The David Cameron Derby! Möjligen en aning uttjatat men i dessa dagar när den förre brittiske premiärministern, den främst skyldige till Brexit-fiaskot, kommer ut med sin egen biografi i ett uppenbart sätt att tjäna stålar och skriva sitt eget eftermäle så skadar det så klart aldrig att påminna sig om när Cameron inte lyckades komma ihåg om det var Aston Villa eller West Ham han höll på som supporter.
Båda är ju claret-and-blue gubevars!
Måndagsmatcher är alltid lite speciella, oftast på ett positivt sätt. Mörkret har lagt sig över arenan, flodljusen strålar, och det blir en alldeles speciell stämning på läktarna. Och när två klassiska engelska storklubbar i form av Aston Villa och West Ham drabbar samman, så kan det bli något alldeles extra. På många sätt betydligt mer intressant att få se en sådan match än Chelsea eller Man City mot valfritt lag på nedre halvan.
Jack Grealish kan med all rätt hyllas för att ha tagit Aston Villa till Premier League, i alla fall ha varit den enskilt största orsaken till att Aston Villa nu spelar i Premier League. Men i Premier League har han åtminstone så här långt haft det betydligt tyngre. Ett olyckligt misstag mot Tottenham gav dem vinsten, följt av att domaren ansåg att han filmade mot Crystal Palace vilket fick Henri Lansburys kvitteringsmål bortdömt.
Olyckliga omständigheter kan tyckas, vilket även kan sägas ha präglat Aston Villas start på säsongen som helhet, med en vinst och tre förluster på de fyra första matcherna, en start som spelmässigt borde ha genererat fler poäng till Aston Villa. Samtidigt knappast något att drabbas av panik för, vare sig för Aston Villa eller för Jack Grealish. Man måste ge sig själva tid och utrymme att växa in i Premier League.
Annat läge är det kanske för West Ham, om vilka jag har skrivit alldeles för lite inför och under inledningen på säsongen. Ett West Ham som om de skulle vinna ikväll har tagit lika många poäng på sina fem första matcher som Man City. Ett West Ham som snabbt har fått fart på sin £40m-anfallarvärvning i Sebastien Haller. Ett West Ham som rimligtvis siktar på de europeiska cupplatserna den här säsongen.
Offensivt har West Ham en rikigt stark besättning av spelare. Utöver redan nämnde Haller, som gjort tre mål på sina fyra första matcher, så är Manuel Lanzini tillbaka och producerar målchanser i en omfattning som endast Kevin De Bruyne överträffar. Vid sidan av dem måste självfallet Felipe Anderson, Pablo Fornals, Andriy Yarmolenko och Michail Antonio nämnas. En på pappret närmast fantastisk bredd och kvalitet för West Ham.
Mittfältet går inte av för hackor det heller. Declan Rice börjar växa ut till en av ligans bästa defensiva mittfältare och bredvid honom verkar klubbikonen Mark Noble ha hittat en nytändning. Även backlinjen, med spelare som Issa Diop, Angelo Ogbonna och Fabian Balbuena, med Lukasz Fabianski bakom dem i målet, är en backlinje som på pappret känns märkvärdigt stark för ett lag som West Ham.
Mario Husillos, tillsammans med Manuel Pellegrini, har onekligen haft en väldigt stor betydelse för West Ham i sin roll som director of football. Ännu ett exempel på hur ett smartare sätt att arbeta har gjort flertalet engelska klubbar starkare.
Men fotboll spelas på gräs, inte på papper! Offensivt har West Ham presterat så bra som man kan förvänta sig, men defensivt har West Ham sett betydligt skakigare ut. Faktum är att inget lag i Premier League släpper till lika många chanser som West Ham, eller har ett sämre expected goals-facit gällande insläppta mål, hela nio mål på fyra matcher vilket alltså motsvarar en bra bit över två insläppta mål per match.
Nu förlorade West Ham förvisso med 0-5 mot Man City i ligapremiären, och det vore nog frestande att tänka sig att den förlusten förklarar en stor del av detta. Men matchen mot Man City förklarar bara en tredjedel av West Hams förväntat antal insläppta mål, och West Ham var förväntade att släppa in nästan två mål per match också mot Brighton, Watford och Norwich. Vilket självfallet inte är bra nog.
En förklaring går att finna i Manuel Pellegrinis spelidé, eller möjligen bristen på tydlighet i denna spelidé. West Ham verkar nämligen märkligt oklara med om de ska falla tillbaka i planen och försvara sig lågt, eller om de istället ska försöka pressa högt. Istället blir de stuck in the middle mellan dessa båda alternativ. De gör båda sakerna halvdant istället för att göra en av dem riktigt bra.
Konsekvensen blir att West Hams mittfält lätt blir bortspelat och motståndarna får lätt att hitta ytor på och bakom West Hams mittfält, när West Hams spelare lämnar positioner och försöker pressa utan att egentligen riktigt pressa. Vilket i sin tur har gett motståndet stora ytor framför West Hams backlinje och därmed självfallet möjligheten att utmana och skada denna backlinje i hög utsträckning. Man får många chanser mot West Ham.
Detta är något West Ham måste åtgärda under säsongen, helst snarast, om de faktiskt ska kunna utmana om de europeiska cupplatserna. Deras sju poäng hittills är snarast att betrakta som en poängskörd i överkant för dem och den enda rimliga slutsatsen är att detta inte kommer vara hållbart över längre tid. Manuel Pellegrini, känd för sin defensiva disciplin med Villarreal, måste välja en taktik och kommunicera den klart och tydligt.
Ett öppet och möjligen oorganiserat West Ham-mittfält låter å andra sidan som godis för Jack Grealish, som hemma på Villa Park ikväll helt säkert hoppas på den där matchen som verkligen och på fullt allvar får säsongen att kicka igång för honom. Helt säkert är det något som också Aston Villa och Holte End hoppas på.