Då kan vi lägga Premier Leagues premiäromgång till handlingarna. Efter all väntan och allt försnack så var det alltså till sist dags, och man får väl ändå säga att något som setts fram emot så mycket var över på vad som kändes som ett ögonblick. Nästan så att man får nypa sig i armen så här under måndagen och undra om det verkligen hände eller om man egentligen bara drömde.
Premier League öppnades i ett rasande tempo. Liverpool öste in fyra mål bara under den allra första halvleken, och efter Man City hade klarat av West Ham stoltserade Premier League så långt med det rätt imponerande målsnittet om fem mål per match. Kommande matcher skulle få svårt att hålla uppe det målsnittet, vilket blev rätt uppenbart när de fyra matcherna därpå bara lyckades producera ett enda självmål på totalt fyra halvlekar.
Annars pratades det mycket VAR, som debuterade i Premier League den här helgen. Jag kan inte hjälpa att känna att det pratas för mycket VAR, och att åsikterna om VAR inte på något sätt blir bättre av att kommentatorer m fl för det första inte ens begriper sig på reglerna kring VAR, vad som är VAR och vad som bara är regler, och för det andra väljer att prata om VAR som vore det mer komplicerat än månlandningen.
Precis som vanligt innan Premier League-säsongen fanns det ett stort antal förväntningar, fördomar och föreställningar på det mesta stort som smått i Premier League. Och precis som vanligt, när Premier League-säsongen nu alltså har dragit igång, så kommer dessa förväntningar, fördomar och föreställningar att möta verkligheten, och i flera fall orsaka både förvåning och i mer allvarliga fall kognitiv dissonans.
Kort sagt är det ofrånkomligt att en premiäromgång, kanske mer än andra omgångar, innehåller ett antal överraskningar. Detta är en genomgång av vad jag anser vara premiäromgångens fem mest positiva överraskningar.
(5) Caglar Söyüncü, Leicesters mittback
När Man Utd köpte Harry Maguire för £80m så hände två saker ungefär samtidigt. För det första att menade många att Maguire alls inte var bra nog att gå in göra någon större skillnad för Man Utds backlinje. För det andra menade många, och vad man måste anta är ungefär samma personer, att Leicester därmed sålt iväg hela sin backlinje.
Uppfattningarna är kanske inte helt förenliga. Hur som helst sågs det som ett potentiellt stort problem för Leicester att de inte värvade en ersättare till Maguire. Samtidigt kan det mycket väl vara så att ersättaren redan fanns i Leicester i form av Caglar Söyüncü, turkisk landslagsspelare, talangfull mittback, som gjorde en strålande match mot Wolves.
(4) Aston Villa
Man kan så klart känna att det finns något fånigt, nästan nedvärderande, med att prisa ett lag efter en match som de trots allt förlorat. Jag vet hur jag själv är, liksom hur några yngre spelare jag coachat är, efter att ha förlorat en pingismatch oavsett hur bra man faktiskt har spelat. Man är inte så jäkla sugen på att höra det just då.
Ändå kan det så klart stämma. Och för Aston Villa kunde det ändå ha varit värre. De mötte Tottenham på bortaplan, de hade likt Norwich kunnat bli mosade. Istället visade de genuin tuffhet. Många har pratat om Aston Villa som ”den här säsongens Fulham”, men mot Tottenham visade Aston Villa att de har mer än så i tanken.
(3) Burnley och Sean Dyche
Man måste kanske vara väldigt inne på engelsk fotboll i dess mest traditionella form för att kunna uppskatta Burnley. Det märktes när Burnley hade det besvärligt förra säsongen att många var rätt nöjda med den saken och gärna baktalade Dyche som en föråldrad dinosaurie taktiskt och tekniskt.
Motvalls som jag ofta är för att någon behöver vara det ibland så menade jag att detta var en smula överdrivet och att Burnley faktiskt var mer än en entricksponny, att när de anfaller så gör de det snabbt, kreativt och konstruktivt. Detta bemöttes med förutsägbar spydighet. Dessa bör ha blivit överraskade av Burnleys fotboll mot Southampton.
(2) Man Utd, stämningen
Negativismen finns där runt Man Utd. Strax innan avspark flög ett plan över Old Trafford med Glazers Out bakom sig som budskap. Maken till tönterier. Hur som helst anade jag det värsta. Och visst kan allting ha tagit en annan sväng om Chelsea tagit ledningen och vunnit istället, men överraskande nog levde Old Trafford istället upp.
När Old Trafford verkligen lever upp är det en arena med elektricitet i luften, härtill behjälpta av säsongspremiär och att Chelsea var motståndare. Men här var stämningen bland supportrarna verkligen elektrisk, och så är inte alltid fallet, och det gick nästan att ta på hur det även smittade av sig på spelarna, som växte hela matchen.
(1) Graham Potter
Låt oss säga att infödingarna i den engelska mediakarusellen knappast var best pleased när Brighton sparkade Chris Hughton efter förra säsongen. Det beskrevs som huvudlöst, Brightons vilja att spela en mer offensiv fotboll förlöjligades, och majoriteten tog nog ut ett kommande fiasko som något mer eller mindre givet.
Brighton kan mycket väl komma att bli nedflyttade den här säsongen, en vinst mot Watford i premiäromgången ändrar inte på den saken, men fiaskot kan knappast längre kännas lika givet. Graham Potter övertygade på de flesta under premiäromgången, med ett fint spel i laget, och med smarta och effektiva byten och taktiska dispositioner.