Frågan är inte om Ole-Gunnar Solskjaer får sparken, endast när

Utan denna inledande succé är det ytterst osannolikt att Solskjaer hade varit Man Utds manager efter säsongens slut. Och hur man än vrider och vänder på saken så är det inte så en modern storklubb faktiskt ska fungera. Succén var samtidigt påtagligt tillfällig, där spelet möjligen såg bättre ut men inte därför övertygande, och där resultaten långt ifrån alltid faktiskt speglade matchbilden.

Redan från start var det ganska klart att Ole-Gunnar Solskjaers främsta styrka som Man Utds manager var att han inte var José Mourinho. Åtminstone i relation till spelarna, som verkade spela med en lätthet de dittills inte visat upp på över ett år. Solskjaer satte ett gladare ansikte på Man Utd. Men, utan mer substans under ytan än så, kommer någon sådan effekt aldrig kunna bli något mer än just kortsiktig och tillfällig.

När Man Utd först anställde Solskjaer temporärt så sades det att det enbart var en fråga om så kallad nostalgi. Vilket är en grov förenkling. Där fanns flera andra skäl varför man då vände sig till Solskjaer. Inte många andra bättre alternativ fanns tillgängliga under säsongen, Solskjaer kände till klubben, Solskjaer hade en positiv relation till flera av lagets viktigaste spelare och så vidare.

Men det där är naturligtvis argument för Solskjaer som manager just på kort sikt. På längre sikt krävs även andra egenskaper av en manager, såsom exempelvis förmåga till långsiktig planering, taktiskt tänkande, att hantera en spelartrupp såväl fysiskt som mentalt över en hel säsong, planera och genomföra ett transferfönster, och så vidare. På dessa punkter är och var Solskjaers meriter och kvalifikationer tveksamma.

Vad var det då som fick Man Utd att anställa Ole-Gunnar Solskjaer också på lång sikt, eller så lång sikt som fotbollen nu någonsin kan erbjuda? De inledande resultaten så klart, Solskjaer fick Man Utd att känna sig bra igen vilket de förväxlade med att faktiskt vara bra. Här fanns kanske även en släng just av den där nostalgin folk först pratade om. Det blev dessutom politiskt väldigt svårt att göra något annat än att anställa Solskjaer.

Man undrar någonstans om Man Utds ledning möjligen hoppades att Solskjaer skulle misslyckas, så att de skulle därifrån kunna stryka det alternativet från dagordningen. Eller åtminstone att han inte skulle ha lyckats riktigt så bra som han först gjorde. I vilket fall som helst är det naturligtvis inte så en fungerande storklubb ska fungera, där den låter sig styras av dagliga händelser istället för att själv mer aktivt styra dessa händelser.

Återigen befinner sig Man Utd därför i den besvärliga situationen att behöva bestämma sig för att sparka eller inte sparka en manager. Resultaten är helt klart så besvärande för närvarande att beslutet ofrånkomligen blir aktuellt. Hittills verkar klubben beredd att surra fast sig vid masten av sitt tidigare beslut, antingen för att de är mer långsiktiga än oss andra, eller för att de ännu inte är beredda att medge sitt misstag.

Bland media och supportrar existerar mer delade meningar. Där finns det klassiska temat att ”vad Man Utd måste göra nu är att behålla sin manager”, det vill säga det minst sagt engelska temat som ser det som ett misslyckande att sparka managers och ett egenvärde i att behålla dem, utan någon som helst faktisk indikation på att Solskjaer faktiskt är rätt manager att behålla.

Det finns de som försvarar Ole-Gunnar Solskjaer med att man nu ser en helt annan plan med Man Utd än man gjorde förut, både taktiskt på planen och på transfermarknaden utanför planen. Vilket framstår som något önsketänkande. Håller vi oss till planen så består i så fall den planen av inte så mycket mer än att satsa på kontringsfotboll med snabba omställningar utan boll, vilket ensamt inte är mycket till plan.

Utanför planen, det vill säga på transfermarknaden, så verkar den enda indikationen på någon sådan plan rent konkret vara att Man Utd den här sommaren inte gick i den trots allt rätt uppenbara fällan att värva Paulo Dybala. Och det måste man väl säga, att om det enda kravet för att anses ha en plan är att inte värva Dybala, då har man inte särskilt höga krav på sin planering.

Men managerfrågan i Man Utd riskerar alltid vara en red herring. Vem som är manager i Man Utd är, som de senaste fem-sex åren ofrånkomligen visat, långt ifrån det enda eller ens det största problemet i Man Utd. Klubbens organisation och ledarskap, dess struktur och kultur, är vefullt otillräcklig. Oavsett vem som än är Man Utds manager så kommer denne någon inte kunna lyckas i sitt jobb under dessa förutsättningar.

Samtidigt är det kanske inte det mest övertygande argumentet för en manager, att denne åtminstone inte är klubbens största problem. Och känslan är svår att komma ifrån att det just nu bästa och kanske enda argumentet mot att ge Ole-Gunnar Solskjaer sparken är att det allt annat lika, under exakt samma förutsättningar, är svårt för att inte säga omöjligt att se vilken manager i världen som istället skulle lyckas där alla andra misslyckats.

Detta är självfallet också invändningen mot alla som nu ensidigt trumpetar ut åsikten att Ole-Gunnar Solskjaer med argumentet att han inte är rätt manager för Man Utd. Nej, det kanske han inte är. Rätt mycket talar i själva verket för att han inte är det, och kanske aldrig var det. Men i stort sett ingen vågar sticka ut hakan och säga vem som i så fall istället vore rätt manager för Man Utd, eftersom svaren inte är så enkla och de vet det.

Att vi inte vet vem som vore rätt manager istället är inte heller ett särskilt övertygande argument för att Ole-Gunnar Solskjaer är rätt manager för Man Utd. Däremot kan det mycket väl vara anledningen till att Solskjaer inte kommer få sparken på ett tag. Solskjaer anställdes som en tillfällig lösning på ett akut problem. Istället har Solskjaer blivit ännu ett temporärt uttryck för ett permanent problem.

Den enda frågan är hur temporär. Frågan är rent realistiskt inte om Ole-Gunnar Solskjaer kommer få sparken, endast när.