Ut ur askan av det kaos som Premier League föll samman i efter Alex Fergusons avgång reste sig till sist Man City. Andra klubbar och lag vann Premier League åren därefter men det var aldrig mer än temporära toppar. Först med Man Citys resurser kombinerat med deras organisation samt Pep Guardiolas kompetens och attraktionskraft har en klubb växt fram som nu är vad Man Utd och Chelsea var före dem i olika omgångar, och ännu längre tillbaka i tiden vad Liverpool en gång var.
Hittills har bara Liverpool svarat upp på ett bra sätt på denna nya utmaning och denna nya konkurrent. Tottenham såg ut att kunna ge Man City en match förra säsongen men höll inte hela vägen fram, vilket Liverpool ändå gjorde även om de till sist slutade en poäng bakom Man City. Mycket talar för att dessa båda lag gör upp om ligatiteln även den här säsongen. Vad vi kanske ser är starten på en rivalitet i samma kaliber som Man Utds med Chelsea och Arsenal, och Liverpools med Everton och Nottingham Forest.
Bortsett från Man Citys första säsong under Pep Guardiola, då laget fortfarande befann sig i någon slags inkubationsperiod, så har Man City egentligen inte blivit riktigt besegrade en enda gång. Visst har några få lag lyckats vinna matcher mot dem, men i samtliga fall har det kunnat avfärdas som normala tillfälligheter, flukes. Liverpool är gällande detta det lysande undantaget. Vintern och våren 2018 gav oss tre matcher där Liverpool besegrade Man City för att de var det bättre laget i den matchen.
Här lades grunden till rivaliteten och konkurrensen mellan Man City och Liverpool, båda två ledda av de två managers, Pep Guardiola och Jürgen Klopp, som var och en på sitt sätt mer än kanske några andra managers har personifierat fotbollens utveckling, taktiskt och psykologiskt, under 2010-talet. Man City har gett Liverpool något att sikta på, ett berg att bestiga. Liverpool har gett Man City och Pep Guardiola den första och hittills enda utmaningen som tvingat dem att tänka efter och anpassa sig.
Rivaliteten tar sig många fler aspekter, också utanför planen. Bussattacken mot Man City i samband med den första Champions League-kvartsfinalen förrförra säsongen gav en ökad känsla av genuin fiendskap mellan de båda klubbarna. Liverpool är naturligtvis inte förtjusta över vad de anser att Man City representerar i fotbollen. Man City å sin sida visar på alla nivåer en frustration över vad de upplever som en orättvis mediabevakning som tiltar grovt till Liverpools fördel.
Community Shield är inte i sig någon livsviktig eller ens särskilt avgörande match eller för den sakens skull titel. Även om så klart under senare år både José Mourinho och Pep Guardiola har varit märkligt noga med att vilja räkna in den i sina trophy hauls, vilket i båda fallen kändes en smula eljest. Däremot är det en match som kan anta någon slags symbolisk betydelse, inte minst när matchen går mellan två direkta rivaler såsom idag mellan Man City och Liverpool, en slags försmak på vad som komma skall.
Vi vet så klart ungefär hur det kommer gå till. Båda lagen med dess olika supportergrupper kommer självfallet vilja vinna matchen idag och känna sig riktigt nöjda om just deras lag står som segrare, inte för att titeln i sig betyder så mycket, utan bara för att man ville vinna just den här matchen mot just den här motståndaren. Likaså kommer det lag och de supportrar som förlorar matchen bedyra tills de blir blå i ansiktet att matchen betyder ingenting alls, fastän de så klart grämer sig rejält över resultatet.
Jürgen Klopp har så klart tagit den senare strategin och tillämpat den i rent preventivt syfte inför Community Shield. Han har öppet förklarat hur matchen betyder ingenting alls och till och med gått så långt att ifrågasätta varför matchen ens spelas. I mina ögon är det så klart ett lustigt sätt att förhålla sig till en match som man påstår betyder ingenting alls, att lägga så mycket tid och energi på att berätta hur lite den betyder. Det normala vore kanske att då inte prata om den alls.
The lady doth protest a bit too much me think. Istället för att faktiskt visa att Community Shield är betydelselöst ger Jürgen Klopp istället ett väldigt nervöst intryck, där han anar risken för en förlust mot Man City och vad den förlusten i sig kan betyda eller möjligen ges för betydelse. På så vis lyckas han kanske snarare ge Community Shield en betydelse matchen kanske annars inte hade haft. Men allt detta är kanske också naturligt när det är just två rivaler som möts.
Möjligen finns hos Jürgen Klopp både en oro över att det är betydligt mindre sannolikt att Liverpool ska kunna upprepa och överträffa förra säsongens standard än att Man City ska lyckas med det, och över vad som så här långt har varit en allt annat än övertygande försäsong för Liverpool. Klopp har ägnat en ansenlig energi både åt att kommentera hur svår just deras försäsong har varit jämfört med Man Citys, och åt att upprepa ett gammalt och rätt uttjatat narrativ om hur fattiga Liverpool är jämfört med Man City.
Båda dessa punkter känns godtyckliga och i vissa avseenden även fullständigt felaktiga. Men fotbollen handlar om storys, och Liverpool berättar naturligtvis sin story precis som Man City berättar sin. Managers ägnar sig åt politik lika mycket som taktik, och både Pep Guardiola och Jürgen Klopp är goda politiker, åtminstone i meningen att de är bra på politik. Och alltmer känns det som om de börjar gå i klinch med varandra som en gång i tiden Alex Ferguson och Arsene Wenger, eller Bob Paisley och Brian Clough.
Både Man City och Liverpool kommer från en säsong de måste betrakta som lyckade och framgångsrika. Möjligen, vilket skulle kunna späda på rivaliteten, skulle man kunna säga att Man City vann den titel som Liverpool helst av allt ville vinna, samtidigt som Liverpool vann den titel som Man City helst av allt vill vinna. Båda kan hävda någon slags oneupmanship på den andra klubben. Ingen av klubbarna vill så klart ge det sista ordet eller det sista skrattet till den andra.
Community Shield i eftermiddag kommer inte vara det sista ordet i rivaliteten mellan Man City och Liverpool. Men det kommer definitivt vara det senaste ordet.
:::
PREMIER LEAGUE 2019-20 PREVIEW
![Tabell]()
:::
TRANSFERKOLLEN
Adam Webster, från Bristol City till Brighton. En värvning som på samma gång kan sumpa Bristol Citys förhoppningar om en Premier League-push och vara vad som till sist räddar Brighton kvar i Premier League. Då får man kanske en idé om hur bra den här värvningen kan vara. Brighton plockar en av Football Leagues främsta mittbacksjuveler in i sin egen backlinje, som behöver fräschas upp. Precis sådana värvningar en klubb som Brighton ska göra. Berömlig – (+++++)