Pateter. Det var vad de kallades i studentkåren, de som hade varit engagerade och kanske valda till någonting men som avslutat sina oftast ettåriga uppdrag men därefter ändå såg till att ha uppfattningar om det mesta som skedde och gjordes, stirrandes över axlarna på de som nu istället var utvalda att göra det jobb de själva tidigare hade. Av någon konstig anledning kom jag under gårdagen att tänka på det ordet.
Anledningen är inte så märklig. Det räckte med att öppna twitter igår och man hamnade mitt i ett rätt småttigt gräl mellan Michael Owen och Alan Shearer, onekligen två av den engelska fotbollens så kallade pateter. Två gamla engelska anfallarikoner, båda en stor del av Premier League-historien, båda väldigt framgångsrika, båda dessutom i högsta grad med som studioexperter i bubblan runt och babblet om Premier League.
Bakgrunden är Michael Owens nya biografi där han tar bladet ur munnen, eller i alla fall ger sin syn på sin tid med Newcastle och kanske framför allt den sista tiden i Newcastle för hans del. Han säger rent ut att mycket av vad han ser som skitsnacket om honom kommer från Alan Shearer, som var ställföreträdande manager under Owens sista säsong, med uppdraget att rädda Newcastle kvar i Premier League, som inte lyckades.
Owen spekulerar i att Alan Shearer som anställdes som folkets hjälte misslyckades men istället för att ta ett eget ansvar för den saken tycker det är lättare att gömma sig bakom att skylla på Owen. Fem förluster, två oavgjorda och en vinst på Newcastles sista åtta matcher tyder så klart på att Shearer inte alls fick någon ordning på Newcastle. Ändå är det så klart en anmärkningsvärd anklagelse.
Alan Shearer blev inte precis svaret skyldig. Han skickade ett klipp från en intervju som Michael Owen för något år sedan gjorde med BT Sport där Owen sade sig hata sina sista sex-sju år av karriären och bara väntade på att gå i pension, med den vassa kommentaren att det var väl fint när han hämtade hem £120,000 i veckan. Kanske inte helt uppriktigt då Owens fulla intervju med BT Sport satte Owens kommentarer i ett annat ljus.
På vilket Michael Owen mer än antydde att Alan Shearers lojalitet med Newcastle kanske inte var så äkta trots allt, då han 2004 enligt Owen gjorde allt för att bli såld till Liverpool sedan han blivit bänkad av Bobby Robson. Huruvida det är helt uppriktigt är väl kanske en aning tveksamt det också, då de flesta som var med på den tiden beskriver Shearers möjliga flytt till Liverpool på ett lite annat sätt.
Ungefär där verkade det hur som helst ta stopp. Två engelska anfallarikoner insåg kanske att om de fortsatte med de offentliga påhoppen så skulle egentligen ingen av dem gå ur striden som vinnare. Till sist går det naturligtvis inte att vinna sådana där diskussioner, utan man kommer som spelare bara att framstå som bitter och småaktig. Alan Shearer och Michael Owen gillar helt enkelt inte varandra, inte svårare än så.
Vad man kan säga är att Alan Shearer allmänt sett är mer omtyckt och ansedd som en sympatisk personlighet. Att Newcastles supportrar älskar Shearer mer är naturligtvis inte det minsta konstigt, Shearer är en levande legend i Newcastletröjan, som tackade nej till Man Utd för att återvända till Newcastle, och som stannade kvar där under många år och under en hel del svåra år.
Michael Owen hade kanske kunnat vara lika uppskattad han, men han har istället lyckats framställa sig på ett betydligt mindre sympatiskt sätt. Visst bidrar hans karriärval till den saken. 2004 när han lämnar Liverpool för Real Madrid för att kunna vinna titlar, självfallet något som kommer uppröra Liverpools rätt känsliga supportrar. Hans beteende under sin tid med Newcastle, där han sällan verkade intresserad av att spela för klubben.
Lägg därtill Owens beslut att efter åren med Newcastle plötsligt skriva på för Man Utd, ett beslut som sannerligen inte gladde Liverpools supportrar det heller. Efter karriärens slut har Owen å sin sida vandrat en tämligen slak lina på vilken han på samma gång försöker charma både Liverpools supportrar och Man Utds supportrar. Det säger lite sig självt att den balansgången kan vara rätt svår att hålla upprätt.
Även i rollen som studioexpert ger Alan Shearer ett mer fördelaktigt intryck. Möjligen behjälpt av att befinna sig i en socialt mer avslappnad BBC-miljö tillsammans med Gary Lineker. Men utan att Shearer på något sätt är någon överdrivet researchad expert, vissa skulle säga tvärtom, så verkar han ändå bättre påläst och framför allt mer engagerad i sitt ämne än Michael Owen, som tvärtom ofta ger ett ytligt och ointresserat intryck.
Intrycken kan alltid luras. Och man kan till viss del förstå Michael Owens större behov av att vilja ställa saker till rätta, och ge sin sida av saken, givet att han nog är den som upplever sig kritiserad och ifrågasatt, inte riktigt uppskattad för den spelare han ändå var under många år. Precis som det är lätt att tänka sig att denna tuffare kritik i sin tur har fått Owen att vända taggarna utåt i högre grad, och därmed framstå mer osympatisk.
Michael Owen har nog gjort en hel del misstag under sin karriär, kanske även misstag som han själv ångrar i efterhand. Även om han verkar dela den här hos engelska fotbollsspelare av den där generationen rätt märkliga föreställningen att det är ett tecken på svaghet att gå med på att man ångrar något alls man gjort; hur korkat något än har visat sig vara i efterhand så repeterar de ändå bara ”no regrets”.
Dessa misstag formar vår uppfattning av honom. Men det är lätt att låta misstagen definiera helheten, och lätt att avfärda allting Owen säger bara för att vi inte tycker att han är särskilt sympatisk. Vilket mycket väl riskerar leda tankarna helt fel. Det är helt säkert inte exakt så som Michael Owen säger. Men allting Owen säger är inte fel, och exakt så som Alan Shearer säger att det är behöver det inte heller vara.
Men sättet som åsikterna framförs på just nu är så klart tämligen patetiskt.