större prioritet för Steve Bruce för närvarande, han har onekligen större fiskar att fritera. Samtidigt vet vi att Ligacupen också kan fungera som förstärkare eller som förstörare av form och momentum. En förlust ikväll mot Leicester kan mycket väl sabba det momentum och goodwill som segern mot Tottenham gav.

En vinst mot Leicester ikväll på St James Park, den enda matchen i den andra omgången av Ligacupen mellan två Premier League-lag, kan däremot mycket väl höja humöret ytterligare runt Newcastle.

”For Chris Wilder, attracting players to Sheffield United is never going to be easy. It’s not the most glamorous club. It’s not the most glamorous way of playing. They might play a little direct at times.”

Man kan möjligen låta den första meningen passera, eftersom det är lite oklart vad Mills egentligen menar här, men möjligen skulle man kunna muttra något om att det liksom aldrig har varit Chris Wilders metod att värva stora spelare. Den andra meningen känns svårare att smälta, givet att Sheffield United knappast är någon liten skruttklubb. Det är inte Liverpool riktigt, men jämfört med t ex West Ham behöver de knappast skämmas.

Men de två sista meningarna får humöret att koka över. För här blir det tydligt att Mills framför en rätt specifik syn på och beskrivning av hur Sheffield United spelar. Och den stämmer helt enkelt inte alls med verkligheten. Istället framför Mills en syn som i bästa fall är baserad på hur Sheffield United spelade en gång i tiden, när han själv spelade mot dem. I värsta fall en syn baserad på att Chris Wilder är engelsman.

Om det fortfarande fanns något som helst tvivel kvar om vad Danny Mills egentligen menade så skingrades alla tvivel med Mills eget förtydligande om att Sheffield United minsann påminner om Cardiff förra säsongen. Det är två fotbollslag som i princip inte kan spela så värst mycket mer annorlunda än vad de gör. Men har så klart det gemensamt att båda har en engelsk manager.

Vill man nörda till det så kan man använda all möjlig statistik för att visa på det icke särskilt briljanta i Mills beskrivning. Att Sheffield United förra säsongen var ett av lagen som hade högst andel korta passningar av antalet totala passningar, att de kontrollerade bollinnehavet mer än de allra flesta lag, och tvärtom var ett av de lag som förlorade flest nickdueller. På alla sätt ett annat fotbollslag än t ex Cardiff.

Men framför allt räcker det så klart att se Sheffield United spela fotboll. Man måste inte tycka att Sheffield United är särskilt bra, man måste inte tro att Sheffield United kommer hålla sig kvar i Premier League, men om man faktiskt ser Sheffield United spela fotboll så kan man inte rimligtvis påstå att de spelar fotboll på ett sätt som över huvud taget ens påminner om t ex Cardiff. Inte en fråga om bättre eller sämre, men annorlunda.

Sheffield United spelar, eller försöker spela, en rätt flytande 3-4-1-2-uppställning som bygger mycket på passningsspel, positionsbyten och överlappningar. Kalle Kalle Karlsson på Sportbladet och Danny Higginbotham på The Sun har båda skrivit och demonstrerat väldigt fint hur Chris Wilder spelar med vad man kalla för överlappande mittbackar, en fotboll som berömts av kända tjångare som Marcelo Bielsa och Nuno Espirito Santo.

Ofta ligger Sheffield United väldigt högt med två av sina mittbackar, som många gånger är de som sköter inläggen. En kritik som riktats mot Sheffield United är just att de ligger för högt upp i planen, och att detta kommer att utnyttjas brutalt i Premier League, och kommer tvinga Chris Wilder att anpassa sig. Man kan ha invändningar mot den saken, det spelar däremot ingen roll för saken här, nämligen att detta är liksom inte Cardiff.

Inför säsongen påstod jag att Sheffield United var den av nykomlingarna som påminde mest om Wolves. Danny Mills tycker alltså att de påminner om Cardiff. Två helt olika uppfattningar. Jag är så klart inte ett gammalt fotbollsproffs som Mills, och det är mycket möjligt att Sheffield United inte alls lyckas i Premier League på samma sätt som jag har gett uttryck för, men här skulle jag nog ändå vilja påstå att Mills pratar i nattmössan.

Vilket självfallet inte är första gången. Mills har gett oss några guldkorn som att påstå att Tottenham spelar oavgjort alldeles för ofta, när de hade spelat totalt två oavgjorda matcher på hela säsongen, färre än alla andra. Eller när Sky Sports tog in honom som expert för att förklara UEFA Nations League och han bara ställde frågor om sådant han inte visste istället för att faktiskt kunna ge svaren på frågor som många ställde.

Det kan tyckas harmlöst på sätt och vis. Men det sprider föråldrad information och fördomar, det fördunklar mer än belyser, och det är ett mycket tydligt exempel på hur vissa från the boys club ges jobb utan några som helst krav eller kompetens. Försök nu föreställa er reaktionerna om en kvinna som expert hade sagt liknande saker, eller visat upp samma uppenbara ignorans om det hon pratar.

Helt hypotetiskt naturligtvis, det hade aldrig hänt. Alex Scott, Eni Aluko med många fler gör alltid sin hemläxa. Lik förbannat är det i stort sett ändå alltid de som får höra att de inte förstår sig på fotboll.

:::

Skrällvarningar

Sheffield United möter Blackburn Rovers ikväll på Bramall Lane i Ligacupens andra omgång, vilket fick mig att skriva lite om dem. Andra roliga möten är derbyt mellan Derby County och Nottingham Forest, Burnley mot Sunderland, och naturligtvis Newcastle mot Leicester. Följande tre matcher bedömer jag däremot som omgångens stora skrällvarningar:

Newport County vs West Ham. Newport County har ställt till det för Premier League-lag i cuper förut, och är riktigt starka hemma på Rodney Parade, där de sällan förlorar. West Ham brukar kunna vara skakiga i cuperna.

Lincoln City vs Everton. Lincoln City har på kort tid gått från National League till att nu befinna sig på övre halvan av League One. Laget som charmade FA-cupen för några år sedan har bara blivit bättre. Everton ser lite iffy ut för närvarande.

Watford vs Coventry. Watford känns inte bara som ett lag som råkar vara i dålig form, utan ett lag som skulle kunna skapa trubbel för sig själva i ett helt tomt rum. När lag befinner sig i sådana perioder brukar sådana här matcher kunna bli jobbiga.

:::

Lottningen av den tredje omgången äger rum på onsdag kväll.

Eftersom jag alltid gör mitt bästa för att undvika att lära mig av mina egna misstag så blev jag inspirerad att göra något nytt liknande försök. Men den här gången tänkte jag bli lite mer specifik än att bara spekulera i hur Premier League kommer se ut. Istället fick jag till idé att peka ut de fem mest oväntade klubbarna som om fem år kan vara i Premier League. Även det ett slags försök att blicka in i framtiden.

Att välja vilken klubb som helst i Football League för närvarande är inte riktigt aktuellt inom frågeställningen. Vem som helst skulle kanske kunna säga Leeds, men åtminstone i nuläget kan väl det knappast betraktas som särskilt oväntat. En klubb med historia, tradition och resurser som verkar vara på väg att leva upp igen. Det vore inte oväntat av dem att gå upp i Premier League. Samma kan sägas om flera andra klubbar.

Samtidigt ska det så klart heller inte vara totala långskott, vilket väl i så fall skulle motsvara de fem mest osannolika klubbarna att spela i Premier League om fem år. Vilket är en annan lista för en annan dag. Utan i jakten på dessa klubbar ska det ändå vara klubbar som genom sina resurser, genom sitt kloka och kompetenta arbete, genom sin vision faktiskt med viss grad av rimlighet skulle kunna spela i Premier League om fem år.

Vilket enligt mig är följande fem klubbar, från den minst oväntade klubben till den mest oväntade.

(5) Luton Town

För tio år sedan, när Luton Town precis åkt ur Football League och supportrar återigen tagit över ägandet av klubben, så sade man att 2020 skulle Luton Town vara tillbaka i Football League. Året är nu 2019 och Luton Town spelar i EFL Championship, efter två raka uppflyttningar från League Two.

Man anar att Luton Town trots allt börjar slå i något slags glastak nu, men klubben har tagit sig dit man är nu med hjälp av vision, ambition och långsiktig planering. Där finns en av Englands bästa ungdomsakademier. Där finns en positiv kultur. 2020 är förmodligen alldeles för tidigt för Premier League, men bara förmodligen.

(4) Brentford

När Pontus Jansson lämnar Leeds och går till Brentford med argumentet att han gärna vill spela i Premier League så borde det väl ändå inte rimligtvis vara så oväntat att inom något eller några år få se Brentford i Premier League?! Med en ny arena på horisonten så har Brentford även uttryckt ambitionen att ta sig upp till Premier League inom kort.

Men ord är en sak, handling en annan. Brentford har en rätt tydlig klubbmodell som går ut på att utveckla spelare och sälja vidare sina bästa spelare. Det har visat sig vara en välfungerande modell för Brentford, men kan göra det svårt att slåss i toppen av EFL Championship över en säsong. Försäljningen av Neal Maupay visar just detta.

(3) Portsmouth

Om vi skulle se endast till name recognition så vore det kanske inte så värst oväntat att få se Portsmouth tillbaka i Premier League. Det är trots allt inte så länge sedan de var i Premier League. Det är bara något årtionde sedan de spelade FA-cupfinaler som om de inte hade något annat för sig.

Men samtidigt befinner sig Portsmouth nu i League One. De var nära uppflyttning förra säsongen men har fått en tung start nu. För inte väldigt länge sedan var klubbens hela existens i fara och klubben rasade genom divisionerna. Därifrån har det vänt uppåt igen och klubbens nya ägare visar ambition och inga Musse Pigg-fasoner.

(2) Bristol City

Givet att både jag och Kamrat Linhem hade Bristol City som outsiders den här säsongen, vore det då så värst oväntat att se dem i Premier League om fem år? Jo, det gör det nog, outsiders betyder inte att man är favoriter till uppflyttning, det vore fortfarande något av en överraskning, men framför allt är Bristol City så små i sammanhanget.

Om Bristol City ska gå upp i Premier League så känns det för närvarande som om det måste vara en följd av Lee Johnsons arbete som placerat dem där de är nu. Samtidigt så har Bristol City inte alls samma ekonomiska förutsättningar som majoriteten av övriga klubbar i sin serie, för dem att gå upp i Premier League vore nästan en ”Leicester”.

(1) Salford City

Cynikern skulle säga att det här vore väl inte alls oväntat, pengar och profilstyrka gör väl att de flesta tänker sig att det kommer gå rätt bra för Salford City. Samtidigt befinner sig ändå Salford City för närvarande i League Two, precis uppflyttade från National League, och att redan inom fem år gå upp i Premier League blir ett minst sagt drygt jobb.

Men för snart fem år sedan, med Salford City två divisioner längre ned sade Gary Neville att målet var att inom tio år spela i EFL Championship. Hittills ligger Salford City före sitt eget schema, och gör de fortfarande det när tio år har passerat så kan Premier League inte ligga långt bort. Men dit är det onekligen en väldigt lång och knölig resa.

Även med ett gäng fotbollsmiljonärer som ägare, och med den profil och de resurser detta alltid kommer ge Salford City.

Manager: Dean Smith. Hade hårt tryck på sig att göra ändringar i Aston Villa efter två raka förluster och inför matchen mot Everton. Men Smith stod pall, bevarade tron på sin spelidé och på sina spelare, och Aston Villa gjorde en riktigt bra match, på ett elektriskt Villa Park, och tog tre poäng och en viktig första seger.

TRE TAKEAWAYS:

Arsenal. Visst kan man säga att siffrorna hade kunnat bli större för Arsenal på Anfield, men siffrorna kunde också ha blivit mindre, är sanningens andra sida. Arsenal gick in till matchen på Anfield med en matchplan som faktiskt såg ut att fungera, innan ett svagt ingripande på en fast situation och att David Luiz därefter gjorde vad han tyvärr har haft för vana att göra i alla år. Arsenal förlorade inte på grund av domaren, eller på grund av Unai Emery, utan på grund av att Liverpool alltjämt är ett bättre fotbollslag. Men inte lika mycket bättre som för ett år sedan.

Öppet köp. Giovani Lo Celso i Tottenham. Inte minst Everton och Marco Silva är rätt tydliga bovar i detta drama. Visst kan man ha förståelse för att släppa in nyförvärv försiktigt men någonstans kan man tänka att ska nyförvärv spelas in så måste de faktiskt få spela också. Men där verkar finnas en motvilja med att starta sina nya spelare, vilket ju kan kännas lite märkligt givet hur många miljoner man investerat i dem. Å andra sidan är jag väl hopplöst inkonsekvent, eftersom jag tänker att om Alexandre Lacazette och inte Nicolas Pepe spelat för Arsenal i lördags så hade matchen mycket väl kunnat sluta på ett annat sätt.

Skrällar. Kan diskuteras hur stora skrällar det är så klart, Man Utd kan ju som vi vet förlora mot vilka som helst för närvarande om det är en sådan dag, men det var väldigt svårt att tro inför omgången att Crystal Palace skulle vinna på Old Trafford, för första gången på 30 år, och att Newcastle skulle lyckas nypa Tottenham på New Hart Lane. I och för sig visade väl Aston Villa att det knappast var någon omöjlighet. Resultat som inte bara säger något om toppen av tabellen, utan även öppnar upp bottenstriden.

J.R.

Liverpool. Match med hög profil på Anfield, den första av det slaget för säsongen, med alla de frågor och funderingar detta innebär. Man kan inte klaga på de svar som Liverpool gav den här matchen. De var precis så imponerande i sådana här matcher som vi har vant oss vid att se dem det senaste året eller så, och gav inte Arsenals mittfält och backlinje en lugn stund. Liverpools mittfält är sannerligen inte spektakulärt, men vansinnigt effektivt och funktionellt. Och framåt verkar det alltid som att minst någon av Sadio Mané och Mohamed Salah kliver fram.

CLIFF BARNES

Man Utd. Ett ganska tydligt återfall till en typ av mediokritet vi såg för mycket av förra säsongen. Att anfalla med fart är en fin tanke, men Solskjaer verkar inte riktigt jobba efter eventualiteten att inte alla lag är riktigt så pigga på att gå upp i planen mot dem, och då fanns inte längre någon idé. Försvarsinsatsen kan klandras, men det är till sist inte där som matchen inte vinns, utan framåt. Man Utd behövde en bra start på säsongen tror jag, och härifrån riskerar det bli tuff uppförsbacke för dem.

OMGÅNGENS MATCH:

Norwich 2-3 Chelsea. En match som exploderade ut ur startblocken med fyra snabba och för all del dessutom rätt snygga mål. Norwich fortsätter se på samma gång pigga och tunna, ettriga och ömtåliga ut. Todd Cantwell kan väl och fortsätter imponera, Teemu Pukki fortsätter imponera och Chelesa fortsätter se lite hela havet stormar ut. Men den här gången en betydligt starkare andra halvlek av Chelsa och två riktigt snygga mål av Tammy Abraham.

OMGÅNGENS MÅL:

Harvey Barnes, 2-1 vs Sheffield United. Den perfekta träffen. Halvvolley strax innanför straffområdesgränsen mot närmsta stolpen. Oklart om Dean Henderson över huvud taget hann med att se bollen, till och med i slow motion såg det ut att vara snabbare än många andra skott. Målburen var nära att lyfta från gräsmattan. Om det inte framgår var skottet alltså riktigt hårt, och snyggt.

SVENSKKOLLEN:

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd – (++). Skulden för Crystal Palaces ledningsmål faller inte i första hand på Lindelöf, men allmänt sett var det en skakig match av Man Utds backlinje och Lindelöf har sin del i den saken.

Emil Krafth, Newcastle – (+++). Stark match borta mot Tottenham av Krafth som skakar av sig en katastrofal debut med en väldigt fin andra match. Hjälpte Newcastle till ett imponerande och viktigt resultat.

SÄCKARACET:

Javi Gracia, Watford. Tre raka förluster, och dessutom rätt tunga förluster mot motstånd Watford ska kunna vinna mot. Laget ser virrigt ut. Hårt att börja prata om att Gracia ska få sparken efter förra säsongen, men 31 poäng på de 32 senaste matcherna är säckaform, och tabellplaceringen är oroväckande, så Gracia leder just nu säckaracet.

BTW

Ken Sema låndeporterad till Italien. Ingen svenskliga just nu precis, Premier League.

Att det tydligen blev en sådan grej av att dribbla förbi Virgil Van Dijk?!

Oavsett det därefter negativa resultatet, så visade väl Man Utds twitter inför matchen varför klubbar rätt snabbt borde omtänka sin officiella twitterpolicy. Ofta ovärdigt, och bidrar till klimatet på sociala medier.

Ett klimat som onekligen gav sig till känna igen när Marcus Rashford bommade sin straff. Föga förvånande när dessa ord och värderingar inte bara tillåts utan aktivt uppmuntras från politikens primära pampar och pajasar.

Kritiken mot David Luiz kan nog ha varit överdriven. Men kritiken av David Luiz fanns även där av en anledning. Allmänt ingen bra helg för nyss värvade stjärnbackar.

Som tur är så finns alltid de som inte lyssnar på sådana där uppmaningar. Paul Tomkins är en av dem. Han har precis publicerat en undersökning på sin hemsida, Tomkins Times, som utifrån ett stort och väldefinierat datamaterial visar att utländska spelare är kraftigt förfördelade av domarna både när det kommer till att vinna straffar, och till att orsaka straffar. Det hjälper att vara brittisk spelare med andra ord.

https://tomkinstimes.com/2019/08/big-data-study-referees-are-biased-against-foreign-players/

Datamaterialet innehåller samtliga 536 straffar i Premier League sedan 2012, straffar för hands ej inräknade. Tomkins räknar ut att brittiska spelare (inklusive irländare) står för 45,5% av det totala antalet spelade minuter och endast 28% av så kallade elitspelare, utifrån antagandet att de bästa spelarna vinner fler straffar och orsakar färre. Ändå finner Tomkins att brittiska spelare vinner över 50% av alla straffar, och orsakar endast 38,8% av alla straffar.

Bias mot utländska spelare i fråga om vunna straffar är markant, och i fråga om orsakade straffar mycket markant. Domarna dömer fler straffar mot utländska spelare än vad de statistiskt förväntas orsaka, men genomgående färre straffar mot brittiska spelare. Vad vi kort sagt hittar är att brittiska spelare i betydligt högre utsträckning får the benefit of the doubt i domarnas bedömningar. Utländska spelare har inte samma tur med detta.

Vad beror detta på? Det kunde så klart vara frestande att ta dessa resultat och avfärda domarna som främlingsfientliga Brexitkramare, men det vore helt säkert att göra livet för lätt för sig. Förmodligen är det inte något medvetet med domarnas bias, utan detta är mer en fråga om helt vanliga psykologiska mekanismer. Paul Tomkins spekulerar snabbt och löst i några av dessa, och jag har kanske några idéer själv.

För det första att brittiska spelare alltid behärskar språket fullt ut. Det betyder att det är betydligt lättare att ha en kommunikation med dem, både före och under match, och därmed lättare att bygga en relation till dem. Det kan tjabbas och slängas käft, och det kommer vara fullt naturligt att ha större förståelse för de spelare man som domare har en relation till. Man friar hellre än fäller.

För det andra existerar självfallet den gamla stereotypen om hur utländska spelare filmar, tillsammans med den kulturella föreställningen att brittiska spelare inte ägnar sig åt sådant, och när de ändå gör det så heter det att de ”förstärker” eller ”faller lätt”. Vi känner så klart igen detta, men kan inte riktigt döma det för hårt, vi tenderar onekligen göra exakt samma skillnad när vi pratar om spelare i vårt lag eller i andra lag.

Nu är det knappast domarna som har suttit och kommit på de där föreställningarna, men de är naturligtvis fostrade och formade i en miljö där dessa stereotyper existerar. Detta påverkar i någon mening vad de förväntar sig att se på planen, och det är en fullt naturlig mänsklig psykologi att när man förväntar sig att se något så ökar sannolikheten att man också ser detta. Man finner vad man söker helt enkelt.

Det vore fel att tänka att detta är en form av mänsklig bias som drabbar endast utländska spelare, men alla kan påverkas av detta med domarnas förväntningar. En spelare, även en engelsk spelare, kan ha dragit på sig ett dåligt rykte i domarkåren och därför ha svårt att få med sig domslut han egentligen skulle ha haft. Men i just det här fallet, vunna och givna straffar, är det ett bias som faktiskt drabbar utländska spelare.

Är det egentligen ett problem? Frågan är ställd utifrån utgångspunkten att jag liksom inte tror detta är något som utländska spelare i Premier League egentligen förlorar någon sömn över, det vill säga den djupa orättvisa de är drabbade av. Det kanske bara är som det är, gilla läget och göra det bästa med sina förutsättningar. Men visst kan man önska att alla spelare skulle bedömas likvärdigt och på samma sätt.

Så nej, det är kanske inte ett problem, men det betyder inte att det är ett helt och hållet önskvärt tillstånd. Ironiskt nog, givet hur mycket skit VAR får i dessa dagar, så är just detta kanske något som VAR kan hjälpa till att åtgärda, då marginalbesluten i viss mening befrias från den enskilde domarens omedelbara bedömning av situationen, och kan fattas mer kalkylerat utifrån objektiva kriterier. Även om det riskerar bli petitessjagande.

Inte heller lär det vara ett fenomen som är specifikt för engelsk fotboll. Bias existerar överallt i alla sammanhang, även om de inte måste ta sig riktigt samma uttryck. Det vore kul att fundera över vilka liknande eller motsvarande bias mot utländska spelare som går att hitta i La Liga eller Serie A. Länder där kanske inte skiljelinjen går lika tydligt och på samma sätt mellan just detta att filma eller inte.

Men just den här dagen kan man kanske ändå tänka sig att Bournemouth, Tottenham och Burnley jublar lite extra och gnuggar händerna i förtjusning när de läser dessa resultat som Paul Tomkins har knackat fram.

TABELL

KANON

Nottingham Forest. Tung och meriterande vinst borta mot Fulham, en på pappret riktigt tuff match på förhand. Nottingham Forest visade att de var fullt kapabla att stå emot en hård offensiv, men framför allt kunde man se att Nottingham Forest är ett riktigt starkt lag när Lewis Grabban är i het form.

KALKON

Stoke. Leeds spelade riktigt bra ska sägas, och ser oförskämt bra ut för närvarande, men det är naturligtvis inte okej ändå att förlora som Stoke gör på hemmaplan. Det var långa stunder kattens lek med råttan och så får det självfallet inte se ut för Stoke. Svårt att tänka mig att Nathan Jones blir långvarig där.

OMGÅNGENS MATCH:

Barnsley 1-3 Luton Town. Fartfyllt och händelserikt när förra säsongens etta och tvåa från League One möttes. Det slutade med succé för Luton Town som gick upp i tidig 3-0-ledning, spelade riktigt bra fotboll, hade kanske med sig något av det flyt de saknat i sina tidigare matcher, och tog sin första vinst i EFL Championship.

OMGÅNGENS ELVA:

Manager: Marcelo Bielsa. Blir mer och mer imponerad av det arbete Bielsa faktiskt gör med relativt begränsade resurser i Leeds. Viktiga spelare har faktiskt lämnat Leeds den här sommaren vilket hade kunnat göra dem svagare, men ett kreativt och smart sätt att utveckla spelare och bolla med taktiska formationer gör ändå Leeds bättre.

BTW

Straffar. Många straffar den här omgången, och flera matcher med två eller till och med tre straffar. Preston gör två straffmål när de slår Sheffield Wednesday med 2-1.

Maupay. Brentford hade ambitioner att gå upp i Premier League inför säsongen men säljer strax innan säsongsstart Neal Maupay och är nu helt målpaj. Handling talar högre än ord.

Botten. Stoke och Huddersfield i botten av tabellen. Inte riktigt väntat, även om det bara gått fem omgångar. Det ska attans vara gammal Premier League-klubb.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++). Ingen kanonmatch vare sig av Pontus Jansson eller av Brentford.

Nicklas Eliasson, Bristol City (-). På bänken, ej inbytt.

Frågan är aktuell eftersom Unai Emery mer än antytt att det kan vara dags för Nicolas Pepe att göra sin debut från start för Arsenal. En bortamatch på Anfield är så klart ett rätt speciellt sätt att göra sin fulla debut. Men givet att det är svårt att föreställa sig varför Unai Emery i en sådan här match skulle bänka antingen Pierre-Emerick Aubameyang eller Alexandre Lacazette så skulle det innebära en synnerligen offensiv uppställning.

Givet Arsenals katastrofala facit på Anfield de senaste åren, Arsenal har förlorat de senaste matcherna med 1-5, 0-4 och 1-3, samt Arsenals dystra facit på bortaplan mot övriga toppklubbar generellt, noll vinster och åtta oavgjorda på de senaste 22 matcherna, så måste ett sådant taktiskt grepp av Unai Emery betraktas som antingen vansinnigt dumdristigt, eller makalöst modigt.

Dumdristigt eftersom det onekligen kommer göra Arsenal väldigt öppna bakåt och exponera dem för precis den typ av fotboll som Liverpool älskar att spela. Man kunde hävda att det vore att spela Liverpool rätt i händerna, och givet tidigare resultat mer eller mindre motsvarigheten till att göra samma sak som man alltid har gjort förut, fast i ännu högre utsträckning, och hoppas på ett annat utfall. Alltså definitionen av galenskap.

Modigt eftersom en inte helt långsökt tanke är att Arsenals försvar kommer ha väldigt svårt att hålla Liverpool stången oavsett. Alltså kan det innebära en högre sannolikhet att lyckas genom att försöka skapa en shoot-out, och så långt som möjligt försöka utmana och störa Liverpools backlinje. Och naturligtvis, det går knappast att titta på Arsenals spelartrupp utan att känna att anfall helt säkert måste vara bästa försvar.

Mer troligt, om jag skulle våga mig på en gissning, är däremot att Arsenal och Unai Emery inte kommer landsätta tre anfallare i just den här matchen. Att man helt enkelt kommer försöka hålla en tydligare defensiv disciplin än så. Man kan tänka sig flera skäl varför Unai Emery ändå säger som han säger. Dels att få Nicolas Pepe att känna sig påtänkt. Dels hålla Liverpool i någon slags taktisk osäkerhet.

Vi kan lyfta de vanliga klyschorna om hur detta blir det första riktigt stora testet för Arsenal och Unai Emery den här säsongen. Förra säsongen föll mer eller mindre samman just efter den förnedrande 1-5-förlusten på Anfield. Ofrånkomligen kommer kvällens match bli ett mått på hur mycket bättre Arsenal är den här säsongen, vilka framsteg taktiskt och kvalitativt Arsenal har gjort sedan dess med Unai Emery.

Att begära vinst på Anfield kan vara att begära för mycket naturligtvis. Men Arsenal måste ändå kunna genomföra en match som visar att en vinst på Anfield inte är något som kan uteslutas redan på förhand. Arsenal måste kunna genomföra matchen på ett kompetent och konkurrensfähigt sätt, inte bli blåsta av banan. Klarar Arsenal av att göra en sådan match kan matchen förloras men det går ändå att hitta något positivt i det.

Det skulle kunna göras en sak av att Liverpool och Arsenal är de enda lagen som har vunnit sin båda matcher hittills, med andra ord är det en slags väldigt tidig seriefinal vi har att se fram emot. Men naturligtvis är det alldeles för tidigt på säsongen att börja prata om sådana saker. Norwich och Southampton respektive Newcastle och Burnley är väl inte heller det absolut tuffaste spelschemat som gick att starta säsongen med.

Liverpool kan hitta sina egna klyschor om att behöva bevisa sig, givet att de trots två vinster ändå anklagas för att inte spela särskilt övertygande. Anledningen verkar vara ett något smuttare passningsspel av Norwich än förväntat i en match som var avgjord efter en kvart, samt en kanske inte överdrivet imponerande match mot Southampton. Men jag känna att det är lätt att begära för mycket.

Möjligen speglar det en oro över konkurrensen. Liverpool vet naturligtvis att de måste vara mer eller mindre perfekta för att kunna placera sig ovanför Man City i tabellen. Då håller det kanske inte att redan så här tidigt behöva hanka sig fram i matcher man anser att man ska vinna hyfsat bekvämt. Eller så är det kanske precis tvärtom, att så här tidigt kan man bara begära att matcherna ska vinnas, inte så mycket mer.

Men om Liverpool ska vinna ligan den här säsongen kräver det nog att Anfield är ett fort, och att deras facit på hemmaplan är mer eller mindre perfekt. Att vinna mot Arsenal kan bidra mycket till en sådan känsla av oslagbarhet. Det skulle kanske även ge Liverpool en slags psykologisk edge på Man City, som ju å sin sida faktiskt tappade poäng när de för första gången ställdes mot toppmotstånd den här säsongen.

Liverpool går in till matchen som hyfsat klara favoriter. De har hemmaplan, de är ett bättre fotbollslag, de är framför allt ett mer färdigt fotbollslag som befinner sig betydligt närmare toppen på sin egen utvecklingskurva. Lägg till det resultaten i dessa möten i närtid och Liverpool borde även ha en betydelsefull psykologisk fördel. Men ändå känns inte utfallet inför matchen riktigt lika självklart på förhand som tidigare år.

Arsenal var inte i närheten av att ha lika stor chans att vinna ligan förra säsongen som Liverpool hade. De har inte lika stor chans den här säsongen heller, vilket inte heller är rimligt att begära utifrån omständigheterna. Men Arsenal och Unai Emery måste ikväll visa att skillnaden är betydligt mindre den här säsongen. Att övervärdera betydelsen av enskilda resultat är alltid en fara, men vinnaren på Anfield kan i alla fall säga en sak.

Top of the table!

:::

Kan Chelsea och Frank Lampard ta sin första seger för säsongen? Dagens tidiga match på Carrow Road mellan Norwich och Chelsea känns rätt intressant på förhand. Norwich lär inte gå ut med dåligt självförtroende.

Allt det där stämmer nog i hög utsträckning, det är i varje fall inte enbart önsketänkande och supporterns ständiga försök att beskriva sitt lag så positivt som möjligt. Men även fast det går att dra något positivt ur insatserna mot Tottenham och Bournemouth så kan inte det ändra eller maskera att Aston Villa till sist ändå har fått med sig negativa resultat från dessa matcher. Vid något tillfälle kommer det vara nödvändigt för positiva insatser att leda till positiva resultat.

Vilket gör kvällens match mot Everton på Villa Park desto viktigare för Aston Villa efter dessa båda inledande förluster. Aston Villa måste helt enkelt ”komma in i serien” och börja ta sina första poäng, och vinna sina första matcher. Två raka förluster har skapat viss oro i de egna leden, tre raka förluster skulle öka oron ytterligare. Samtidigt som en vinst ikväll skulle minska oron, skingra tvivlen och ge laget nyttigt självförtroende. Räkna med en härlig och hetsig atmosfär på Villa Park ikväll.

Möjligen kan man tänka att en anledning till oron är detta att Aston Villa har kritiserats under sommaren för att ”göra en Fulham”. Anledningen är självfallet de många spelarna som värvats och de stora pengarna som har investerats. Aston Villas supportrar har, med viss rätta, värjt sig mot denna kritik och menat att så är det inte alls. Men två raka förluster gör så klart att denna kritik om att ”göra en Fulham” känns mer motiverad, och försätter Aston Villas supportrar lite på defensiven.

Gnuggar man på ytan så är det där så klart lite tramsigt. För det första handlar det alltså om två matcher, och åtminstone en av dessa matcher var riktigt tuff. För det andra så visst går det att påstå att Fulham minsann förlorade sina första två matcher även de, och därefter åkte ur. Vilket ju kan låta som ett briljant argument innan man lyfter blicken och ser att där finns flera exempel bara från de senaste åren på klubbar som vunnit sina två första matcher och åkt ut även de.

Om vi tittar på Aston Villas fotboll finns egentligen inga större skäl till oro eller krav på större förändring. Aston Villa har spelat bra, fast på olika sätt, i sina båda första matcher. Det finns ingen anledning att tappa förtroendet vare sig för spelidé eller spelare i det här läget. Aston Villas backlinje har varit mycket bra i båda matcherna, Tom Heaton gjort ett misstag men i övrigt varit bra. Mittfältet har haft problem men kommer växa in i Premier Leagues tempo. Wesley Moraes i anfallet är ny ligan även han.

Förluster kan ibland leda till hysteriska reaktioner. Exempelvis blev många väldigt oroliga av Aston Villas andra halvlek mot Tottenham då Aston Villa såg ut att ”parkera bussen”, men det glöms ibland lätt bort att där även finns en motståndare. Tottenham tryckte helt enkelt ned Aston Villa. Omvänt skulle man kanske kunna hävda att det stora övertaget spelmässigt mot Bournemouth på Villa Park kan ha varit en smula illusoriskt, givet att Bournemouth tidigt fick en 2-0-ledning att spela på.

Hysteri är däremot sällan en bra grund för kloka beslut. Aston Villas supportrar som möjligen oroar sig över att ”göra en Fulham” och samtidigt i det här läget börjar ställa krav på stora förändringar i laget, att börja spela en annan fotboll, att byta ut tre-fyra spelare i startelvan i ett enda svep, och kanske till och med börjar prata om att byta ut Dean Smith, kanske borde erinra sig att detta kanske mer än något annat just vore att faktiskt ”göra en Fulham”.

Tottenham behöver inte göra stora förändringar, vare sig i spelidé eller spelare. Vad Tottenham behöver göra är att reducera eller eliminera sina egna misstag. Jack Grealish drällde något ögonblick i onödan med bollen mot Tottenham och pang så gjorde Harry Kane 2-1 till Tottenham. Tom Heaton tar ett dåligt beslut mot Bournemouth som får straff efter en minut, följt av Douglas Luiz som ger bort bollen tio minuter senare. Dyrbara misstag, onödiga misstag, men inte systematiska misstag.

En vinst ikväll hemma mot Everton vore mycket värd för Aston Villa. Men det är klart, sedan kommer något ljushuvud på att Fulham, efter att ha förlorat med 0-2 hemma mot Crystal Palace och 1-3 borta mot Tottenham, faktiskt vann sin tredje ligamatch.

Oavsett vad man nu än anser om det goda och det dåliga med avslutningen som sådan så var ändå en rationalisering som slängdes fram för Daenerys Targaryens eldfängda massmord att Cersei Lannister inte gav henne något val, att hon använde alla oskyldiga människor som en sköld och ett vapen mot henne, spelandes på hennes medkänsla, men att den större medkänslan istället var med alla framtida generationer.

Vad har nu detta att göra med engelsk fotboll? Jo, jag kommer att tänka på just den där saken eftersom vid midnatt ikväll så går EFL:s deadline ut för Bury och deras ägare Steve Dale att presentera acceptabla bevis för att där finns tillräcklig med finansiering för Bury att dels betala sina skulder, dels kunna täcka sina löpande kostnader för säsongen, och om inte så kommer Bury efter 125 år att slängas ut från Football League.

Med andra ord, EFL är på god väg att med Bury göra mer eller mindre motsvarigheten till att eldbomba hela Kings Landing. Regelverket är minst sagt tydligt, både i termer av vad Bury måste kunna visa upp och vad som händer ifall de inte gör det. Liksom regelverket finns där för engelsk fotbolls bästa, för att undvika klubbar på obestånd. Visst kan det ses som att sakna medkänsla för Bury, men kanske måste medkänslan gälla engelsk fotboll.

Dilemmat är naturligtvis att beslutet alls inte bara drabbar Steve Dale, eller bara drabbar klubben som sådan, den juridiska personen i registret. Beslutet drabbar ett helt samhälle, det drabbar varenda supporter som självfallet är helt oskyldiga till det inträffade. För att komma åt Dale så måste EFL alltså först bränna ned en hel klubb med alla dess supportrar och anhöriga i grunden.

Men det säger sig självt att det där så klart inte är populärt. För Burys alla supportrar är det riktigt trist, och det är självfallet väldigt lätt för EFL att framstå som känslokalla och brutala, något de nog helst undviker. Mycket riktigt har nu Burys MP, motsvarigheten till riksdagsledamot, James Frith bett EFL om att förlänga Burys deadline ytterligare, och även fått Storbritanniens idrottsminister Nigel Adams att be EFL om detsamma.

Frith och Adams är politiker, de utgår från politiska motiv, som att vara med om att fatta populära beslut till exempel, samt föra deras talan som kan tänkas rösta på dem och hålla dem kvar på sina uppdrag. EFL är så klart byråkrater och utgår från sina egna regler och en uppfattning om vad som ligger i den egna organisationens intressen, som åtminstone delvis kan antas sammanfalla med den engelska fotbollens bredare intresse.

Nu kan det diskuteras i vilken utsträckning som Steve Dale agerar riktigt lika medvetet som Cersei Lannister i att använda folket som en slags mänsklig sköld mot EFL:s attack, i någon mening sker det av sig självt. Han har samtidigt så klart inte varit det minsta blyg med att försöka påverka opinionen och framställa sig själv och i förlängningen klubben som orättvist behandlade av EFL.

Frågan som EFL brottas med är således om de ska låta sig påverkas av den politiska opinionen, eller om de ska hålla fast vid sitt regelverk. James Frith och Nigel Adams står där och bönar och ber att när klockorna börjar ringa så ska EFL visa medkänsla, visa nåd och inte bränna ned hela klubben. EFL är självfallet en byråkratisk organisation men inte på något sätt immuna mot politiska påtryckningar och en negativ opinion.

Vad ger då regelverket EFL och Bury för alternativ? Jo, EFL kan förlänga Burys deadline, men bara några få dagar, och i så fall måste det finnas påtagliga och konkreta bevis för att klubben är på väg att säljas till en ny ägare. Men om vi ska tro Steve Dale så blir några sådana bevis svåra att presentera då ingen av de tänkta köparna av klubben har tagit sig särskilt långt i förhandlingarna med honom. Men det kan så klart gå snabbt.

Byråkrater och beslutsfattare är oftast rätt fega. De kommer alltid försöka undvika att fatta ett beslut som riskerar ge dem kritik eller framställa dem själva i dålig dager, och istället försöka hitta det bekvämaste alternativet? Vad har EFL egentligen att förlora på att ge Bury de där extra få dagarna av förlängd deadline som kan vara aktuella? Tvärtom kan det få dem att framstå som måttfulla och hänsynstagande.

Möjligen skjuter det bara exakt samma beslut några dagar framåt. Men just att skillnaden är så liten gör att jag inte tror att Bury kommer bli utslängda från Football League idag, eller rättare sagt under lördagen. Att EFL samtidigt kan kritiseras för att slappheten i deras eget regelverk har gjort det möjligt för Bury att hamna i dessa problem gör dem nog mer benägna att låta draken vila.

Lik förbannat klämtar klockorna för Bury. Att de förmodligen eller eventuellt inte blir utslängda från Football League idag betyder inte att de inte blir utslängda om några dagar. Situationen som den är just nu är naturligtvis ohållbar. Burys samtliga fyra första ligamatcher har blivit inställda, deras Ligacupmatch har förlorats på walkover, och där finns inget slut i sikte.

Daenerys Targaryen behövde självfallet inte bränna ner Kings Landing för att besegra eller ens hämnas på Cersei Lannister, det var en nonsensförklaring. Hon gjorde det ändå av helt andra och uttalade skäl, hon hade hur som helst ett val. Huruvida EFL har ett val även de är mer oklart. Deras uppgift är att bevaka engelsk fotbolls större intressen, och för att kunna göra det måste de till slut följa sitt eget regelverk.

Grejen med varje regelverk, varje drake, varje massförstörelsevapen eller stort hot, är att till slut måste den eller det faktiskt användas, åtminstone en gång, för att få folk att faktiskt respektera det, och förstå det. Fotboll är en sport som i hög utsträckning hålls samman av kärlek, men kanske måste fotbollen och dess olika ägare och intressenter också hållas under kontroll med en viss mängd skräck.

Det sorgliga är kanske att Burys uteslutning efter 125 år i Football League förmodligen bara väcker en bråkdel av det raseri som twitter och sociala medier lyckades prestera över Game Of Thrones avslutning.

Visst får mötet en extra krydda av att en engelsk klubb ska möta en italiensk klubb. Få saker andas europeisk cupfotboll lika mycket som just det. Två fullständigt olika kulturer drabbar samman, med ett utfall många gånger hopplöst att försöka förutse. Det frestar således att försöka spela upp skillnaderna mellan Torino och Wolves, men istället är det kanske likheterna som är de flesta och de mest framträdande.

Att både Torino och Wolves slutade förra säsongen som sjua i sin respektive liga är kanske den allra mest uppenbara likheten. Gnuggar man lite djupare på ytan än så, så framträder emellertid två klubbar som båda kan anses tillhöra den översta delen av mitten av tabellen, strax under de allra största klubbarna. Vad som möjligen skiljer Wolves från Torino är deras tämligen uttalade ambition att slå sig upp bland de största.

Både Torino och Wolves har på sätt och vis ramlat in i Europa League på något utav formella bananskal. Torino fick veta att de skulle spela Europa League först i slutet av juni när det stod klart att Milan drog sig ur på grund av financial fair play. Torino skulle alltså aldrig ens ha spelat Europa League. Wolves å sin sida spelar Europa League endast i och med att Watford förlorade FA-cupfinalen mot Man City.

Båda två är gamla storklubbar med stora historiska meriter. Torino har vunnit Serie A, eller kanske rättare sagt den italienska ligatiteln, sju gånger genom åren, Coppa Italia fem gånger samt utmärkt sig i europeiskt cupspel genom att spela final i UEFA-cupen, det vill säga Europa League, 1991-92. 1940-talet var Torinos stora årtionde, då de dominerade italiensk fotboll med sitt mytomspunna Grande Torino-lag, innan dess tragiska slut.

Wolves historia är inte mycket sämre den. Wolves kan stoltsera med tre ligatitlar, och var under 1950-talet den främste utmanaren till Man Utds Busby Babes. Sex cuptitlar kan även adderas till Wolves meriter, som precis som Torino har en UEFA-cupfinal på sin europeiska meritlista från 1971-72, en final man förlorade mot Tottenham. Genom att besegra ungerska Honved 1954 utropades Wolves till ”världens bästa lag”.

Den matchen, och det epitetet, ger Wolves en speciell plats i den europeiska fotbollshistorien. För det var just matchen mot Honved som gav upphov och kraft till idén bakom att starta Europacupen, som skulle komma att bli det vi idag känner till som Champions League, som drog igång i sin premiärupplaga ett år senare, 1955. Wolves har inte haft många möjligheter till europeiskt cupspel sedan dess, men nu är de alltså här.

Här är ett steg från Europa Leagues gruppspel. Men det lilla steget för fotbollen kan visa sig vara ett jättekliv för Wolves. Man ställs i Torino mot ett tämligen klassiskt för att inte säga typiskt italienskt motstånd. Det är taktiskt väldrillat, det är välorganiserat och det är ett starkt försvarsspel. Walter Mazzarri kändes alltid alldeles för italiensk för Premier League, men med Torino passar han väldigt väl.

Salvatore Sirigu är välkänd som målvakt, och har imponerat sedan han återvände från PSG. Nicolas N’koulou och Armando Izzo är ett mycket starkt mittbackspar som skyddas av ett hårt arbetande om än ej särskilt spektakulärt mittfält baserat runt Tomas Rincón och Daniele Baselli. Framåt förlitar sig Torino inte så lite på anfallaren vars namn var stekhett för något år eller två sedan, Andrea Bellotti.

Men framför allt kommer Wolves få erfara att Torino är ett lag som är väldigt svårt att bryta ned och ta sig igenom. Det känns inte särskilt svårt att förutse Torinos game plan inför detta playoff-möte; håll nollan hemma på Olimpico och vinn med något mål eller två, och ta med sig resultatet till Molineux där bortamålsregeln i så fall talar till deras fördel. Som sagt, klassiskt och ganska typiskt italienskt.

Wolves måste inte bara vara bra nog för att kunna undvika detta, utan kanske framför allt smarta nog. Erfarenheten av europeiskt cupspel är däremot något som Wolves saknar helt och hållet givet att detta är deras första europeiska cupäventyr på nästan 40 år. Men Wolves är samtidigt heller inte ett helt klassiskt eller typiskt engelskt lag, och saknar inte enskilda spelare med europeisk cuperfarenhet.

Å andra sidan är det inte ikväll Wolves måste vinna detta playoff. Det räcker med att de undviker att faktiskt förlora det. Får de med sig ett spelbart resultat från matchen ikväll att ta med sig till Molineux nästa vecka så blir det en härlig match att se fram emot, med en elektrisk atmosfär på läktarna. Wolves i så fall kanske största europeiska match på 65 år, sedan den där matchen på Molineux mot Honvéd i december 1954.

På sätt och vis går det kanske att svära över tuff lottning, både för Torino och för Wolves. För detta hade ju egentligen lika gärna kunnat vara till exempel en kvartsfinal i Europa League, inte bara ett playoff innan gruppspelet. En hård smäll att ta för det lag som åker ut kan tänkas. Men sådant är cupspelets natur. Och ska man spela i Europa, och därtill gör det för första gången på nästan 40 år, så vill man så klart ha de stora matcherna.

Och för de som möjligen är lite intresserade av att detta att jämföra ligor, så är det något som säger mig att just ett sådant här möte, mellan två klubbar som Torino och Wolves, nog kan säga betydligt mycket mer än när de ”vanliga” klubbarna är inblandade. Även om det så klart fortfarande bara handlar om ett enda enskilt europeiskt cupmöte, vilket alltid gör alla slutsatser sårbara för tillfälligheter och slumpen.

Vad vi däremot kan känna oss rätt säkra på är att när engelska och italienska klubbar möter varandra i europeiskt cupspel så brukar det kanske inte alltid bli fantastiska fotbollsmatcher, men på ena eller andra sättet brukar det alltid bli en rätt bra story.

TABELL

KANON

Fulham. Samtidigt som Leeds får ångestsvettas för att få in ett enda mål på Elland Road, och till slut tvingas lite på ungt Arsenallån för målen, så fullkomligen öser Fulham in mål för närvarande. Och det är klart, så länge de inte ger motståndaren bollen så spelar det kanske mindre roll att de inte har det allra bästa försvaret.

KALKON

Stoke. Började matchen ganska piggt men fick pyspunka när Jack Butland gjorde inte bara ett grovt misstag utan två grova misstag och plötsligt stod det 0-2 med bud på mer än så. Nathan Jones, tyvärr får man väl ändå säga för hans del, ligger nog rätt nära till hands att göra Jan Siewert sällskap på arbetsförmedlingen.

OMGÅNGENS MATCH:

Derby County 1-2 Bristol City. Möjligen matchen där Bristol City började visa sina rätta färger den här säsongen. Imponerande vinst borta mot Derby County i en fotbollsmatch som långa stunder höll riktigt hög nivå. Hög stämning och ljudnivå på Pride Park bidrog till en fin engelsk fotbollsupplevelse.

OMGÅNGENS ELVA:

Manager: Lee Johnson. Tar en imponerande skalp när Bristol City vinner borta Derby County, där Philip Cocu har haft en ganska ljummen start. Viktig vinst för Bristol City vars inledning på säsongen inte riktigt motsvarat förväntningarna på laget inför säsongen.

BTW

Butland. Inget lätt liv för den förre landslagskeepern just nu. Hans räddningsprocent hittills är 38% – ingen annan målvakt har under 50%.

Moyes. David Moyes befann sig på Deepdale när Stoke torskade mot Preston. Behöver inte betyda något, Moyes är gammal alumni, spelare och manager, i Preston.

Ponne. Tveklöst utbuad på Elland Road i sin återkomst, om än kanske en aning pliktskyldigt. Starkt genomförd match under svåra omständigheter.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (+++). Väl genomförd match, Brentfords backlinje stod emot det mesta som Leeds slängde mot den.

Nicklas Eliasson, Bristol City (-). På bänken, ej inbytt.

Kristoffer Nordfeldt, Swansea (-). På bänken, ej inbytt.

Take Us Home är Amazons senaste så kallade dokumentär efter att de gjort liknande projekt med Man City och Sunderland. Den följer Leeds United under förra säsongen, en säsong som var på samma gång triumf som tragedi. Ett olyckligt slut dämpade vad som var en i övrigt triumfatorisk säsong. Kanske är det därför desto mer passande att vi följs genom serien av Russell Crowes djupa berättarröst, far till en mördad son etc.

Serien består av sex delar, och är på gott och på ont av rätt exakt samma stuk som Man Citys och Sunderlands motsvarigheter. På gott eftersom det är väldigt välgjord TV, och vi får en insyn och en inblick i en klubbs vardag över en hel säsong som vi väldigt sällan har fått se. På ont eftersom det samtidigt känns väldigt tillrättalagt, många gånger ytligt och inte minst väldigt, väldigt sockersött.

Den större poängen som Take Us Home ändå gör, och gör bra, är betydelsen av hoppet, hur hoppet påverkar en hel klubb och en hel stad, hur fotbollen i all sin skitighet och i all sin härlighet till slut kokas ned i syftet att förmedla hopp och drömmar till sina supportrar över världen. Leeds framställs som en klubb och en stad som hoppet nästan övergett, men som under ny ledning och med Marcelo Bielsa har återfunnit hoppet.

Det är hoppet som dödar dig brukar det ju heta. Och nog var det en och annan som tänkte så i slutet av förra säsongen. Men det är ett falskt om än frestande uttryck. Det måste ändå rimligtvis ha varit en betydligt bättre upplevelse för Leeds alla supportrar att faktiskt kunna känna hoppet under förra säsongen, även om det till sist inte infriades, än att ha befunnit sig hela vägen i hopplöshet.

Vem kan dessutom säga om vi befinner oss i berättelsens slut eller dess mitt. Huruvida Take Us Home får en andra säsong har jag just ingen koll på, men Leeds har i verkligheten så klart precis påbörjat sin andra säsong, en serie i 46 delar. När det stod klart att Marcelo Bielsa fortsatte som Leeds manager så innebar det även att Leeds drömmar lever vidare. Hoppet om uppflyttning till Premier League finns där fortfarande.

Vi pratar ofta om den sidan av saken, Marcelo Bielsa som talisman och drömfångare för Leeds. Men lika sann och betydelsefull är kanske sakens andra sida, att Leeds har gett Marcelo Bielsa något han själv letat efter länge, mål och mening. Leeds gav Bielsa ett tydligt och meningsfullt uppdrag, att avsluta ett och ett halvt decennium av misär och apati och ta Leeds tillbaka dit där de rimligen hör hemma.

Om Marcelo Bielsa lyckas med det uppdraget så vore det möjligen det största avtryck han i så fall har gjort som manager. Visst, där finns titlar här och där längre bak i tiden av halvstor kaliber, men att lyfta en engelsk sovande jätteklubb upp i Premier League igen, upp ur dyn och sankmarken, återuppliva en stor klubb, globalt såväl som lokalt, måste rimligtvis vara betydligt större och framför allt permanent än så.

Leeds har lagt alla sina ägg i Marcelo Bielsas korg, om han skulle misslyckas eller lämna klubben är det svårt att se vad de rimligtvis skulle kunna hitta på istället. Detta är Leeds big play. Samtidigt är Marcelo Bielsa långt ifrån någon journeyman, utan han har på alla sätt investerat sig själv i Leeds, både som klubb och som stad. Marcelo Bielsas ägg har alla placerats i Leeds korg.

På så vis har Leeds och Marcelo Bielsa snurrat fast sig vid varandra. De lyckas eller misslyckas tillsammans. Vilket oftast ger rätt positiva incitament och goda grunder för ett bra samarbete. Marcelo Bielsa representerar även ett medvetet vägval av Leeds. Andra klubbar försöker investera sig upp i Premier League. Med Bielsa försöker Leeds istället utveckla sig upp i Premier League.

Att Leeds jobbar inom tämligen tajta ekonomiska ramar har varit minst sagt tydligt det senaste åren. Leeds har inte värvat särskilt mycket alls sedan Marcelo Bielsa kom till klubben, utan han har istället valt att se värdet och potentialen i de spelare som redan fanns i klubben. Den här sommaren har ekonomin även framförts som ett skäl varför Leeds sålde Pontus Jansson till Brentford.

Många var förbryllade över den försäljningen, och supportrarna var för all del även rätt besvikna. Ekonomin kan nog ha spelat viss roll, men det mesta tyder nog även på att det låg annat i bakgrunden. Och liksom av en händelse så återvänder alltså Pontus Jansson ikväll med Brentford till Elland Road. Om det blir ett kärt återseende återstår att se, liksom i så fall för vem.

Matchen är intressant även av mindre småttiga skäl. Brentford och Leeds är båda klubbar som gjort vissa anspråk på att vilja ta sig upp i Premier League den här säsongen. Jansson motiverade även flytten till Brentford med att han ville upp i Premier League, vilket känns som en udda förklaring varför man i så fall lämnar Leeds för Brentford. Men ikväll möts alltså dessa båda lag, vart och ett speciellt på sitt sätt, för första gången.

Leeds har inlett säsongen starkt. Två segrar och sju poäng på sina tre första matcher, och ärligt talat borde de nog åtminstone spelmässigt ha vunnit även mot Nottingham Forest hemma på Elland Road, men så blev inte fallet. I sin första hemmamatch visade Leeds istället vissa prov på vad som var deras akilleshäl förra säsongen, effektiviteten i sitt eget anfallsspel och att utnyttja de målchanser laget faktiskt skapar.

I sin andra hemmamatch måste Leeds visa att detta inte kommer vara något generellt problem den här säsongen. Pontus Jansson kommer självfallet göra sitt bästa för att hindra dem från detta.

Frågan som uppstod var självfallet vem som skulle ersätta Steve Bruce. Den frågan har ännu inte fått något tydligt svar. Istället har Sheffield Wednesday och Dejphon Chansiri gjort vad de har gjort flera gånger förut, det vill säga vänt sig till en av sina coacher i form av Lee Bullen som klivit in som ställföreträdande manager, och som minst sagt har gjort det med den äran.

När Dejphon Chansiri sparkade Carlos Carvalhal så tog Lee Bullen över Sheffield Wednesday i fyra matcher, och tog sju poäng på dem. När Jos Luhukay fick sparken av Chansiri i december så tog Lee Bullen över igen och Sheffield Wednesday, som hade förlorat matcher mest hela hösten, var obesegrade i fyra matcher över julen. Nu har Bullen alltså två segrar på tre matcher i början av den här säsongen.

Man kan välja att se Chansiris ständiga återkommande till Lee Bullen som caretaker på två olika sätt. Å ena sidan är det så klart ett visst mått på förtroende, det är uppenbart att Chansiri uppskattar vad Bullen kan göra under sådana förutsättningar. Å andra sidan är det samtidigt ett tecken på att där inte riktigt verkar finnas förtroendet för Bullen att se honom som mer än en tillfällig lösning.

Möjligen har Lee Bullen lyckats typecasta sig själv. Om han gör ett strålande jobb som ställföreträdande manager kan det till sist bli naturligt att se honom som just en slags vikarie, och inget annat. Helt säkert har det också med hans personlighet att göra. Nu har Bullen ändå gett vissa indikationer på att han skulle vilja ha jobbet ”på riktigt”, men är samtidigt väldigt försiktig med att säga för mycket, säga något han inte borde.

Ändå har det dröjt så här länge med frågan om en ny manager i Sheffield Wednesday, frågan har nu hängt i luften i snart en månad. Möjligen känner inte Dejphon Chansiri någon brådska så länge som Lee Bullen gör ett så pass bra jobb och på så vis köper klubben tid för sitt beslut. Möjligen står Chansiri och väger fram och tillbaka på om han ska ge Bullen jobbet permanent eller ej.

Om det senare är fallet så var kanske inte förlusten mot Millwall till Lee Bullens fördel på så vis. Samtidigt var aldrig Millwall på bortaplan någon lätt match, och även om resultatet inte var till Sheffield Wednesdays fördel så var spelet positivt. Matchen slutade 0-1, sedan Sheffield Wednesday släppt in ett billigt mål i första halvlek, och därefter varit alldeles för ineffektiva på sina egna chanser senare under matchen.

Ändå har Sheffield Wednesdays spel varit en rätt lång väg från den trista och tandlösa fotboll laget spelade under Jos Luhukay. Även jämfört med fotbollen som spelades under Steve Bruce så är fotbollen åtminstone estetiskt och offensivt betydligt mer tilltalande under Lee Bullen. Den avgörande frågan är naturligtvis om det kan hålla i sig över tid samt om fotbollen också är effektiv och poänggivande.

Mycket tyder nog ändå på att Lee Bullen kommer få fortsätta som Sheffield Wednesdays manager fram till landslagsuppehållet. Laget har tre matcher kvar fram till dess. Luton Town hemma ikväll, Preston North End borta till helgen, och helgen efter det QPR på Hillsborough. Tre fullt möjliga vinster, två matcher som nog ärligt talat ska vara vinst för Sheffield Wednesday, som i så fall går på uppehåll i toppen av tabellen.

Om Sheffield Wednesday kroknar på dessa tre matcher betyder det med största sannolikhet att Lee Bullen kommer bytas ut. Man måste däremot fråga sig om tre raka vinster och Sheffield Wednesday i så fall leder till motsatsen, att Lee Bullen garanterat blir kvar, eller om det istället får hornen att växa på Dejphon Chansiri, att denne ser en plats i toppen av tabellen som en oväntad möjlighet han inte vågar chansa bort på Bullen.

Om Lee Bullen verkar sakna klubbens eller ägarens fulla förtroende som manager så saknar han däremot inte kvalitet i sin spelartrupp. Bullen har gjort det bra som hittills varit tydlig med att Steven Fletcher är lagets primära anfallare, inte någon av de andra i den svängkarusell som förut präglat laget. Under sommaren har Sheffield Wednesday värvat klokt i form av snabba spelare som gett laget betydligt mer udd än förut.

Bredvid Steven Fletcher hittar vi exempelvis både Kadeem Harris och Moses Odubajo som är snabba spelare båda två, och på så vis kompletterar Fletcher bra. Framför allt kan däremot Jacob Murphy visa sig bli en riktigt bra värvning, en snabb, teknisk och kreativ spelare på lån från Newcastle, erfaren på den här nivån, som kan visa sig vara tungan på vågen och därtill fick en bra start när han gjorde mål redan i sin debut.

Massimo Luongo var en riktigt spännande värvning från QPR till mittfältet, en spelare som kan fördela tempot och diktera både matchens bild och tempo. På mittfältet har Sheffield Wednesday redan en fin spelare i Adam Reach, som om inte annat har minst några drömmål i sig per säsong. Trots ett transferembargo det senaste året verkar nu Sheffield Wednesday till sist ha en viss bredd i sin spelartrupp.

Uppenbart är att Sheffield Wednesdays spelare verkar respektera, uppskatta och känna förtroende för Lee Bullen, möjligen eftersom han visar respekt för dem. Det är inte alltid tillräckligt, men det är alltid nödvändigt. Uppenbart är också att Sheffield Wednesdays supportrar verkar uppskatta Lee Bullen, som definitivt känns rätt så hembakad i klubben, på sätt och vis en av dem. Det är inte alltid tillräckligt, men det hjälper.

Uppenbart är inte hur Sheffield Wednesdays ägare, styrelse och ledning egentligen ser på Lee Bullen. Men det blir kanske tydligt de närmaste veckorna. Uppenbart är inte heller om Sheffield Wednesdays positiva säsongsinledning är tillfälligheter, produkt av spelschemat eller indikativ för säsongen som helhet gällande Sheffield Wednesdays möjligheter till toppstrid och uppflyttning.

Kanske kan kvällens match på Hillsborough mot Luton Town ge oss några fler ledtrådar om det. Med Sheffield United redan uppe i Premier League, och med Leeds definitivt jagandes Premier League, ökar så klart pressen på Sheffield Wednesday att ta sig upp även de. De var knappast favoriter inför säsongen till det, särskilt inte efter Steve Bruces avhopp, men serien är så jämn att det absolut inte är omöjligt.

Gary Neville verkar inte riktigt vara personligheten att vilja lämna utrymme för tvivel i sina åsikter, så det kan nog förklara den totala övertygelsen i hans sätt att formulera sig, inte minst om Salah kanske, även där han omöjligtvis kan vara säker. Men den mer spännande uppfattningen är så klart den att Man Utd kommer vinna ligan igen innan Liverpool gör det. Vilket som läget är just nu så klart kan framstå som en riktigt korkad åsikt.

Något får man försöka förstå Nevilles kommentar i sitt sammanhang. Han pratade om Man Utd har gått långa perioder utan att vinna ligan förut i sin historia och att han därför inte var särskilt orolig just nu. Han pekade på fotbollens cyklism, att alla klubbar går upp och ned i sin historia. Inget av detta är egentligen särskilt kontroversiellt, lika lite som åsikten att Man Utd helt säkert kommer tillbaka någon gång.

Mer kontroversiell, och kanske mer känslig, blir så klart den del av uppfattningen som har med Liverpool att göra. Det kan tyckas som om Neville bara slänger in den delen som ett hugg på Liverpool. Vilket kan stämma, men utöver det är tanken kanske inte mer långsökt än att utgå från att Liverpool med detta lagbygge aldrig lyckas besegra i första hand Man City, vilket väl trots allt är en för dem uppenbar risk.

Med ett sådant scenario befinner vi oss kanske fem år framåt i tiden. Mycket kan självfallet hinna hända på fem år. Vilket vi vet eftersom på mindre än fem år har Liverpool gått från ett lag som kämpar sig fram till sjunde- och åttondeplaceringar i ligan till ett lag som vinner Champions League och nästan vinner ligatitlar. Om fem år kan exempelvis Man Utd vara något helt annat än det Man Utd vi sett de senaste fem åren.

Nog för att det ena inte måste ha så värst mycket med det andra att göra, men pratet om att Man Utd ska vinna ligatitlar igen kommer tätt i hälarna av att Man Utd i den första omgången vann mot Chelsea med 4-0. Ett resultat som väckte förståelig glädje och för all del optimism, men som även gav upphov till en del orealistiska tankar. Mitt påstående att resultatet kanske inte riktigt speglade matchbilden mottogs inte helt positivt.

Som vanligt är det lätt att dras åt extrempositionerna i sina åsikter. Många av Man Utds supportrar menade att Man Utd hade krossat Chelsea och var det klart bättre laget. De med andra klubbtröjor på sig verkade istället vilja påstå att Chelsea var bättre än Man Utd på Old Trafford och resultatet därför totalt missvisande. Båda uppfattningarna kan anses som absurda i ungefär samma usträckning.

Vad vi kan säga med rimlig säkerhet är att även om Man Utd mycket väl skulle kunna vinna ligan igenom fem år, så kommer de inte vinna ligan i år, eller rättare sagt den här säsongen. Inga 4-0-resultat mot Chelsea i världen kan ändra på den saken, inte när laget fortfarande brottas med vissa rätt uppenbara brister. Vilket inte betyder att Man Utd inte kan göra framsteg och göra bättre ifrån sig den här säsongen än förra.

Men i vilken utsträckning Man Utd faktiskt kommer göra bättre ifrån sig den här säsongen kommer utsättas för ett betydligt tuffare och mer representativt test ikväll borta mot Wolves, än vad som någonsin kan bli fallet i en ligapremiär på hemmaplan mot ett nytt, ungt, naivt och en aning sargat Chelsea. Det var på Molineux som Man Utds förra säsong gick att dö, först i FA-cupen och därefter i ligan.

Wolves vann båda matcherna på Molineux mot Man Utd i våras, både cupmatchen och ligamatchen. Wolves inte bara vann dessa matcher utan vann dem klart och var det klart bättre laget i båda dessa matcher. Det var två glasklara markeringar av exakt var Man Utd befann sig som fotbollslag. Vill man veta varför Man Utd slutade sexa, och varför Man Utd nu spelar i Europa League och inte i Champions League, så är dessa matcher svaret.

Om Man Utd verkligen är ett bättre och starkare fotbollslag den här säsongen än vad de var förra säsongen, så är det i sådana här matcher, som matchen ikväll på Molineux mot Wolves, som de måste visa det. Efter kvällens match kommer det vara lättare att dra bra slutsatser om ungefär i vilken riktning Man Utds säsong är på väg, än vad det var efter hysterin senast mot Chelsea.

Vi får se om det på något sätt kommer påverka Gary Nevilles uppfattning att Man Utd kommer vinna ligan igen innan Liverpool.

Det säger sig självt att det där inte går ihop. Naturligtvis handlar det om läsare som inte tycker om att läsa sådant som inte stämmer överens med sina egna åsikter, och läsare som är så oroade över min så kallade objektivitet att de fullständigt missar att kanske är det deras egen brist på objektivitet som snarare är bekymret. Att bara för att andra på internet tycker precis som de tycker så betyder inte det att de har rätt.

Ändå är jag så klart utöver att skriva om fotboll även en supporter, med allra största sannolikhet hade inte det ena hänt utan det andra. Och naturligtvis är det så att som Man Utd-supporter så finns det klubbar jag så att säga ”ska” ogilla mer än andra, precis som är fallet för Arsenal, Liverpool, Newcastle och så vidare. Alltså finns det självfallet klubbar jag har svårt för, och därför så klart klubbar jag har svårare för än andra.

Samtidigt är det så klart inte så lite oförskämt att utgå från att jag inte skulle kunna hålla isär de båda rollerna någorlunda väl. Att jag är Man Utd-supporter och därför i den rollen har svårt för vissa klubbar betyder inte att det behöver påverka min förmåga till neutralt och självständigt tänkande i min roll som skribent. Tvärtom har jag svårt att förstå den inte ovanliga tendensen att pantsätta både intellekt och heder för sitt supporterskap.

Med allt detta konstaterat går det ju ändå att ha lite roligt med frågeställningen som sådan. Vilka klubbar har jag egentligen svårast för? Rubriken säger ”…som supporter”, vilket dels syftar på det där med rollen, dels belyser frågans subjektivitet då detta alltså är min personliga lista, och att min lista inte rimligtvis kan förväntas vara ”rätt lista” för t ex en Liverpoolsupporter, en Arsenalsupporter och så vidare.

Inte finns det väl heller något som säger att alla Man Utd-supportrar, Liverpoolsupportrar, Arsenalsupportrar och så vidare måste tycka exakt lika i den här frågan. Listorna över vilka klubbar man har svårast för är personliga. Men allt det där kan ni så klart själva ge uttryck för i kommentarsfältet.

(5) Everton

Fienden till min fiende är min vän? Nej, inte riktigt, fotbollen fungerar nog inte riktigt på det sättet. Möjligen är detta i viss utsträckning påverkat av att jag började följa engelsk fotboll och min klubb på 1980-talet, när Everton var en stormakt och bara Liverpool var bättre än dem. Där fanns så klart även Liverpoolkopplingen.

De båda FA-cupfinalerna med tio års mellanrum formade mig också. Man Utds vinst mot Everton 1985 var ett av mina första och största positiva minnen som supporter, och det var kanske oundvikligt att Everton blev ”den lede fi” i mitt barnasinne. Tio år senare var Evertons revansch tung att tvingas uppleva.

(4) West Ham

Länge hade jag svårt att förstå varför West Ham verkade ogilla Man Utd så väldigt mycket. Efteråt har jag fått lite bakgrund till saken, hur Man Utd har värvat spelare av dem genom åren på inte alltid så snygga sätt, Paul Ince exempelvis. I vilket fall som helst blev det bara så att jag helt enkelt började gengälda deras uppenbara ogillande.

Helt säkert har enskilda händelser förvärrat den här känslan. Sista matchen 1994-95 exempelvis när Man Utd bara behövde vinna mot West Ham för att vinna ligatiteln, men Ludek Miklosko och stolparna spikade igen. Den uppenbara skadeglädjen på Upton Park, och liknande skadeglädje flera gånger därefter.

När Man Utd missade att i sista matchen på Old Trafford 2006-07 spela West Ham ur Premier League var jag förmodligen precis lika missnöjd med den saken som Neil Warnock var. En rätt underlig känsla att ha när ens eget lag precis har vunnit ligan igen för första gången på fyra år.

(3) Liverpool

Ibland får jag intrycket att vissa Liverpoolsupportrar vill att man ska ogilla dem mest eftersom det bekräftar deras uppfattning om sin egen betydelse. Vilket nästan är lite gulligt på sitt sätt. Hur som helst, Liverpool är klubben man som Man Utd-supporter kanske ”ska” avsky mest enligt någon slags social norm.

Jag kan inte påstå att jag riktigt accepterat den. Visst, Liverpool är kanske klubben som det tävlas mest med på någon slags makronivå, och absolut hör Liverpool till gruppen av tre klubbar man ogillar i ungefär samma utsträckning. Annars finns det mycket som går att gilla med Liverpool, en klubb med tradition och självkänsla, och liknande värderingar.

(2) Man City

Utomstående verkar ibland tro att Man City är en ny rivalitet för Man Utd. Att försöka förklara för en Arsenalsupporter att Man City är för Man Utd rätt precis vad Tottenham är för Arsenal, och att dessa derbymatcher alltid varit minst lika heta och intensiva, har inte alla gånger varit helt lätt.

Derbykulturen är central i engelsk fotboll. Rivaliteten med Man City går längre tillbaka i tiden än andra rivaliteter, av fullt logiska historiska skäl. Länge var Man City ett objekt för skämt, nu kanske rollerna är delvis ombytta. Otroligt lätt att ha svårt för Man Citys alla offerkoftor, och många gånger uppenbara lillebrorskomplex.

(1) Leeds

Absense makes the heart grow fonder. Glöm det! Som supporter finns det bara ett skäl till att jag vill ha Leeds tillbaka i Premier League. Nämligen att jag saknar hatmatcherna mot dem. Som neutral och skribent finns det flera andra skäl varför jag vill ha dem i Premier League, men bara detta skäl som supporter.

Egentligen vet jag inte varför jag har så förbannat svårt för Leeds. Jag kan inte riktigt förklara det. Bara en krypande känsla av obehag så fort jag tänker på dem, minnen av den elektriska avsky för varandra som visuellt och hörbart var så uppenbar varje gång dessa båda klubbar möter varandra. Absense makes my heart grow darker.

Manager: Daniel Farke. Andra omgången i rad som omgångens manager går till en nybörjare i Premier League. Farke har så klart sin väldigt tydliga spelidé, den såg vi prov på mot Liverpool och den såg vi definitivt mot Newcastle. Visar att det kommer inte bara vara att hämta poängen mot Norwich.

TRE TAKEAWAYS:

Grön och gul. Norwich imponerade stort mot Newcastle, Teemu Pukki öste in mål och av detta kommer många dra slutsatser om Norwich från den här matchen som helt enkelt inte går att generalisera över säsongen som helhet. Norwich kommer inte möta Newcastle varje vecka. Newcastle var fullständigt bedrövliga, snurriga defensivt och uddlösa utan någon idé offensivt. Mot ett sådant motstånd är det lätt för Norwich att se bättre ut än vad de faktiskt är.

Gnäll och gnöl. Sean Dyche beklagade sig efter matchen mot Arsenal på filmningar, hur de inte beivras tillräckligt, och hur det håller på att förstöra fotbollen. Arsenals supportrar invände förvisso inte utan poäng att Dyche däremot minsann inte verkade ha några som helst problem med ruffande, knuffande och allmän spelförstörelse. Rätt så tillvida att allt detta nog kan placeras i samma kategori av regelriktigt (?) småfuskande. Vilket antingen alla accepterar eller så måste man bli mindre upptagen med att rationalisera det egna lagets småfuskande om man någonsin ska uppnå något.

Andra halvlek. Ett rätt tydligt mönster har börjat forma sig i Chelseas matcher den här säsongen. De är bra i första halvlek för att därefter tappa matchen i varierande grad och utsträckning under andra halvlek. Så såg det ut mot Man Utd i premiäromgången, så såg det ut i Supercupen mot Liverpool, och så såg det även ut ikväll mot Leicester hemma på Stamford Bridge. Det kan inte blundas för att detta har kostat Chelsea så här i början av säsongen, även om det är subjektivt hur mycket, och Frank Lampard har inte riktigt råd att låta det fortsätta på det här sättet.

J.R.

Arsenal. Att vinna hemma mot Burnley kanske inte är något som ger några större avtryck på Richterskalan, men det ska ändå göras, liksom vi vet att Arsenal inte alltid har haft helt lätt för sådant där som ”ändå ska göras”. Många enskilda saker var däremot positiva och upplyftande i den här matchen. Daniel Ceballos övertygade stort som offensiv mittfältare och verkar dessutom ha ett fungerande immunförsvar. Pierre-Emerick Aubameyang svarade för ett direkt matchvinnande och poänggivande mål, lite från ingenstans, som han kanske bidrog med lite för sällan förra säsongen.

CLIFF BARNES

Newcastle. I den utsträckning Steve Bruce alls hade någon smekmånad så tog den slut på Carrow Road. Newcastles spel mot Arsenal såg rätt intetsägande ut långa stunder men mot Norwich var spelet inte bara intetsägande utan även snurrigt och uddlöst. Att förlora smått mot Arsenal är en sak, att förlora stort mot Norwich är en helt annan sak. Ingen kan säga att det kom som en överraskning.

OMGÅNGENS MATCH:

Man City 2-2 Tottenham. Resultatet kostar Man City två poäng men spelmässigt är det inte en match som egentligen behöver betyda något alls för Man Citys titelaspirationer. Tottenham gör egentligen en rätt dålig match, och att de under sådana omständigheter ändå kan få med sig en poäng från Etihad talar rätt väl för deras förmåga att utmana om ligatiteln. Vad man kan säga om Man City är att om ett dåligt spelande Tottenham kan sno poäng av dem på bortaplan så ruckar det lite på den här för Man City rätt viktiga och ofta självuppfyllande mytbilden om deras överlägsenhet.

OMGÅNGENS MÅL:

Teemu Pukki, 1-0 vs Newcastle. Tänka sig att en finsk anfallare just nu är världens hetaste anfallare från Norden. Fyra mål på två matcher är så klart spektakulärt, men det snyggaste var nog hans andra, och hans första mot Newcastle. Bollen dimper ned efter hörna och Pukki drar bollen på klockren volley vid första stolpen. Ett mål som Zlatan Ibrahimovic näppeligen hade gjort med en apelsin.

SVENSKKOLLEN:

Emil Krafth, Newcastle – (+). Startade för Newcastle på högerbacken. En debut att snabbt glömma. Var försvararen som blev bortgjord vid Norwichs och Teemu Pukkis alla tre mål.

BTW

Som redan sagts, att målet för Man City dömdes bort har alls inget med VAR att göra, utan med den nya handsregeln.

Läktarbråk på flera håll den här helgen, bland annat mellan Wigan och Leeds, och mellan Southampton och Liverpool.

Fin ironi så klart att det var Willy Bolys mål mot Man City förra säsongen, och Man Citys gnölande över det, som ledde till förändringen av handsregeln som nu kom tillbaka och bet Man City i rumpan.

Tänkte väl att det var en storm i ett vattenglas över Adriáns ”skada”.

Domaren fast i trafiken inför matchen mellan Chelsea och Leicester. Man kan lyfta fotbollen från korpen, men aldrig riktigt korpen ur fotbollen.

Ser fram emot säsongens första frågor om hur jag kan sammanfatta en omgång innan den är färdigspelad.

”Jag älskar VAR!” säger Mauricio Pochettino, utan glasklar ironi.

Alla managers är i någon utsträckning resultatstyrda. Även om Frank Lampard har som vilja och intention att satsa mer på ungdomar så kommer sådana skillnader i prestation och resultat göra honom betydligt mer benägen att åtminstone när det kommer till de så kallade marginalbesluten välja seniora spelare framför yngre spelare. ”Är de bra nog så är de gamla nog” brukar vara mantrat och motivet för att satsa på ungdomar, men det är ett uttryck som naturligtvis kan slå åt båda håll.

Chelseas beslut att dels anställa Frank Lampard, dels rikta om klubbens prioritet mer mot egna, unga spelare, framställs på de flesta håll som ett medvetet strategiskt val, på vissa håll till och med som ett fundamentalt kulturellt skifte för hela klubben. Det går även att ”räkna hem” rent rationellt. Chelsea har inte längre som förut de överlägsna resurserna att konkurrera som vanligt. Dessutom är det en policy som är väldigt populär hos de egna supportrarna.

En annan fråga gnager däremot på samvetet: Kan det vara så att Chelseas ungdomspolicy är något de temporärt har tvingats till snarare än en avsiktlig, fullt medveten strategi eller kulturell förändring? Du kan så klart sminka en gris, men under sminket är det fortfarande en gris. Det kan vara lätt och kanske vackrare att beskriva att man inte har givits något egentligt val som en del av någon slags storslagen strategi. Lättare att ”sälja” klubben till spelare, supportrar med flera på det viset.

Den frågan leder till nästa fråga: Om det är så att Chelseas ungdomspolicy är något de temporärt har tvingats till, snarare än en avsiktlig strategi, vad talar i så fall för att denna policy inte ska visa sig vara just tillfällig? När Chelsea är befriade från de restriktioner som följer av deras transfer ban så kommer de rimligtvis återgå till att agera utifrån sina egna värderingar och prioriteringar. Om inte dessa värderingar har förändrats finns absolut inga skäl att tro att beteendet skulle förändras.

Men inte mycket pekar på att Chelseas värderingar faktiskt har förändrats i någon meningsfull utsträckning. Förmodligen hade Chelsea aldrig ens anställt Frank Lampard om inte på grund av sin transfer ban. Det var en illa dold hemlighet att flera i Chelseas ledning var tveksamma till anställningen, och att Chelsea approcherade flera andra, mer etablerade managernamn, som däremot var ovilliga att komma till Chelsea givet att de befann sig under ett transferförbud.

Givet att Chelsea påstår sig se detta transferförbud som något positivt så får man väl även konstatera att de i så fall ägnade en märklig mängd tid och energi på att försöka undvika det. Det är uppenbarligen ett transferförbud de helst av allt hade sluppit. Inget märkligt med det men det blir lite speciellt att framställa det på annat sätt. Sanningen är kanske att Chelsea blev rätt överraskade när de väl belades med ett transferförbud och innan dess såg vi inga stora spår av någon ny policy.

Där fanns innan transferförbudet inget särskilt som tydde på att spelare som nu lyfts fram som Chelseas nya ungdomskärna, spelare som Mason Mount, Reece James, Tammy Abraham, Fikayo Tomori med flera faktiskt planerades integreras i a-laget redan den här säsongen. För flera av dem var det inte ens aktuellt eller särskilt brådskande att förlänga deras kontrakt. Istället gav de flesta signalerna vid handen att fortsatta utlåningar var vad som stod på menyn för dessa spelare.

Frank Lampard har på något sätt setts eller framställts som någon slags borgenär för Chelseas ungdomspolicy. Och det är mycket möjligt att han är mer benägen än vad andra managers kanske hade varit i samma situation. Samtidigt hör det också till saken att Lampard innan han tackade ja till Chelsea sökte garantier från Roman Abramovich att när transferförbudet var över så skulle Chelsea återigen investera i spelartruppen. Man måste förmoda att utan sådana garantier hade Lampard inte tagit jobbet.

Nu vore det fånigt och onödigt onyanserat att föreställa sig att en ungdomspolicy skulle innebära att Chelsea aldrig mer skulle investera i spelartruppen eller köpa några nya spelare alls. Det är ju inte riktigt så det fungerar. Men det är också uppenbart att Frank Lampard inte ser den balans som han nu delvis tvingas arbeta med som önskvärd för honom på längre sikt. Inte heller Lampard ser alltså transferförbudet så odelat positivt som Chelseas supportrar gärna föreställer sig.

Och, som sagt, efter den gångna veckan är det kanske inte helt osannolikt att Frank Lampard även har börjat omvärdera sina laguttagningar. Det lag som ställdes ut mot Liverpool i Istanbul är kanske inte i första hand det lag som gör Chelseas supportrar mest lyckliga utifrån ett ungdomsperspektiv, men det var ett betydligt bättre rustat lag för Premier Leagues många utmaningar än det lag som för en vecka sedan ställdes ut på Old Trafford. Vi får se hur startelvan ser ut ikväll mot Leicester på Stamford Bridge.

Man måste däremot passa sig för att vara alltför cynisk. Även om Chelseas värderingar inte har förändrats i grunden, om vad vi ser i själva verket inte är någon grundläggande kulturförändring, så kan transferförbudet och den här säsongen ha det positiva med sig att det ger unga spelare från Chelseas ungdomsled ett bättre renommé internt, och att Chelsea fäster större tilltro till sådana spelare än vad de normalt sett har gjort förut, då de kanske i själva verket aldrig ens har övervägts på allvar.

Det är kanske inte riktigt den kulturrevolution som Chelsea har annonserat eller som Chelseas supportrar har sett fram emot. Men det vore ändå ett steg i den riktningen, om inte revolution så i alla fall evolution.

TABELL

KANON

Nottingham Forest. Fick en tung start mot West Brom i premiären, men har därefter tvingat Leeds till oavgjort på Elland Road och nu alltså gjort fläsksylt av Birmingham på City Ground. Allt som allt ger det Nottingham Forest en bra start på säsongen och positiva feels runt Sabri Lamouchi.

KALKON

Middlesbrough. Förlust igen för Middlesbrough som däremot inte vunnit en enda match hittills den här säsongen, tagit endast en poäng på tre matcher, och dessutom redan är utslagna ur Ligacupen. Borta mot Blackburn Rovers måste Middlesbrough kunna göra det bättre än att nesligt förlora med 0-1.

OMGÅNGENS MATCH:

Stoke 2-2 Derby County. Svängig match med hög kvalitet åt båda håll. Derby County tar ledningen, Stoke vänder till 2-1 innan kvitteringen kommer halvvägs in i andra halvlek. Vi fick se tendenser till något positivt för Stoke under Nathan Jones som om inte resultaten börja komma snart lär göra Jan Siewert sällskap.

OMGÅNGENS ELVA:

Manager: Sabri Lamouchi. Det blev 3-0 till Nottingham Forest mot Birmingham men det hade lika gärna kunnat bli det dubbla. Tidigt på säsongen men Lamouchi har fått Nottingham att spela en fotboll som inte bara ger poäng utan får publiken på City Ground att trivas.

BTW

Målsnålt. Det är nu ganska exakt ett och ett halvt år sedan som Huddersfield gjorde fler än ett mål i samma match på hemmaplan.

Wigan. Bråk på planen och sedan slagsmål på läktarna. Riktigt dåligt humör under matchen mellan Wigan och Leeds på DW Stadium.

Swansea. Stark inledning på säsongen för Swansea som, tippade för nedflyttning, är obsegrade efter tre omgångar, med två vinster.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (+++). Ännu en trygg och stabil insats som kapten i Brentfords mittförsvar.

Nicklas Eliasson, Bristol City (++). Inbytt i 71:a minuten ungefär som brukligt nu för tiden. Spelade av matchen bra för Bristol City.

Kristoffer Petersson och Kristoffer Nordfeldt på bänken för Swansea.

THE LONG STORY SHORT: HUDDERSFIELD

Huddersfield har sparkat Jan Siewert.

Redan i den tredje omgången kommer alltså den första sparkningen. Ändå är det en sparkning som i det här fallet kommer rätt rejält för sent. Hur nu det ens är möjligt. Men när en klubb sparkar sin manager så här tidigt måste man fråga sig varför de inte gjorde det tidigare.

Jan Siewert anställdes redan i januari som David Wagners ersättare. Redan från början stod det däremot klart att han nog tagit sig vatten över huvudet. Tretton förluster och en vinst på sexton ligamatcher fortsatte en väldigt negativ trend. Man undrade varför Huddersfield valde att surra Siewert fast vid misslyckandet.

Två förluster på hemmaplan, oavgjort borta mot QPR, ett enda spelmål på dessa tre matcher. Ett uppenbart missnöje med Siewert både från spelare och supportrar. Det var bara en tidsfråga innan han skulle få sparken.

Lägg till det att Huddersfield under sommaren har fått både ny ägare och ny director of football. De som anställde Jan Siewert är alltså inte kvar i Huddersfield, och det brukar sällan båda gott för en manager. I synnerhet inte en manager som inte har resultaten med sig.

Det finns en tendens att förvänta sig för mycket av Huddersfield av ingen annan anledning än att de har varit i Premier League. Vilket missar att Huddersfield under tre fjärdedelar av denna vistelse var helt horribla. Liksom att Huddersfields uppflyttning var något av en fluke till att börja med.

Senast Huddersfield avslutade en säsong med positiv målskillnad var 2011-12, i League One. [via Richard Jolly]

Att förvänta sig toppstrid och att omedelbart gå upp i Premier League igen är med andra ord inte helt realistiskt att förvänta sig av Huddersfield. Istället måste Huddersfield börja om och tänka nytt. Inte som alltid kändes var fallet med Jan Siewert, att man bara ville ”upprepa tricket” som lyckades med David Wagner.

Huddersfields beslut att sparka Jan Siewert redan i den tredje omgången fattades alldeles för sent. Desto viktigare att Huddersfield nu fattar rätt beslut i vem som tar över efter Siewert och i praktiken efter Wagner.

Sanningen kan som vanligt anses ligga någonstans däremellan. Helt sant är däremot att där finns en generell benägenhet att övervärdera och överskatta Arsenals transferfönster och slagstyrka. Har man följt Arsenal en längre tid är detta ett mönster man mycket lätt känner igen. Att gå igång på offensiva värvningar men glömma defensiven. För Nicolas Pepe, se innan honom Olivier Giroud, Gervinho och Marouane Chamakh.

Om Arsenal redan innan värvningen av Nicolas Pepe hade ett på pappret mycket starkt anfall så följer av det att värvningen av Pepe i sig inte kan göra en så väldigt stor relativ skillnad för Arsenal. Desto större hade skillnaden och därmed effekten för Arsenal kunnat bli av defensiva värvningar, vilket även kan uttryckas i termer av utebliven effekt av att inte göra dessa defensiva värvningar.

Att Arsenals transferfönster har varit bra kan knappast förnekas, åtminstone inte sett till de värvningar som faktiskt har gjort. Liksom man måste säga att Arsenal har värvat bra spelare för mycket smarta pengar. Har man synpunkter på Arsenals transferfönster måste de snarare gälla de värvningar som inte har gjorts. De lagdelar man behövde men i viss utsträckning missade att förstärka tillräckligt.

Typiskt Arsenal! brukar det ofta sägas. Förvisso något som brukar sägas om rätt många klubbar, ett rätt generellt uttryck. Men på något sätt har det ändå varit rätt typiskt för just Arsenal egentligen de senaste 15 åren att överbelasta laget offensivt, att se på pappret formidabla ut offensivt men desto svagare ut defensivt. Och varje gång det såg svagt ut på papper så såg det snart ännu svagare och rörigare ut på gräs.

Ett genomgående tema för Arsenal under alla dessa år har varit att de aldrig har varit eller kunnat vara starkare än sin svagaste länk, vilken ofrånkomligen alltid har varit försvaret och då kanske i synnerhet mittförsvaret. Och givet att detta har varit helt och hållet sant förut så finns egentligen ingenting som säger varför detta skulle vara annorlunda den här gången. Och försvaret förblir Arsenals svagaste länk.

Samtidigt finns där kanske också en benägenhet att måla fan på väggen, att överdriva Arsenals bekymmer, sorger och besvär med sin backlinje, och beskriva den som ännu mer oduglig än vad den faktiskt är. Redan att beskriva den som oduglig är naturligtvis i sig en överdrift. Men detta har självfallet inte förhindrat folk från att påstå att Arsenal skulle börja skeppa in mål ungefär i samma takt som Fulham förra säsongen.

Mycket handlar detta om den helt vanliga hysteri som tyvärr har kommit att prägla alltmer av samtalet på sociala medier. Nyanser finns inget utrymme för, utan folk rusar raka vägen mot extrempositionerna. Allt för att synas, höras och sticka ut i åsiktsbruset. I ett sådant samtalsklimat är det så klart lätt att landa i att Man Utd saknar spelare som kan göra mål, att Adrián har varit usel i Liverpool, att Arsenals försvar är odugligt etc.

Delvis handlar det nog också om en alltför partikulariserad syn på fotboll och taktik, och kanske mer specifikt försvarsspel. Att bedöma kvaliteten och kompetensen i ett lags försvar reduceras ned till en mer eller mindre godtycklig uppräkning och värdering av individuella spelare. Detta när vi ändå vet att försvarsspel i väldigt hög utsträckning mer handlar om organisation, samspel och samarbete mellan spelare.

Arsenals försvarsspel genom åren har sällan brustit eftersom de har haft för dåliga spelare individuellt sett. Det fanns en anledning varför de värvades och varför många såg dem som bra värvningar och kände optimism över försvarsspelet. Arsenals försvarsspel har brustit för att organisationen har varit otillräcklig. Exempelvis Leicesters försvarsspel under deras ligavinnande säsong var inte formidabelt på grund av fantastiska spelare.

Här brukar självfallet många peka på individuella misstag. Vilket så klart stämmer i någon slags ytlig mening. Men samtidigt är det så klart lite märkligt hur vissa lag så ofta drabbas av individuella misstag jämfört med andra lag. Det har länge varit väl känt att fler så kallade individuella misstag är en direkt konsekvens av ett svagare och sämre organiserat kollektivt försvarsspel. Spelarna utses för fler och svårare situationer än annars.

Alltså är det inte helt rättvist att bedöma Arsenals försvarsspel enbart utifrån deras specifika spelare. Rätt organiserade kan de fortfarande bilda ett starkt försvar. Här finns så klart skäl för optimism med Unai Emery. Med Arsene Wenger stod det till sist klart att det var naivt att förvänta sig några förbättringar i detta avseende. Han ansåg det helt enkelt inte tillräckligt viktigt. Möjligen var det aldrig hans kompetensområde.

En självklar och förståelig invändning är att Arsenals försvarsspel långa stunder knappast såg så värst mycket mer organiserat ut förra säsongen under Unai Emery. Fortfarande måste man däremot ge Emery rimlig tid för förbättring. Förra säsongen var hans första säsong som Arsenals nye manager, och han genomförde den i hög utsträckning med gamla spelare. Men visst krävs fortsatt förbättring.

Värvningen av David Luiz kritiserades med viss rätt för att om man behöver organisera sin backlinje på ett bättre sätt så kan att slänga in Luiz i den backlinjen möjligen ses som att försöka släcka en skogsbrand genom att dumpa bensin på den. Kontraproduktivt för att uttrycka det milt. Men kanske är perspektivet felaktigt till att börja med. Kanske är det inte från enskilda spelare organisationen ska komma, utan från taktiken som sådan.

David Luiz, Sokratis Papastathopoulos, Rob Holding, Nacho Monreal, Skodran Mustafi, Calum Chambers och Konstantinos Mavropanos. Visst, på pappret framstår det rätt lätt som det svagaste mittförsvaret bland topp sex, kanske till och med på den övre halvan av Premier League. Men individuellt kan det faktiskt vara så att spelare som Holding, Chambers och Sokratis underskattas. Rätt organiserade kan de absolut vara ”bra nog”.

Många missar kanske den aspekten. Försvaret, eller vilken lagdel det nu egentligen handlar om beroende på vilka man pratar om, behöver faktiskt inte vara det absolut och objektivt sett bästa försvaret, hur man nu mäter den saken. Det räcker faktiskt att det är bra nog sett till helheten. Med andra ord, även om försvaret förblir Arsenals svagaste länk, så är det alls inte omöjligt att den länken ändå visar sig stark nog.

Stark nog för vadå? Att nå sina realistiska mål är det korrekta men kanske intetsägande svaret. Realistiska mål för Arsenal den här säsongen är inte att vinna ligan eller ens att göra en seriös titelutmaning i ligan, men väl att ta sig närmare titelstriden och inte minst att ta sig till Champions League. Allt annat utöver det är att betrakta som önsketänkande, även om det alltid finns skäl att hoppas så klart.

Huruvida Burnley idag på Emirates kommer kunna utgöra något allvarligare test antingen av Arsenals försvar eller min teori att Arsenals försvarslänk kan vara stark nog är att se som osäkert. Men vi vet också att om Burnley har sin dag så kan de ställa till med problem för vilket lag som helst.

Det gick däremot att klaga på Fulhams klokhet. Två sparkade managers, en arresterad spelare, 26 förluster på 38 matcher och smått sanslösa 81 insläppta mål senare befinner sig Fulham tillbaka i Football League och tillbaka i EFL Championship, en division de ägnade fyra långa år åt att försöka ta sig upp från. Fulham investerade stort, men utan att göra det utan någon tydlig plan eller tanke på balans i laget.

Målvaktspositionen illustrerar detta mycket väl. Marcus Bettinelli var Fulhams målvakt säsongen de flyttades upp, en viktig spelare för Fulham och värdefull för deras lyckade säsong. Men strax innan säsongen i Premier League startade värvade Fulham två nya målvakter; Fabri för £5m från Besiktas och Sergio Rico på lån från Sevilla. Plötsligt sitter Fulham där med tre målvakter.

Fabri stod under de två första matcherna av säsongen men petades omedelbart därefter av Slavisa Jokanovic. Inte för Sergio Rico, som möjligen hade känts som det mer logiska valet, utan för Marcus Bettinelli. Bettinelli stod sedan i Fulhams mål fram till slutet av oktober innan även han petades, då för Sergio Rico. Utöver de två första matcherna stod aldrig Fabri mer för Fulham.

Ett scenario som å ena sidan sätter vissa frågetecken kring i vilken utsträckning Slavisa Jokanovic egentligen hade någon större input över vissa transferbeslut förra sommaren, och som å andra sidan gör det möjligt att undra om Jokanovic egentligen hade någon särskilt genomtänkt taktisk plan för Premier League. Hans spelidé var kanske betydligt bättre anpassad till en serie i vilken Fulham kunde dominera spelet än till Premier League.

Fulham var en klubb som borde ha kunnat hålla sig kvar i Premier League, men en klubb som har fått lida av att ha en styrelse och en ledning som saknat en plan och fattat lata och enkla beslut. Att utan någon större precision slänga pengar på spelartruppen och tänka att det räcker är ett exempel på detta. Ett annat exempel är att anställa Claudio Ranieri att rädda dem kvar i Premier League och beskriva detta som ”riskfritt”.

En sådan tanke gick självfallet inte längre än att Claudio Ranieri genomförde mirakel med Leicester och därför kommer han självfallet göra det också med Fulham. Att beskriva någon anställning som riskfri är tämligen huvudlöst, ingen anställning är någonsin en garanti, inte minst när man befann sig i den situation som Fulham befann sig i i mitten av förra säsongen. Ranieri blev kvar i klubben tre månader, Fulham i praktiken nedflyttade.

En klubbledning som tämligen uppenbart saknade både en plan och en tanke med sina beslut och handlingar verkade även, och kanske följaktligen, sakna kontroll över sådant som skedde i klubben. Aboubakars Kamaras kollision med rättvisan samt det väldiga strul som uppstod när han lämnade klubben tyder inte minst på detta. Fulham befann sig fritt fall och absolut ingen visste hur man ”flyger ett plan”.

Kieran Maguire på The Price of Football visar på samma fenomen utifrån ett rent finansiellt perspektiv. Fulham gick back £1,15m per vecka under säsongen då de gick upp till Premier League, rättare sagt betalade £142 i lön för varje £100 de hade i intäkter. Efter det investerade de alltså över £100m på nya spelare, även de med höga löner. Planen var helt klart aldrig mer avancerad än att ”tar vi oss upp i Premier League så löser det sig!”

Nu är Fulham tillbaka i Football League. Den stora frågan inför den här säsongen är så klart Fulhams ägare och ledning har en tydligare plan och tanke inför den här säsongen än vad de har haft hittills. Inte mycket tyder kanske på den saken, annat än helt hederligt önsketänkande. Har det inte hänt förut så varför skulle det plötsligt hända nu är en syn. Att Shahid och Tony Khan har en ny leksak i form av ett wrestlingföretag en annan.

Vilket är en smula oroväckande för Fulham, eftersom utan en plan kommer det nog kunna bli väldigt svårt att ta sig upp i Premier League igen. EFL Championship blir en tuffare, jämnare och svårare liga för varje år som går. Konkurrensen är brutal. Scott Parker är samtidigt helt novis som manager. För tio år sedan hade det gått att ändå se Fulham som givna favoriter till uppflyttning, men inte längre.

En sak som Fulham ändå har lyckats hyfsat med under sommaren är att skaka av sig överflödigt spelarmaterial som inte håller, sportsligt eller ekonomiskt, med Fulham i Football League. De inlånade spelarna har återvänt till sina klubbar. Spelare på korta kontrakt har släppts, såsom Ryan Babel. Dyra köp som André-Frank Zambo Anguissa och Jean Michael Seri har lånats ut andra europeiska klubbar.

Fulham har samtidigt lyckats behålla viktiga spelare, och kanske återvänt till att förlita sig lite mer på de spelare som faktiskt tog Fulham upp till Premier League. Tom Cairney är inte minst en av dessa spelare. Att Fulham har lyckats behålla Aleksandr Mitrovic kan visa sig väldigt viktigt. Samtidigt har Fulham lånat på pappret smart i form av Harry Arter, Anthony Knockaert, Ivan Cavaleiro och Harrison Reed.

Vilket bland annat gör att Fulham känns hyfsat formidabla offensivt, åtminstone i Football League-termer, men samtidigt tämligen sårbara defensivt. Laget brottas fortfarande med den obalans i laget som gjorde förra säsongen till en katastrof. Vi har redan hunnit se lite tecken på detta i Fulhams två matcher hittills. Matchen mot Barnsley som Fulham dominerade men till sist förlorade. Matchen mot Blackburn Rovers som Fulham vann.

Ikväll möter Fulham på bortaplan Huddersfield, det enda laget som faktiskt gjorde en ännu sämre säsong i Premier League förra säsongen än Fulham. Två lag med då till synes helt olika problem. Huddersfield som helt enkelt inte kunde göra mål. Fulham som helt enkelt inte kunde inte släppa in mål. Kring båda finns någon slags slentrianuppfattning att de ska kunna ta sig direkt tillbaka till Premier League, eftersom de kommer därifrån.

Fulhams chanser är förmodligen bättre än Huddersfield, även om det inte betyder att de kommer lyckas. Kvällens match är hur som helst en viktig möjlighet för båda lagen att markera sin ambition inför säsongen.

I flera fall har det tagit riktigt trista uttryck, som när anställda i klubbar som Notts County och Bolton Wanderers inte har fått sina löner på länge, vilket för vilken familj som helst naturligtvis mycket snabbt kan börja bli riktigt jobbigt. Under sommaren har vi kunnat se hur Nottingham Forest på sina träningsmatcher har skickat runt en insamlingsbössa på läktarna där pengarna går till dessa anställda.

Det där är så klart illa nog i sig självt och ett genuint problem för FA och för Football League där fotbollen i stort helt enkelt misslyckas att ta sitt närmast självklara sociala ansvar. En kritik som kan riktas såväl mot de enskilda klubbarna som mot de båda förbundens centrala regelverk, som genom sin otillräcklighet både har tillåtit att sådana här saker kan hända och saknar effektiva verktyg att göra något åt det.

Men det hela blir så klart närmast obscent när det samtidigt sätts i kontrast till de enorma belopp som snurrar runt i Premier League. Inte minst blev det väl en rätt sur smak i munnen förra veckan när samtidigt som rapporter snurrar om allvarliga ekonomiska besvär för många klubbar så snurrar sedelpressen i Premier League för fullt inför och under transfer deadline day.

Och nog var det också många som upptäckte och påpekade kontrasten och det något olustiga i den. Och man ska självfallet inte underskatta vare sig möjligheten eller viljan av att göra populism av det hela. Avståndet visar sig vara väldigt kort från att tycka att det är en olustig kontrast till att komma till den något underliga slutsatsen att problemen är Premier Leagues fel och på något sätt Premier Leagues ansvar att åtgärda.

Varför? För att de kan verkar vara det mest genomtänkta svaret.

Det var i själva verket många som menade att Premier League och dess klubbar borde gå in och lösa krisklubbarnas ekonomi. Premier Leagues ställföreträdande VD fick ta rätt hård och framför allt förutsägbar kritik när han menade att det inte var någon särskilt bra idé. Så sent som under gårdagen anmodades både Man Utd och Man City gå in och lösa Burys ekonomiska problem.

Visst finns ett historiskt case för att skylla på Premier League. Det var när den ligan bröt sig ut i början av 1990-talet som principen om kollektiv resursfördelning vattnades ur och som resurserna började koncentreras alltmer i toppen av engelsk fotboll. Ur den källan har många klubbar i Football League sedan dess öst en ansenlig mängd bitterhet över det orättvisa med den saken.

Men det är även ett mycket simpelt argument, av främst två skäl. För det första hade den engelska fotbollen inte varit i närheten av dagens TV-intäkter eller kommersiella intäkter utan Premier League, kakan är alltså betydligt större nu än vad den annars varit. För det andra var det ju knappast så att det saknades krisklubbar och klubbar som befann sig på den ekonomiska ättestupan innan Premier League kom och förstörde världen.

Vilket möjligen antyder att problemets faktiska orsak inte nödvändigtvis har så mycket att göra med den engelska fotbollens fördelningsmekanismer, utan har mer att göra med hur vissa klubbar väljer att spendera mer än vad deras intäkter faktiskt ger täckning för, skuldsätter sina klubbar på ett riskfyllt sätt, eller misshandlas på andra sätt av sina ägare och styrelser finansiellt, organisatoriskt eller administrativt.

Backar vi bandet och tittar på de nu nämnda klubbarna så framträder ju också detta mönster att det i samtliga fall är klubbar med minst sagt problematiska ägare som helt enkelt har satt sina klubbar i den här situationen, och som i de allra flesta fall ger ett minst sagt skumt intryck. Vilket sätter rätt rejäla frågetecken kring slutsatsen att det faktiskt skulle lösa något att bara ösa in mer pengar i dessa klubbar.

Vad har exempelvis Premier League, Man Utd eller Man City för incitament att baila ut Steve Dale i Bury?! Knappast några alls. Även om de skulle gå in göra dem skuldfria så finns mycket lite som talar för att de inte mycket snart befinner sig i samma problem igen, om pengarna ens går till rätt saker till att börja med. Tvärtom, att bara gå in och baila ut krisklubbar, skulle kunna sända en hemsk signal till övriga klubbar och ägare.

Om en av dina polare eller kanske ditt nyss utflyttade barn, för första gången med ansvar för sin egen ekonomi, envisas med att göra slut på sina pengar redan första veckorna av månaden genom att hela tiden äta pizza och hamburgare, så kommer det en punkt när det faktiskt inte längre är till dennes hjälp att bara swisha över några tusenlappar. När det kanske istället blir något som orsakar och uppmuntrar fortsatt oönskat beteende.

Ekonomi är inte så komplicerat i sin grund, oavsett om det rör sig om ett hushåll eller en klubb. Du får in en viss mängd intäkter, dessa är vad du under en given tidsperiod kan spendera. Så länge kostnader är mindre än intäkterna har du inga problem. Problemen uppstår när du drar på dig högre kostnader än så, för att du vill ha den nya TV:n idag inte nästa månad, för att du vill gå upp i EFL Championship i år, inte om fem år.

Alltså är det kanske lätt att skylla på Premier League, men det är att rikta ansvaret för problemen i helt fel riktning. Inte minst är det så klart ett bekvämt sätt för byråkrater i FA och i Football League att rikta blickarna bort från deras ansvar och tillkortakommanden att ta tag i dessa problem. Men det är klart, givet ägandeformen i engelsk fotboll, är det närmast omöjligt att mota sådana här problem i grind innan de uppstår.

Men precis som det faktiskt är möjligt för staten i de flesta länder att nationalisera vissa företag som befinner sig i djup kris, om dessa företag samtidigt fyller en mycket viktig samhällsfunktion, så måste det kanske vara möjligt för FA och Football League att ”nationalisera” engelska fotbollsklubbar, som samtidigt är viktiga sociala institutioner, när de blir krisklubbar såsom Bury, Oldham, Notts County med flera.

Är potentiellt oansvariga ägare dessutom medvetna om det ansvaret och inte minst den risken för deras egen investering, kommer de naturligtvis ha ett betydligt större och tydligare incitament att faktiskt förvalta sitt ägande betydligt mycket mer ansvarsfullt.

Ett betydligt saftigare playoff naturligtvis. Även om det precis lika självklart bygger på antagandet att AIK faktiskt vinner sin tredje kvalrunda mot Sheriff från Moldavien ikväll, men det borde väl kunna gå vägen. Låt oss säga att entusiasmen för detta playoff verkar betydligt större i Sverige än vad Celtic ger uttryck för, som av lätt insedda skäl nog är bittert besvikna över att ha missat Champions League.

Något indikerar det en slags maktkorrigering inom skotsk fotboll. Celtic har självfallet varit fullständigt dominanta i Skottland ända sedan Rangers relegerades av finansiella skäl. Celtic har vunnit inte bara åtta skotska ligatitlar i rad, utan dessutom tagit en treble av trebles, vilket måste ses som en fullständigt unik bedrift. Men det har ändå aldrig riktigt översatts i framgångar på den europeiska scenen.

Celtic har möjligen drabbats av lite samma fenomen som PSG lider av i Frankrike, och i mindre utsträckning Juventus och Bayern München, det vill säga att konkurrensen i den egna ligan är så svag att det är svårt att ställa om till tuffare motstånd i det europeiska cupspelet. Dominansen på hemmaplan har alltså hela tiden skickat Celtic ut i Europa, men gjort dem mindre rustade att väl där klara konkurrensen.

Det är hur som helst en teori. Av den teorin följer att en möjlig maktkorrigering i skotsk fotboll i så fall skulle kunna vara till Celtics fördel på längre sikt, även om det kan verka jobbigt på kort sikt. Men Celtic känns svagare den här säsongen än de gjort på länge. En konsekvens både av att Brendan Rodgers lämnade som manager förra säsongen, och av att viktiga spelare nu också börjar lämna laget, exempelvis Kieran Tierney.

En annan faktor är också att Rangers nu för kanske första gången känns som att de faktiskt är tillbaka igen på allvar. Steven Gerrard har i det tysta faktiskt gjort ett rätt bra jobb i sitt första managerjobb north of the wall. Rangers har inlett säsongen med två raka segrar, inte minst en jätteseger mot Hibernian i den andra omgången, och med 4-2 på bortaplan mot Midtjylland ser de precis som Celtic ut att vara på väg mot playoff.

Nu är det kanske inte några stora trolleritricks som Steven Gerrard har genomfört med Rangers. Där finns de närmast obligatoriska lånen och köpen av spelare, flera av dem med rätt tydlig Liverpoolkoppling, såsom Jon Flanagan och Sheyi Ojo. Den colombianske anfallaren Alfredo Morelos verkar vara ett smart köp som vi nog snart kan få se i Premier League. Och så naturligtvis Jermain Defoe som fortsätter spotta in mål.

Bakom Celtic och Rangers känns det, som vanligt kan tänkas, en smula tunnare i den skotska ligan. Aberdeen med Derek McInnes som manager har varit bra under flera år nu men börjar möjligen förlora i slagkraft för närvarande. Annars är det kanske de båda klubbarna från Edinburgh, Hearts och Hibernian, som känns mest intressanta med Craig Levein respektive Paul Heckingbottom som managers.

Neil Lennon är tillbaka som manager i Celtic och det har väl kanske inte varit den allra mest lyckliga återföreningen. Celtic är svårbedömda i europeiskt cupspel, kapabla till rätt höga höjder men även benägna till notoriska bottennapp. Celtic har som vi vet fått på käften av svenska klubbar förut i europeiskt cupspel under senare år, mot Malmö FF i Champions League för några år sedan, och nu ställs de alltså (kanske) mot AIK.

Om AIK skulle lyckas få med sig ett spelbart resultat från Glasgow tillbaka till Solna så finns där chansen att slå ut Celtic. Men risken är självfallet att Celtic blåser AIK av planen på Celtic Park. Celtic känns som de självklara favoriterna på förhand, fastän de inte känns riktigt lika bra som för några år sedan. Dels på grund av den faktiska kvalitetsskillnaden. Dels eftersom AIK saknar Malmö FF:s europeiska cuptradition.

Men visst vore det en intressant styrkemätning mellan de båda ligamästarna från Sverige respektive Skottland. Rent filosofiskt också en intressant jämförelse mellan att å ena sidan vara mästare i en väldigt ojämn liga och att å andra sidan vara mästare i en väldigt jämn liga, och vad det kan tänkas innebära för en klubbs förutsättningar att konkurrera och prestera i europeiskt cupspel.

Både Skottland och Sverige har tre klubbar kvar i Europa League, och både Skottland och Sverige ser också ut att få två klubbar till playoff. Celtic och Rangers kommer med största sannolikhet gå till playoff, liksom AIK och Malmö FF. Samtidigt har Aberdeen ett tufft läge att hämta igen 0-2 mot kroatiska Rijeka hemma på Pittodrie, liksom IFK Norrköping bara fick med sig 1-1 hemma mot israeliska Hapoel Beer-Sheva.

Tufft läge har även Wolves. Inte så mycket ikväll så klart, sedan de förra veckan besegrade armeniska Pyunik med 4-0 på bortaplan. Kvällens match på Molineux ska naturligtvis bara spelas av. Men deras playoff blir det förmodligen tuffast tänkbara, i form av Torino från Serie A. Svårare lottning än så var nog inte möjlig att få för Wolves i playoff. Men men, ska man spela i Europa så är det roligare med de större matcherna.

Det går väl heller knappast att klaga på högkalibrig europeisk cupdramatik redan i augusti heller.

Det är kanske en av de mer trevliga konsekvenserna av att vinna Champions League, till viss del även Europa League, att det ger klubben möjligheten att även spela i UEFA Super Cup och kanske framför allt FIFA Club World Cup. Turneringar man liksom per definition aldrig får möjligheten att spela, eller för den delen vinna, om man inte först har vunnit Champions League. Inga stora titlar, men stora ögonblick.

Nu har en av dessa sju titlar så klart redan försvunnit för Liverpool, sedan de förlorade Community Shield på straffar mot Man City. Sex titlar återstår således för Liverpool, men där Liverpools styrelse har gjort det klart och tydligt än en gång att det enda Liverpool och Jürgen Klopp faktiskt behöver prioritera är Premier League och Champions League, och att de liksom inte bryr sig så mycket om allt annat.

Det är på något sätt alltid fascinerande hur vissa klubbar, inte minst de klubbar som ändå relativt sällan faktiskt vinner titlar, så ofta pratar om att prioritera bort möjligheten att vinna vissa titlar. Någonstans börjar man ana att det ena faktiskt hänger samman med det andra. Och supportrarna följer med som lydiga lemlar. UEFA Super Cup är så klart inte en stor titel, eller en titel som riktigt räknas, men lik förbannat finns den där att vinnas.

Tack och lov verkar det ändå som om Jürgen Klopp ser den större betydelsen av kvällens match för Liverpool. Mer specifikt hur viktigt det är att Liverpool fortsätter vara hungriga som lag och inte tappa vinnarviljan som lag, och hur att vinna UEFA Super Cup absolut är en del i detta. Man kan så klart hävda att detta blev desto viktigare sedan Liverpool inte vann Community Shield.

På något sätt känns detta rätt självklart. Vissa saker kommer alltid vara mer eller mindre prioriterade än andra, men gå genom de största och bästa lagen genom åren och alla kännetecknas av viljan och drivkraften att vinna alla matcher de spelar, och alla cuper och turneringar de deltar i. Man kan med fog hävda att saknas den viljan, kompromissas med den drivkraften, så blir man inte ett av de största och bästa lagen.

Vill man så är det bara att titta på de senaste cirka tio åren av engelsk och europeisk fotboll för detta. Vi ser nu ett tydligt exempel i Man City som vägrar att prioritera bort en enda turnering de spelar i. Barcelona och Real Madrid, som tillsammans har haft ett fantastiskt 2010-tal, vinner i princip alltid dessa småtitlar. Jag gillar inte det töntiga i att prata om sexlingar etc, men jag beundrar förmågan att alltid vinna dessa matcher.

Mindre betydelsefull känns inte matchen i sig för Chelsea. Åtminstone inte efter den minst sagt tuffa smällen i ligapremiären mot Man Utd, Frank Lampards första match som Chelseas manager som slutade med 0-4. En vinst i kvällens match, och få lyfta silver, skulle reparera mycket av den skadan. Ännu en tung förlust skulle däremot kunna göra skadan betydligt värre för Chelsea och för Lampard.

Risken för en sådan förlust går heller inte att bortse från. Chelsea fick betala dyrt för sin oförmåga att stoppa Man Utds kontringar i helgen. Ikväll möter de ett för närvarande bättre fotbollslag än Man Utd, vars hela spelidé till stor del går ut just på att kontra kollektivt, även om det inte är vad Liverpools supportrar gillar att höra. Dessutom har Liverpool fördelen av att ha spelat på fredagskvällen, Chelsea på söndagskvällen.

Annars är kvällens match (final?) i UEFA Super Cup unik på två sätt. För det första eftersom för första gången någonsin spelas den mellan två engelska klubbar. Vilket jag väljer att se som anmärkningsvärt att det inte har skett någon gång förut, snarare än att det är så fantastiskt att det faktiskt sker nu. För det andra att en europeisk cupfinal på herrsidan ska dömas av en kvinna, Stéphanie Frappart.

Frapperande!

https://www.theguardian.com/football/2019/aug/13/referee-stephanie-frappart-assistants-breaking-new-ground

Alltid lyckas säkert några bli provocerade över den saken. Och vi kan väl vara ganska säkra på att om Stéphanie Frappart skulle göra något misstag i matchen ikväll så kommer detta naturligtvis just bero på att hon är kvinna och ses som ett argument varför kvinnor inte ska döma herrmatcher. Precis som när manliga domare gör misstag så förklarar vi alltid det med att de är män. Eller hur?!

:::

Ligacupens andra omgång:

Plymouth vs Reading; Crawley Town vs Norwich; Newport County vs West Ham; Oxford United vs Millwall; Watford vs Coventry; Swansea vs Cambridge; Cardiff vs Luton Town; Bristol Rovers vs Brighton; Crystal Palace vs Colchester; Fulham vs Southampton; Bournemouth vs Forest Green Rovers; Southend vs MK Dons; QPR vs Portsmouth; Crewe Alexandra vs Aston Villa; Lincoln City vs Everton; Leeds vs Stoke; Sheffield United vs Blackburn Rovers; Rotherham vs Sheffield Wednesday/Bury; Newcastle vs Leicester; Burton Albion vs Morecambe; Burnley vs Sunderland; Nottingham Forest vs Derby County; Grimsby Town vs Macclesfield; Preston North End vs Hull City; Rochdale vs Carlisle

Möjligen borde det ha varit 35 matcher ikväll, men Portsmouth har redan tagit sig vidare till Ligacupens andra omgång efter att förra tisdagen ha manglat Birmingham med 3-0 hemma på Fratton Park. Men bland kvällens 34 matcher hittar vi ändå några godbitar som svenskklubben Grimsby Town mot Doncaster, Salford City mot Leeds, Luton Town mot Ipswich med flera.

Och så naturligtvis, den kanske mest intressanta matchen av dem alla, ”derbyt” eller vad man nu vill kalla det mellan AFC Wimbledon och MK Dons. Nästan som om ödet vill para ihop dessa båda klubbar om och om igen.

Historien måste vara välbekant vid det här laget. Hur rövarbaroner köper Wimbledon FC och med FA:s och Football Leagues benägna hjälp rycker klubben från sina rötter och flyttar den till Milton Keynes. Hur supportrar bestulna på sin klubb går samman och bildar en ny klubb, AFC Wimbledon, ur askan av den gamla, börjandes om allra längst ned i det engelska seriesystemet.

Fastän det har gått snart 20 år sedan det inträffade förblir det alltjämt och fullt förståeligt ett öppet sår för framför allt AFC Wimbledon och deras supportrar. Något som märks inte minst i vad de ger MK Dons för namn. ”Franchise” är ett öknamn supportrarna använder sig av. AFC Wimbledon har även hamnat i trubbel med Football Leagues regler för att så sent som förra säsongen ha vägrat kalla dem för Dons på hemsida och i matchprogram.

Nästan 20 år senare befinner sig AFC Wimbledon och MK Dons ändå i samma division, det vill säga League One. Där finns på något sätt en slags poetisk rättvisa. Men vägen tillbaka har naturligtvis varit lång och besvärlig för AFC Wimbledon, som fortfarande kämpar med att bli den klubb de en gång faktiskt var. En kamp som inte minst tar sig uttryck i klubbens strävan efter att flytta tillbaka till Plough Lane, sin gamla arena.

Symbolismen är kraftfull. En arena representerar många sätt en klubbs och alla dess supportrars spirituella hem. Detta hem berövades AFC Wimbledon i samband med att klubben togs ifrån dem, och fastän de nu har jobbat sig upp i seriesystemet igen kämpar de fortfarande likt Odysseus i den homeriska mytologin för att komma hem igen efter många års bortavaro.

Det tänkta hemmet är deras gamla hem fast ändå inte. Tanken är inte att AFC Wimbledon ska flytta in på sin gamla arena Plough Lane, men väl på en helt nybyggd arena på nästan exakt samma plats där Plough Lane stod. Det är en av de senaste årens stora triumfer när AFC Wimbledon till sist fick bygglov för detta. Nu återstår bara den inte ringa frågan om hur hela projektet ska finansieras.

För detta ändamål försöker AFC Wimbledon nu sig på något hyfsat nytt och unikt inom engelsk fotboll, genom att använda sig av supportrarna som under alla dessa år har varit klubbens främsta tillgång, supporterägd som klubben alltid har varit, nämligen att finansiera sin nya arena genom så kallad crowdfunding. I praktiken sker det genom att supportrar, familjer med flera erbjuds att köpa andelar, eller aktier, i klubben.

På så vis skulle det kunna beskrivas som en slags IPO, fastän kanske mer riktad mot privata snarare än institutionella investerare. Här hade så klart teoretiskt kunnat finnas en risk längre fram i tiden att AFC Wimbledon blir uppköpt igen, en risk de av historiska skäl helt säkert vill undvika, men här handlar det inte om andelar i klubben med någon som helst faktisk koppling till ägandet av klubben.

Här handlar det om mer oskyldiga saker. Att från en insats om som minst £10 få sitt namn på en av klubbens väggar, att för en match få arenan uppkallad efter sig, och ju mer man väljer att investera så kommer mer eller mindre varenda del av arenan bära ens namn, till de som investerar riktigt mycket och kan få följa med laget på deras bortamatcher och äta middag med managern. Den typen av perks.

AFC Wimbledon beräknar behöva £3m för att finansiera hela projektet. Målsättningen för crowdfunding-kampanjen är satt till £2m, och klubben har hittills samlat in cirka £1,5m, det vill säga närmare 75%. Kampanjen är däremot inte behjälpt av en artikel i The Times i söndags som pekade på hur Seedr, företaget som sköter själva kampanjen, själva jagar mer pengar och har stoppat handeln av sina egna aktier.

En hyfsat vilseledande artikel som det har visat sig, kanske ännu ett exempel på att journalister bör tänka sig för innan de skriver om ekonomi. Seedr håller själva på att skaffa in nytt kapital, det är därför handeln av deras aktier har stoppats, och framför allt har Seedr i sig ingenting med AFC Wimbledons crowdfunding-medel att göra. Men rykten av det här slaget kan så klart ändå skapa osäkerhet och ovilja att investera.

Om inte det var tillräckligt för att dämpa humöret runt AFC Wimbledon så har de även fått en minst sagt besvärlig inledning på säsongen i League One. Två raka förluster, mot Rotherham och mot Fleetwood Town, båda matcherna slutade 1-2, har skapat oro bland de egna supportrarna. Inte minst eftersom AFC Wimbledons spel, i synnerhet anfallsspelet, har varit allt annat än övertygande under dessa båda matcher.

Här kommer då kvällens match mot MK Dons in i handlingen. Ännu en förlust mot dem, i synnerhet om laget gör en dålig match, riskerar sänka humöret ytterligare. Å andra sidan skulle en vinst lyfta humöret omedelbart och exponentiellt. Här spelar det heller ingen roll att det så att säga bara gäller Ligacupen, vilket ändå för en klubb som AFC Wimbledon är en större grej än exempelvis Checkatrade Trophy.

Möjligen är detta en anledning varför jag gillar den här kvällen så mycket. Det är Ligacupen innan den riktigt har hunnit bli befolkad av klubbar vars ofta rätt dryga supportrar känner sig påkallade att berätta varför Ligacupen är så oviktig av egentligen inget annat skäl än att den råkar vara inte lika stor och betydelsefull som Champions League, bara för att liksom upplysa oss om att de egentligen är för coola för partyt.

Ibland är det skönt att slippa dem. Istället kan man fokusera på AFC Wimbledon, på vad en del beskriver som en av fotbollens finaste berättelser, och på deras mångåriga kamp för att komma hem som nu ser ut att vara nära att nå sitt slut.

:::

Ligacupens första omgång:

Portsmouth 3-0 Birmingham

AFC Wimbledon vs MK Dons; Accrington Stanley vs Sunderland; Barnsley vs Carlisle; Blackburn Rovers vs Oldham; Blackpool vs Macclesfield; Bradford City vs Preston North End; Brentford vs Cambridge; Bristol Rovers vs Cheltenham; Charlton vs Forest Green Rovers; Colchester vs Swindon Town; Coventry vs Exeter; Gillingham vs Newport County; Grimsby Town vs Doncaster; Huddersfield vs Lincoln City; Luton vs Ipswich Town; Mansfield vs Morecambe; Middlesbrough vs Crewe Alexandra; Nottingham Forest vs Fleetwood Town; Oxford United vs Peterborough; Plymouth Argyle vs Leyton Orient; Port Vale vs Burton Albion; QPR vs Bristol City; Rochdale vs Bolton Wanderers; Salford City vs Leeds; Scunthorpe vs Derby County; Sheffield Wednesday vs Bury; Shrewsbury vs Rotherham; Stevenage vs Southend; Swansea vs Northampton; Tranmere Rovers vs Hull City; Walsall vs Crawley Town; Wigan vs Stoke; Wycombe vs Reading; West Brom vs Millwall

Lottningen av den andra omgången äger rum efter matcherna ikväll. Där går alla klubbar in som inte deltar i europeiskt cupspel under säsongen.

Premier League öppnades i ett rasande tempo. Liverpool öste in fyra mål bara under den allra första halvleken, och efter Man City hade klarat av West Ham stoltserade Premier League så långt med det rätt imponerande målsnittet om fem mål per match. Kommande matcher skulle få svårt att hålla uppe det målsnittet, vilket blev rätt uppenbart när de fyra matcherna därpå bara lyckades producera ett enda självmål på totalt fyra halvlekar.

Annars pratades det mycket VAR, som debuterade i Premier League den här helgen. Jag kan inte hjälpa att känna att det pratas för mycket VAR, och att åsikterna om VAR inte på något sätt blir bättre av att kommentatorer m fl för det första inte ens begriper sig på reglerna kring VAR, vad som är VAR och vad som bara är regler, och för det andra väljer att prata om VAR som vore det mer komplicerat än månlandningen.

Precis som vanligt innan Premier League-säsongen fanns det ett stort antal förväntningar, fördomar och föreställningar på det mesta stort som smått i Premier League. Och precis som vanligt, när Premier League-säsongen nu alltså har dragit igång, så kommer dessa förväntningar, fördomar och föreställningar att möta verkligheten, och i flera fall orsaka både förvåning och i mer allvarliga fall kognitiv dissonans.

Kort sagt är det ofrånkomligt att en premiäromgång, kanske mer än andra omgångar, innehåller ett antal överraskningar. Detta är en genomgång av vad jag anser vara premiäromgångens fem mest positiva överraskningar.

(5) Caglar Söyüncü, Leicesters mittback

När Man Utd köpte Harry Maguire för £80m så hände två saker ungefär samtidigt. För det första att menade många att Maguire alls inte var bra nog att gå in göra någon större skillnad för Man Utds backlinje. För det andra menade många, och vad man måste anta är ungefär samma personer, att Leicester därmed sålt iväg hela sin backlinje.

Uppfattningarna är kanske inte helt förenliga. Hur som helst sågs det som ett potentiellt stort problem för Leicester att de inte värvade en ersättare till Maguire. Samtidigt kan det mycket väl vara så att ersättaren redan fanns i Leicester i form av Caglar Söyüncü, turkisk landslagsspelare, talangfull mittback, som gjorde en strålande match mot Wolves.

(4) Aston Villa

Man kan så klart känna att det finns något fånigt, nästan nedvärderande, med att prisa ett lag efter en match som de trots allt förlorat. Jag vet hur jag själv är, liksom hur några yngre spelare jag coachat är, efter att ha förlorat en pingismatch oavsett hur bra man faktiskt har spelat. Man är inte så jäkla sugen på att höra det just då.

Ändå kan det så klart stämma. Och för Aston Villa kunde det ändå ha varit värre. De mötte Tottenham på bortaplan, de hade likt Norwich kunnat bli mosade. Istället visade de genuin tuffhet. Många har pratat om Aston Villa som ”den här säsongens Fulham”, men mot Tottenham visade Aston Villa att de har mer än så i tanken.

(3) Burnley och Sean Dyche

Man måste kanske vara väldigt inne på engelsk fotboll i dess mest traditionella form för att kunna uppskatta Burnley. Det märktes när Burnley hade det besvärligt förra säsongen att många var rätt nöjda med den saken och gärna baktalade Dyche som en föråldrad dinosaurie taktiskt och tekniskt.

Motvalls som jag ofta är för att någon behöver vara det ibland så menade jag att detta var en smula överdrivet och att Burnley faktiskt var mer än en entricksponny, att när de anfaller så gör de det snabbt, kreativt och konstruktivt. Detta bemöttes med förutsägbar spydighet. Dessa bör ha blivit överraskade av Burnleys fotboll mot Southampton.

(2) Man Utd, stämningen

Negativismen finns där runt Man Utd. Strax innan avspark flög ett plan över Old Trafford med Glazers Out bakom sig som budskap. Maken till tönterier. Hur som helst anade jag det värsta. Och visst kan allting ha tagit en annan sväng om Chelsea tagit ledningen och vunnit istället, men överraskande nog levde Old Trafford istället upp.

När Old Trafford verkligen lever upp är det en arena med elektricitet i luften, härtill behjälpta av säsongspremiär och att Chelsea var motståndare. Men här var stämningen bland supportrarna verkligen elektrisk, och så är inte alltid fallet, och det gick nästan att ta på hur det även smittade av sig på spelarna, som växte hela matchen.

(1) Graham Potter

Låt oss säga att infödingarna i den engelska mediakarusellen knappast var best pleased när Brighton sparkade Chris Hughton efter förra säsongen. Det beskrevs som huvudlöst, Brightons vilja att spela en mer offensiv fotboll förlöjligades, och majoriteten tog nog ut ett kommande fiasko som något mer eller mindre givet.

Brighton kan mycket väl komma att bli nedflyttade den här säsongen, en vinst mot Watford i premiäromgången ändrar inte på den saken, men fiaskot kan knappast längre kännas lika givet. Graham Potter övertygade på de flesta under premiäromgången, med ett fint spel i laget, och med smarta och effektiva byten och taktiska dispositioner.

Manager: Graham Potter. Inte vem som helst gör sin debut som manager i Premier League med att vinna med 3-0 på bortaplan, än mindre om man samtidigt råkar vara manager för Brighton. Lysande start i Premier League för Potter vars Brighton inte bara vann matchen utan visade upp ett på flera sätt övertygande spel.

TRE TAKEAWAYS:

Chelsea. Elakt kanske att göra för stor sak av Chelsea, särskilt som en annan dag hade matchen kunnat sluta på ett annat sätt, och resultatet förmodligen får det att se värre ut än vad det var. Men om ligapremiären ändå visade något för Chelsea så är det att där finns ett mycket fint grundspel, men att farhågorna kring att Chelsea kommer vara för tunna både framåt och bakåt är i högsta grad motiverade. Chelsea kommer nästan bokstavligt behöva växa in i den här säsongen.

VAR. Första omgången i engelsk ligafotboll med VAR har genomförts. Generellt sett så störde det inte betydligt mycket mer än vad det faktiskt störde. Det finns en tendens att fästa för stor vikt vid de händelser som faktiskt inträffar, och missa allt som flyter, och för de händelser som sker att inte ha förstått regelverket, eller skillnaden mellan vad som är VAR och vad som bara är reglerna i sig. VAR får i hög utsträckning skulden för att kommentatorer med flera helt enkelt inte är inlästa på regelverket.

Nykomlingarna. Man fick kanske inte det bästa första intrycket sedan Norwich släppt in fyra mål på sin första halvlek mot Liverpool, och sett mer än lovligt virriga ut i sitt eget försvarsspel. Men under lördagen visade både Aston Villa och Sheffield United att de är gjorda av betydligt tuffare material än så och kommer kunna ställa till rätt rejält med problem i Premier League. Tyvärr visade Norwich bara varför man kan tro att de kommer få det svårt att hålla sig kvar i Premier League.

KANON

Man City. Svårt att käfta med den här inledningen. West Ham var förvisso inte särskilt bra, och verkar ha ännu svårare än de flesta med Man City, men att vinna med 5-0 på bortaplan i ligapremiären, bara någon dag efter att Liverpool gjort 4-1 på Norwich, visar att Man City onekligen kommer bli väldigt svåra att peta ned från tronen också den här säsongen.

CLIFF BARNES

Watford. Att förlora är aldrig bra, att förlora på hemmaplan är ännu sämre, att förlora på hemmaplan i ligapremiären är värre än så, och att förlora med 0-3 på hemmaplan i ligapremiären är riktigt illa. Och så är det dessutom mot Brighton! Inte mycket gick rätt för Watford i deras första match, och Abdoulaye Doucoures inledande självmål var väl bara ett exempel på detta.

OMGÅNGENS MATCH:

Tottenham 3-1 Aston Villa. Riktigt fin match som fick en särskild form av spänning i och med att Aston Villa gjorde matchens första mål, och Tottenham blev den enda av topplagen att hamna i underläge på det här sättet. Tottenham pressade på, Aston Villa försvarade sig däremot väldigt väl och visade att de absolut inte kommer bli ofarliga den här säsongen. Tanguy Ndombele förlöste de värsta nervknutarna för Tottenham med ett fint mål utifrån innan Harry Kane vann matchen åt Tottenham.

OMGÅNGENS MÅL:

Tanguy Ndombele, 1-1 vs Aston Villa. Bestämt mål från utanför straffområdet, Ndombele gick minst lika mycket på placering som på kraft i sitt skott, och visade därmed beundransvärd kyla i ett stekhett läge både för Tottenham, som jagade en kvittering, och för sig själv som gör sin debutmatch både för Tottenham och framför de egna supportrarna. Perfekt debut för Ndombele i Tottenhamtröjan.

SVENSKKOLLEN:

Victor Nilsson Lindelöf – (++). Spelade från start tillsammans med Harry Maguire och det rimliga är väl att dessa utgör Man Utds mittbackspar. Stabil insats, inget direkt märkvärdigt.

Ken Sema, Watford – (-). På bänken, ej inbytt.

Emil Krafth, Newcastle – (-). På bänken, ej inbytt.

BTW

Över tolv år sedan som så här många engelska spelare, med en så låg snittålder, startade för Englands sex bästa klubbar.

Är det någon som vet vad Graeme Souness egentligen tycker om Paul Pogba?!

Rätt låga odds på att José Mourinho i Sky-studion fick äta upp ett tidigare uttalande om att Chelsea inte behövde värva någon mittback, de har ju Kurt Zouma.

Ingen kanoncoachning av Steve Bruce i förlusten mot Arsenal precis.

Nu är vi igång!

Önsketänkande är ett minst sagt vanligt fenomen inom fotbollen. Det vill säga en benägenhet att hela tiden hoppas på det bästa möjliga utfallet utav en mängd möjliga utfall, att uppvisa mer eller mindre en övertro på vad som kan beskrivas som lagets styrkor men på samma gång göra sig halvt eller helt blind för lagets svagheter, kort sagt blunda och hoppas på det bästa.

Vi ser inte minst en hel del exempel på det den här sommaren, inte minst gällande fyra av de klubbar som kommer till spel idag. Newcastle exempelvis finns ett önsketänkande att på något sätt ska Steve Bruce ändå kunna få ordning på Newcastle, att värvningarna som har gjorts ska lyckas fullt ut, och att ingenting av sommarens bråk och bryderier ska komma tillbaka och spöka för dem under säsongen.

Runt Arsenal existerar en rejäl portion önsketänkande. Inte bara skulle Nicolas Pepe, en på den här nivån oprövad spelare, gå in och på något magiskt sätt göra Arsenals offensiv så bra att alla deras defensiva brister skulle kompenseras för. Nästa önsketänkande är att av alla mittbackar i världen som skulle kunna gå in och få ordning på Arsenals notoriskt skakiga backlinje så är David Luiz den mittbacken.

Även Man Utd tenderar åt önsketänkandet. Att Harry Maguire på något magiskt sätt ska göra en läckande backlinje tätast av dem alla. Men framför allt baseras kanske Man Utds önsketänkande runt idén om fart, att en tydligare spelidé baserad på just fart ska kunna få ordning på Man Utds anfallsspel som har krånglat i minst fem år, samt att i brist på större värvningar så ska ett antal yngre talanger kliva fram och bli de stora spelarna.

Runt Chelsea finns en stor mängd önsketänkande, som får sin energi både från Frank Lampards anställning och av den mycket tydliga satsning på ungdomar som detta nu antas representera, delvis som en följd av deras transfer ban, som man istället försöker vända till något positivt. Rätt typiskt för önsketänkande. Lite beror på vad man har för förväntningar på säsongen, men behovet av omställning ska inte underskattas.

Men Premier League har en tendens att inte lämna något utrymme för önsketänkande. Drömmar och förhoppningar brukar tämligen snabbt krascha in i den betydligt kallare och mer brutala verkligheten. Och man kan minst sagt säga att Arsenal, Man Utd och Chelsea samtliga har blivit påminda om den saken hittills under den första omgången, med Liverpool, Man City och Tottenham samtliga dominerandes sina matcher.

Både Man Utd och Chelsea är två lag som känns väldigt känsliga för humör och momentum, för motvind eller vind i seglen. Få saker ger bättre momentum eller höjer humöret mer än att besegra en direkt konkurrent i en sådan här match, vetskapen att man kan vinna sådana matcher. Få saker kan förstöra momentum eller sänka humöret mer än att istället förlora dem, att behöva undra om man kan vinna dem.

Negativismen runt Man Utd är som mest någon förlust eller två bort. Vi såg redan förra säsongen vilken förlamande effekt den hade både på spelare och supportrar. För Chelsea är det inte riktigt lika akut på det sättet, men om Chelsea ska ta sig till Champions League även den här säsongen kommer de behöva all vind de kan få med sig i sina segel. En dålig start, eller att förlora dessa matcher, och det kan visa sig omöjligt.

Därför är det omöjligt att avfärda kvällens match mellan Man Utd och Chelsea som endast en ligapremiär, och efter detta är det 37 matcher kvar att spela. Rent objektivt kan man alltid hävda att det är sant, men kvällens match betyder mer än så, inte minst för Man Utds respektive Chelseas förmåga att klara av dessa 37 matcher. Ingenting kan vinnas ikväll för Man Utd och Chelsea, men desto mer kan förloras.

Pressen är rimligtvis större på Man Utd och på Ole-Gunnar Solskjaer. På kort sikt då de har hemmaplan så klart. På längre sikt eftersom kraven är större på Man Utd, missnöjet mer omfattande. Man Utd har redan missat Champions League den här säsongen och att inte ta sig till Champions League vore därför ett desto större misslyckande, även specifikt för Ole-Gunnar Solskjaer som manager som hittills sagt bra saker men inte mer.

Chelsea och Frank Lampard har märkligt nog inte riktigt samma press på sig. Man anar att de förmodligen skulle kunna missa Champions League utan att det skulle behöva ses som något stort misslyckande för dem. Där finns deras transfer ban som en förklaring och kan Lampard faktiskt få rejäl utväxling på Chelseas alla unga spelare så skulle förmodligen det kunna betraktas som framsteg nog för Chelsea under Lampards första säsong.

Vi har självfallet hört liknande saker från Chelsea förut, bara för Chelsea att ändå visa sin manager dörren efter kort tid. Men till synes har nu Frank Lampard en möjlighet som nog ingen annan manager i Chelsea har haft sedan Roman Abramovich köpte klubben, att faktiskt tänka mer långsiktigt, att våga spela in ungdomar, även om det riskerar innebära att Chelseas prestationer i ligan dalar den här säsongen.

Inte för att så måste bli fallet. Vi har sett exempel förut på klubbar i Premier League som integrerat en större kull ungdomar med bibehållen framgång. De som hävdar att det är omöjligt är de klubbar som inte lyckats eller, kanske värre, inte ens försökt. Gemensamt för de klubbar som har lyckats är att där har funnits en stomme av mer seniora spelare i laget för de yngre att jobba med, samt en stark struktur runt laget att ge dem stöd.

Chelsea har dessa spelare. Chelsea har även strukturen runt laget. Frank Lampard är på många sätt den strukturen, men han är heller inte ensam. Bredvid sig har han Jody Morris som assistent som jobbat tidigare både med Lampard och med de unga spelare som nu förväntas ta en allt större plats i Chelseas a-lag. Bredvid dem finns även andra coacher med erfarenhet från Chelseas olika ungdomslag.

Där finns med andra ord skäl för optimismen för Chelsea. Eller skäl för önsketänkandet om man vill använda ett annat ord. Men där finns även skäl att vara försiktig i sin optimism. Frank Lampard är inte någon erfaren manager, definitivt inte på en så utsatt position som Chelsea i Premier League, och där finns en tendens att övervärdera hans bedrifter med Derby County i Football League förra säsongen.

Frank Lampard hade aldrig blivit Chelseas manager om han inte var Frank Lampard. Lika lite som Ole-Gunnar Solskjaer hade blivit Man Utds manager om han inte var Ole-Gunnar Solskjaer. Deras namn och vad de representerar gav dem jobben, men deras namn kommer inte kunna behålla jobben åt dem på sikt. Enda sättet för dem att behålla sina jobb på sikt är att göra ett bra jobb.

Och för att göra ett bra jobb vore både Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard i högsta grad betjänta av en bra start. För en eller för båda av dem kommer däremot detta visa sig vara önsketänkande.

KANON

Brentford. Förlorade ligapremiären trots stor dominans med 0-1. Den här gången, borta mot Middlesbrough, var rollerna ombytta. Middlesbrough dominerade stora delar av matchen men det var Brentford som gjorde målet. Viktig vinst för Brentford, och viktigt att veta att de kan vinna på det sättet också.

KALKON

Wigan. Att förlora är en sak, sättet man förlorar på är en annan. 0-3 på bortaplan i nordvästderbyt mot Preston North End var knappast något Wigan önskade sig och framför allt inte lättheten med vilken Preston tilläts göra sina mål. Paul Cook har mycket att jobba med, inte minst defensivt.

OMGÅNGENS MATCH:

Leeds 1-1 Nottingham Forest. Bra match på Elland Road där skönheten lite ställdes mot odjuret, ett offensivt och ambitiöst Leeds mot ett defensivt och cyniskt Nottingham Forest, vilket brukar ge oss rätt fina storys. Leeds grämer sig nog över att inte ha lyckats vinna den här matchen, med många fina chanser, men fortsatt slösaktiga framför målet.

OMGÅNGENS ELVA:

BTW

Wednesday. För första gången sedan 1996 har Sheffield Wednesday vunnit sina två första ligamatcher för säsongen.

Forest. Visade på Elland Road att de kan spela smutsigt och cyniskt också, och att Sabri Lamouchi hade flera verktyg i sin låda.

Vinnarmentalitet. Huddersfields jakt på vinnarmentalitet fortsätter. Liksom deras jakt på spelmål, båda deras mål hittills har kommit på straff.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (+++). Bra jobb i Brentfords backlinje under hårt tryck från Middlesbrough mest hela matchen.

Nicklas Eliasson, Bristol City (++). Inbytt i 72:a minuten sedan Birmingham tagit en 1-0-ledning. Hade ingen större effekt på matchen.

Kristoffer Petersson, Swansea (++). Inbytt i 62:a minuten. Inte mycket spel framåt, men trygg på mittfältet när Swansea höll 0-0 borta mot Derby County.

I själva verket säger detta oss kanske mer om vårt moderna behov att hela tiden försöka reducera komplexitet, att ständigt göra vår syn på och förståelse av världen allt enklare i sådan utsträckning att den till sist blir förenklad och simplistisk. Vår värld och de flesta begrepp inom denna värld är tvärtom komplexa och sammansatta, mångsidiga och inte ensidiga. Var sak har minst två sidor som båda kan vara helt sanna samtidigt.

Man City är inte minst ett utmärkt exempel inom engelsk och europeisk fotboll på just denna mångsidighet, liksom på ett ständigt upprepat behov av att försöka reducera dem ned till antingen det ena eller det andra. Antingen är Man City ett av den engelska fotbollshistoriens bästa lag, troligtvis världens just nu bästa fotbollslag. Eller så är Man City en glassig front för en nationalstat som vill öka sin egen legitimitet.

Man City kan självfallet vara båda dessa saker på en och samma gång. Man skulle nog till och med kunna hävda att det ena i mycket hög utsträckning är en solklar och uppenbar förutsättning för det andra.

Man City har svarat för några sanslöst imponerande prestationer de senaste två åren i Premier League. Första året vinner de Premier League i fullständigt överlägsen stil och sätter ett nytt poängrekord om 100 poäng. Andra året vinner de återigen Premier League, med nästan lika många poäng, samtidigt som de blir den första engelska klubben någonsin att vinna en inhemsk trippel, en så kallad domestic treble.

Två makalösa rekord vart och ett, och när de dessutom följer på varandra säsong efter säsong blir det ännu mer anmärkningsvärt. Man City har dessutom den här säsongen chansen att följa upp det med att bli endast den femte klubben någonsin att vinna den engelska ligatiteln tre säsonger i rad, ett mycket klart och tydligt tecken på en klubb som inte bara vinner sin liga, utan en klubb som dominerar sin liga.

Men vid sidan av dessa kallt, objektiva kriterier går också att finna mer subjektiva kriterier för Man Citys storhet och betydelse som fotbollslag för närvarande. Hur de har lyckats sätta en väldigt hög standard i allt de tar sig för, som inte bara lyfter dem själva utan som på samma gång tvingar konkurrenterna att höja sig själva och tänka större. Hur deras jakt på perfektion höjer Premier League som helhet, sportsligt och ekonomiskt.

Det är långt ifrån enbart en fråga om pengar. Man City har spenderat hiskeliga summor naturligtvis, men hade aldrig varit så bra som de är nu utan den organisation de har byggt upp under en längre tid, eller utan Pep Guardiolas genialiska och härligt intensiva management. Vi vet detta eftersom Man City innan Pep Guardiola var ett mycket bra fotbollslag, men inte i närheten av så här bra.

Inget av detta går rimligtvis att förneka, och det är svårt att förstå varför man ens skulle vilja förneka det, Man City gör och har på många sätt gjort Premier League bättre, och även gjort fotbollen bättre. Konkurrensen har ökat, därmed även dramatiken, gamla strukturer har ritats om vilket skapat förändring och förnyelse. Att reducera ned detta endast till att de vore ett köpelag är både småaktigt och felaktigt.

Men Man City har alltså också ett andra ansikte. Ansiktet av att vara en klubb ägd och finansierad av en nationalstat ägnad att tvätta deras rykte och anseende i världen, ett politiskt PR-projekt i massiv skala. Vilket möjligen riskerar vara principiellt besvärligt i sig självt, men blir moraliskt riktigt jobbigt när nationalstaten ifråga har ett väldigt dodgy facit i inte oviktiga frågor som demokrati och mänskliga rättigheter.

Miguel Delaney på Independent har på senare tid visat både journalistisk integritet och mod genom att bevaka och beskriva detta i ett par artiklar, senast för någon dag sedan. Jag har ingen möjlighet att bättre detaljera och sammanfatta Man Citys dualism än vad han gör här, så min rekommendation kan bara vara att läsa hans text, som naturligtvis som ämne blir alltmer aktuellt och relevant ju mer Man Citys fasad glittrar.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/manchester-city-premier-league-season-preview-champions-greatest-team-ever-sportswashing-abu-dhabi-a9046866.html

Detta är en mäkta impopulär del utav berättelsen om Man City, för de med ljusblå läggning. Delaneys text är en brutal avrättning av argumenten att Man City som klubb inte skulle ha något med Abu Dhabi som regim att göra, de som försöker göra åtskillnad mellan privat och statligt i dessa sammanhang, de som försöker karaktärisera att vara för mänskliga rättigheter som ”postkolonialism” och liknande töntigheter.

Vi ser hur det har blivit alltmer känsligt också för Man City som klubb att de inte upplever sig få samma uppskattning som andra klubbar för sina framgångar. Det märks definitivt på deras supportrar men skiner igenom även från klubben och inte minst från Guardiola själv. Det har blivit mentalt bekvämt för dem att förklara det med ”avundsjuka”, när det i själva verket handlar till mycket stor del om detta Man Citys andra ansikte.

Att välja att se endast ett av Man Citys ansikten, oavsett om det är det ena eller det andra ansiktet, är att välja att se endast det man själv vill se, se det som passar in i den story som man tycker bäst om. Men det är en förenkling av verkligheten, att Man City faktiskt på samma gång är en positiv kraft i Premier League och för fotbollen samtidigt som de utgör ett omfattande och ökande moraliskt problem för fotbollen.

Anmärkningsvärt är inte att denna dualism börjar tas upp alltmer i diskussionen, utan anmärkningsvärt är att det inte har tagits upp i större skala tidigare. Möjligen beror det på en brist på kompetens och pålästhet från de som skulle kunna ta upp frågan. Möjligen är det en funktion av Man Citys framgångar att strålkastarljuset har börjat skina allt starkare på dem, att fläckarna har blivit allt tydligare, allt svårare att blunda för.

Politik och samhällsfrågor ska inte blandas ihop med fotboll tycker säkert många. Och det är så klart en förståelig inställning för dem, vilka jag på sätt och vis tillhör, som tittar på fotboll för att det är fotboll, som en form av eskapism. Men det är en ihålig invändning när hela utgångspunkten är att det är i det här fallet politiken som kallt och systematiskt utnyttjar fotbollen för sina egna syften.

Man City är en klubb med två ansikten, Man City kan på sätt ses som Premier Leagues egen version av Janus; komplex, motsägelsefull och kraftfull. Behovet finns som alltid att bara vilja se ett ansikte, vilket gör att när Man City idag går ut mot West Ham, för att inleda sitt tredje kapitel i en fantastisk fotbollssaga, så delas världen in i de som har svårt att uppskatta dem, samt de som har svårt att förstå varför ingen riktigt uppskattar dem.

Man City är en klubb värd både uppskattning och uppsträckning. Men i en digital värld präglad av identitetspolitik, där åsikter alltmer likställs med kalla fakta, där sanningen många gånger är mindre värd än en bra berättelse, vill många bara se Man City som antingen det ena eller det andra. Men de väljer då att se endast vad de själva vill se, att se bara delar av Man City, inte helheten, inte Man City för vad de faktiskt är.

Premier Leagues alldeles egna Januskomplex.

Men Liverpool och Norwich har ändå något gemensamt, kanske till och med något oväntat gemensamt. Om vi lägger ihop både Liverpools och Norwichs totala utlägg på transfermarknaden den här sommaren har de ändå tillsammans bara spenderat hälften så mycket som Crystal Palace, den klubb som spenderat nästnäst minst i sommar. Liverpool och Norwich är alltså de två klubbar som spenderat allra minst, nästan ingenting.

Visst, de gör det självfallet utifrån fullständigt annorlunda utgångspunkter. Liverpool spenderar ingenting efter en säsong då de vann Champions League och slutade ligan på 97 poäng, en poäng efter Man City, och efter att ha spenderat hundratals miljoner på nya spelare de senaste åren. Norwich spenderar ingenting efter att knappt ha spenderat någonting de senaste åren heller, och som nykomlingar i Premier League.

Både Liverpool och Norwich, både Jürgen Klopp och Daniel Farke, väljer istället att lägga sitt fokus på coaching och utveckling. En minst lika viktig aspekt av ett lags kvalitet och konkurrenskraft som någon annan, men en aspekt som tenderar glömmas bort helt under ett transferfönster när allting uttrycks i kronor och ören, när att vara bäst bara handlar om att köpa mest, utveckling enbart en funktion av investering.

Det är på sätt och vis svårt att klandra dem. Liverpool har å sin sida ett väldigt starkt lag till att börja med och det är inte självklart ens hur det laget faktiskt skulle förstärkas, än mindre hur det skulle ske utan att tvingas till överpriser. Norwich har hyfsat nyligen gått igenom ett ekonomiskt stålbad efter tidigare Premier League-äventyr, och vet så klart att risken är överhängande att de snart är tillbaka i Football League igen.

Ändå sätter det dem i ett besvärligt läge gentemot sina konkurrenter. Liverpool går in i säsongen med samma lag samtidigt som nästan alla deras konkurrenter har investerat över £100m den här sommaren – £135m (Man City), £102m (Tottenham), £138m (Arsenal) och £148m (Man Utd). Bara Chelsea, som begränsats av sin transfer ban, har värvat mindre än så men ändå investerat 10x mer än Liverpool.

Norwich gör sin första säsong i Premier League under Daniel Farke efter att ha investerat ganska exakt £1m i spelartruppen. Ett antal lån och fria transfers har även hämtats in. De två andra lagen som flyttats upp har jämförelsevis spenderat £145m (Aston Villa) samt £43m (Sheffield United), samtidigt som Sheffield United har knäckt sitt transferrekord fyra gånger den här sommaren. Bara Crystal Palace har investerat 10x mer än Norwich.

Detta behöver inte innebära någon konkret nackdel vare sig för Liverpool eller för Norwich, vars framgångar inte huvudsakligen är en funktion av att de har köpt mest och värvat flest, utan av långsiktigt arbete, coaching och kompetens, samt en tydlig strategi och spelidé. I den utsträckning att köpa nya spelare vore ett avsteg från denna strategi gör båda klubbarna kanske rätt som hellre väljer att avstå.

Men det kommer också sätta press både på Liverpool och på Norwich. För om den här säsongen börjar gå inte som de har tänkt sig eller som de hoppats på, om säsongen är på väg att bli ett misslyckande, vad nu det mer konkret betyder, så kommer självfallet det faktum att de varit så ”passiva” den här sommaren, och inte investerat i sin spelartrupp, att obönhörligen vändas mot dem, och bli en kritik som riktas mot dem.

Vi vet exempelvis hur det blev för Tottenham förra säsongen. De gick in i den säsongen utan att ha värvat en enda spelare. Och trots att Tottenham i flera avseenden gjorde en klart bättre säsong än vad de flesta gissade på förhand, trots att deras poängtapp och förluster hade många andra förklaringar än enbart brist på spelarköp, så var det likt förbannat ändå där alla hamnade i slutänden.

Jürgen Klopp verkar inte omedveten om saken och framstår kanske som åtminstone en aning stressad över det hela. Naturligtvis handlar det om att sälja in avsaknaden av nya värvningar till en förväntansfull supporterbas, men han återvänder även till den vid det här laget rätt slitna storyn om hur Liverpool inte har råd att värva, hur de inte har samma förutsättningar som Man City med flera, kort sagt storyn om Liverpool som underdog.

Visst är det ett sätt att hantera förväntningar och att mota Olle i grind. Om Liverpool inte vinner ligan kan det beskrivas som det naturliga tillståndet, något som ändå aldrig skulle kunna förväntas och därför heller inte kritiseras. Om Liverpool däremot vinner ligan så kan det framställas som desto mer bragdbetonat. Nåja, än så länge har han i alla fall inte fått för sig att jämställa Liverpool med Villarreal i La Liga.

Ikväll är det däremot inte Liverpool som är underdog, utan ikväll är de i allra högsta grad favoriter. Den självklara underdogen är Norwich som, nya i Premier League, knappast kan ha några större krav på sig att ta några poäng på Anfield. Men ligapremiär är alltid ligapremiär, och Liverpool går självfallet in i den här säsongen precis som de avslutade förra säsongen, med vetskapen att de inte har råd att tappa några onödiga poäng.

Liverpool möter Norwich på Anfield. En match i vilken Liverpool bara kan tappa poäng, och Norwich bara kan vinna poäng. Tveksamt om det kommer få någon betydelse för matchens utfall, men det kan definitivt komma att påverka matchbilden som sådan.

Gårdagen ägnades huvudsakligen åt två stora inför-frågor. För det första tankarna om hur ligan faktiskt kommer sluta den här säsongen, det vill säga en rak tippning av tabellen som sådan. För det andra en sammanfattning av det engelska transferfönstret, som stängde under gårdagskvällen, en lista över de bästa värvningarna, samt en lista över vilka klubbar som ”vann” transferfönstret.

Dagen ägnas åt lite mer vardagliga frågor, lite mer smått och gott. Här samlas vad som mycket väl kan vara ett trassel av spretiga tankegångar ihop för att sammanfatta de stora frågorna och svaren, intrycken och avtrycken, som snurrar runt i luften inför starten av ännu en Premier League-säsong. Det är brödet och salladen innan pizzan serveras. Det är det djupa andetaget innan våra fötter lämnar bryggan.

Vilka lag kommer prestera bättre än förväntningarna? Vilka lag kommer tvärtom vara sämre än vad många tror på förhand? Hur ser det egentligen ut för de svenska spelarna i Premier League inför säsongen och vad tror vi om deras chanser under säsongen? Vilka är topparna och flopparna bland Premier Leagues transfers? Och hur tror vi egentligen, i stort som i smått, att det till sist går i Premier League 2019-20?

Dessa frågor försöker jag besvara i bloggen. Dessa frågor, liksom övriga frågor, kan ni självfallet diskutera vidare i kommentarsfältet.

Utropstecken!

Tottenham är ett lag många verkar ta för givet håller på att tröttna, men som kommer visa under säsongen att de tvärtom har mycket energi kvar i laget, betydligt mer energi än vad de kunde uppbåda förra säsongen.

Leicester kommer bli ett av säsongens utropstecken. Nej, inte på det sättet! Men de kommer ta flera kliv framåt och bli en livsfarlig konkurrent till Chelsea, Arsenal, Man Utd med flera.

Sheffield United är som jag har varit inne på ett par gånger ett lag som väldigt många verkar underskatta, av lite olika skäl. Men det finns en anledning varför de marscherat raskt genom divisionerna upp i Premier League.

Frågetecken?

Chelsea visar piggt humör efter anställningen av Frank Lampard och den synbara satsningen på ungdomar. Men beroende på vad man faktiskt har för förväntningar på Lampards första säsong kan den här säsongen bli lite av en besvikelse.

Crystal Palace har en på pappret hyfsat stark spelartrupp, åtminstone i sin huvudsakliga startelva, även om det är tunnare under den. Ändå känns situationen runt Crystal Palace så jobbig just nu att nedflyttning måste betraktas som ett seriöst hot.

Watford gjorde en strålande säsong förra året, och Javi Gracia var med i samtalet om säsongens manager i Premier League. Imponerande javisst, men förra säsongens himmel kan mycket väl bli den här säsongens helvete.

Svenskarna

Victor Nilsson Lindelöf i Man Utd är den överlägset störste svenske profilen i engelsk fotboll, och kommer fortsätta vara en viktig pjäs i Man Utds backlinje. Börjar kunna ta en större plats i laget även socialt.

Ken Sema befinner sig i utkanten av laget i Watford, gjorde några positiva insatser under förra säsongen, och kommer få möjligheten att visa upp sig även den här säsongen. Men inleder inte säsongen i Javi Gracias tänkta startelva.

Emil Krafth är ny i Newcastle men har inte värvats utan tanke. Kommer få duktigt med speltid som högerback i Newcastles backlinje, och kan göra ett så pass bra jobb där att han tar starttröjan i landslaget också.

Transferkollen

Gav min syn på de fem bästa värvningarna igår kväll – sammanfattningsvis Djibril Sidibé, Tanguy Ndombele, Tom Heaton, Kieran Tierney och Adam Webster.

De fem värvningar jag har absolut svårast att gå igång på är Erik Pieters till Burnley, James McCarthy till Crystal Palace, Arnaut Danjuma till Bournemouth, Marvelous Nakamba till Aston Villa, samt Victor Camarasa till Crystal Palace.

Inte precis imponerad av Norwichs värvningar heller, men de har överlevererat förut, så jag skär dem lite slack.

Så går det!

Man City vinner förmodligen ligatiteln för tredje gången i rad, men både Liverpool och Tottenham kommer kunna utmana dem om det.

Norwich känns spikade för nedflyttning.

Förste manager någonsin att få rött kort blir Nuno Espirito Santo.

Förste manager att få sparken är Roy Hodgson i Crystal Palace, med Graham Potter, Javi Gracia och Ole-Gunnar Solskjaer som bubblare.

VAR kommer användas i Premier League hela säsongen utan minsta kontrovers eller kritik, och absolut inte användas någon gång som förklaring till varför just ditt lag förlorade!

Harry Kane vinner skytteligan.

Mesut Özil kommer skandalöst nog inte med i säsongens lag den här gången heller.

En bloggrubrik under säsongen kommer vara ”Krafthfullt Newcastle…” eller “Krafthlöst Newcastle…”

Det kommer vara uppenbart under säsongen att det lag jag har absolut svårast för i Premier League är Arsenal, Man City, Liverpool, Chelsea och Man Utd, exakt lika mycket och alla på en och samma gång!

Over-under på Arsenalfansens årliga meltdown är november.

Någon gång i februari kommer Liverpool Echo publicera en sammanställning att om man bara räknade matcher mot Londonlag, samt nickmål efter den 82:a minuten, så skulle Liverpool ligga etta!

Tottenham åker ur Ligacupen innan årsskiftet, återigen bevisandes att Mauricio Pochettino är en fraud.

Man City vinner Champions League!

Rimligtvis skulle det kunna vara tvärtom. Visst är det uppenbart att vissa klubbar inte riktigt lyckats ställa om sin planering till en tidigare transferdeadline, men det säger kanske mer om deras relativa inkompetens. Men man skulle alltså precis lika gärna kunna hävda att den nya tidsrestriktionen har minskat på de värsta excesserna på marknaden, och faktiskt pushat engelska klubbar att tänka efter, värdera kvalitet framför kvantitet.

Ännu ett engelskt transferfönster har hur som helst precis stängt. Samtliga klubbar har den här gången doppat tårna i vattnet. Visst finns där några riktigt dyra värvningar, men kanske har transferfönstret saknat den riktigt galna transferbomben. Å andra sidan har väl det relativt sällan varit Premier Leagues profil. Premier League har historiskt sett haft en tendens att skapa stjärnor snarare än att köpa dem.

Där finns bättre värvningar liksom där finns sämre värvningar. Nedan kommer jag gå genom vilka jag ser som de bästa värvningarna i Premier League, men utöver det kan väl sägas att det har inte gjorts några riktiga idiotvärvningar. Åtminstone inte utifrån vad vi kan säga på förhand. Transferfönstret har haft sina vinnare och förlorare, sina kanoner och kalkoner, och nedan går jag även igenom dem.

Transferfönstrets stängande betyder så klart inte att det måste vara helt slutvärvat för engelska klubbar. Att värva fria transfers är exempelvis fortfarande tillåtet. Noteras kan kanske att tre av de fem spelare jag i början av sommaren beskrev som fynd i detta avseenden fortfarande är klubblösa; det vill säga Fernando Llorente, Lazar Markovic och Daniel Sturridge går fortfarande att värva.

Liksom det så klart fortfarande är möjligt för engelska klubbar att sälja spelare. Men det får väl betraktas som minst sagt osannolikt att någon engelsk klubb, för så vitt det inte redan är i praktiken bestämt och planerat för, säljer någon av sina viktigare spelare från och med ikväll.

:::

DE FEM BÄSTA VÄRVNINGARNA

(5) Giovani Lo Celso, Tottenham. Väldigt spännande offensiv och kreativ mittfältare som visat sin stora kvalitet och potential i Real Betis den senaste säsongen. Kan ta stort kliv till i sin utveckling inom Tottenhams struktur i en tuffare liga. Gör även Tottenham mindre beroende av Christian Eriksen.

(4) Adam Webster, Brighton. En värvning jag trodde skulle förebåda att en av Brightons äldre mittbackar flyttade, men även om så inte blir fallet är denna mittbacksvärvning en av de bästa och mest spännande under sommaren, med Webster många gånger strålande för Bristol City förra säsongen.

(3) Kieran Tierney, Arsenal. Det tog sin lilla stund för Arsenal att göra klart med Celtic om Tierney men till sist lyckades de. För en inte orimlig peng har de därmed hittat ett långsiktigt och högkvalitativt alternativ till sin vänsterback, med potential att bli deras klart bästa vänsterback sedan Ashley Cole.

(2) Tom Heaton, Aston Villa. Aston Villa brottades med stora målvaktsproblem förra säsongen och detta var en position de behövde lösa, inte minst en viktig position för ett lag som vill försöka undvika nedflyttning. Att värva Heaton för under £10m är på samma gång en kanonvärvning och väldigt bra business.

(1) Tanguy Ndombele, Tottenham. Dynamisk, mångsidig och väldigt effektiv mittfältare som gör Tottenham väsentligt starkare på en position som alltmer började framstå som ett problem under förra säsongen, egentligen ända sedan Moussa Dembele började se ut att vara redo för vilohemmet. En av de stora profilvärvningarna den här sommaren.

:::

TRANSFERFÖNSTRETS KANONER

Aston Villa. Har värvat mycket och har i de flesta fall värvat riktigt bra. Tom Heaton, Wesley Moraes, Trezeguet, Douglas Luiz är värvningar av riktigt hög klass, utöver dem även ett antal övriga mycket lovande värvningar. Även viktigt att lyckas behålla Anwar El Ghazi och Tyrone Mings.

Tottenham. Inledde transferfönstret riktigt starkt med värvningen av Tanguy Ndombele och har avslutat transferfönstret minst lika starkt med Ryan Sessegnon och Giovani Lo Celso på inköpslistan. Christian Eriksen kan komma att lämna klubben under augusti, vilket är inte oväntat och något i så fall planerat för.

Brighton. Satt på en rätt stark spelartrupp till att börja med, och förstärkte den tidigt med intressanta spelare som Matt Clarke och Leandro Trossard. Värvningarna av Adam Webster, Neal Maupay och Aaron Mooy har höjt nivån rejält. Graham Potter har fått riktigt bra förutsättningar att ta Brighton vidare.

Bubblare: Man City, Arsenal, Everton

:::

TRANSFERFÖNSTRETS KALKONER

Norwich. Visst finns det något fint med att Norwich inte ändrar på det koncept som visade sig så framgångsrikt inför förra säsongen. Men ett redan lättviktigt lag känns inte precis tyngre av de förstärkningar som gjorts den här sommaren. Mycket tyder på att Norwich inte lyckats justera upp sitt tänkande till Premier League.

Crystal Palace. Visst gillar jag värvningen av Gary Cahill som mittback, men han lyckas ändå inte kompensera för ett transferfönster där Crystal Palace verkar ha budgethandlat planlöst samtidigt som de sålt iväg Aaron Wan-Bissaka samt har tvingat kvar lagets absolut viktigaste spelare i Wilfried Zaha mot dennes uttryckliga vilja.

Burnley. Lite bättre blev det väl kanske under dagen, men det är ju annars väldigt svårt att känna sig särskilt entusiastisk över Burnleys transferfönster. Erik Pieters känns trött och slut, Bailey Peacock-Farrell lär inte få spela mycket, Jay Rodrigues är bra men Burnley lider knappast brist på anfallare av den kalibern och i den kategorin. Meh.

:::

TRANSFERKOLLEN

Albian Ajeti, från Basel till West Ham. Har öst in mål för Basel i den schweiziska ligan de två senaste säsongerna. Värvad som backup-anfallare till West Ham som alltså fortsätter bygga om sin skövlade anfallslinje. Ger West Ham flera olika taktiska alternativ i anfallet vid sidan av Sebastien Haller och Javier Hernandez. Väl godkänd – (+++)

Emil Krafth, från Amiens till Newcastle. Stoppa de svenska pressarna, Newcastle har blivit med svensk landslagsspelare! Intressant förstärkning av backlinjen på högerbacken av Newcastle som hittills snurrat mellan relativt opålitliga högerbackar som DeAndre Yedlin och Javier Manquillo. Spännande övergång även för Krafth, även om det inte är något dukat bord han kommer till i Newcastle. Med beröm godkänd – (++++)

Ismaila Sarr, från Rennes till Watford. Hittills ett inte alltför uppseendeväckande transferfönster av Watford, men i elfte timmen gör de en värvning som bara kan ses som riktigt spännande. Sarr har imponerat stort som forward i Rennes både i Ligue 1 och i Europa League, och blir en riktigt fin offensiv förstärkning för Watford. Även om det säkert inte får Ken Sema att jubla. Med beröm godkänd – (++++)

Aaron Mooy, från Huddersfield till Brighton (lån). Huddersfields lysande stjärna de senaste tre åren, spelaren som tog dem till Premier League och sedan höll dem kvar där längre än de hade rätt att förvänta sig. Kreativ, spelintelligent och passningskicklig spelare. Brighton har gjort en kanonvärvning med Mooy som omedelbart höjer kvaliteten på deras centrala mittfält minst en nivå. Berömlig – (+++++)

Ryan Sessegnon, från Fulham till Tottenham. En av Englands allra mest lovande talanger som fungerar överallt längs vänsterkanten, men som ursprungligen främst är att se som offensivt begåvad vänsterback. En position där Tottenham onekligen behöver förstärka och där de nu har investerat i en av de mest spännande talangerna som finns i engelsk och europeisk fotboll. Med beröm godkänd – (++++)

Kieran Tierney, från Celtic till Arsenal. Och när vi ändå pratar om spännande talanger på vänsterbacken så vill inte Arsenal vara mycket sämre de, utan de öppnar plånboken för Kieran Tierney, som varit magisk på vänsterbacken några år för Celtic. Det var bara en tidsfråga innan Tierney flyttade söderut, lite mer etablerad än Sessegnon, och med den här värvningen gör Arsenal en tydlig förstärkning på en specifik position. Berömlig – (+++++)

Giovani Lo Celso, från Real Betis till Tottenham. Precis sådana här värvningar som Tottenham ska försöka göra. Lo Celso gick från PSG och gjorde dundersuccé med Real Betis i La Liga förra säsongen. Väldigt spännande och skicklig offensiv mittfältare, som med eller utan Christian Eriksen kvar i laget lyfter kvaliteten på Tottenhams mittfält. Kan fortsätta utvecklas och Tottenham är perfekt för detta. Berömlig – (+++++)

David Luiz, från Chelsea till Arsenal. Att värva David Luiz till ett redan virrigt försvar kan framstå som att försöka släcka en eldsvåda med hjälp av bensindunken. Kommer kanske inte vara den ideala lösningen för Arsenals defensiva bekymmer, men med erfarenhet, ledarskap, bollkontrol och framför allt energi kan Luiz ändå för en billig peng, samtidigt som Unai Emery kan honom, bidra till en slags ”fake it till you make it”-strategi. Med beröm godkänd – (++++)

Danny Drinkwater, från Chelsea till Burnley (lån). Ingen alldeles dum värvning av Burnley som med Drinkwater får en tämligen säker passningsfot på sitt mittfält, som bättre än förut kan flytta bollen från försvaret till anfallet. Drinkwater har knappast gjort någon succé i Chelsea men kan rimligtvis förväntas passa bättre in i ett lag som Burnley, både socialt och taktiskt. Väl godkänd – (+++)

Andy Carroll, från West Ham till Newcastle. Tillbaka till klubben där allting en gång i tiden började för Carroll, tillbaka till klubben som han kanske i själva verket aldrig borde ha lämnat om han ville att karriären skulle ha gått åt rätt håll. Kommer nu till Newcastle med en helt annan utgångspunkt, men om det är någon klubb som ska få Carroll att hitta sig själv igen så är det väl Newcastle. Väl godkänd – (+++)

Scott Carson, från Derby County till Man City (lån). Inte precis en värvning man såg komma innan sommaren, och knappast en värvning som finns så mycket att säga om. Carson kommer självfallet inte stå så många matcher för Man City den här säsongen, och det är väl heller inte tanken. Någon funktion fyller säkert värvningen, men ingen funktion som intresserar mig. Meningslös – (+)

Alex Iwobi, från Arsenal till Everton. Everton försökte på Wilfried Zaha men fick inte den dealen över mållinjen, då vände man sina ensamma och fuktiga ögon mot en annan del av London istället. Iwobi har kanske inte riktigt samma elektriska potential som Zaha, men är inte för den sakens skull någon dålig värvning för Everton. Även om det Arsenal också fick riktigt bra betalt för honom. Väl godkänd – (+++)

Plus något fåtal värvningar vars deal sheets skickats in men som inte blivit officiella ännu, där Dennis Praet från Sampdoria till Leicester känns som den mest troliga och även mest spännande.

Det finns många frågor att besvara gällande Premier League. Vilka vinner ligan och vilka kommer vara med i titelstriden? Vilka klubbar kan blanda sig i striden om Champions League-platserna den här säsongen, och bakom dem vilka tar någon av de återstående europeiska cupplatserna? Vilka lag lyckas etablera sig högre upp i Premier League-tabellen, och vilka lag kommer slåss för sina liv i nedflyttningsstriden? Vilka åker ur?

Tabellen i den här bloggen är framräknad som ett genomsnitt av mina och Linhems placeringar. I de fall där två eller flera lag hamnar på samma snittplacering så placeras det lag först som hade bäst tabellplacering förra säsongen. Detta skapar en udda effekt framför allt i botten av tabellen där Crystal Palace, Brighton, Norwich och Aston Villa alla hamnar på samma poäng. Spreaden är min egen, där är Linhem oskyldig.

Föga förvånande liknar mina och Linhems tips varandra. Det är så klart osannolikt att de skulle skilja sig åt alltför mycket, trots allt finns ändå vissa bestämda kalla omständigheter att utgå från gällande de olika lagens styrka och förutsättningar. Det tydligaste och kanske mest gemensamma draget är att vi båda verkar tro att gapet mellan de svagare topp sex-klubbarna och de bästa av resten kommer ätas upp den här säsongen.

Men vi är ju lite udda på så vis. Nog tjafsat, så här slutar i alla fall, enligt oss, Premier League 2019-20:

(1) Man City
Hyllman – 1
Linhem – 1
Spread: 1 – 3

Väldigt bra, väldigt stabila. Man City går in i säsongen som rätt tydliga favoriter att ta hem sin tredje raka ligatitel. Verkligheten kan bli en annan men då måste någon av de möjliga konkurrenterna maxprestera alternativt Man City själva sänka sin standard, och det känns inte som att Man City befinner sig där ännu. Inte osårbara defensivt.

(2) Liverpool
Hyllman – 3
Linhem – 2
Spread: 1 – 3

Har högre förväntningar än någonsin tidigare på sig inför den här säsongen, och det märks lite på Liverpools och Jürgen Klopps beteende under sommaren. Förväntningarna kan väga tungt på dem. Fortsatt naturligtvis ett formidabelt fotbollslag, men måste ligga närmare sitt max, och har lånat ut mycket av sin potentiella bredd.

(3) Tottenham
Hyllman – 2
Linhem – 3
Spread: 1 – 5

Gjorde en relativt bra säsong förra året trots riktigt jobbiga förutsättningar, men det kändes ändå som om de underpresterade. Ser ut att göra ett riktigt starkt transferfönster och möjligen finns där en revanschlusta hos dem efter Champions League-finalen. Har bättre förutsättningar den här säsongen. Favorit till Champions League-plats, ej långskott.

(4) Leicester
Hyllman – 5
Linhem – 5

Har värvat mycket intressant under sommaren. Har känts identitetslösa ända sedan ligatiteln men med Brendan Rodgers började laget få karaktär under våren. Känns som ett mer komplett och i vissa fall spetsigare lag än flera av de svagare topp sex-lagen och är kanske laget med bäst förutsättningar att krascha partyt.

(5) Arsenal
Hyllman – 4
Linhem – 7
Spread: 4 – 8

Egentligen vet jag inte varför jag tippar Arsenal som fyra, möjligen har jag ryckts med i deras offensiva eufori. Men det finns en glädje framåt som jag tror kan hjälpa mycket samtidigt som jag har någon slags förhoppning om att Arsenals brittiska mittbackar kan visa sig ha lite mer kvalitet i sig än vad de möjligen ges cred för.

(6) Wolves
Hyllman – 7
Linhem – 4
Spread: 4 – 8

Finns ingen anledning att tro att Wolves kommer göra en sämre andra säsong än vad de gjorde första säsong i Premier League, de behövde en halv säsong på sig. Konkurrensen är samtidigt hårdare den här säsongen och Wolves kommer vara belastade med Europa League under säsongen, om inget oförutsett inträffar i kvalet.

(7) Man Utd
Hyllman – 6
Linhem – 6
Spread: 3 – 7

Osäkert läge för Man Utd som definitivt ser bättre och andas mer optimism nu än vad de gjorde för exakt ett år sedan. Man Utd har på samma gång lyckats vara väldigt aktiva i transferfönstret men ändå ha mycket kvar att uträtta. En tydligare spelidé hjälper, försvaret känns bättre, men mittfältet tunt, plåttrigt och långsamt. Känsliga för motgång.

(8) Chelsea
Hyllman – 9
Linhem – 9
Spread: 3 – 10

Frank Lampard har en svettig uppgift framför sig med Chelsea, som känns som om den kan gå lite hur som helst till sist. Vi kommer förmodligen få se ett betydligt ungdomligare Chelsea än tidigare, vilket är fint på sitt sätt, men med det följer även risken att Chelsea blir tunnare, framåt och bakåt. Var finns Chelseas matchvinnare?

(9) West Ham
Hyllman – 10
Linhem – 8

För vilken gång i ordningen har West Ham tvingats till att bygga om hela sitt anfall? West Ham har ändå gjort ett starkt transferfönster, och ett offensivt mittfält innehållandes spelare som Manuel Lanzini, Felipe Anderson och Pablo Fornals måste rimligtvis betraktas som ett av Premier Leagues på förhand mer intressanta mittfält.

(10) Everton
Hyllman – 8
Linhem – 11
Spread: 6 – 11

Everton har hållit en hög profil under transferfönstret, men brottas fortfarande med en del sämre beslut som fattades under tidigare lagledningar. Försvar och mittfält börjar se allt starkare ut, och anfallet saknar varken kvalitet eller potential, men riskerar möjligen bli en aning för tunt och lättviktigt.

(11) Burnley
Hyllman – 14
Linhem – 11
Spread: 11 – 16

En besvärlig säsong ifjol, inte minst på grund av Europa League-debaclet under början av säsongen. Hade svårt att upprätthålla sin tidigare så imponerande defensiva organisation men detta åtgärdades när Tom Heaton återkom i målet. Oroväckande har nu Heaton sålts vidare till Aston Villa.

(12) Southampton
Hyllman – 11
Linhem – 13
Spread: 10 – 15

Southampton börjar hitta sig själva igen efter några svåra år. Ralph Hasenhüttl satte grunderna till en tydligare spelidé under våren som Southampton kan fortsätta bygga vidare på. Southamptons långvariga problem med anfallsspelet kan ha funnit sin lösning i form av Che Adams.

(13) Watford
Hyllman – 12
Linhem – 14
Spread: 11 – 15

Mycket talang går att hitta i Watfords spelartrupp, men det känns ändå som om de överpresterade en aning förra säsongen, även om deras slutliga tabellplacering till sist ändå inte gjorde deras säsong rättvisa. Javi Gracia kommer hålla Watford starkt, även om konkurrensen blir hårdare den här säsongen.

(14) Bournemouth
Hyllman – 15
Linhem – 12
Spread: 12 – 16

Bournemouth fortsätter puttra på i mitten av tabellens ingenmansland och det mesta tyder på att så blir det även den här gången. För bra för att åka ur Premier League, för tunna och för dåliga för att kunna utmana om något häftigare över en hel säsong. På sätt och vis imponerande, men börjar likna ligans packing peanuts.

(15) Sheffield United
Hyllman – 13
Linhem – 16
Spread: 12 – 18

Staden Sheffield har ett lag tillbaka i Premier League. Dessutom med hyfsat god chans att få fortsätta ha det. Sheffield Uniteds kurva har pekat spikrakt uppåt de tre senaste åren, mycket tack vare Chris Wilders taktik och spelidé. Den av årets nykomlingar som mest liknar Wolves i tanke och ande.

(16) Crystal Palace
Hyllman – 18
Linhem – 17
Spread: 16 – 19

Ruggig sommar. Aaron Wan-Bissaka såld, Wilfried Zaha vill lämna, Roy Hodgson surar över knappa investeringar i spelartruppen. Situationen med Zaha oroar inte minst då han varit det främsta skälet att Crystal Palace har hållit sig kvar i Premier League hittills. Kan ändå räddas av en relativt stark spelartrupp.

(17) Brighton
Hyllman – 17
Linhem – 18
Spread: 15 – 20

Brighton ska börja spela mer offensivt gubevars och Graham Potter är managern som fått till uppgift att göra detta till verklighet. Ska bli spännande att följa, Brighton har en i mina ögon mycket underskattad spelartrupp och har även värvat riktigt spännande den här sommaren. Bra förutsättningar för Potter, men tufft om det börjar gå illa.

(18) Norwich
Hyllman – 20
Linhem – 15
Spread: 15 – 20

Drog ifrån på andra varvet förra säsongen och släppte aldrig ledningen. Daniel Farkes spelidé fick maximal utdelning inspirerat av några riktigt listiga värvningar från den tyska marknaden. Kör vidare på samma modell i Premier League, utan några större ändringar, och Norwich framstår som ligans lättviktare.

(19) Aston Villa
Hyllman – 16
Linhem – 19
Spread: 14 – 19

Statistiken visar att lag som går upp i Premier League via playoff normalt sett får det väldigt svårt i Premier League. Kan Aston Villa utgöra ett undantag? Aston Villa har värvat mycket och förstärkt laget på ett bra sätt, men mängden värvningar kan också bli till en belastning för dem.

(20) Newcastle
Hyllman – 19
Linhem – 20
Spread: 16 – 20

Tyvärr. Inte mycket talar för Newcastle den här säsongen. Laget ser tunt ut, negativismen är utbredd sedan Rafa Benitez valde att lämna klubben i somras och Newcastle ersatte honom med Steve Bruce, som kommer med negativ goodwill. Newcastle åker ur Premier League för tredje och sista gången under Mike Ashley.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ibrahim Amadou, från Sevilla till Norwich (lån). Norwich slår knappast på stora trumman den här sommaren. Lånet från Sevilla visar att de knappast har för avsikt att öppna plånboken för att hålla sig kvar i Premier League, och visar kanske även att klubben har det jobbigt ekonomiskt, men detta är ändå en värvning som potentiellt förstärket lagets tunna centrallinje på defensivt mittfält. Godkänd – (++)

Danny Welbeck, från Arsenal till Watford. Watford snappar upp den skicklige men även skadedrabbade anfallaren Welbeck på fri transfer från Arsenal. Kan visa sig bli en riktigt bra värvning för Watford även om det också får ses en chansning med osäkert utfall. Vilket kanske alltid är vad en chansning är så klart. Kul att Welbeck ges chansen att reparera sin karriär i vilket fall som helst. Väl godkänd – (+++)

Victor Camarasa, från Real Betis till Crystal Palace (lån). Var på lån i Cardiff förra säsongen utan att riktigt göra något större väsen av sig, utöver ett riktigt snyggt mål. Lite osäkert vad Crystal Palace såg i spelaren som fick dem att tänka att han skulle kunna förstärka dem. Men det är hur som helst en värvning, och som inte i sig kostar Crystal Palace några större summor. Godkänd – (++)

João Cancelo, från Juventus till Man City. Man City gör en bra förstärkning på högerbacken där bläcket i Kyle Walkers patron har börjat ta slut samtidigt som Danilo inte alls motsvarat rimligt högt ställda förväntningar. Finns mycket kvalitet i Cancelo och affären bär kanske vittne både om Man Citys smarta agerande på transfermarknaden och om Juventus närsynta agerande. Med beröm godkänd – (++++)

Djibril Sidibé, från Monaco till Everton (lån). Mycket fin värvning av Everton som verkligen behövde förstärka på högerbacken. I Sidibé får de en mycket högt meriterad högerback, rutinerad och med ett färskt VM-guld i bagaget. Givet att Everton även har en köpoption på spelaren, som har blivit alltmer brukligt i Premier League, inte minst för Everton, så känns det som en riktigt bra värvning. Berömlig – (+++++)

James McCarthy, från Everton till Crystal Palace. Uppenbarligt överflödig spelare i Evertons spelartrupp, så inget märkligt med att Everton avlastar McCarthy. Frågan är om centralt mittfält verkligen var den position som Crystal Palace framför allt behövde förstärka eller om de mest värvar en spelare för att de har möjlighet att värva en spelare relativt billigt. Svårt att följa idén. Godkänd – (++)

Sant är att det europeiska transferfönstret inte stänger förrän i slutet av augusti. Vilket innebär att engelska klubbar fortfarande kan sälja spelare. Men vad gäller spelare som engelska klubbar verkligen vill behålla, det vill säga de bästa spelarna så är det nog rätt lugnt att utgå från att efter det engelska transferfönstret stängt så kommer ingen av dessa spelare heller säljas.

Vissa klubbar har värvat mycket och för stora pengar. Andra klubbar har knappt värvat något alls. Vissa klubbar har värvat en och annan spelare men känns av olika anledningar ändå ofärdiga på transfermarknaden, såsom Man Utd, Tottenham, Arsenal, Liverpool delvis och så vidare. Här är det inte omöjligt, kanske är det till och med troligt, att det rör på sig under onsdagen och torsdagen.

Att sammanfatta varenda rykte som finns är en närmast omöjlig uppgift, dessutom rätt ointressant eftersom varje ryktesfjäder görs till en höna och slås på trumman alldeles oavsett hur rimligt eller realistiskt det faktiskt är. Men har man en känsla för kodspråket går det ändå att få något slags intryck av vilka rykten som har mer substans bakom sig, och vilka som mest är clickbait, önsketänkande och agentplantat.

Några av de för de engelska klubbarna största, mest aktuella och intressanta punkterna på transfermarknaden att hålla ögonen på under de två sista dagarna är framför allt följande:

Paulo Dybala. Man Utd drog sig till sist ur den här tänkta dealen, även om det nog var på förekommen anledning. Men Dybala är naturligtvis fortsatt oönskad i Juventus och under gårdagskvällen lät det som om Tottenham låg nära till hands. Tottenham har så klart fördelen att de spelar i Champions League, men den stora stötestenen är väl om de verkligen kan eller vill hantera Dybalas löneanspråk och ekonomiska villkor.

Arsenals mittbackar. Har varit skeptisk till påståenden att Arsenal skulle hinna förstärka sitt mittförsvar, men så blev det klart igår att Laurent Koscielny säljs. Skämt åsido så bör Arsenal försöka förstärka sitt mittförsvar, och här pratas det parallellt om Dayot Upamecano från RB Leipzig och Daniele Rugani från Juventus. Båda kommer dock med häftiga prislappar, vilket kanske gör ett lån av Rugani mest aktuellt.

Christian Eriksen. Sade redan efter Champions League-finalen att han sökte en ny utmaning och det verkar trots Tottenhams försök inte ha ändrats. Tottenham sägs nu ha bestämt sig för att hellre sälja och ”gå vidare”, vilket kanske är klokt. Man Utd påstås ligga främst på marknaden för Eriksen, och det är naturligtvis inte svårt att se varför de skulle vara intresserade av den dealen.

Philippe Coutinho. Barcelona blev ingen succé för Coutinho som nu är placerad i deras outbox och säger sig vilja tillbaka till Premier League. Arsenal nämndes först som en tänkt lånedestination, till allas förundran, men därefter har Tottenham kommit fram som det troligare alternativet. Varför inte detta vore en värvning, åtminstone på lån, som skulle intressera Liverpool är kanske inte alldeles glasklart.

Wilfried Zaha. Spelaren själv verkar fortsatt helt inställd på att vilja lämna Crystal Palace den här sommaren. Däremot har väl hans möjligheter begränsats av att Arsenal har investerat fast sig i Nicolas Pepe istället. Everton är fortsatt heta på honom, men hittills har Crystal Palace neggat deras olika bud. För Everton vore detta en kanonvärvning, men har de pengarna att få loss honom?

Abdoulaye Doucoure. Watfords mittfältsmotor hade en strålande fjolårssäsong, en stor anledning bakom Watfords succé. Detta har självfallet väckt intresset hos flera andra klubbar, inte minst Everton som lagt ett bud strax under £40m för spelaren. Oklart om Everton verkligen behöver en sådan spelartyp, dessutom verkar Watford ointresserade av att sälja, kanske inte minst till Everton och Marco Silva.

Liverpool. Inte för att Liverpool nödvändigtvis har ett skriande behov av att värva, men att enbart köpa in två talanger och Adrián som andremålvakt känns ändå rätt fattigt, och när Liverpool dessutom envisas med att låna ut flera av sina främsta unga talanger som hade kunnat ge en hårt arbetad spelartrupp nödvändig bredd och fräschör, samtidigt som infödingarna är oroliga, så sitter man och väntar på något mer.

Giovani Lo Celso. Argentinsk playmaker som lämnade PSG för att göra succé i Real Betis förra säsongen. Detta har placerat honom på flera större klubbars radar, inte minst Tottenhams radar. Klubbarna verkar ha svårt att komma överens om priset, och det känns kanske som att Tottenhams fortsatta mittfältsbusiness till stor del kan bero på vad som händer och inte händer med Christian Eriksen; men de har många krokar ute.

:::

PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW

:::

TRANSFERKOLLEN

Goncalo Cardoso, från Boavista till West Ham. Det börjar märkas att West Ham har blivit med sportchef för de har gjort några sådana här värvningar redan. Som 18-åring slog sig Cardoso in i Boavistas a-lag förra säsongen och har väldigt mycket potential för utveckling i sig. Premier League är inte alltid den mest tillåtande miljön för utveckling på så vis, men Cardoso värvas inte heller med omedelbara förväntningar på sig. Det är sådana här värvningar som West Ham ska försöka göra. Väl godkänd – (+++)

Harry Wilson, från Liverpool till Bournemouth (lån). Onekligen en bra move för spelaren som gissningsvis kommer kunna få betydligt mycket mer regelbunden speltid i Bournemouth än i Liverpool. Strålande värvning även för Bournemouth som i Wilson får en spelare som förra säsongen visade sig kapabel att dominera i Football League för Derby County, och som definitivt måste anses redo att klivet upp till den här nivån. Men ett lån som kan visa sig dyrbart för Liverpool på kort sikt. Med beröm godkänd – (++++)

Värst av allt är kanske situationen för Bury FC. Spelandes i League One även de så startar även Bury säsongen med tolv minuspoäng. Men för Bury har säsongen inte ens startat, deras första match mot MK Dons ställdes in, och för några dagar sedan meddelade EFL att även Burys andra ligamatch för säsongen, mot Accrington Stanley, ställs in. Motivet är att Bury har misslyckats med att bevisa att de har nog med pengar för att kunna fullgöra sina åtaganden för hela säsongen.

Bury köptes av Steven Dale för ganska precis åtta månader sedan, det vill säga innan årsskiftet. Trots förlängda deadlines om och om igen har inte Dale under dessa åtta månader lyckats visa att han faktiskt har pengarna att fullgöra klubbens åtaganden samt betala klubbens fordringsägare. Under tiden har spelare såväl som personal under långa perioder inte fått någon lön. Dales enda replik har varit att attackera och förolämpa de som kritiserat hans ägande via offentliga rants på internet.

Och vad gäller offentliga rants på internet så har Steven Dale onekligen överträffat sig själv efter EFL:s beslut att ställa in även matchen mot Accrington Stanley. Låt oss säga att om din klubb befinner sig i seriös finansiell och existentiell knipa, två matcher redan har ställts in på grund av dessa problem, och du faktiskt fruktar för klubbens framtid, så lyckas inte riktigt Dale förmedla det lugn och förtroende han kanske tänkte sig med detta meddelande.

https://www.buryfc.co.uk/news/2019/august/chairmans-statement-after-accrington-stanley-game-postponed-by-efl/

Taktiken att skriva saker i stora bokstäver och med fet stil kanske inte är den allra mest förtroendeingivande. Utöver att grammatik och stavfel både antyder att Dale kanske aldrig var klassens ljushuvud, och kanske mer allvarligt att det helt enkelt saknas struktur och organisation i Bury att förhindra sådana här saker från att hända, ett filter mellan impuls och handling. När Dale sedan avslutar med ”I REST MY CASE” så framstår han ju som föga mer än vilket som helst internettroll.

Tragikomiskt är kanske att Steven Dale ändå inte är Burys värsta ägare på senare år. Att Bury har finansiella problem är ingen ny situation. Dale köpte Bury innan årsskiftet från Stewart Day, för den väldiga summan av ett pund. Köpesumman säger något om Days värdering av klubben, möjligen eftersom hans affärsmodell inte var mer komplicerad eller genomtänkt än att finansiera klubben med hjälp av lån, med Gigg Lane som säkerhet, till 138% ränta, från långivare med stabila namn som Cash4Assets.

Ändå gick Bury upp från League Two förra säsongen, som tvåa. Ändå kunde Bury gå upp genom att värva nya spelare, som de sedan inte har haft råd att betala löner till. Här går det naturligtvis att ifrågasätta hur EFL:s regler egentligen fungerar som gör detta möjligt, och varför inte sådant här går att stoppa. Andra klubbar, som är kvar i League Two, kan så klart vara förbannade på hur Bury har tillåtits hoppa förbi dem med oschyssta medel. Och för supportrarna måste situationen just nu kännas väldigt olustig och osäker.

Burys supportrar vet så klart inte ens när deras säsong drar igång. De borde rimligtvis ha getts möjligheten att se fram emot den nya säsongen i League One. Nu vet de inte när den börjar, de vet att Bury förmodligen redan är nedflyttade tillbaka till League Two i praktiken med tolv minuspoäng, de vet inte ens när de kommer få se sitt lag spela fotboll igen, och de kan inte heller veta om Bury, som befunnit sig i Football League i 125 år, kommer vara kvar i Football League efter detta.

Här går självfallet att göra alla möjliga puns på Burys namn för att på så vis beskriva deras situation.

:::

Simon Burnton på Guardian lustmördar det här pretentiösa skitsnacket som omgärdar varje klubbs nya tröjor, vad de sägs representera och symbolisera, vilket sällan är så mycket mer än snömos och mumbojumbo. Bra och rolig läsning.

https://www.theguardian.com/football/blog/2019/aug/05/modern-football-kits

:::

PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW

:::

TRANSFERKOLLEN

Harry Maguire, från Leicester till Man Utd. Underskattad under en längre tid beroende på landet han är född i och klubbarna han spelat för. Transfersumman kommer hånas av de som näppeligen fattar fotbollsekonomi bättre än en guldfisk. Harry Maguire är en väldigt bra och modern mittback som är precis en typ av spelare som Man Utd behöver och har behövt i flera år. Maguire har visat sig kapabel till stora steg i sin utveckling från Sheffield United till Hull City och till Leicester, men måste ändå visa att han har ytterligare ett steg i sig till Man Utd. Med beröm godkänd – (++++)

Adrián, från West Ham till Liverpool. Adrián sade sig vilja lämna West Ham för att få mer speltid, och alltså går han till Liverpool? Kanske mest ett exempel på att framtiden inte blir som vi tänkt oss, samt kanske att fotbollsspelare inte alla gånger säger så värst klyftiga eller sanningsenliga saker. Adrián kommer självfallet inte spela så värst mycket i Liverpool, det är heller inte tanken, om inte något olyckligt inträffar, men Liverpool har i honom en stabil andremålvakt. Väl godkänd – (+++)

Gary Cahill, från Chelsea till Crystal Palace. Vi har undrat över vart Gary Cahill skulle ta vägen så länge att vi nästan hunnit glömma bort honom. Alltså kom det nästan som en liten överraskning när det meddelades att Cahill gick till Crystal Palace. En fin liten värvning, det finns fortfarande tillräckligt med fotboll och ork kvar i Cahill att kunna göra ett riktigt starkt dagsverke för Crystal Palace. Väl godkänd – (+++)

Neal Maupay, från Brentford till Brighton. Vi har ojat oss över hur beroende Brighton har varit av Glenn Murray. Detta är onekligen ett sätt eller ett försök att åtgärda denna teoretiska brist. Neal Maupay öste in mål för Brentford i Football League förra säsongen, helt klart en anfallare av en kaliber som hör hemma i Premier League. Tillsammans med Sheffield United är Brighton tveklöst klubben som värvat smartast i sommar från Football League, och den här värvningen är ett solklart exempel på det. Med beröm godkänd – (++++)

Man kan självfallet förstå varför Siewert väljer att fokusera just på vinnarmentalitet. Bara Derby County, händelsevis kvällens premiärmotståndare, har haft en sämre säsong i Premier League än Huddersfields förra säsong. När Jan Siewert strax efter årsskiftet tog över Huddersfield var det i praktiken redan klart att Huddersfield skulle åka ur, men med 13 förluster på 16 matcher blev det knappast bättre med Siewert, om något så sämre.

Det som inte dödar det härdar, uttryckte sig Christopher Schindler i slutet av förra säsongen, vilket kanske inte var så listigt sagt. Naturligtvis vinns det rätt många saker här i världen som även fastän de inte dödar inte heller gör laget starkare. Huddersfield lever fortfarande som klubb och som lag, men inte tusan står de stärkta inför den här säsongen för att de åkte på pisk vecka ut och vecka in förra säsongen.

Att åka ur Premier League gör att det kan vara svårt att acklimatisera sig i Football League säsongen därpå och agera som ett topplag snarare än ett bottenlag. Vi har sett det med många klubbar. Vad gäller klubbar som gjort katastrofalt svaga säsonger slutade Derby County på en artonde plats i EFL Championship efter deras nedflyttning, och Aston Villa som tog endast 17 poäng slutade på trettonde plats efter sin nedflyttning.

När en manager börjar prata om vinnarmentalitet kan så klart det också betyda att denne vill signalera till omvärlden att just han är en ”vinnare”. Om det är vad Jan Siewert faktiskt försöker göra är oklart, men han hade mot slutet av förra säsongen en tendens att hänga ut sina egna spelare efter förluster, och olika spelares kommentarer i media tyder på en manager som kom in i klubben med en rätt hög uppfattning om sig själv.

När Huddersfield meddelade redan i januari att de anställde Jan Siewert på lång sikt som sin nye manager, att ersätta David Wagner, undrade man redan då om det verkligen var så klokt vad gäller timing. Huddersfield skulle åka ur Premier League oavsett, och att så att säga surra fast Siewert vid den masten, associera honom med det misslyckandet, skulle kunna ligga honom till last i sitt framtida uppdrag.

Försäsongen har sett hyfsat bra ut för Huddersfield, men dessa farhågor lever så klart kvar. Det är svårt att se att förtroendekapitalet för Jan Siewert är särskilt stort i och runt klubben, och skulle Huddersfield få en svag start på säsongen, eller hamna i en längre svacka, krävs det nog inte mycket för att Siewert ska hänga löst. Ny ägare och ny director of football sedan förra säsongen ökar förmodligen inte Siewerts anställningstrygghet.

De som tog Jan Siewert till Huddersfield är inte kvar i Huddersfield, vilket knappast brukar båda särskilt gott för en manager. Så väldigt omtyckt i spelartruppen verkar han inte vara, då flera tongivande spelare har uttryckt skepsis under året. Börjar resultaten gå fel väg för Huddersfield ska nog inte Jan Siewert förvänta sig något större stöd från spelartruppen, eller för den delen från supportrarna som inte precis känns övertygade de heller.

Möjligen finns för stora förväntningar på Huddersfield inför den här säsongen baserat enbart på att de blivit nedflyttade från Premier League. Men utöver en bra första höst i Premier League har de varit besvärande svaga och närmast strykpojkar, och hade kanske inte så mycket i Premier League att göra egentligen. Att de gick upp i Premier League via playoff, med negativ målskillnad, närmast som en sorts fluke, spelar så klart roll också.

Alltså måste vi kanske bedöma Huddersfield som ett lag vars rätta nivå kanske i själva verket är Football League och EFL Championship, och att de inte är favoriter enbart för att vi känner igen dem från Premier League. Inte minst Huddersfields oförmåga att göra mål verkar systematisk och kan fortsätta plåga dem den här säsongen, där Huddersfield har många offensiva spelare men inte många särskilt bra offensiva spelare.

Om vi tittar på Huddersfields spelartrupp är det med mixade känslor. Å ena sidan har de tappat flera för dem viktiga spelare som Jonas Lössl, Philip Billing, Tommy Smith, Martin Jörgensen och Ramadan Sobhi. Å andra sidan har de hittills lyckats behålla andra viktiga spelare som Aaron Mooy och Terence Kongolo. Situationen hade på så vis kunnat vara värre för Huddersfield, även om transferfönstret inte stängt för Mooy och Kongolo.

Vår plan är att ta oss tillbaka till Premier League, säger Jan Siewert, även om vi inte vet när det blir av. Något han kanske känner att han måste säga, det gäller ibland att säga vad man vet att publiken vill höra. En cyniker som jag skulle så klart kunna invända att om man inte kan precisera när man har för avsikt att uppnå ett mål som att ta sig tillbaka till Premier League, så är det kanske inte så seriöst att prata om någon faktisk plan.

Om det råder oklarhet i Huddersfields ambition och organisation är det kanske inte så konstigt. Det känns som om de lagt en slags epok bakom sig. Dean Hoyle, ägaren som låg bakom uppflyttningen till Premier League, sålde i somras klubben. Ny ägare är Phil Hodgkinson, en ägare av samma typ men så klart sin egen personlighet. David Webb, från Östersunds FK, har anställts som director of football.

Utanför planen har mycket alltså förändrats för Huddersfield. På planen måste mycket förändras för Huddersfield om de när säsongen närmar sig sitt slut ska ligga närmare toppen av tabellen i EFL Championship än botten av tabellen. Men Huddersfield är vana vid att förlora, dåliga vanor är svåra att bryta, och att skapa en vinnarmentalitet sker inte över en sommar.

Men ett första steg på vägen dit vore så klart att vinna hemmapremiären mot ett av de förväntade topplagen i form av Derby County.

Man kan diskutera i all evighet om och i så fall i vilken utsträckning en bra försäsong leder till en bra säsong därefter. Där finns självfallet inga som helst garantier oavsett en bra försäsong, men en rimlig tanke måste vara att en bra försäsong i alla fall förbättrar sannolikheten för en bra säsong. Åtminstone kan man kanske säga att en riktigt dålig försäsong riskerar spoliera en säsong.

Vad ingår då i en försäsong? Träning naturligtvis har vi redan kommit fram till, men det är samtidigt något som är mer eller mindre omöjligt att bedöma utifrån. Matcher är en annan sak som hör till försäsongen, och på sätt och vis kanske matcherna kan ses som ett slags konkret uttryck för träningen. Transfers är en tredje sak som hör försäsongen till, spelare in såväl som ut, och som går att bedöma hyfsat objektivt.

Man kan hävda att där kan sägas något om klubbens situation i stort, dess organisation och ledning, atmosfären runt laget och supportrarna exempelvis, men även om klubben har gjort ett managerbyte. Det senare kan så klart vägas in i transferbetyget i den mening man anser att det har påverkat klubbens försäsong hit eller dit. Intressant att notera inför denna säsong är att bara tre klubbar går in i den med nya managers.

Försäsongen är så klart inte riktigt klar än. Där återstår några få träningsmatcher, och där återstår några få dagar av transferfönstret där de engelska klubbarna kan göra sista rycket i sina förberedelser. Men vi befinner oss ändå så nära slutet av försäsongen, och inte minst så nära säsongsstarten, att det fortfarande kan vara intressant att utvärdera vilka fem engelska klubbar som har gjort bäst försäsong.

(5) Man Utd

Matchmässigt har det varit en positiv sommar för Man Utd. De var förhållandevis nära att vinna International Champions Cup efter vinster mot Inter, Tottenham och Milan. Innan dess hade de gjort hackebiff av Perth Glory och Leeds, och däremellan har de även lyckats besegra Kristiansund. Bättre kunde det knappast ha gått. – (+++++)

Transfermässigt är Man Utd uppe i luften. De har redan värvat två spelare i Dan James och Aaron Wan-Bissaka, som båda två förstärker viktiga positioner. Räknar vi med Harry Maguire i bedömningen har Man Utd gjort ytterligare en bra och viktig förstärkning. Men alltjämt saknas tunga förstärkningar på mittfältet. – (+++)

(4) Brighton

Brighton har lyckats vinna fyra av fem matcher under försäsongen och ser rätt starka ut på så sätt. Mest imponerar kanske den senaste matchen då Brighton besegrade Valencia hemma på Amex Stadium. Några dagar tidigare gjorde de korvmos av Birmingham på bortaplan. Matchmässigt en stark försäsong. – (++++)

Graham Potter är ny manager i Brighton, men anställdes tidigt och som ett tydligt led i klubbens ambition att ändra inriktning. Transfermässigt har Brighton gjort en stark sommar, lyckats behålla för dem viktiga spelare, och värvat stabilt. Inte minst mittbacken Adam Webster är en riktigt bra värvning. – (++++)

(3) Wolves

Inte mycket till försäsong för Wolves i termer av rena vänskapsmatcher, på grund av Europa League, men givet att de först krossade Newcastle och sedan nollade Man City och vann Asia Trophy på straffar så var väl det så bra som det går. Första kvalrundan mot Crusaders kunde knappast ha gått så mycket bättre heller. – (+++++)

Att göra permanent klart med Raul Jimenez och Leander Dendoncker, båda redan i klubben på lån, är kanske inte så spektakulärt men ändå väldigt viktigt. Patrick Cutrone känns som en riktigt bra förstärkning av spelartruppen, liksom lånet av Jesus Vallejo till backlinjen. Wolves bygger vidare. – (++++)

(2) Sheffield United

Vinst mot Real Betis och storsegrar mot Chesterfield och Barnsley säger mig att Sheffield United har haft en hyfsat stark försäsong matchmässigt. Ingen jätteinsats senast mot Reims på bortaplan, men det går inte att vinna allt. Matchmässigt går Sheffield United in i säsongen på gott humör. – (++++)

Har genomfört en uppenbart genomtänkt och smart strategi att värva det mesta av det bästa från Football League. Något som kan visa sig effektivt både på kort och på lång sikt, ett sätt att smida medans järnet är varmt. Luke Freeman, Callum Robinson, Ben Osborn, Oliver McBurnie med flera är dock riktigt bra värvningar. – (+++++)

(1) Aston Villa

Aston Villa har ett perfekt record under försäsongen matchmässigt. Första misstanken är då att de har matchat mot alltför lätt motstånd, men bortamatcher mot Shrewsbury, Walsall, Charlton och RB Leipzig dubbelt upp är tuffare än man kanske tror. Aston Villa har inte bara vunnit utan vunnit övertygande. – (+++++)

Aston Villa har värvat flest spelare, och Aston Villa har värvat för mest pengar. Detta har fått folk att jämföra dem med Fulham men jämförelsen är ytlig och orättvis. Aston Villa har behövt värva, fylla viktiga positioner, ersätta inlånade spelare, och de har värvat nyttiga och funktionella spelare genomgående. – (++++)

(7+) Leicester, Southampton. (6+) Bournemouth, Burnley, Man City, Tottenham. (5+) Arsenal, Chelsea, Watford, West Ham. (4+) Newcastle, Norwich, Everton. (3+) Liverpool. (2+) Crystal Palace.

:::

PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW

:::

TRANSFERKOLLEN

Moise Kean, från Juventus till Everton. Väldigt talangfull spelare från Juventus som känns som en potentiell kanonvärvning för Everton. Förvisso en stor skillnad mellan att imponera som yngling inom Juventus mycket tydliga struktur i toppen av Serie A och gå in och bära ett uppåtsträvande Everton i Premier League. Min farhåga är att spelaren kan komma att väga för lätt, men det är en spännande värvning med hög potential. Med beröm godkänd – (++++)

Hittills har bara Liverpool svarat upp på ett bra sätt på denna nya utmaning och denna nya konkurrent. Tottenham såg ut att kunna ge Man City en match förra säsongen men höll inte hela vägen fram, vilket Liverpool ändå gjorde även om de till sist slutade en poäng bakom Man City. Mycket talar för att dessa båda lag gör upp om ligatiteln även den här säsongen. Vad vi kanske ser är starten på en rivalitet i samma kaliber som Man Utds med Chelsea och Arsenal, och Liverpools med Everton och Nottingham Forest.

Bortsett från Man Citys första säsong under Pep Guardiola, då laget fortfarande befann sig i någon slags inkubationsperiod, så har Man City egentligen inte blivit riktigt besegrade en enda gång. Visst har några få lag lyckats vinna matcher mot dem, men i samtliga fall har det kunnat avfärdas som normala tillfälligheter, flukes. Liverpool är gällande detta det lysande undantaget. Vintern och våren 2018 gav oss tre matcher där Liverpool besegrade Man City för att de var det bättre laget i den matchen.

Här lades grunden till rivaliteten och konkurrensen mellan Man City och Liverpool, båda två ledda av de två managers, Pep Guardiola och Jürgen Klopp, som var och en på sitt sätt mer än kanske några andra managers har personifierat fotbollens utveckling, taktiskt och psykologiskt, under 2010-talet. Man City har gett Liverpool något att sikta på, ett berg att bestiga. Liverpool har gett Man City och Pep Guardiola den första och hittills enda utmaningen som tvingat dem att tänka efter och anpassa sig.

Rivaliteten tar sig många fler aspekter, också utanför planen. Bussattacken mot Man City i samband med den första Champions League-kvartsfinalen förrförra säsongen gav en ökad känsla av genuin fiendskap mellan de båda klubbarna. Liverpool är naturligtvis inte förtjusta över vad de anser att Man City representerar i fotbollen. Man City å sin sida visar på alla nivåer en frustration över vad de upplever som en orättvis mediabevakning som tiltar grovt till Liverpools fördel.

Community Shield är inte i sig någon livsviktig eller ens särskilt avgörande match eller för den sakens skull titel. Även om så klart under senare år både José Mourinho och Pep Guardiola har varit märkligt noga med att vilja räkna in den i sina trophy hauls, vilket i båda fallen kändes en smula eljest. Däremot är det en match som kan anta någon slags symbolisk betydelse, inte minst när matchen går mellan två direkta rivaler såsom idag mellan Man City och Liverpool, en slags försmak på vad som komma skall.

Vi vet så klart ungefär hur det kommer gå till. Båda lagen med dess olika supportergrupper kommer självfallet vilja vinna matchen idag och känna sig riktigt nöjda om just deras lag står som segrare, inte för att titeln i sig betyder så mycket, utan bara för att man ville vinna just den här matchen mot just den här motståndaren. Likaså kommer det lag och de supportrar som förlorar matchen bedyra tills de blir blå i ansiktet att matchen betyder ingenting alls, fastän de så klart grämer sig rejält över resultatet.

Jürgen Klopp har så klart tagit den senare strategin och tillämpat den i rent preventivt syfte inför Community Shield. Han har öppet förklarat hur matchen betyder ingenting alls och till och med gått så långt att ifrågasätta varför matchen ens spelas. I mina ögon är det så klart ett lustigt sätt att förhålla sig till en match som man påstår betyder ingenting alls, att lägga så mycket tid och energi på att berätta hur lite den betyder. Det normala vore kanske att då inte prata om den alls.

The lady doth protest a bit too much me think. Istället för att faktiskt visa att Community Shield är betydelselöst ger Jürgen Klopp istället ett väldigt nervöst intryck, där han anar risken för en förlust mot Man City och vad den förlusten i sig kan betyda eller möjligen ges för betydelse. På så vis lyckas han kanske snarare ge Community Shield en betydelse matchen kanske annars inte hade haft. Men allt detta är kanske också naturligt när det är just två rivaler som möts.

Möjligen finns hos Jürgen Klopp både en oro över att det är betydligt mindre sannolikt att Liverpool ska kunna upprepa och överträffa förra säsongens standard än att Man City ska lyckas med det, och över vad som så här långt har varit en allt annat än övertygande försäsong för Liverpool. Klopp har ägnat en ansenlig energi både åt att kommentera hur svår just deras försäsong har varit jämfört med Man Citys, och åt att upprepa ett gammalt och rätt uttjatat narrativ om hur fattiga Liverpool är jämfört med Man City.

Båda dessa punkter känns godtyckliga och i vissa avseenden även fullständigt felaktiga. Men fotbollen handlar om storys, och Liverpool berättar naturligtvis sin story precis som Man City berättar sin. Managers ägnar sig åt politik lika mycket som taktik, och både Pep Guardiola och Jürgen Klopp är goda politiker, åtminstone i meningen att de är bra på politik. Och alltmer känns det som om de börjar gå i klinch med varandra som en gång i tiden Alex Ferguson och Arsene Wenger, eller Bob Paisley och Brian Clough.

Både Man City och Liverpool kommer från en säsong de måste betrakta som lyckade och framgångsrika. Möjligen, vilket skulle kunna späda på rivaliteten, skulle man kunna säga att Man City vann den titel som Liverpool helst av allt ville vinna, samtidigt som Liverpool vann den titel som Man City helst av allt vill vinna. Båda kan hävda någon slags oneupmanship på den andra klubben. Ingen av klubbarna vill så klart ge det sista ordet eller det sista skrattet till den andra.

Community Shield i eftermiddag kommer inte vara det sista ordet i rivaliteten mellan Man City och Liverpool. Men det kommer definitivt vara det senaste ordet.

:::

PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW

:::

TRANSFERKOLLEN

Adam Webster, från Bristol City till Brighton. En värvning som på samma gång kan sumpa Bristol Citys förhoppningar om en Premier League-push och vara vad som till sist räddar Brighton kvar i Premier League. Då får man kanske en idé om hur bra den här värvningen kan vara. Brighton plockar en av Football Leagues främsta mittbacksjuveler in i sin egen backlinje, som behöver fräschas upp. Precis sådana värvningar en klubb som Brighton ska göra. Berömlig – (+++++)

KANON

Sheffield Wednesday. Blott andra gången under 2000-talet som Sheffield Wednesday vinner en ligapremiär på bortaplan. Viktigt för Sheffield Wednesday att vinna också givet allt strul och allt kaos under försäsongen. På pappret en riktigt tuff bortamatch mot Reading, men Sheffield Wednesday reagerade väldigt bra när Reading lyckades kvittera en bit in i andra halvlek. Starkt av Sheffield Wednesday att hålla sin 2-1-ledning och även lyckas stänga matchen sedan målvakten Kieran Westwood blivit utvisad i den 80:e minuten.

KALKON

Stoke City. Där finns en del förhoppningar om att Stoke faktiskt ska kunna slåss i toppen av tabellen den här säsongen. Men om de ska lyckas med det kan de naturligtvis inte hålla på att ta onödiga förluster på hemmaplan mot lag som QPR. Det där var en svaghet som plågade Stoke förra säsongen som att döma av dagens match de fortfarande brottas med. Ingen bra början för Stoke, och absolut inte någon förtroendeingivande start för Nathan Jones i dennes första fulla säsong som manager.

OMGÅNGENS MATCH:

Luton Town 3-3 Middlesbrough. Omgångens finaste match var även omgångens första match. Vi som satte oss ner på fredagskvällen för att se säsongens första ligamatch i engelsk fotboll blev knappast besvikna på underhållningen. Sex mål, en bommad straff och ett bortdömt mål, dessutom med en tidig kandidat till årets mål av Sonny Bradley i Luton Town fram till 1-1 i första halvlek. Hög fotbollskonst blandades hyfsat friskt med rätt låga misstag i den här matchen.

OMGÅNGENS ELVA:

BTW

Milosevic. Alexander Milosevic vare sig i startelvan eller på bänken när Nottingham Forest matchade mot West Brom. Skadad eller petad?

Nykomlingarna. Luton spelade oavgjort mot Middlesbrough, Barnsley vann mot Fulham och Charlton vann mot Blackburn Rovers. Bra start för nykomlingarna.

Muric. Nottingham Forests målvakt Arijanet Muric, på lån från Man City, hade en riktigt jobbig debut, och verkar ha lärt sig mer av Claudio Bravo än av Ederson.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++). Spelade hela matchen i Brentfords trebackslinje, utan att vare sig utmärka sig eller göra bort sig.

Fredrik Hammar, Brentford (-). På bänken, ej inbytt.

Kristoffer Nordfeldt, Swansea (-). På bänken, ej inbytt.

Kristoffer Petersson, Swansea (++). Startade på bänken, inbytt i den 69:e minuten sedan Swansea vänt 0-1 till 2-1. Gjorde sitt jobb.

Kerim Mrabti, Birmingham (-). På bänken, inbytt i 88:e minuten. Alldeles för kort tid att betygsättas.

Möjligen var det en freudiansk felsägning, vilket på sätt och vis vore förståeligt. Sabri Lamouchi är nämligen inte den enda som sagt roliga saker på sistone. Nottingham Forests ägare till exempel, Evangelos Marinakis, ska tydligen ha sagt till Lamouchi att går vi inte upp i Premier League så dödar jag dig. Skämtsamt avsett naturligtvis, åtminstone i bokstavlig mening, men budskapet liksom ambitionen är ju glasklart.

Att Sabri Lamouchi känner av pressen redan innan säsongen hunnit börja är alltså inte så konstigt, inte heller att han därför vill förklara hur svårt det kan bli. 24 klubbar i samma serie, de flesta av dem stora och starka klubbar, en lång och krävande säsong bestående av 46 omgångar utan uppehåll eller tid för undanflykter. En liga som har knäckt och krossat betydligt fler hopp, drömmar och ambitioner än vad som infriats.

Evangelos Marinakis har rätt uppenbart ambitionen att ta upp Nottingham Forest i Premier League. En ambition uttryckt såväl i ord som i handling. Anställningen av Sabri Lamouchi, kanske rättare sagt sparkandet av först Aitor Karanka och därefter Martin O’Neill, är ett konkret uttryck för detta. Lamouchi med en typ av fotboll, kultur och personlighet bättre anpassad till Nottingham Forests spelartrupp.

Värvandet av spelare är även det ett uttryck för denna ambition. Åtta nya spelare har köpts bara den här sommaren, och det mesta tyder på att Nottingham Forest inte är klara ännu. Sabri Lamouchi vill ha in sina spelare för att spela sin fotboll, och i den utsträckning som Evangelos Marinakis har en ambition att ta Nottingham Forest till Premier League så lever han åtminstone så här långt finansiellt upp till denna ambition.

Baksidan är emellertid att Nottingham Forest därmed förvärrar ett problem de har haft under senare år, att de hela tiden värvar nya och fler spelare, och ständigt på så sätt har ett lag i flux och förändring, utan stabilitet. En konsekvens naturligtvis av Nottingham Forests ständiga managerbyten, en slags ond cirkel där varje ny manager vill ha in sina spelare att spela sin fotboll. Vi känner igen samma problem från andra klubbar.

Någon på twitter kallade för några dagar sedan Nottingham Forest för Football Leagues Man Utd, i meningen att de har ligans största och dyraste spelartrupp, som de fortsätter att slänga stora pengar på, utan att laget därför känns vare sig bättre eller ens i relativa termer mer konkurrenskraftigt. Och visst finns där samma känsla av en klubb som på pappret borde hålla till i toppen av tabellen, men som saknar ”något” för att lyckas.

Möjligen går även att se en parallell på ägar- och styrelsenivå. Man Utd kritiseras ofta med rätta nu för tiden för att sakna såväl strategisk planering som organisation, och en närmare titt på Nottingham Forest avslöjar en klubb som inte verkar ha tänkt en mer avancerad tanke än att om Wolves minsann kunde gå upp i Premier League genom att värva portugiser så ska minsann vi göra samma sak!

Imitation kan för all del vara en framgångsrik strategi, om det faktiskt är en genomtänkt, anpassad och genomarbetad strategi. Men ett ganska enkelt konstaterande är att Nottingham Forest inte alls verkar ha haft samma tur eller lycka i sina portugisiska värvningar som Wolves har varit. Tur har naturligtvis ingenting med saken att göra. Wolves lycka är en funktion av effektiv research, starka relationer och hårt arbete.

Liksom Nottingham Forests ”olycka” naturligtvis. Även om det är för tidigt ännu att avfärda deras projekt.

Vi måste självfallet komma ihåg att inte heller Wolves framgång var omedelbar. Fosuns första säsong var allt annat än lyckad. De började i själva verket med att anställa Walter Zenga, som ganska snabbt visade sig vara en fullständigt misslyckad anställning. Först andra säsongen fick Fosun och Wolves alla pjäser på plats med anställningen av Nuno Espirito Santo och den därpå följande uppflyttningen.

Frågan nu är alltså om Sabri Lamouchi är Nottingham Forests Walter Zenga eller Nuno Espirito Santo?! Ett första svar får vi i kvällsmatchen mellan Nottingham Forest och West Brom på City Ground.

:::

PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW

:::

TRANSFERKOLLEN

Bailey Peacock-Farrell, från Leeds till Burnley. Något underligt är det med Burnleys och Sean Dyches målvaktsfetisch. De saknar knappast målvakter i truppen. Peacock-Farrell tappade sin plats i Leeds under förra säsongen, vilket nog är en rätt god värdemätare på att han knappast kommer göra något större avtryck i Burnley som redan har Nick Pope och Joe Hart i truppen. Godkänd – (++)

Jean-Philippe Gbamin, från Mainz till Everton. Ersättaren för den till PSG flyktade Idrissa Gana Gueye, vilket är en rätt mastig uppgift för vem som helst att fylla, inte minst kanske en trots allt förhållandevis anonym spelare från Bundesliga. Förvisso lär nog Everton ha haft ögonen på spelaren en längre tid, men helt klart ett av de första riktigt stora testen för Evertons scoutingförmåga. Väl godkänd – (+++)

Jetro Willems, från Eintracht Frankfurt till Newcastle (lån). Vänsterback inlånad från Frankfurt med rätt goda meriter från PSV och Eredivisie där han är multipel ligavinnare. Ett rätt gott renommé på papper även om man så klart kan skrocka en smula åt Steve Bruces klyschiga säljpitch att spelaren har spelat på den ”högsta nivån”. Newcastle har en köpoption så det får väl betraktas som en förlängd anställningsintervju. Väl godkänd – (+++)

Allan Saint-Maximin, från Nice till Newcastle. Något elakt kanske en spelare hittills mer känd för sitt pannband än för vad han faktiskt kan göra med bollen och göra på planen. Känns som den typiske spelaren som under ett par år befunnit sig strax under den tydliga toppen i Ligue 1, en typ av spelare som inte alltid har haft någon större framgång i Premier League, än mindre i Newcastle. Men, på pappret en snabb och kreativ forward. Väl godkänd – (+++)

Oli McBurnie, från Swansea till Sheffield United. Ännu en strålande Football League-värvning av Sheffield United, där Chris Wilder fortsätter sin mycket tydliga strategi att vittja det allra bästa från EFL Championship förra säsongen. McBurnie var lysande som anfallare i Swansea förra säsongen under tuffa förutsättningar, lika viktig på planen för dem som Graham Potter var utanför planen. Med beröm godkänd – (++++)

Det vore självfallet ett i så fall lysande exempel inte på att sikta mot stjärnorna och nå månen, som det brukar heta, utan tvärtom på att sikta mot månen men istället nå stjärnorna. Rimligtvis är det ändå en ambition som Luton Town kan ha, efter att endast fem år efter övertagandet ha tagit sig tillbaka till Football League, och efter att ha blivit uppflyttade två säsonger i rad innan denna. 2017-18 vann Luton Town League Two, 2018-19 vann Luton Town League One.

Steget upp till EFL Championship är så klart inte något litet steg. Det är en betydligt tuffare division än League One, med betydligt fler riktigt stora klubbar med jämförelsevis väldigt stora resurser. Men Luton Town kan självfallet också titta på klubbar som Sheffield United, Norwich, Bournemouth och Southampton och konstatera att det är vare sig omöjligt eller ens särskilt ovanligt att hyfsat omgående lyckas gå från League One till Premier League under senare år.

Självfallet går det inte att betrakta Luton Town bland favoriterna till uppflyttning. Men gör de en bra säsong, får spelet att stämma och vinden med sig i seglen, så kan de mycket väl komma att bli en av seriens och säsongens outsiders. De är inte en av det fåtal klubbar som faktiskt går att på förhand utesluta från uppflyttningspratet i serien. Luton Town visade redan förra säsongen att de rent fotbollsmässigt höll en nivå som absolut inte skulle behöva skämmas för sig i EFL Championship.

Luton Town har gjort sig kända under senare år för en progressiv och offensiv fotboll, en fotboll som har sett dem gå som en slåttermaskin genom Football League. Det finns ingen anledning att tro att den fotbollen inte ska kunna fungera i EFL Championship, vi har tvärtom sett flera lyckade sådana exempel på senare år. I den utsträckning det går att prata om att spela en modern fotboll utan att falla in i klyschor så spelar Luton Town en fotboll som ligger helt rätt i tiden.

Vad som även får mig att varna eller flagga för Luton Town är att de har visat sig tåliga för yttre chocker till systemet. Mitt under förra säsongen blev de av med Nathan Jones till Stoke, den manager som varit grunden för de senaste årens stora framgångar, dessutom på ett rätt kontroversiellt sätt. Många befarade att detta skulle påverka Luton Town negativt i spel och resultat, men de fortsatte i själva verket att bara trumma på oförtrutet och oavbrutet. Vilket visar på ett starkt system, ett starkt lag och en stark klubb.

Dessutom en tredje sak. Luton Town är vana vid att vinna. Under majoriteten av sina senaste tio år har de krigat i toppen av sina tabeller. För två säsonger sedan dominerade de och vann League Two. Förra säsongen dominerade de och vann League One. Att göra detsamma redan under sin första säsong i EFL Championship är självfallet en annan sak, och inget som är rimligt att begära eller förvänta sig. Men vanan att vinna, attityden och ambitionen som följer på detta, kan bara vara Luton Town till nytta.

Hur som helst kommer Luton Town tämligen omedelbart få bekänna färg. Deras start i EFL Championship är att betrakta som nästan episkt tuff. De inleder alltså ikväll hemma på Kenilworth Road mot Middlesbrough. Därefter möter de Cardiff på bortaplan, och sedan blir det West Brom på hemmaplan. Samtliga dessa tre klubbar hyfsat nyss spelat i Premier League, alla tre nämns som uppflyttningskandidater. Kan samtidigt Luton Town få en bra start där så kan det komma att definiera deras säsong.

Och kan Luton Town vinna mot Middlesbrough ikväll så ger det naturligtvis dem en rejäl knuff i ryggen inför kommande två matcher. Och då har vi plötsligt satt den rätta ramen kring kvällens engelska ligapremiär.

Luton Town är på många sätt en förebild som klubb i fråga om långsiktig planering. Att de dessutom just nu är den högst placerade supporterägda klubben i engelsk fotboll är en annan viktig aspekt. Men Luton Town har arbetat långsiktigt, målmedvetet och inte minst konsekvent under dessa tio år, och det har onekligen varit fruktsamt. Att ha tagit sig tillbaka till Football League var möjligen ett hyfsat blygsamt mål till att börja med, att de faktiskt har Premier League i sikte är desto mer fantastiskt.

Vi ser denna långsiktighet inte minst på managerposten. Luton Town har formulerat en progressiv och offensiv spelidé. När Nathan Jones lämnade klubben fanns alltid rädslan att detta skulle bli svårt att behålla. Men med Graeme Jones har Luton Town hittat en manager som står för en mycket liknande spelidé. Jones har ett förflutet som assistent till Roberto Martinez i Swansea, Wigan, Everton och Belgien. Han nämndes som aktuell som ersättare till Graham Potter i Östersunds FK.

Karaktäristiskt i Luton Towns långsiktiga utveckling har även varit deras ungdomspolicy, där mycket av deras lag de senaste åren har byggt på några enastående talangfulla egna produkter i en av Englands bästa årskullar under 2010-talet. Dessa har varit helt centrala för Luton Towns framgångar och uppflyttningar. Något trist och oroväckande är det kanske att två av dem, Jack Stacey och James Justin, har flyttat till Premier League och till Bournemouth respektive Leicester. Men det var nog oundvikligt.

Luton Town har däremot gjort ett riktigt starkt transferfönster. Laget har förstärkts med etablerade spelare på den här nivån i form av Callum McManaman, Ryan Tunnicliffe, Martin Cranie, Jacob Butterfield, Kazenga Lua-Lua och Brendan Galloway. Det här är inte värvningar en klubb gör som i enbart har som mål, tanke och ambition att klamra sig kvar i EFL Championship, utan en klubb som känner sig hemma i EFL Championship och som tänker högre och större än så.

Luton Town spelar förmodligen inte i Premier League redan 2020. Men det kittlar ändå tanken och fantasin att de faktiskt kan komma att göra det. Alternativt är det insikten att nu äntligen drar ligafotbollen igång igen som får det att kittlas och fladdra i magen.

Paulo Dybala är självfallet en extremt talangfull spelare, en av de senaste årens allra mest spännande spelare. På så sätt vore det naturligtvis på pappret och rent tekniskt en alldeles lysande värvning för Man Utd, i synnerhet som spelaren passar väl in i det tänkta laget. Att Juventus är beredda att sälja spelaren är på sätt och vis obegripligt, men visst, Dybala är kanske den spelaren som främst kommit i kläm av köpet av Cristiano Ronaldo.

Att Paulo Dybalas senaste säsong alltså inte var så värst imponerande har med andra ord sin rätt tydliga förklaring, när man sätter det i sin kontext. Det är alltså som argument rätt svagt för att se det som en dålig värvning av Man Utd. Sådant här händer ibland, det är en rätt naturlig del av fotbollen och dess mer spelarpolitiska aspekter. Det behöver inte dras några större slutsatser om spelaren för den sakens skull.

På pappret, rent tekniskt, vore det alltså en lysande värvning för Man Utd. Om den nu blir av, mycket verkar oklart med den saken, och så fort jag hörde ryktet först så tänkte jag att det mest var ett planterat rykte ägnat att sätta eld i baken på Inter. Men trots detta brottas jag lik förbaskat av en gnagande känsla att det, även om den skulle bli av, minst lika sannolikt vore en riktigt korkad och dålig värvning av Man Utd.

Låt gå för att farhågan beror rätt mycket på de senaste årens erfarenheter av den här typen av värvningar i Man Utd, och hur misslyckade de blivit. Inte minst går det så klart att göra jämförelsen med Angel Di Maria, som även han kom till Man Utd kanske mer på grund av att han dribblats bort av sin förra klubb än av någon brinnande vilja att spela för Man Utd. Det blev liksom inte helt lyckat, vare sig för klubb eller för spelare.

Det fanns självfallet ingenting som sade att Angel Di Maria hade behövt bli en misslyckad värvning för Man Utd bara därför. Hade han fått en bra plats i laget, och om laget hade fungerat och varit i harmoni, så hade det kunnat bli bra ändå. Lika lite finns det något som säger att det måste gå illa för Paulo Dybala enbart därför, men det är liksom inte någon särskilt bra utgångspunkt.

Är det en orättvis jämförelse för Paulo Dybala, är det orättvist att tillskriva honom samma attityd och inställning som Angel Di Maria? Att säga med säkerhet kan vara vanskligt i sådana här frågor, men det går så klart att tyda röksignalerna. Och röksignalerna visar rätt tydligt på en spelare som i första hand verkar vilja stanna kvar i Juventus, och som om han lämnar Juventus gör det för att han blir därtill ”tvingad”.

Utöver det finns naturligtvis även den rätt uppenbara, och för all del även förståeliga tveksamheten över att gå till just Man Utd. Förståeligt eftersom Man Utd för närvarande inte spelar i Champions League, förståeligt eftersom Man Utd under ett rätt stort antal år nu har varit en klubb med mycket tydliga problem. Detta går inte att klandra Dybala för, men om han då ändå går till Man Utd finns en större risk att det sker av fel skäl.

Återigen är detta något som Man Utd har en rätt tydlig och dålig erfarenhet av. Och kanske är den mest påträngande känslan om vad som vore fel med att Man Utd värvar Paulo Dybala just den att det inte känns som något planerat, något genomtänkt, inte något i linje med den plan som Ole-Gunnar Solskjaer ändå verkar ha, utan mer som ett slags återfall i Man Utds benägenhet att visa storhet genom att värva stora namn.

Kanske är det ett orättvist omdöme, hur som helst kan så klart inte en plan att värva mer ”jordnära” utesluta för all tid att även värva riktigt bra och högprofilerade spelare om där ges en möjlighet. Men Man Utd har helt enkelt under senare år förbrukat sitt förtroende i dessa beslut. Och är man skeptisk till Man Utds förmåga till planering till att börja med, så blir det självfallet desto svårare att känna förtroende för deras förmåga till improvisation.

Om Paulo Dybala går till Man Utd av rätt skäl, om han köper klubbens position och för all del också ambition, och visar totalt engagemang och full motivation för uppgiften så är det naturligtvis, åtminstone på förhand, en femplus-värvning. Å andra sidan, om Dybala alls inte går till Man Utd av dessa skäl och på dessa villkor, så är det istället en minst lika kategorisk enplus-värvning.

Men det är ju så nu för tiden. Varje gång Man Utd gör en värvning så flippar gudarna ett mynt, och världen håller andan för att se hur myntet landar!

:::

Hurra! Ikväll drar den engelska ligafotbollen igång igen. Inte en dag för tidigt. På menyn står mötet mellan nykomlingarna och kultklubben Luton Town mot Middlesbrough hemma på ett knökfullt Kenilworth Road.

:::

Wolves nästa motståndare i Europa League blir Pyunik Yerevan, och Wolves får alltså fram och tillbaka till Armenien nästa vecka. Vilket de säkert uppskattar stort så där några få dagar inför ligapremiären.

:::

TRANSFERKOLLEN

Tom Heaton, från Burnley till Aston Villa. Burnleys bästa målvakt, men som de nu cashar in på eftersom de ändå redan har en rätt stark målvaktsbesättning. Aston Villas stora akilleshäl förra säsongen var å andra sidan kanske framför allt målvaktsposten, och här löser de alltså en riktigt bra målvakt för under £10m från en engelsk klubb. Det finns bara ett ord för en sådan värvning, och därför bara ett betyg. Berömlig – (+++++)

Nicolas Pepe, från Lille till Arsenal. Oj, vad den här spelaren och värvningen har fått höga lovord. Det är självfallet inte första gången det blir lite hysteriskt kring Arsenal så fort de värvat en spelare som gjort halvstarka prestationer för någon halvstor klubb. Där finns kanske också en orättvis benägenhet att kritisera den här värvningen för att det inte är en defensiv värvning, fastän det ena inte behöver ha med det andra att göra. Pepe är en skicklig forward som kommer göra Arsenal bättre, utan att därför lösa Arsenals alla eller viktigaste problem. Med beröm godkänd – (++++)

Marvelous Nakamba, från Club Brügge till Aston Villa. Man kan så klart tycka att den här värvningen så att säga betygsätter sig självt. Det är hur som helst ett namn som förpliktigar, och man har ju inte svårt att se engelska rubrikmakare göra sig lustig över den här spelaren oavsett om han floppar eller toppar. Jag tror kanske inte att värvningen kommer visa sig direkt Marvelous, men det känns som en stabil värvning till Aston Villas mittfält. Väl godkänd – (+++)

Arnaut Danjuma, från Club Brügge till Bournemouth. Ännu en spelare från Club Brügge flyttar till Premier League, dock till sydkusten. Kreativ och teknisk forward som har varit väldigt bra för Club Brügge, både i ligaspelet och i europeiskt cupspel, och som även nyligen debuterade för det holländska landslaget. Kan bli bra, kan visa sig för lättviktig i Premier League, väldigt svårt att säga på förhand. Väl godkänd – (+++)

En stor anledning till detta är att EFL Championship tidigare säsonger alltid har haft något eller möjligen några lag som kunnat anses som favoriter på förhand, några klubbar som kanske inte var garanterade att lyckas men som man ändå kände att de borde kunna ta kommandot i tabellen om de inte gjorde bort sig. Att se något sådant lag inför den här säsongen är mer eller mindre omöjligt.

En noggrann genomgång av vilka klubbar som skulle kunna vara aktuella i frågan om uppflyttning till Premier League, antingen automatisk uppflyttning eller via playoff, skulle mycket snabbt komma att innehålla nästan varenda klubb i serien. Endast ett fåtal eller en handfull klubbar kan egentligen kategoriskt uteslutas från alla sådana resonemang, och då pratar vi nog mest krisklubbar som Swansea, Birmingham och Charlton.

Om vi skulle försöka oss på att aggregera vad majoriteten av åsiktsmaskineriet verkar tro och tippa inför säsongen så, utan att ha gjort någon väldigt systematisk sammanställning, verkar det som om Fulham, Cardiff och West Brom är de tre klubbar som nämns mest frekvent och konsekvent. Föga förvånande är två av dessa tre klubbar nyss nedflyttade från Premier League, och de brukar ju rätt eller fel hamna högt i dessa sammanhang.

Riktigt på det sättet tänker kanske inte jag och Linhem, men vi har hur som helst nördat ihop vår egen kollektiva gissning om hur EFL Championship 2019-20 faktiskt kommer att sluta.

(1)     Leeds United

Hyllman: Leeds var arguably seriens bästa lag förra säsongen men föll på att de inte var tillräckligt effektiva framåt samtidigt som de vid fel tillfällen släppte in lite för billiga mål bakåt. Förhoppningen måste vara att Leeds kommer att ha förbättrat detta under vad som alltså blir Marcelo Bielsas andra säsong som manager. Vad som kan tala för det är att Leeds faktiskt har kunnat arbeta vidare förhållandevis oförändrat, och att kontinuitet alltså kan bli en viktig tillgång för dem i konkurrensen. Köpet av Helder Costa från Wolves borde ge dem mer sting framåt. – (1)

Linhem: En ganska oimponerande Leeds-trupp såg plötsligt ut som ligans bästa lag under Marcelo Bielsa. Att de inte gick upp kan slentrianmässigt skyllas på att Bielsa körde slut på dem eller på att det är små marginaler i Championship. Enligt den mer avancerade analyserna så hade Leeds mycket otur förra säsongen. Enligt mig berodde den oturen på att Leeds tunna trupp och deras offensiva dominans vägdes upp att de gav bort en del billiga mål. De var bra i de få matcherna de spelade utan Pontus Jansson ifjol och det var nog för allas bästa han lämnade, men ersättaren Ben White eller att flytta ner Kalvin Phillips i backlinjen är ingen självklart bra lösning. Skulle vara kul om Helder Costa kan återupptäcka sin fina form från första säsongen i Wolves. – (2)

(2)     Stoke City

Hyllman: Mycket lätt att bli besviken på Stoke förra säsongen då de inte alls levde upp till förväntningarna. Den här gången har de fått en hel försäsong med Nathan Jones och de har även förstärkt laget på ett rätt smart sätt offensivt såväl som defensivt, inte minst Nick Powell kan visa sig bli en värdefull tillgång för laget. En del dödkött har rensats ut ur spelartruppen, vilket bara kan vara till hjälp, men där finns fortfarande kvalitet och erfarenhet kvar från laget som spelade i Premier League för några år sedan. Stoke blir farligare den här säsongen än förra säsongen. – (3)

Linhem: Det är nästan en naturlag att något lag går från att vara ett uträknat mittenlag till att bli ett topplag, likt Norwich ifjol. Det blev inget uppsving i tabellen när de bytte ut Rowett mot Lutons Nathan Jones men resultaten var inte poängen med slutet av förra säsongen. Jones experimenterade mycket och försökte utvärdera vad som fanns att använda i den stora truppen Stoke åkte ur Premier League med. Dessutom har Jones gjort ett flertal intressanta värvningar denna sommaren. Särskilt den eviga talangen Nick Powell men även två av Barnsleys bästa spelare i mittbacken Liam Lindsay och den tyskfödda målvakten Adam Davies. – (5)

(3)     Fulham

Hyllman: När jag tittar på mittfältet och framåt så ser jag inte ett enda lag som känns bättre än Fulham och jag skulle vilja tippa dem som etta i tabellen. När jag vänder blicken bakåt och tittar på defensivt mittfält och backlinjen så ser jag plötsligt många lag som känns betydligt starkare och mer genomarbetade än Fulham, och den där förstaplatsen känns inte längre alls lika given. Scott Parker har tagit över som manager på permanent basis, och det är väl ett beslut jag inte känner mig helt övertygad om, och som jag tror kan betyda ett managerbyte för Fulham under säsongen. – (6)

Linhem: Nästan alla spelare från det laget som gick upp till Premier League finns kvar och många av dem som de värvade in ifjol har försvunnit igen. Det kanske är för simpelt att tro Fulham bara ska kunna börja om från den punkten igen men det finns så mycket mer fotboll i Fulham än de lyckades visa förra gången. Nu verkar det finnas bättre harmoni i laget och det är gott om spelare som redan bevisat håller hög Championship-klass. Inget lag har tre bättre offensiva spelare än Mitrovic, Knockaert, och Cairney. Frågetecken för Scott Parker som manager, det finns även gott om frågetecken defensivt han behöver räta ut. – (4)

(4)     Cardiff City

Hyllman: Jag kommer få svårt att förlåta Kamrat Linhem för att han tvingar mig att tänka på och skriva om Cardiff och Neil Warnock igen, jag trodde jag skulle slippa det efter att de skickats ut ur Premier League förra säsongen. Det går däremot inte att klaga alltför mycket på logiken i Linhems resonemang. Cardiff är extremt välorganiserat, tufft och fysiskt, de har kunnat behålla stora delar av det lag som gick upp i Premier League för två säsonger sedan och som nästan höll sig kvar i Premier League förra säsongen. De kommer alltid vara svårspelade, men min förhoppning är att de är för begränsade och att motståndarna har lyckats läsa av dem bättre den här gången. – (10)

Linhem: Cardiff och Millwall är de enda lagen som fortfarande har både mittbackar och anfallare över 1,90, och jag tror båda kommer ha en bra säsong. Kanske har jag blivit långbollsnihilist? Förutsättningarna är goda för Cardiff. Om inte Bamba hade skadat sig och om inte Neil Warnock dragit på sig den där nedflyttningssjukdomen som gör att managers får för sig att spela Oumar Niasse, hade Cardiff nog klarat sig kvar ifjol. De har i stort sett samma lag som gick upp senast, men kryddat med flera bra värvningar de gjorde såväl ifjol som nu i sommar, slitvargen Will Vaulks och målfarliga jättemittbacken Aden Flint är som gjord för Cardiff. Behöver bara hitta sin target man som Bobby Reid kan spela i hålet bakom. – (1)

(5)     West Bromwich Albion

Hyllman: West Brom har tappat både Dwight Gayle och Jay Rodriguez i anfallet, och det är minst sagt rätt tunga tapp givet att båda spelarna hörde till seriens bästa målskyttar förra säsongen när West Brom gjorde flest mål av alla. Men försvaret är fortfarande löjligt starkt, Slaven Bilic kommer kunna ge laget som helhet en bättre offensiv struktur, och jag tror ändå rätt mycket på Kenneth Zohores potential att prestera inom ramen för en sådan struktur. Risken finns att jag överskattar West Brom, men jag tror där finns kvalitet och know-how att slåss i toppen av tabellen. – (2)

Linhem: De gick på knäna redan i playoff-spelet ifjol och de har fortsatt tappa spelare i sommar. Varken Gayle eller Jay Rodriguez finns kvar. Bilic är en vettig tränare men utan större investeringar i laget ser man ut som skuggan av det laget som såg så bra ut i höstas. Gillar värvningarna av Sawyers, som var lysande i Brentford, och det unga kroatlånet Krovinovic från Benfica. Annars är det ont om pålitliga offensiva spelare. Potentialen finns hos Oliver Burke och Kenneth Zohore även om de aldrig varit genomgående bra i en hel säsong. Försvaret är det enda som ser redo ut för toppstrid i nuläget. – (9)

(6)     Brentford

Hyllman: När Pontus Jansson överraskande skrev på för Brentford i somras så var det för att han ville gå upp i Premier League, vilket så klart är en lite löjlig motivation varför man lämnar Leeds för Brentford. Hur som helst är det tydligt att Brentford gör en satsning på att ta sig upp i Premier League till nästa säsong då de även ska flytta in på sin nya arena. De är ett lag med både kvalitet och talang, men om de ska lyckas ta sig upp i Premier League kan de inte fortsätta sälja sina bästa spelare så som de hela tiden har gjort hittills och som är lite av deras affärsmodell. Kan Brentford behålla Neil Maupay ökar deras chanser att ta sig till Premier League. – (8)

Linhem: Hos min mamma i ett bostadsområde på vägen ut till Marstrand finns det ett väldigt fint hus som enligt det lokala skvallret stått där obebott i drygt 15 år, eftersom de vägrar flytta in förrän huset är helt perfekt. Det är vad jag kommer att tänka på när jag inser att jag återigen känner mig hoppfull kring Brentfords uppflyttningschanser, trots att Brentford aldrig blir nöjda och älskar att sälja viktiga spelare mitt i lovande säsonger. Men ännu har Brentford inte sålt varken Maupay (25 mål) eller Benrahma (10 mål, 14 assists) och de har visat sig väldigt bra på att scouta billiga unga talanger från större europeiska klubbar. Mathias Jensen från Celta Vigo tror de mycket på nu och de har länge siktat på att vara ett Premier League-lag när deras nya arena på Lionel Road öppnas lagom till säsongstarten 2020-21. – (3)

:::

Hyllmans bubblare:

Derby County. Alltid aktuella som ett namn i toppen av tabellen och jag tror inte den här säsongen blir annorlunda på så sätt. Spelartruppen har förtunnats en hel del sedan förra säsongen med viktiga spelarlån borta, men jag tror på Philip Cocus förmåga att göra mer med det här laget än vad Frank Lampard lyckades med.

Nottingham Forest. Uppenbart är att Nottingham Forest är en klubb med ambition inför den här säsongen, men de brottas fortfarande med en våldsamt uppsvälld spelartrupp, som de fortsatt värva spelare till som tokiga under sommaren. Verkar ha försökt kopiera Wolves strategi med portugisiska spelare, men inte varit lika lyckade i valet av spelare.

Bristol City. Har varit och nosat i toppen av tabellen de två senaste säsongerna, och det finns mycket som talar för att det faktiskt kan bli tredje gången gillt för Bristol City och för Lee Johnson. Tomas Kalas och Jay Dasilva var två viktiga spelare att få till klubben, och kan de behålla mittbacken Adam Webster så vore det väldigt värdefullt.

Linhems bubblare:

Bristol City. Likt med Brentford lär jag dö med förhoppningar om detta Bristol City under Lee Johnsons ledning. Deras enda betydande spelarförlust är Lloyd Kelly som må vara väldigt talangfull men inte direkt ovärderlig. Särskilt som Bristol City har ligans bästa mittback i Adam Webster och dessutom värvat tillbaka Tomas Kalas och Jay Dasilva på permanent basis.

Nottingham Forest. Nottingham Forest har helt snöat in sig så på portugisiska spelare. Vilket inte känns helt naturligt med en grekisk ägare och en fransk-tunisisk manager. Det känns åtminstone som att Sabri Lamouchi passar in bättre i en klubb som mest värvar portugiser än vad Aitor Karanka eller Martin O’Neill någonsin gjorde.

Derby County. Det främsta som Derby förlorar med Lampard verkar vara möjligheten att låna till sig väldigt bra unga spelare från Chelsea. Att Curtis Davies kommer tillbaka från skada är deras bästa värvning. Svårt att se någon ersätta hur Harry Wilson bar laget genom deras tuffaste perioder men kanske behöver de inte förlita sig på enskilda solonummer under Philip Cocu.

:::

Hyllmans tabell:

1. Leeds / 2. West Brom / 3. Stoke / 4. Derby County / 5. Nottingham Forest / 6. Fulham / Bristol City / 8. Brentford / 9. Middlesbrough / 10. Cardiff / 11. Reading / 12. Preston North End / 13. Sheffield Wednesday / 14. Blackburn Rovers / 15. Luton Town / 16. Millwall / 17. Huddersfield / 18. QPR / 19. Wigan / 20. Hull City / 21. Barnsley / 22. Birmingham / 23. Charlton / 24. Swansea

Linhems tabell:

1. Cardiff / 2. Leeds / 3. Brentford / 4. Fulham / 5. Stoke / 6. Bristol City / 7. Nottingham Forest / 8. Derby County / 9. West Brom / 10. Millwall / 11. Huddersfield / 12. Middlesbrough / 13. Preston North End / 14. Sheffield Wednesday / 15. Blackburn Rovers / 16. Luton Town / 17. QPR / 18. Reading / 19. Barnsley / 20. Hull City / 21. Wigan / 22. Swansea / 23. Charlton / 24. Birmingham