Meningarna går en smula isär ifråga om hur Arsenals transferfönster egentligen ska bedömas och vilka slutsatser som kan och ska dras av det. Vissa menar att det var ett helt fantastiskt fönster som omedelbart lyfter upp Arsenal till den genuina titelstriden. Andra menar att det var ett rätt menlöst transferfönster som inte på allvar åtgärdade den lagdel som verkligen behövde förstärkas, och att Arsenal därför förblir Arsenal.
Sanningen kan som vanligt anses ligga någonstans däremellan. Helt sant är däremot att där finns en generell benägenhet att övervärdera och överskatta Arsenals transferfönster och slagstyrka. Har man följt Arsenal en längre tid är detta ett mönster man mycket lätt känner igen. Att gå igång på offensiva värvningar men glömma defensiven. För Nicolas Pepe, se innan honom Olivier Giroud, Gervinho och Marouane Chamakh.
Om Arsenal redan innan värvningen av Nicolas Pepe hade ett på pappret mycket starkt anfall så följer av det att värvningen av Pepe i sig inte kan göra en så väldigt stor relativ skillnad för Arsenal. Desto större hade skillnaden och därmed effekten för Arsenal kunnat bli av defensiva värvningar, vilket även kan uttryckas i termer av utebliven effekt av att inte göra dessa defensiva värvningar.
Att Arsenals transferfönster har varit bra kan knappast förnekas, åtminstone inte sett till de värvningar som faktiskt har gjort. Liksom man måste säga att Arsenal har värvat bra spelare för mycket smarta pengar. Har man synpunkter på Arsenals transferfönster måste de snarare gälla de värvningar som inte har gjorts. De lagdelar man behövde men i viss utsträckning missade att förstärka tillräckligt.
Typiskt Arsenal! brukar det ofta sägas. Förvisso något som brukar sägas om rätt många klubbar, ett rätt generellt uttryck. Men på något sätt har det ändå varit rätt typiskt för just Arsenal egentligen de senaste 15 åren att överbelasta laget offensivt, att se på pappret formidabla ut offensivt men desto svagare ut defensivt. Och varje gång det såg svagt ut på papper så såg det snart ännu svagare och rörigare ut på gräs.
Ett genomgående tema för Arsenal under alla dessa år har varit att de aldrig har varit eller kunnat vara starkare än sin svagaste länk, vilken ofrånkomligen alltid har varit försvaret och då kanske i synnerhet mittförsvaret. Och givet att detta har varit helt och hållet sant förut så finns egentligen ingenting som säger varför detta skulle vara annorlunda den här gången. Och försvaret förblir Arsenals svagaste länk.
Samtidigt finns där kanske också en benägenhet att måla fan på väggen, att överdriva Arsenals bekymmer, sorger och besvär med sin backlinje, och beskriva den som ännu mer oduglig än vad den faktiskt är. Redan att beskriva den som oduglig är naturligtvis i sig en överdrift. Men detta har självfallet inte förhindrat folk från att påstå att Arsenal skulle börja skeppa in mål ungefär i samma takt som Fulham förra säsongen.
Mycket handlar detta om den helt vanliga hysteri som tyvärr har kommit att prägla alltmer av samtalet på sociala medier. Nyanser finns inget utrymme för, utan folk rusar raka vägen mot extrempositionerna. Allt för att synas, höras och sticka ut i åsiktsbruset. I ett sådant samtalsklimat är det så klart lätt att landa i att Man Utd saknar spelare som kan göra mål, att Adrián har varit usel i Liverpool, att Arsenals försvar är odugligt etc.
Delvis handlar det nog också om en alltför partikulariserad syn på fotboll och taktik, och kanske mer specifikt försvarsspel. Att bedöma kvaliteten och kompetensen i ett lags försvar reduceras ned till en mer eller mindre godtycklig uppräkning och värdering av individuella spelare. Detta när vi ändå vet att försvarsspel i väldigt hög utsträckning mer handlar om organisation, samspel och samarbete mellan spelare.
Arsenals försvarsspel genom åren har sällan brustit eftersom de har haft för dåliga spelare individuellt sett. Det fanns en anledning varför de värvades och varför många såg dem som bra värvningar och kände optimism över försvarsspelet. Arsenals försvarsspel har brustit för att organisationen har varit otillräcklig. Exempelvis Leicesters försvarsspel under deras ligavinnande säsong var inte formidabelt på grund av fantastiska spelare.
Här brukar självfallet många peka på individuella misstag. Vilket så klart stämmer i någon slags ytlig mening. Men samtidigt är det så klart lite märkligt hur vissa lag så ofta drabbas av individuella misstag jämfört med andra lag. Det har länge varit väl känt att fler så kallade individuella misstag är en direkt konsekvens av ett svagare och sämre organiserat kollektivt försvarsspel. Spelarna utses för fler och svårare situationer än annars.
Alltså är det inte helt rättvist att bedöma Arsenals försvarsspel enbart utifrån deras specifika spelare. Rätt organiserade kan de fortfarande bilda ett starkt försvar. Här finns så klart skäl för optimism med Unai Emery. Med Arsene Wenger stod det till sist klart att det var naivt att förvänta sig några förbättringar i detta avseende. Han ansåg det helt enkelt inte tillräckligt viktigt. Möjligen var det aldrig hans kompetensområde.
En självklar och förståelig invändning är att Arsenals försvarsspel långa stunder knappast såg så värst mycket mer organiserat ut förra säsongen under Unai Emery. Fortfarande måste man däremot ge Emery rimlig tid för förbättring. Förra säsongen var hans första säsong som Arsenals nye manager, och han genomförde den i hög utsträckning med gamla spelare. Men visst krävs fortsatt förbättring.
Värvningen av David Luiz kritiserades med viss rätt för att om man behöver organisera sin backlinje på ett bättre sätt så kan att slänga in Luiz i den backlinjen möjligen ses som att försöka släcka en skogsbrand genom att dumpa bensin på den. Kontraproduktivt för att uttrycka det milt. Men kanske är perspektivet felaktigt till att börja med. Kanske är det inte från enskilda spelare organisationen ska komma, utan från taktiken som sådan.
David Luiz, Sokratis Papastathopoulos, Rob Holding, Nacho Monreal, Skodran Mustafi, Calum Chambers och Konstantinos Mavropanos. Visst, på pappret framstår det rätt lätt som det svagaste mittförsvaret bland topp sex, kanske till och med på den övre halvan av Premier League. Men individuellt kan det faktiskt vara så att spelare som Holding, Chambers och Sokratis underskattas. Rätt organiserade kan de absolut vara ”bra nog”.
Många missar kanske den aspekten. Försvaret, eller vilken lagdel det nu egentligen handlar om beroende på vilka man pratar om, behöver faktiskt inte vara det absolut och objektivt sett bästa försvaret, hur man nu mäter den saken. Det räcker faktiskt att det är bra nog sett till helheten. Med andra ord, även om försvaret förblir Arsenals svagaste länk, så är det alls inte omöjligt att den länken ändå visar sig stark nog.
Stark nog för vadå? Att nå sina realistiska mål är det korrekta men kanske intetsägande svaret. Realistiska mål för Arsenal den här säsongen är inte att vinna ligan eller ens att göra en seriös titelutmaning i ligan, men väl att ta sig närmare titelstriden och inte minst att ta sig till Champions League. Allt annat utöver det är att betrakta som önsketänkande, även om det alltid finns skäl att hoppas så klart.
Huruvida Burnley idag på Emirates kommer kunna utgöra något allvarligare test antingen av Arsenals försvar eller min teori att Arsenals försvarslänk kan vara stark nog är att se som osäkert. Men vi vet också att om Burnley har sin dag så kan de ställa till med problem för vilket lag som helst.