Backa bandet någonstans mellan 10-15 år och Chelsea mot Liverpool var förmodligen det hetaste rivalmötet i engelsk fotboll, åtminstone vid sidan av rena derbyn och vars hetta motiveras därav. Arsenal mot Man Utd hade börjat falna, dels efter några år av omstart i Man Utd, dels efter vad som visade sig vara starten på Arsenals långa förfall. Det stora dramat gick nu att hitta i dessa matcher på Stamford Bridge och på Anfield.
Det vore fel att säga att dessa matcher har riktigt samma glöd nu som då. Det vore rätt osannolikt, Chelsea har helt enkelt inte den positionen i engelsk fotboll just nu och den direkta konkurrensen står inte specifikt mellan dessa båda klubbar på samma sätt. Men lika fel vore att säga att rivaliteten inte finns kvar. Dels eftersom det är ett topp sex-möte vars betydelse därmed är givet. Dels eftersom gammal fiendskap sällan glöms.
Något osökt kom jag att tänka på just den saken när jag läste Tony Evans artikel i Independent inför matchen. Det var en lite lustig artikel på sitt sätt, av en person jag normalt sett brukar gilla att läsa. Ty så skulle man ungefär kunna sammanfatta denna artikel som att Evans försöker visa hur oviktig den här rivaliteten är nu genom en lång, och ärligt talat rätt Liverpoolvinklad, historieskrivning om just denna rivalitet.
https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/chelsea-liverpool-premier-league-preview-rivalry-frank-lampard-jurgen-klopp-a9113221.html
Segrarna skriver historien brukar det sägas. Och i den mening man just nu kan beskriva Liverpool som segrarna, åtminstone då de här och nu är det bästa laget i bäst position, så framstår detta mest som ett försök till vinnarkrönika. Rivaliteten var ju rätt ensidig menar Evans, egentligen var det mest Chelsea som brydde sig, rivaliteten är ju så passé, nu bryr sig Liverpool om större saker minsann, de vanliga anspelningarna på Chelseas ”historia”.
Varför över huvud taget försöka skriva en vinnarkrönika om en rivalitet man menar inte längre är aktuell, eller när den var aktuell ens inte var särskilt ömsesidig?! Som sagt, det blir snabbt ett case där orden säger en sak men handlingen, det vill säga att man över huvud taget väljer att prata om saken, säger en helt annan. Den direkta konkurrensen är inte exakt samma nu som då, men rivaliteten finns kvar där, liksom förbittringen.
Både Chelsea och Liverpool kommer från europeiska förluster under veckan. För Liverpool handlar det om den första förlusten för säsongen, om vi inte räknar Community Shield, och en blipp i vad som annars varit en för dem strålande säsongsinledning. För Chelsea var det snarare en del i ett mönster och en fortsättning på vad som varit en skakig och en allt annat än stark inledning vare sig på säsongen eller för Frank Lampard.
Det har pratats en del efter förra helgen, och Man Citys oväntade förlust mot Norwich, om att ligan skulle vara avgjord. Det har till och med skrivits en artikel om att om Premier League vore så bra så vore inte ligan avgjord redan i september. Detta är naturligtvis hästskräp. Ligan är långt ifrån avgjord. Liverpool hade en större ledning än så här mycket längre in på förra säsongen. Någon måtta får det vara på dumheterna.
Fem poäng skiljer Liverpool från Man City. Allt annat än tre poäng för Man City hemma mot Watford vore självfallet att betrakta som en väldig överraskning. Skulle Liverpool förlora borta mot Chelsea, vilket naturligtvis inte på något sätt kan sägas ligga utanför menyn av troliga utfall, så är Liverpools försprång reducerat till två poäng. Hastigt och lustigt vore i så fall ligan allt annat än ”avgjord” igen.
Chelsea vill självfallet vinna kvällens match för sin egen skull, för att det vore stor hjälp för dem i tabellen. Men stämningen på Stamford Bridge kommer vara elektrisk och skulle Chelsea kunna nypa poäng av Liverpool och minska deras chanser att vinna ligatiteln så är det något Chelseas supportrar naturligtvis kommer att värdera högt. Rivaliteten kanske inte är lika stekhet som den en gång var, men den är långt ifrån glömd.
Liverpool vill naturligtvis vinna kvällens match, och undvika tappade poäng för sin egen skull, för att det vore stor hjälp för dem i tabellen. Men skulle de förlora poäng mot just Chelsea, just på Stamford Bridge, så kommer det svida lite extra även av den anledningen, att man lät just den gamla fienden utdela ett sårande slag. Rivaliteten kanske inte är lika stekhet som den en gång var, men den är långt ifrån glömd.
Man brukar säga att det VM som låg närmast sin tionde födelsedag är det VM man alltid kommer komma ihåg som bäst. Eller att den spelare som var bäst i världen när man var tio år är den spelare man själv kommer anse vara bäst. Någonstans tänker jag att det är lite på samma sätt med rivaliteter, att den rivalitet man så att säga ”växte upp med” alltid kommer leva kvar lite extra, oavsett hur konkurrensen utvecklar sig därefter.
Av det skälet kommer det alltid vara en liten extra tagg i matcherna mellan Arsenal och Man Utd exempelvis, eftersom dessa båda klubbar låg så tätt i luven på varandra under ett rätt stort antal år, även fastän det inte egentligen finns några större skäl till det. Och detsamma kan naturligtvis sägas om Chelsea och Liverpool, två klubbar som låg i luven rejält på varandra, och där det alltid finns en extra liten tagg i matcherna.
Tony Evans föresatte sig möjligen att hävda att den taggen nu var bortryckt ur lejonets tass. Vad Tony Evans faktiskt gjorde var nog istället mer att trycka den taggen ännu lite djupare in i tassen och hoppades att lejonet inget skulle märka.
:::
På tal om matcher med tagg i – West Ham mot Man Utd brukar alltid kunna bli lite stingsliga historier.
:::
Känns som att matchen på Selhurst Park är riktigt viktig, både för Crystal Palace och för Wolves.
:::
Norwich fick sitt ”Resultat” mot Man City senast. Sheffield United tog sitt ”Resultat” mot Chelsea. Känns som att Aston Villa fortfarande jagar sitt ”Resultat”. Det var nära redan mot Tottenham i första omgången. Kommer det ikväll mot Arsenal?