Premier League har sett få så intensiva och hetlevrade rivaliteter före denna, även om vi tittar bakåt i tiden innan Premier League tog sitt nya namn. Efteråt har nya rivaliteter kommit och gått utan att riktigt kunna leva upp till det. Man City och Liverpool har sin potential, men känslan är att Pep Guardiola och Jürgen Klopp är alldeles för PR-styrda och medialt tränade för att kunna nå upp till samma nivå ens om de försökte.
Sådana bestyr besvärade aldrig riktigt Arsene Wenger och Alex Ferguson, som piskade upp en sådan frenesi runt denna rivalitet att matcher mellan dessa båda klubbar blev till nationell angelägenhet, och förbund och myndigheter många gånger fick gå in och hälla kallt vatten på de överhettade reglagen, bokstavligt talat för säkerhets skull. Att prata om krig är uttjatat inom fotbollen, men detta var så nära det gick att komma i England.
Hade kvällens match spelats på den tiden hade tiden stått stilla nu, dagen liksom fryst i sitt läge i orkanens öga väntandes den annalkande stormen. Nu tjänar kvällens match kanske mest som en slags påminnelse om hur djupt dessa båda klubbar har sjunkit, och hur mycket bättre vi egentligen måste kunna förvänta oss att både Arsenal och Man Utd ska kunna vara än vad de nu faktiskt är.
Ändå finns där så klart fortfarande den där kittlande känslan i maggropen kvar varje gång Arsenal och Man Utd möts. Det kommer ta lång tid innan den känslan försvinner, om den någonsin försvinner. En historisk känsla av storhet och signifikans, även om den moderna betydelsen är mer blygsam. En match som gått från två klubbar som slogs om ligatitlar till att i bästa fall ta sig till Champions League.
En rivalitet som gjorde många konkreta avtryck både på och utanför planen. På planen hade båda lagen sina respektive triumfer. Arsenal som säkrade ligatiteln på Old Trafford för drygt 17 år sedan, Man Utd som besegrade Arsenal i FA-cupsemifinalen på väg mot sin Treble samt gjorde slut på Arsenals obesegrade svit en handfull år därefter. Men det är de största avtrycken utanför planen eller själva matchsituationen denna lista tar upp.
Dessa är de fem enligt mig största bullren mellan Arsenal och Man Utd under en tid när Premier League fortfarande var ungt.
(5) Antifotboll och taktisk reträtt
Bitterheten mellan de båda klubbarna levde vidare under några år även sedan dess att Arsenal börjat falla ifrån och deras förfall påbörjats. Arsenal var inte längre vad de en gång var, Man Utd stod fortfarande på sin topp, och Arsene Wenger, istället för att vinna titlar, försökte istället börja vinna moraliska segrar.
Man Utd var inte de enda som fick höra att de spelade en mindre värd fotboll när de på ett eller annat sätt besegrade Arsenal, men givet att Man Utd vid tiden spelade en av den mest offensiva och mest målrika fotbollen i England så var det självfallet en rätt märkligt sak att se dem bli anklagade för antifotboll, bara för att de även försvarade sig.
(4) David Beckhams ögonbryn
Beckham var en stilig ung man när han spelade för Man Utd. Alltså var det stora nyheter av fler skäl än ett när Beckham efter en förlorad FA-cupmatch mot Arsenal kom ut från Old Traffords innandömen med ett demonstrativt mycket tydligt plåster över det ena ögonbrynet.
Man Utd hade precis förlorat mot Arsenal. Alex Ferguson tog knappast sådana förluster särskilt väl och lär ha skällt ut sina spelare efter noter. Beckham, som kanske också börjat tröttna på att underordna sig auktoriteten, käftade tillbaka med något han visste skulle bita bra, nämligen att Ferguson blivit taktiskt bortdribblad av Wenger igen.
Ferguson, själv en gammal anfallare, visade upp oanade talanger och fotade iväg en fotbollssko rätt in i Beckhams ögonbryn. Handgemäng följde. Det var början på slutet på Beckhams tid i Man Utd, och ett rätt tydligt bevis på vilken högst konkret betydelse dessa matcher kunde ha vid den här tiden.
(3) Bråket i slutet av tunneln
Klassiska bilder naturligtvis från spelartunneln på Highbury under våren 2005, returmötet mellan de båda lagen från samma säsong som Battle of Old Trafford. Stämningen var minst sagt tät och laddad. Skiten träffade fläkten redan inför matchen, då Patrick Vieira markerade mot Gary Neville, en av huvudfigurerna från den förra matchen.
Roy Keane var kanske aldrig den lugnaste karaktären, och han tog förvisso med all rätt inte helt lätt på den där saken. Hans tirad i riktning mot Vieira är en smula legendarisk och bland det mest underhållande är att se blickarna på övriga spelare, tillsammans med Graham Polls fruktlösa försök att lugna ned tonläget en aning.
(2) Straffen i ribbans undersida
Rivaliteten fanns nog redan där, men arguably var det från och med den här matchen det började övergå i rent fysiska våldsamheter, om vi inte räknar en liknande incident från 1988, men det finns väl just ingen anledning att göra det. Denna gång precis som då resulterar i multipla avstängningar i efterhand.
Exakt var det felar kan debatteras till dödsdagar. Ruud van Nistelrooy vinner en straff i slutminuterna på Old Trafford av Patrick Vieira, mer eller mindre korrekt eller billigt helt och hållet beroende på vem man frågar. Man kan väl hur som helst lugnt säga att Arsenals spelare, med Martin Keown i spetsen, inte tog det hela särskilt bra.
Van Nistelrooy tar själv straffen, och lägger den i undersidan av ribban. Matchen slutar därmed 0-0, vilket skulle visa sig bli rätt betydelsefullt under en säsong som skulle sluta med Arsenal som obesegrade. Det visste man så klart inte då, vad man såg var Keown med flera Arsenalspelare som betedde sig på ett sätt de absolut inte borde.
(1) Pizzagate och Battle of Old Trafford
Vissa skulle betrakta den här matchen som den logiska konsekvensen av den precis nämnda matchen. Arsenal var alltjämt obesegrade. Nu skulle de till Old Trafford igen och möta ett Man Utd som hade gett sig själva fan på att Arsenal inte skulle vara obesegrade när de lämnade Old Trafford.
Arsenal var ett lag strålande av teknik, skicklighet och självförtroende, men Man Utd hade förmodligen helt korrekt observerat att de var ett lag som inte gillade att bli fysiskt åtsatta på planen, i synnerhet att vissa specifika spelare inte gillade det alls. Utifrån den insikten formulerades en konkret och på flera sätt rätt brutal matchplan.
En effektiv matchplan skulle det visa sig. Arsenals spelare, ledare och supportrar skulle under matchen, direkt efter matchen, och under många, långa år efter matchen, hävda det orättvisa och orättfärdiga i Man Utds seger den dagen. De hade inte så mycket för den saken, tvärtom ökade det bara intrycket att de gick att störa på det sättet.
Myterna är många gällande vad som hände runt omklädningsrummen efter den här matchen. Där fanns Arsene Wenger som väste okvädesord efter Man Utds spelare, och någonstans i den här röran så lyckades en pizzaslice sväva genom luften och landa på Alex Ferguson.
Några sådana scener kommer vi garanterat inte få höra om den här kvällen. Dels eftersom det är omöjligt att ens föreställa sig Unai Emery och Ole-Gunnar Solskjaer vara inblandade i något dylikt. Dels eftersom matcherna mellan Arsenal och Man Utd under den tiden var större än livet.
Nu är matcherna mellan Arsenal och Man Utd mindre i alla avseenden; titelmässigt, rivalitetsmässigt och inte minst psykologiskt.