Cardiffs supportrar älskar sin Neil Warnock. Det går liksom inte att komma från den saken, hur mycket man än försöker. Och för all del med all rätt. Cardiff var en klubb i kaos under flera år, en klubb i krig med sig självt, men med Warnock som manager har ägare, spelare och supportrar i stort sett enats, och uppflyttningen till Premier League för två år sedan gjorde Warnock enormt uppskattad.
Så uppskattad i själva verket att när Cardiff förra säsongen åkte ur Premier League så sjöng supportrarna fortfarande hans namn under säsongens sista matcher, vilket nog får anses som rätt ovanligt ändå. Han var även den ende managern i de nedflyttade klubbarna förra säsongen att inte få sparken, eller ens vara särskilt nära att faktiskt få sparken. Förtroendet för honom var grundmurat.
Men en trög start på den här säsongen har fått missnöjet att börja bubbla. Två förluster, och endast sju poäng, på de fem första matcherna har placerat Cardiff på tabellens nedre halva, vilket varit särskilt tungt givet att Cardiff samtidigt inte heller har haft det tuffaste spelschemat inledningsvis. Förhoppningarna, kanske till och med förväntningarna, om att Cardiff skulle flyttas upp automatiskt igen har fått sig en knäck.
Inte blev det så klart bättre av att Cardiff i veckan förlorade med hela 0-3 hemma mot Luton Town i Ligacupen. Luton Town spelade i League Two för bara två år sedan men hade ändå 70% bollinnehav i den här matchen. Nu är cupspelet knappast Neil Warnocks prioritet, och har heller aldrig varit, men Cardiff har en stolt cuptradition, och ska man slänga bort cupspelet så gäller det självfallet att prestera i ligaspelet.
Ett liknande resonemang kan föras för Cardiffs sätt att spela fotboll. Neil Warnock har alltid förespråkat en mycket direkt fotboll, och han verkar ha blivit ännu mer direkt till den här säsongen. Cardiffs bollinnehav den här säsongen är anmärkningsvärd läsning. 44% mot Wigan, 37% mot Luton Town, 48% mot Reading, 39% mot Huddersfield, 40% mot Blackburn Rovers, och så nu alltså 30% mot Luton Town igen.
Inte ens i matcher där Cardiff ligger i underläge och tvingas jaga lyckas de alltså undvika att motståndarna dominerar bollinnehavet. Och en invändning mot Cardiffs spelstil är så klart att med så lite kontroll över bollinnehavet så tvingas de väldigt ofta just jaga matcherna, deras fotboll blir en reaktiv fotboll. Återigen, det är en fotboll som lättare kan accepteras när resultaten kommer, men när resultaten uteblir ökar snabbt missnöjet.
Ett genomgående problem som Cardiff brottas med är anfallsspelet. Få lag i Football League har på samma gång så många anfallare och ändå gör så få mål. Robert Glatzel, Omar Bogle, Isaac Vassell, Danny Ward och Gary Madine finns alla i klubben, men ändå har Cardiff bara lyckats göra sex mål på fem matcher, och gått mållösa från två av sina matcher. Kenneth Zohore var ett tungt tapp i somras.
Fotbollens variant på diskussionen om hönan eller ägget är huruvida detta beror på att laget helt enkelt inte skapar tillräckligt många och tillräckligt bra chanser, eller om det beror på att anfallarna är för dåliga på att ta chanserna tillvara. Svaret är rimligen i det här fallet att det beror på både och. Lagets anfallare har haft en svag start, nyförvärvet Robert Glatzel ännu inte kommit in i spelet, men lagets taktik hjälper inte precis heller.
Missnöjet runt Cardiff minskar så klart inte heller av att Swansea har gjort en så oväntat positiv start på säsongen, obesegrade efter fem omgångar och med fyra vinster på dessa fem matcher, tvåa i tabellen på samma poäng som Leeds, dessutom fortfarande kvar i Ligacupen, med ett underhållande spel som även producerar många chanser och mål offensivt. Detta ett lag som många trodde skulle riskera nedflyttning.
Kontrasten gör naturligtvis situationen desto jobbigare för Cardiffs supportrar. De har kunnat glädjas åt att se sig som Wales bästa lag de senaste ett-två åren, i konkurrens med deras bittra rival, men nu är den prestigen i högsta grad ifrågasatt. Alltså har det nu börjat mullra bland supportrarna och på läktarna, och röster har börjat höjas om Warnocks avgång som inte alls hördes i våras, men som hörs nu.
Nu är det självfallet fortfarande mycket tidigt på säsongen. Det har bara gått fem omgångar, och det kan vända väldigt snabbt, inte minst i en så väldigt jämn och oförutsägbar serie som EFL Championship. Cardiff möter exempelvis redan ikväll Fulham på hemmaplan, och en vinst där skulle teoretiskt kunna skicka Cardiff upp på playoff-plats, och där skulle de i så fall befinna sig under landslagsuppehållet.
Vilket väl inte vore så illa pinkat ändå av Cardiff. Lyckas man befinna sig på eller i alla fall runt playoff-platserna vid den här tidpunkten på säsongen så måste man säga ha skaffat sig en rätt god plattform för en lyckad säsong, om uppflyttning är målet. Normalt sett brukar man även prata om att det är först efter tio matcher av säsongen som det börjar bli möjligt att se tydliga mönster i lagets spel, prestation och resultat.
Fulham blir däremot en svår nöt att knäcka för Cardiff. Cardiffs bristande bollinnehav kan definitivt komma tillbaka och spöka för dem mot ett mycket bollsäkert Fulham, som även har den offensiva styrkan att göra livet riktigt svårt för Cardiff. Däremot hoppas Cardiff helt säkert själva kunna utnyttja Fulhams allt annat än bergssäkra backlinje. En vinst mot Fulham kan däremot svänga humöret helt bland Cardiffs supportrar.
En förlust riskerar däremot få ett bubblande missnöje att börja koka över.