Det gick inte att klaga på Fulhams ambitioner förra sommaren. Klubben genom sin ägare Shahid Khan pumpade in över £100m på tolv nya spelare. Tolv nya spelare värvades till klubben. Bland dem £30m för André-Frank Zambo Anguissa, £25m för Jean Michael Seri, £22m plus klausuler för Aleksandr Mitrovic och £20m för Alfie Mawson från Fulham. Med dessa investeringar hoppades Fulham gå en ny och fin framtid till mötes.
Det gick däremot att klaga på Fulhams klokhet. Två sparkade managers, en arresterad spelare, 26 förluster på 38 matcher och smått sanslösa 81 insläppta mål senare befinner sig Fulham tillbaka i Football League och tillbaka i EFL Championship, en division de ägnade fyra långa år åt att försöka ta sig upp från. Fulham investerade stort, men utan att göra det utan någon tydlig plan eller tanke på balans i laget.
Målvaktspositionen illustrerar detta mycket väl. Marcus Bettinelli var Fulhams målvakt säsongen de flyttades upp, en viktig spelare för Fulham och värdefull för deras lyckade säsong. Men strax innan säsongen i Premier League startade värvade Fulham två nya målvakter; Fabri för £5m från Besiktas och Sergio Rico på lån från Sevilla. Plötsligt sitter Fulham där med tre målvakter.
Fabri stod under de två första matcherna av säsongen men petades omedelbart därefter av Slavisa Jokanovic. Inte för Sergio Rico, som möjligen hade känts som det mer logiska valet, utan för Marcus Bettinelli. Bettinelli stod sedan i Fulhams mål fram till slutet av oktober innan även han petades, då för Sergio Rico. Utöver de två första matcherna stod aldrig Fabri mer för Fulham.
Ett scenario som å ena sidan sätter vissa frågetecken kring i vilken utsträckning Slavisa Jokanovic egentligen hade någon större input över vissa transferbeslut förra sommaren, och som å andra sidan gör det möjligt att undra om Jokanovic egentligen hade någon särskilt genomtänkt taktisk plan för Premier League. Hans spelidé var kanske betydligt bättre anpassad till en serie i vilken Fulham kunde dominera spelet än till Premier League.
Fulham var en klubb som borde ha kunnat hålla sig kvar i Premier League, men en klubb som har fått lida av att ha en styrelse och en ledning som saknat en plan och fattat lata och enkla beslut. Att utan någon större precision slänga pengar på spelartruppen och tänka att det räcker är ett exempel på detta. Ett annat exempel är att anställa Claudio Ranieri att rädda dem kvar i Premier League och beskriva detta som ”riskfritt”.
En sådan tanke gick självfallet inte längre än att Claudio Ranieri genomförde mirakel med Leicester och därför kommer han självfallet göra det också med Fulham. Att beskriva någon anställning som riskfri är tämligen huvudlöst, ingen anställning är någonsin en garanti, inte minst när man befann sig i den situation som Fulham befann sig i i mitten av förra säsongen. Ranieri blev kvar i klubben tre månader, Fulham i praktiken nedflyttade.
En klubbledning som tämligen uppenbart saknade både en plan och en tanke med sina beslut och handlingar verkade även, och kanske följaktligen, sakna kontroll över sådant som skedde i klubben. Aboubakars Kamaras kollision med rättvisan samt det väldiga strul som uppstod när han lämnade klubben tyder inte minst på detta. Fulham befann sig fritt fall och absolut ingen visste hur man ”flyger ett plan”.
Kieran Maguire på The Price of Football visar på samma fenomen utifrån ett rent finansiellt perspektiv. Fulham gick back £1,15m per vecka under säsongen då de gick upp till Premier League, rättare sagt betalade £142 i lön för varje £100 de hade i intäkter. Efter det investerade de alltså över £100m på nya spelare, även de med höga löner. Planen var helt klart aldrig mer avancerad än att ”tar vi oss upp i Premier League så löser det sig!”
Nu är Fulham tillbaka i Football League. Den stora frågan inför den här säsongen är så klart Fulhams ägare och ledning har en tydligare plan och tanke inför den här säsongen än vad de har haft hittills. Inte mycket tyder kanske på den saken, annat än helt hederligt önsketänkande. Har det inte hänt förut så varför skulle det plötsligt hända nu är en syn. Att Shahid och Tony Khan har en ny leksak i form av ett wrestlingföretag en annan.
Vilket är en smula oroväckande för Fulham, eftersom utan en plan kommer det nog kunna bli väldigt svårt att ta sig upp i Premier League igen. EFL Championship blir en tuffare, jämnare och svårare liga för varje år som går. Konkurrensen är brutal. Scott Parker är samtidigt helt novis som manager. För tio år sedan hade det gått att ändå se Fulham som givna favoriter till uppflyttning, men inte längre.
En sak som Fulham ändå har lyckats hyfsat med under sommaren är att skaka av sig överflödigt spelarmaterial som inte håller, sportsligt eller ekonomiskt, med Fulham i Football League. De inlånade spelarna har återvänt till sina klubbar. Spelare på korta kontrakt har släppts, såsom Ryan Babel. Dyra köp som André-Frank Zambo Anguissa och Jean Michael Seri har lånats ut andra europeiska klubbar.
Fulham har samtidigt lyckats behålla viktiga spelare, och kanske återvänt till att förlita sig lite mer på de spelare som faktiskt tog Fulham upp till Premier League. Tom Cairney är inte minst en av dessa spelare. Att Fulham har lyckats behålla Aleksandr Mitrovic kan visa sig väldigt viktigt. Samtidigt har Fulham lånat på pappret smart i form av Harry Arter, Anthony Knockaert, Ivan Cavaleiro och Harrison Reed.
Vilket bland annat gör att Fulham känns hyfsat formidabla offensivt, åtminstone i Football League-termer, men samtidigt tämligen sårbara defensivt. Laget brottas fortfarande med den obalans i laget som gjorde förra säsongen till en katastrof. Vi har redan hunnit se lite tecken på detta i Fulhams två matcher hittills. Matchen mot Barnsley som Fulham dominerade men till sist förlorade. Matchen mot Blackburn Rovers som Fulham vann.
Ikväll möter Fulham på bortaplan Huddersfield, det enda laget som faktiskt gjorde en ännu sämre säsong i Premier League förra säsongen än Fulham. Två lag med då till synes helt olika problem. Huddersfield som helt enkelt inte kunde göra mål. Fulham som helt enkelt inte kunde inte släppa in mål. Kring båda finns någon slags slentrianuppfattning att de ska kunna ta sig direkt tillbaka till Premier League, eftersom de kommer därifrån.
Fulhams chanser är förmodligen bättre än Huddersfield, även om det inte betyder att de kommer lyckas. Kvällens match är hur som helst en viktig möjlighet för båda lagen att markera sin ambition inför säsongen.