Om det finns en marknad så kommer någon ofrånkomligen också hitta på en produkt att försöka sälja till denna marknad. Om det finns tillräckligt många som är intresserade av att lyssna så kommer där alltid finnas de som är villiga att säga vad de vill höra. Av någon anledning började jag tänka i de banorna mot slutet av veckan när en ny runda av rykten om ett stundande uppköp av Newcastle började snurra i media.
Vad gäller uppköp av Newcastle har det nu varit så många falska alarm att det är omöjligt att vid varje ny runda undvika den spontana och omedelbara cyniska reaktionen att det bara kan vara ytterligare skitsnack. Ännu ett exempel på media som mer eller mindre med avsikt gör en höna av en fjäder, ett berg av en grushög. Eller, om man är så lagd, så undrar man vad Mike Ashley har för anledning att bedrägligt lyfta på kjolen och visa benen den här gången.
Den här gången var det Peter Kenyon, den gamle räven, som tydligen var på väg att köpa Newcastle för den runda summan om £300m. Igen ska sägas, för Kenyon har nämligen varit ett av namnen på väg att köpa Newcastle förut. Det blev inte av den gången och det finns egentligen ännu mindre skäl att tro att det skulle bli av den här gången. Till att börja med så var de rapporterade ekonomiska villkoren i det lägsta laget.
Mest parodiskt blev det kanske när det började pratas om en 46-sidig broschyr som Peter Kenyon tagit fram som en slags pitch för sitt köp av Newcastle. Många såg detta som ett tecken på seriositet och allvar. Det vill säga fram till dess att någon uppmärksam själ såg till att upptäcka att det var exakt samma broschyr som förra gången, med bilder på gamla spelare, och i praktiken den enda förändringen som gjorts var att köra Control-F och byta ut Rafa Benitez mot Steve Bruce.
Vilket inte minst fick den lite lustiga effekten att broschyren började prata om Steve Bruce som en manager med ”oöverträffad framgång i Europa”.
Något som möjligen inte strök Steve Bruce medhårs. Just absurditeten i felaktigheten blåste nytt liv i en jämförelse han försökt komma ifrån. Att på annat sätt förklara hans olika utbrott under veckoslutet, där han först reagerade minst sagt stingsligt på prat om ett eventuellt uppköp, och därefter något bisarrt prata om att Newcastle under honom skulle spela en bättre fotboll än under Rafa Benitez, låter sig inte riktigt göras. Bruces meriter gällande vacker fotboll är inte precis omfattande.
Tvärtom är väl det där något som managers brukar säga när de känner sig pressade och ifrågasatta, och kanske osäkra på sin position, vilket väl Steve Bruce rimligtvis borde göra om det finns ens en liten chans till ett uppköp och nya ägare. Om man väljer att se på saken utifrån det perspektivet så andas väl knappast Peter Kenyons broschyrfadäs att man fäster någon särskilt större vikt vid eller förtroende till Steve Bruce.
Men nu är jag väl nästan där igen och har mer eller mindre börjat prata som om ett uppköp av Newcastle faktiskt vore på gång. Jag borde rimligtvis veta bättre. Vad man möjligtvis borde kunna säga att det faktum att Peter Kenyon har varit med i leken förut, det faktum att broschyren åtminstone har blivit uppdaterad, åtminstone måste signalera att där finns ett intresse som inte helt och hållet har dött ut.
Vad som är så frestande med alla dessa rykten och storys om uppköp är att utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv så är de fullständigt rationella. Många olika analytiker och kloka bedömare har påpekat hur undervärderade Newcastle är och hur Newcastle är den engelska klubb med störst skillnad mellan prestation och potential. Den som vill köpa en engelsk klubb hoppas naturligtvis att klubben snabbt kommer öka i värde, och ingen klubb har sådan potential till värdeökning som Newcastle.
En väldigt vanlig jämförelse är med Tottenham, som för 15 år sedan var värderade till någonstans mellan £200-250, samtidigt som Newcastle var värderade någonstans mellan £300-350m. Nu, alltså 15 år senare, är Tottenham istället värderade till cirka £1,300m och Newcastle har sjunkit i värde till någonstans runt £300m. Där har vi utan omsvep Mike Ashleys ägarskap uttryckt i sin mycket brutala finansiella och fotbollsmässiga verklighet.
Ambitionen med Newcastle framgent känns realistisk för de potentiella nya ägarna, som pratar om att väcka liv i ett ikoniskt varumärke inom engelsk fotboll, göra Newcastle till en klubb på hög europeisk nivå och etablera dem som en av de tio största och bästa klubbarna i England. Man skulle utan att höja ett ögonbryn kunna säga att detta är en nivå Newcastle ”ska” kunna hålla, och oavsett Mike Ashleys tramsiga retorik om Man City så är det också allt vad Newcastles supportrar har begärt.
Det är inte svårt att förstå den skepsis som trots allt finns kring alla sådana här storys om uppköp av Newcastle. Mike Ashley har vid flera tillfällen använt sig av just sådana storys för att hantera besvärliga situationer, som exempelvis Rafa Benitez avgång i somras, genom att dingla något spännande framför ögonen på supportrar och media. Ashleys faktiska vilja att sälja Newcastle har även ifrågasatts, då klubben är mycket värd för honom som marknadsföringskanal för sin stora sportkedja.
Vill man invända mot detta i nuläget skulle man möjligen kunna hävda att nu kanske för första gången har Mike Ashley fått vad som framstår som ett seriöst bud på klubben, att besvären som uppstod i somras har resulterat i lägre publiksiffror än någonsin tidigare på St James’ Park vilket påverkar både klubbens varumärke och bottom-line, samt att hotet om nedflyttning faktiskt är i högsta grad seriöst.
Vi känner nog alla till fabeln om pojken och vargen. Det vill säga berättelsen om pojken som vallade fåren och som liksom för skojs skull om och om igen slog larm om att vargen kommer och äter upp fåren. Byborna kommer springande och upptäcker att där fanns ingen varg, bara en pojke som hade väldigt roligt åt sig själv. Till sist, en dag, kommer faktiskt vargen och när pojken då slår larm så kommer inga bybor rusande, eftersom de tröttnat på att bli lurade. Vargen åt upp fåren.
Newcastle befinner sig i något av samma situation. Vi har tröttnat på att bli lurade av falska larm om uppköp. Men värt att komma ihåg från den där fabeln även om det inte är vad som brukar lyftas fram som poängen med den är att till sist så visade sig faktiskt den där vargen vara verklighet, även om ingen trodde det just då.