Det är ganska precis sex år sedan Alex Ferguson avgick som manager i Man Utd och i Premier League. Lik förbaskat tillskrivs han ännu ett rätt stort inflytande. Många ser Ole Gunnar Solskjaers anställning som Man Utds manager som föga mer än ett uttryck för Fergusons vilja. Och när Newcastle nu i helgen minst sagt överraskande slog Tottenham så var det tydligen efter att Steve Bruce haft ett telefonsamtal med Ferguson.
Nu är det kanske inte något särskilt märkligt med att Bruce ringer upp Ferguson, de har ju haft kontakt sedan länge. Inte heller är det särskilt troligt att Bruce fick några taktiska genidrag av Ferguson. Det var liksom inte några taktiska genidrag som faktiskt besegrade Tottenham, utan det var nog mest en fråga om disciplinerat försvarsspel i kombination med Tottenhams egen tröghet.
Hur som helst vann alltså Newcastle mot Tottenham, en vinst som onekligen gav Steve Bruce viktigt andrum som manager för Newcastle, ett jobb som han nyss kallade för Englands mest utsatta och bevakade uppdrag. Jag är övertygad om att han verkligen känner på det sättet, han har varit hårt kritiserad egentligen ända sedan han tog på sig jobbet, kanske till och med innan dess.
Bakgrunden till det är inte så komplicerad. Newcastles supportrar är djupt missnöjda med att Newcastle inte lyckades behålla Rafa Benitez, och ser Steve Bruce på samma gång som Mike Ashleys anställning och som ett rent ut sagt blekt substitut för Rafa Benitez, en manager som inte alls speglar den ambition de anser att klubben måste ha. Alltså börjar Steve Bruce med ett negativt förtroendekapital.
Vilket så klart kan tyckas orättvist, om man är Steve Bruce. Och på sätt och vis är det så klart orättvist, kanske inte i den utsträckning uppfattningen baseras på Bruces facit som manager genom åren, men orättvist i meningen att det så att säga avfärdar Bruce på förhand, utan att han faktiskt ges chansen att misslyckas först. Men det har så klart, och som sagt, sina politiska förklaringar.
Nu har jag å andra sidan skrivit alldeles tillräckligt om Newcastle, deras problem som klubb och Mike Ashleys eroderande ägande. Det finns inte mycket mer att säga om just den saken, åtminstone inte utan att upprepa sig, och det är helt enkelt som det är, till dess att det är på ett annat sätt. Däremot går det så klart att säga något om Newcastle som fotbollslag, och vad Steve Bruce kan göra för att bygga vidare på framgången.
Behåll backlinjen i dess grundform!
Newcastle har stundtals sett relativt förvirrade ut på planen, som om de inte riktigt har vetat hur de skulle spela. Steve Bruce har experimenterat med olika uppställningar, men det är inte riktigt läge att experimentera för mycket. Framför allt backlinjen måste Bruce låta jobba vidare som vanligt.
Rafa Benitez lämnade efter sig en tämligen bra backlinje, välorganiserad och med spelare som håller god kvalitet. Det är på den grunden som Steve Bruce nu måste bygga. Det är backlinjen som är Newcastles stora styrka, och det är sin styrka som Newcastle måste utnyttja, utan att kompromettera den i onödan.
Realism före romantik, funktion före form!
Det är lätt hänt, särskilt när man känner att man har supportrarna mot sig, att börja säga och göra saker som man tror att de vill höra. Föga förvånande började Bruce tidigt prata om att spela en mer offensiv fotboll, en fotboll som passade bättre ihop med Newcastle. Möjligen en kontrast till Rafa Benitez, möjligen ett sätt att bemöta kritiken mot sig själv.
Men de första matcherna har visat att Newcastle inte riktigt har verktygen för detta. Mot Tottenham fick Newcastle kanske hjälp på så vis att de var så nedtryckta att de inte gärna kunde spela offensivt. Newcastles supportrar stod inte bakom Benitez för att han spelade en så vacker, offensiv fotboll, utan för att han reflekterade deras hopp och ambition.
Utnyttja Joelinton och Miguel Almiron på rätt sätt!
Om backlinjen är Newcastles styrka så ser det tunnare ut framåt. Vilket gör det desto viktigare att Steve Bruce lyckas få ut maximalt från Newcastles två rekordvärvningar. Dels Miguel Almiron, mittfältaren som värvades dyrt i januari. Dels Joelinton, anfallaren som köptes för stora pengar i somras.
Mot Tottenham hittade Steve Bruce helt rätt med Miguel Almiron, som svarade för en väldigt bra match på mittfältet, en riktig arbetsmyra. Detta efter att ha hattat hit och dit med honom i de första matcherna. Joelinton, en ung sydamerikansk anfallare, måste Bruce coacha inte minst mentalt så att inte pressen tynger ned honom.
Skapa vi mot dem-kulturen!
Supportrarna är knappast på Steve Bruces sida. Risken är naturligtvis att spelarna inte är det heller, att de kom till klubben mycket tack vare Rafa Benitez exempelvis. På något sätt måste Bruce alltså hitta ett sätt att placera sig själv åtminstone på spelarnas sida. Och för att lyckas med det måste en gemensam fiende hittas.
Om telefonsamtalet med Alex Ferguson handlade om någonting så var det förmodligen just detta. Ingen var kanske så bra på detta som Ferguson. Men kritiken som nu riktas mot Newcastle, och mot Steve Bruce, avfärdandet av Newcastles chanser att hålla sig kvar i Premier League, måste nu användas som sätt att motivera och sluta samman spelarna.
Ingen tror på oss, vi ska minsann visa dem! Helt säkert känner Steve Bruce på det viset, och kan han få spelarna att känna på samma sätt, då har han åtminstone lyckats med greppet att få spelarna om inte ståendes bakom honom, så åtminstone enade mot samma mål och i samma riktning.
Ligacupen är kanske inte någon större prioritet för Steve Bruce för närvarande, han har onekligen större fiskar att fritera. Samtidigt vet vi att Ligacupen också kan fungera som förstärkare eller som förstörare av form och momentum. En förlust ikväll mot Leicester kan mycket väl sabba det momentum och goodwill som segern mot Tottenham gav.
En vinst mot Leicester ikväll på St James Park, den enda matchen i den andra omgången av Ligacupen mellan två Premier League-lag, kan däremot mycket väl höja humöret ytterligare runt Newcastle.