Några gånger under onsdagens match i UEFA Super Cup, när Chelsea spelade som bäst och under långa stunder såg ut att springa ifrån Liverpool spelmässigt och målmässigt, hann jag med att fundera om detta var något Chelseas supportrar skulle komma att ångra. Bara några dagar tidigare hade ett betydligt mer ungdomligt Chelsea förlorat stort mot Man Utd. Här dominerade Chelsea matchbilden mot ett fundamentalt bättre fotbollslag med mer seniora spelare på planen.
Alla managers är i någon utsträckning resultatstyrda. Även om Frank Lampard har som vilja och intention att satsa mer på ungdomar så kommer sådana skillnader i prestation och resultat göra honom betydligt mer benägen att åtminstone när det kommer till de så kallade marginalbesluten välja seniora spelare framför yngre spelare. ”Är de bra nog så är de gamla nog” brukar vara mantrat och motivet för att satsa på ungdomar, men det är ett uttryck som naturligtvis kan slå åt båda håll.
Chelseas beslut att dels anställa Frank Lampard, dels rikta om klubbens prioritet mer mot egna, unga spelare, framställs på de flesta håll som ett medvetet strategiskt val, på vissa håll till och med som ett fundamentalt kulturellt skifte för hela klubben. Det går även att ”räkna hem” rent rationellt. Chelsea har inte längre som förut de överlägsna resurserna att konkurrera som vanligt. Dessutom är det en policy som är väldigt populär hos de egna supportrarna.
En annan fråga gnager däremot på samvetet: Kan det vara så att Chelseas ungdomspolicy är något de temporärt har tvingats till snarare än en avsiktlig, fullt medveten strategi eller kulturell förändring? Du kan så klart sminka en gris, men under sminket är det fortfarande en gris. Det kan vara lätt och kanske vackrare att beskriva att man inte har givits något egentligt val som en del av någon slags storslagen strategi. Lättare att ”sälja” klubben till spelare, supportrar med flera på det viset.
Den frågan leder till nästa fråga: Om det är så att Chelseas ungdomspolicy är något de temporärt har tvingats till, snarare än en avsiktlig strategi, vad talar i så fall för att denna policy inte ska visa sig vara just tillfällig? När Chelsea är befriade från de restriktioner som följer av deras transfer ban så kommer de rimligtvis återgå till att agera utifrån sina egna värderingar och prioriteringar. Om inte dessa värderingar har förändrats finns absolut inga skäl att tro att beteendet skulle förändras.
Men inte mycket pekar på att Chelseas värderingar faktiskt har förändrats i någon meningsfull utsträckning. Förmodligen hade Chelsea aldrig ens anställt Frank Lampard om inte på grund av sin transfer ban. Det var en illa dold hemlighet att flera i Chelseas ledning var tveksamma till anställningen, och att Chelsea approcherade flera andra, mer etablerade managernamn, som däremot var ovilliga att komma till Chelsea givet att de befann sig under ett transferförbud.
Givet att Chelsea påstår sig se detta transferförbud som något positivt så får man väl även konstatera att de i så fall ägnade en märklig mängd tid och energi på att försöka undvika det. Det är uppenbarligen ett transferförbud de helst av allt hade sluppit. Inget märkligt med det men det blir lite speciellt att framställa det på annat sätt. Sanningen är kanske att Chelsea blev rätt överraskade när de väl belades med ett transferförbud och innan dess såg vi inga stora spår av någon ny policy.
Där fanns innan transferförbudet inget särskilt som tydde på att spelare som nu lyfts fram som Chelseas nya ungdomskärna, spelare som Mason Mount, Reece James, Tammy Abraham, Fikayo Tomori med flera faktiskt planerades integreras i a-laget redan den här säsongen. För flera av dem var det inte ens aktuellt eller särskilt brådskande att förlänga deras kontrakt. Istället gav de flesta signalerna vid handen att fortsatta utlåningar var vad som stod på menyn för dessa spelare.
Frank Lampard har på något sätt setts eller framställts som någon slags borgenär för Chelseas ungdomspolicy. Och det är mycket möjligt att han är mer benägen än vad andra managers kanske hade varit i samma situation. Samtidigt hör det också till saken att Lampard innan han tackade ja till Chelsea sökte garantier från Roman Abramovich att när transferförbudet var över så skulle Chelsea återigen investera i spelartruppen. Man måste förmoda att utan sådana garantier hade Lampard inte tagit jobbet.
Nu vore det fånigt och onödigt onyanserat att föreställa sig att en ungdomspolicy skulle innebära att Chelsea aldrig mer skulle investera i spelartruppen eller köpa några nya spelare alls. Det är ju inte riktigt så det fungerar. Men det är också uppenbart att Frank Lampard inte ser den balans som han nu delvis tvingas arbeta med som önskvärd för honom på längre sikt. Inte heller Lampard ser alltså transferförbudet så odelat positivt som Chelseas supportrar gärna föreställer sig.
Och, som sagt, efter den gångna veckan är det kanske inte helt osannolikt att Frank Lampard även har börjat omvärdera sina laguttagningar. Det lag som ställdes ut mot Liverpool i Istanbul är kanske inte i första hand det lag som gör Chelseas supportrar mest lyckliga utifrån ett ungdomsperspektiv, men det var ett betydligt bättre rustat lag för Premier Leagues många utmaningar än det lag som för en vecka sedan ställdes ut på Old Trafford. Vi får se hur startelvan ser ut ikväll mot Leicester på Stamford Bridge.
Man måste däremot passa sig för att vara alltför cynisk. Även om Chelseas värderingar inte har förändrats i grunden, om vad vi ser i själva verket inte är någon grundläggande kulturförändring, så kan transferförbudet och den här säsongen ha det positiva med sig att det ger unga spelare från Chelseas ungdomsled ett bättre renommé internt, och att Chelsea fäster större tilltro till sådana spelare än vad de normalt sett har gjort förut, då de kanske i själva verket aldrig ens har övervägts på allvar.
Det är kanske inte riktigt den kulturrevolution som Chelsea har annonserat eller som Chelseas supportrar har sett fram emot. Men det vore ändå ett steg i den riktningen, om inte revolution så i alla fall evolution.