Det var en fin sommar för damfotbollen generellt, och kanske engelsk damfotboll specifikt. VM blev en såväl sportslig som publikmässig succé, TV-siffrorna högre än väntat, Englands damer gjorde ungefär som herrarna året innan och gick till semifinal utan att ändå riktigt imponera. Om VM blev den revolution det pratades om på förhand är en aning oklart men intresset för damfotboll står i vilket fall som helst på sin topp.
Farhågan måste rimligtvis vara att ett historiskt mönster för damfotbollen inte går att komma ifrån. Nämligen att intresset i stort sett alltid är stort när t ex ett VM spelas, när inget annat konkurrerar om uppmärksamheten och bredden tittar som alltid tittar för att det egna landslaget spelar ett mästerskap mer än för att det är just damfotboll, men att detta intresse därefter inte alls översätts till klubbfotbollens vardag.
Engelsk damfotboll har ändå gjort sitt allra bästa för att ta tillvara den plattform som VM gav dem och boosta intresset också för klubbfotbollen. FA:s Women’s Super League fick under sommaren en sponsor som ger ligan nya ekonomiska möjligheter, och fler spelare bättre förutsättningar att spela fotboll på heltid. Att Man Utd skaffade sig ett damlag verkar också ha höjt i alla fall det mediala intresset, så om det hade jag faktiskt lite fel.
Men den engelska superligan har faktiskt varit mer systematiska än så. Ligapremiären är förlagd just till den här helgen, när herrarnas klubbfotboll är på landslagsuppehåll, och dessutom har en ligapremiär planerats utöver det vanliga. Vi ser exempelvis tre derbyn redan i premiäromgången. Man City möter Man Utd, Chelsea möter Tottenham, och Arsenal möter West Ham. Naturligtvis ingen tillfällighet.
Vi kommer inte bara få se dessa derbyn, utan de spelas även på klubbarnas huvudarenor. Manchesterderbyt tar sig in på Etihad och matchen mellan Chelsea och Tottenham spelas på Stamford Bridge. Förhoppningen är alltså att starta säsongen med fest, gamman och publiksuccér. Och får man många som kommer på dessa matcher är det inte omöjligt att rutiner skapas som får fler att bli mer benägna att gå på damfotboll regelbundet.
Högt spelat men ambitionen och visionen är den rätta. Damfotbollen generellt har genom åren, och delvis fortfarande, fokuserat lite för mycket på one-offs när det snarare är nödvändigt att bygga upp ”produkten” från grunden och göra den till en naturlig del av vardagen. Vilket självfallet är betydligt svårare och kräver en mycket större uthållighet organisatoriskt och finansiellt.
Favoriterna
Arsenal. Fullständigt överlägsna förra säsongen, mer eller mindre motsvarigheten till Man City förrförra säsongen. Vann 18 av 20 matcher under säsongen, med ett målsnitt över tre mål per match jämfört med bara något över 0,5 insläppta mål per match. Arsenal är tillbaka på toppen efter att ha vunnit nio raka ligatitlar mellan 2004 och 2012, men med fem svaga år bakom sig. Har holländska anfallsstjärnan Vivianne Miedema i laget. Kan inte förväntas vara lika överlägsna den här säsongen, ska bland annat spela i Champions League också den här säsongen, men måste ses som rätt tydliga favoriter.
Utmanarna
Chelsea. Hade en riktig mellansäsong förra säsongen när laget dels tappat ett par viktiga spelare, dels hade att brottas med en del personliga problem för lagets manager Emma Hayes och några av lagets spelare. Framför allt fick Chelsea en väldigt dålig start på förra säsongen. Den här säsongen ser förutsättningarna bättre ut för Chelsea, som helt säkert kommer vara bättre och vara bättre från start. Lagets kreativa stjärna är Ji So-Yun på mittfältet. Förra säsongens semifinalist i Champions League kommer helt säkert sakna att spela i Champions League den här säsongen, men det kan vara till deras fördel i ligaspelet precis som för Arsenal förra säsongen.
Man City. Kiera Walsh, Ellen White, Lee Geum-Min, Man City saknar inte spelare som kan täcka upp tappet av Nikita Parris inför den här säsongen. Man City hade en blandad säsong förra säsongen, med två cuptitlar samtidigt som de tappade ligan till Arsenal samt till sin besvikelse åkte ut redan i sextondelsfinalen i Champions League mot Atlético Madrid. Ambitionerna är rimligtvis högre den här säsongen, men måste i så fall visa framsteg jämfört med några med deras mått mätt relativt syrefattiga säsonger. Kommer garanterat utmana i toppen av tabellen.
Man Utd. Väldigt svårt att säga var Man Utd egentligen befinner sig kvalitetsmässigt. Att de som nybildat lag förra säsongen skulle vinna Championship var mest en formalitet och något som skulle ge dem tid att förbereda sig för Super League. Å ena sidan har man tappat lagkaptenen Alex Greenwood men å andra sidan ersatt henne med den holländska mittfältaren Jackie Groenen och försvararen Abbie McManus från Man City, samt för övrigt även Lotta Öqvist från Hammarby. Måste visa att de nu är redo för Super League. Kan möjligen tillskrivas större chanser på grund av sitt namn, men får betraktas som en outsider i toppen av tabellen och en av de två Champions League-platserna.
Förutsättningarna finns för en bra och spännande säsong i FA Women’s Super League. Och det känns som att det behövs. Viktigt att den engelska damfotbollen följer upp det breda intresset direkt efter VM med en bra säsong för de engelska klubblagen, både inhemskt och i Europa.