Varför Arsenal borde och inte borde sparka Unai Emery!

Vilket självfallet måste kännas surt. Samtidigt gjorde Arsenal en betydligt bättre match på Anfield än vad jag gissar att den överväldigande majoriteten hade trott på förhand. Men den typen av nyanser och faktiska omständigheter är bortkastade på en lynchmobb som redan har bestämt sig för att allting som Unai Emery gör är dumt och fel och att denne ska jagas bort från klubben med tjära och fjädrar.

Diskussionen går så klart för fullt för närvarande om huruvida Unai Emery borde få sparken eller ej. Oavsett vad någon nu inbillar sig så är det inte en diskussion med ett rakt, enkelt och självklart svar. Argument går att finna i båda vågskålarna. Därifrån är det naturligtvis en väldig skillnad mellan vad t ex media och supportrar anser att Arsenal borde göra och vad Arsenal sedan gör, och i så fall när de gör det.

Vilka är då argumenten som talar för och mot att Unai Emery kommer få sparken av Arsenal, eller borde få sparken av Arsenal? Givet att vi befinner oss på sista dagen innan november, en månad som brukar vara traumatisk för Arsenal, så är det kanske ett bra tillfälle att försöka sortera i den frågeställningen en aning. Och frågan diskuteras alltså utifrån perspektivet här och nu – inte utifrån vad Arsenal bör göra i sommar t ex.

Därför borde Unai Emery få sparken av Arsenal!

För att komma åt den här sidan av saken på ett trovärdigt sätt gäller det att lägga helt subjektiva, godtyckliga och minst sagt ombytliga åsikter åt sidan som att Unai Emery minsann borde spela Mesut Özil mer än vad han gör, minsann inte alls borde spela Granit Xhaka och så vidare. Allt detta gör är föga mer än att försöka motivera en åsikt med en annan åsikt, baserad på önsketänkande eller otillräcklig information.

En liknande invändning går att göra mot det rätt vanliga påståendet att Unai Emery inte verkar veta hur hans startelva ska se ut. Vilket inte riktigt känns överensstämmande med verkligheten, då Emery tvärtom har två hyfsat tydliga startelvor; en som han normalt sett använder sig av i ligaspelet, och en annan som han normalt sett använder sig av i Europa League och i Ligacupen.

En substantiell kritik mot Unai Emery är emellertid att han inte har lyckats kommunicera en tydlig spelidé till laget. Något som går att observera på själva fotbollsplanen där det ofta ser ut som om Arsenal hamnar i något slags oklart mellanläge vad gäller både det egna presspelet och sina försök att spela bollen ur den egna backlinjen. Att detta ännu efter snart en och en halv säsong är ett problem talar inte till Emerys fördel.

Följden av det är att det sällan är klart vad för fotboll som Arsenal faktiskt vill spela. Vilket kopplar till nästa argument varför Arsenal borde sparka Unai Emery här och nu, nämligen att han verkar ha tappat förtroendet både hos supportrar och hos vissa spelare. En manager som inte driver igenom sin idé blir snabbt menlös. I värsta fall är det en indikation på att han saknar idé, alternativt bara står där och viftar med armarna utan att någon lyssnar.

Ett tredje argument har inte nödvändigtvis med Unai Emery själv att göra, annat än rent indirekt. Men missnöjet, rationellt eller ej, verkar nu så omfattande och intensivt att det har skapats en negativ miljö runt Unai Emery som gör situationen omöjlig både för honom och för laget. Hur orättfärdigt det än är så måste Arsenal förhålla sig till verkligheten så som den faktiskt är, och är det omöjligt för Emery att göra sitt jobb är det bättre att byta.

Därför borde Unai Emery inte få sparken av Arsenal!

En artikel i Harvard Business Review för några år sedan diskuterade på en abstrakt nivå vilka skäl som fanns för att sparka en VD, och en manager är i allt väsentligt att jämställa med en VD i dessa sammanhang. Artikeln kom fram till tre skäl. Ett, att företaget och VD visade sig vara en dålig fit. Två, att VD inte respekterade företagets grundläggande värderingar. Tre, att där fanns klara, tydliga och bättre alternativ färdiga.

Inga av dessa teoretiska skäl är egentligen giltiga för Arsenal och för Unai Emery. Att säga att Emery vore fel fit för Arsenal låter mest luddigt utan något konkret att verkligen ta på för att motivera det. Likaså kan man knappast säga att Emery går emot grundläggande värderingar i Arsenal, i alla fall inte mer idag än när han anställdes och allting var frid och fröjd. Och vilka alternativ Arsenal faktiskt har att välja måste sägas vara ytterst osäkert.

Vi kan nysta i den tredje och sista frågan för att bli lite mer konkreta i den här frågan. Det vill säga att Arsenal saknar tydliga alternativ på en manager som här och nu skulle kunna ta över och göra ett bättre jobb. David Ornstein gav nyss en sammanställning över några managers Arsenal valt mellan förut, och några som av allt att döma tackat nej, och på den listan var det bara Massimiliano Allegri som kändes som ett starkare namn än Unai Emery.

Är läget verkligen ett annat nu, mitt under säsongen, och Arsenal fortfarande i samma utsatta position nu som då? Högst tveksamt. Nu kan ett namn som José Mourinho läggas till listan så klart, men det är också ett namn som känns väldigt svårt att jämka samman med Arsenals kultur och självbild för att inte säga stolthet. Utöver att vi redan har fått se Mourinho misslyckas i en klubb med liknande förutsättningar och problem.

Givet avsaknaden av mycket tydliga alternativ så blir även det andra konkreta argumentet mot att sparka Unai Emery desto starkare, nämligen att Arsenal alltjämt har goda chanser både att ta sig till Champions League och att vinna Europa League. Så länge den chansen fortfarande vinns är det riskfyllt för att inte säga kontraproduktivt, utan att ta upp det moraliskt anständiga, av Arsenal att plötsligt sparka Unai Emery.

Ett tredje argument är flippsidan till andra sidans miljöargument, nämligen att Arsenal och Unai Emery bedöms utifrån orealistiska förväntningar. Vad media och supportrar har för åsikter kommer alltid spela en mycket tydlig roll, men en styrelse som ändå ska ge sken av att fatta beslut mer rationellt och professionellt än så, kan inte på samma sätt låta sig styras av affekt och använda sig av orimliga bedömningskrav.

Vad man kan kräva av styrelsen är att de inte av populistiska och politiska skäl ska göda orealistiska förväntningar hos de egna supportrarna. Vilket väl är svårt att säga att Arsenals styrelse faktiskt har gjort. Mitt intryck är nog att Arsenalsupportrarna lyckades lura i sig att Nicolas Pepe var svaret på lagets alla brister och besvär helt på egen hand. Arsenals styrelse måste ha en bättre förståelse för lagets styrka och konkurrensnivå.

Vem som sedan har sålt in uppfattningen att allting omedelbart skulle bli rosenrött och fantastiskt efter Arsene Wenger är mer oklart. Om nu någon faktiskt har försökt sälja den fabeln, eller om det mest är ett påhitt av de som är allra mest missnöjda här och nu.

Kanske var det Football League Trophy man skulle ha hållit ögonen på istället under gårdagskvällen. Där lyckades Doncaster och Man Utd U21 spela en riktig rysare, och inte minst fick Accrington Stanley för sig att klämma till Liverpool U21 med hela 5-2, ett resultat som omedelbart fick mig att leta i kylskåpet efter mjölkpaketet. Något visar kanske resultatet ändå på skillnaden mellan seniorfotboll och juniorfotboll, liksom att hittills har inget U21-lag ännu varit nära att vinna Football League Trophy.

Roligast är kanske Colchester, League One-laget som slog ut Tottenham i förra omgången och nu besegrade Crawley Town på bortaplan. Därmed har Colchester tagit sig hela vägen fram till kvartsfinal i Ligacupen den här säsongen, vilket nog ingen hade trott på förhand att just de skulle göra. Förhoppningsvis får de en lite roligare lottning i kvartsfinalen än vad de fick den här gången. Men det får vi se under lottningen som äger rum på torsdag förmiddag.

Kvällens tre återstående matcher ser däremot betydligt mycket smaskigare ut, i alla fall på pappret.

Liverpool vs Arsenal

En match som förmodligen kommer belysa dårskapen hos de som tycker att man ska lägga ner Ligacupen eftersom det blir för många matcher, då båda lagen helt säkert kommer vila flera av sina viktigaste och mest betydelsefulla spelare ändå. Vilket gör matchen som sådan lite mer svårförutsägbar.

En teori vore att detta borde jämna ut spelstyrkan mellan de båda lagen, det vill säga att vad som framför allt skiljer Liverpool och Arsenal åt är spetsen. En annan teori är att detta kommer betyda att Anfield kommer få en mer avgörande betydelse än annars, att det nästan alltid är hemmalaget som vinner sådana här matcher.

Frågan kompliceras av att vi inte vet i vilken utsträckning som Liverpool och Arsenal ställer upp med försvagade lag. Hur påverkar till exempel Arsenals politiska situation i nuläget Unai Emerys benägenhet att ta en smocka av Liverpool? Att Mesut Özil sägs vara med i matchtruppen antyder kanske att Emery inte prioriterar Ligacupen högst av allt.

Liverpools styrelse var tydliga redan inför säsongen att det viktiga den här säsongen var ligan och Champions League, och att de båda cuperna saknade betydelse i det större sammanhanget. Vilket i och för sig inte säger oss något vi inte redan visste. Inte heller betyder det så klart att cuperna därför blir oviktiga.

Man måste ta dessa matcher för vad de är. Ja, vi kommer att få se roterade lag, och flera av marginalspelarna i de båda lagen. Men det måste egentligen inte göra matchen mer eller mindre intressant, utan är tvärtom kanske intressant i sig självt. Just att vi får se något annat är en del i cupernas charm.

Aston Villa vs Wolves

Inte nödvändigtvis det största derbyt i den där regionen, men räkna ändå med att detta kommer betraktas och behandlas som en riktig höjdarmatch. Aston Villa ser sig självklart som den största klubben i regionen, men har haft svårt att leva upp till det under de senaste åren. Inte minst Wolves utmanar nu denna status.

Wolves känns nu etablerade i Premier League, spelar i Europa League, och är en av klubbarna som antas kunna utmana de sex storklubbarna på sikt. Aston Villa är nyss tillbaka i Premier League, och det är väl egentligen alldeles för tidigt att beskriva dem som etablerade där igen.

På läktarna är detta en rejäl prestigematch. Man måste däremot med goda skäl undra hur Dean Smith och Nuno Espirito Santo ser på matchen. En match de vill vinna naturligtvis men samtidigt en match som inte kommer prioriteras framför helgens matcher. Wolves känns mer benägna att vädra yngre spelare och fler marginalspelare.

Wolves har samtidigt den bredare spelartruppen. Alltså kan det bli en rätt intressant match mellan fler av Aston Villas ordinarie spelare å ena sidan och Wolves yngre eller mer meriterade reservspelare å andra sidan. En första av flera kraftmätningar mellan dessa båda lag den här säsongen.

Chelsea vs Man Utd

Frank Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer har så att säga fallit från samma träd. Båda är före detta spelare som tagit över sina stora klubbar i en svår stund, och som har valt att bygga mycket av sina idéer kring klubbens unga spelare. Däremot måste man nog säga att Lampards projekt för närvarande ser ut att må betydligt bättre.

En anledning till det kan vara att Lampards ungdomssatsning faktiskt på flera sätt känns mer genuin. Där kommer in nya spelare som inte bara utgör utfyllnad, eller är spelare på marginalen, utan som får viktiga roller i laget. Lampards satsning på Chelseas unga spelare nu påminner mycket mer om Alex Fergusons Class of 92, fastän det är Solskjaer som oftast alluderat till den.

Ole-Gunnar Solskjaer har pratat fint om att satsa på ungdomar, men det har nog mest hittills varit vackra ord. När det har varit skarpt läge har inte de unga spelarna fått göra annat än rätt korta inhopp som mest. Det mesta av Solskjaers positiva statistik i detta avseende kommer sig av att Scott McTominay spelar allt som oftast.

Man kan självfallet inte undvika att påpeka att om José Mourinho hade hanterat de unga spelarna på samma sätt så hade det varit ännu en snara med vilken han hade hängts av egna och andras supportrar, liksom i media. Men Solskjaer har åtminstone så här långt haft något av ett frikort gällande detta.

Möjligen är situationen även mer besvärlig för Solskjaer. Han har helt enkelt inte samma utrymme och frihet att lira sina unga spelare som Frank Lampard har i Chelsea, eftersom det inte räcker att bara spela de unga spelarna så är alla glada och nöjda bara därför på samma sätt som för Lampard, för att uttrycka sig lite yvigt.

Första matchen mellan Chelsea och Man Utd den här säsongen slutade något paradoxalt med storseger för Man Utd. Men dels så fanns vissa yttre omständigheter som var Man Utd till hjälp i den matchen. Och dels så spelades den matchen på Old Trafford. Chelseas form samt hemmaplan gör dem till favoriter ikväll.

Men nu är det Ligacupfotboll den här veckan. Detta fastän tråkmånsarna önskar att England gjorde som Frankrike och lade ner sin andra cupturnering. Även om det så klart alltid är lite oklart vad det egentligen för det första är vad de vill uppnå med något sådant och för det andra vad de faktiskt tror att de uppnår med det. Logiken är inte alla gånger glasklar, motiven många gånger grumliga, och alltså ligger det nära till hands att misstänka att det bara är en helt slentrianmässig uppfattning.

Liverpool gjorde naturligtvis sitt allra bästa för att slippa undan Ligacupen och samtidigt slippa undan kritik för att dissa den genom att spela en ogiltig spelare i förra omgången mot MK Dons. Men EFL genomskådade naturligtvis den finten och istället för att slänga ut Liverpool ur Ligacupen så gav de dem istället böter. Vilket självfallet var det värsta tänkbara straffet. Inte bara tvingar man Liverpool att spela i Ligacupen, utan man tvingar dem också att betala för att få spela Ligacupen.

(Ja, jag skämtar.)

Tveklöst är det onsdagen som är den här Ligacupomgångens höjdpunkt, med tre riktigt saftiga matcher på schemat. Tisdagens matcher är lite mer av typiskt finsmakartugg vad gäller engelsk cupfotboll. Den här typen av matcher som är den engelska fotbollens närmaste motsvarighet till att sätta sig ned och nicka och humma betänksamt till Alan Resnais I fjol i Marienbad för att verka insatt, innan man hunnit med att inse att filmen handlar om absolut ingenting och säger ännu mindre.

Stackars Southampton får följa upp 0-9 mot Leicester på hemmaplan med att möta Man City två matcher i rad, först nu ikväll alltså på bortaplan i Ligacupen. Man Citys startelvor i Ligacupen är som vi vet inga svaga historier, så det kan bli åka av för Southampton även den här kvällen. För närvarande misstänker man så klart att enda skälet till att Ralph Hasenhüttl fortfarande har ett jobb i Southampton är att få dessa båda matcher mot Man City överstökade först.

Vad gäller just Leicester så har de match mot Burton Albion på Pirelli Stadium, en match de onekligen borde vinna. Om ligatiteln nu är utom räckhåll för Leicester, vilket den så klart är, så vore det onekligen ett kvitto på Leicesters styrka den här säsongen att ändå kunna vinna en titel. Och i så fall måste det nödvändigtvis vara en cuptitel. Så varför i så fall inte Ligacupen, en cupturnering i vilken de dessutom har en rätt stolt historia?! Vi måste se Leicester som en av huvudfavoriterna till slutsegern.

Colchester slog i förra omgången ut en annan av huvudfavoriterna, åtminstone på förhand, nämligen Tottenham. För den bedriften belönades de med en bortamatch mot Crawley Town i denna omgång. Gudarna är grymma ibland, eller så har de bara sjuk humor. Lite kul så klart är att Tottenham hånades med att till och med Man Citys U21-lag hade slagit Colchester tidigare under säsongen, i Football League Trophy. En bedrift som för några veckor sedan upprepades av… Tottenhams U21-lag.

Viss banter har ett uppenbart bäst före-datum.

Sunderland håller på att fortfarande leta efter sig själva under sin nya manager Phil Parkinson. Sunderlands givna mål den här säsongen är naturligtvis att försöka ta sig tillbaka till EFL Championship igen, och det är väl egentligen svårt att föreställa sig att Ligacupen ligger särskilt högt upp på deras dagordning, allra helst som deras chanser att vinna cupen självfallet är minimala, även om de skulle råka vinna kvällens match mot Oxford United och ta sig till kvartsfinal.

Vill vi hitta de allra tyngsta rivalmötena så är det alltså till onsdagskvällen vi får hålla oss, då Liverpool möter Arsenal, Chelsea möter Man Utd och Aston Villa möter Wolves, tre matcher som definitivt får det att fräsa i näshåren. Tisdagen retas lite med den saken genom att slänga upp Everton mot Watford som en liten godbit. En match som ju har blivit lite av en surdeg det senaste året med tanke på Marco Silvas kontroversiella flytt mellan klubbarna.

Watford, som alltså inte har vunnit en enda ligamatch hittills den här säsongen, har alltså ändå lyckats ta sig till åttondelsfinal i Ligacupen. Så kan det också gå. Everton som kanske trodde sig ha hittat någon slags medvind genom att vinna mot West Ham på hemmaplan förra helgen, tappade allt momentum genom att förlora mot Brighton med 2-3 i lördags, ett resultat som omedelbart flyttade tillbaka all press på Marco Silva. Skadeglädjen hos Watfords fans om det är de som blir Silvas banemän vore så klart stor.

Och skadeglädjen är ju den enda sanna brukar det ju sägas. Även om jag misstänker att det är något som mest tråkmånsar säger.

Ändå är det QPR som har inlett säsongen bäst och starkast av de tre. QPR inledde den här omgången på fjärde plats i tabellen. Om QPR vinner hemmaderbyt mot Brentford ikväll så avslutar de den fjortonde omgången i EFL Championship på andra plats, det vill säga på automatisk uppflyttningsplats. Tre poäng före Fulham i så fall, åtta poäng före Brentford. Något att spela för den här kvällen, utöver poäng och prestige.

Mark Warburton, QPR:s manager, men med fem år i Brentford bakom sig, det var inte minst han som tog dem upp i EFL Championship, har knappast för avsikt att be någon om ursäkt för QPR:s fina och kanske något överraskande start på säsongen. Han menar att laget befinner sig precis där det förtjänar att vara, han menar till och med att QPR borde ha haft fyra poäng mer än vad de har, det vill säga att de borde leda serien.

Warburtons uppdrag och utmaning med QPR har varit liknande den uppgift han hade med Brentford, det vill säga att försöka skapa ett konkurrenskraftigt lag med betydligt mindre resurser än de flesta andra klubbar i serien, i en klubb vars affärsmodell till stor del går ut på att sälja sina bästa spelare vidare. En rimlig tanke är att det var just hans framgångar med detta i Brentford som fick QPR att vända sig till honom.

Strategierna för att genomföra dessa uppdrag har däremot visat sig vara fundamentalt olika. Med Brentford var strategin framför allt att utnyttja klubbens modeller och nätverk för att ge sig själva fördelar i sin scouting och rekrytering från nya marknader, något som Brentford jobbat med under flera år. Med QPR har strategin framför allt varit att smart och effektivt använda sig av lånesystemet för att ge sig själva avgörande fördelar.

Förståeligt kanske för QPR som inte likt Brentford under många år har byggt upp ett effektivt scoutingnätverk på det sättet, eller modellena för den typen av rekrytering av spelare. Precis som ett fokus på lån snarare än köp känns rätt naturligt för en klubb som helt nyligen har genomgått ett ekonomiskt stålbad som en följd av deras omfattande problem med financial fair play, och fortfarande brottas med konsekvenserna därav.

Förra säsongen var det Tomer Hemed, Geoff Cameron och Nahki Wells som var QPR:s stora låneimporter och som gav stadga och stabilitet till deras säsong. Mark Warburton såg till att värva Cameron permanent inför den här säsongen som fri transfer, samt att återigen låna in Nahki Wells från Burnley, som fortsätter vara spektakulärt produktiv offensivt för QPR. Tillsammans med Jordan Hugill kan han skjuta QPR till Premier League.

Så bra har Nahki Wells varit den här säsongen att många börjar se det som om inte troligt så åtminstone fullt möjligt att han verkligen kommer bära QPR på sina axlar upp till Premier League. Jordan Hugills avstängning i kvällens match kommer knappast lägligt för QPR, men med Wells på planen har de fortfarande gott mod. En oväntad utveckling för en spelare som inte alls kommit till sin rätt i Burnley.

Vid sidan av de båda lånen Jordan Hugill och Nahki Wells, från West Ham respektive Burnley, är det två ungdomar som har skänkts QPR och dess supportrar mest glädje hittills den här säsongen. Eberechi Eze och Ilias Chair är båda 21 år, båda offensiva mittfältare eller forwards, som båda har etablerat sig som ordinarie i QPR:s startelva den här säsongen. Viktiga delar i ett på många sätt nytt QPR.

Ett av Mark Warburtons första drag när han anställdes av QPR omedelbart efter förra säsongens slut var att göra en rejäl utrensning i spelartruppen. Många av lagets tidigare spelare såldes eller lämnade klubben på andra sätt. Hela 15 nya spelare togs in inför den här säsongen, på lån eller som fria transfers till största delen. Radikal utveckling snarare än inkrementell förändring var Warburtons klara och tydliga idé.

Att säga att detta har gjort QPR radikalt bättre vore kanske en smula överoptimistiskt, åtminstone för närvarande. Men det har definitivt resulterat i att QPR inte har blivit inkrementellt sämre. En vinst för QPR mot Brentford ikväll tar dem upp på andra plats i tabellen. Det gör kanske inte QPR till favoriter till uppflyttning för den sakens skull, men det ger dem åtminstone en sportslig chans.

Och vem hade egentligen trott det om QPR inför säsongen?!

Ämnet blev plötsligt aktuellt igen under söndagen när Granit Xhaka tappade humöret och betedde sig illa mot de egna supportrarna i samband med att han blev utbytt för Arsenal på hemmaplan mot Crystal Palace. Något han fått hård kritik för i efterhand, i synnerhet kanske då han är lagkapten. Plötsligt var det väldigt många som nog ville placera just Xhaka på en högst hypotetisk lista över nämnda karaktärer.

Enligt mig blev diskussionen mycket snabbt förutsägbart kategorisk och åsikterna uppenbart bekäftiga och bror duktiga. Så får minsann inte en spelare, allra helst en lagkapten bete sig. Nähä, det var väl kanske inte idealt eller helt slugt av Xhaka, men han är samtidigt bara en människa och reagerar naturligtvis som en människa när han blir utbuad av de egna supportrarna för att… ja, varför då?

Ursäktar supportrarnas beteende Granit Xhakas eget beteende? Nej, inte nödvändigtvis, men samtidigt kan jag tycka att det ligger något falskt i hela den här åsikten att man absolut inte får uttrycka något negativt om och till sina egna supportrar, ens när de beter sig som skit. Så mycket skit som produceras i den där kollektiva mobbmentaliteten som ofta bildas så är det kanske tvärtom på sin plats att fler markerar missnöje.

Granit Xhaka är uppenbart en karaktär. Det pratas ofta om de stora karaktärerna i Premier League genom åren, men kanske pratas det mindre om Premier Leagues alla karikatyrer, det vill säga de här personerna som nästan blir en parodi på sig själva till slut. De som kan väcka många olika känslor hos folk, och i längden sällan några positiva känslor. På en sådan lista hör knappast Granit Xhaka hemma, i alla fall inte ännu.

Här är enligt mig Premier Leagues fem största karikatyrer.

(5) Luis Suarez

Problemet med kulturella stereotyper är så klart att där alltid finns ett korn eller en grad av sanning i dem. Men med Luis Suarez i Premier League så var det där kornet större än kanske någonsin tidigare. Om där i England fanns en kulturell stereotyp över sydamerikanska fotbollsspelare så motsvarade Suarez mer eller mindre exakt varje aspekt av denna stereotyp; filmandes, myglandes, spottandes, bitandes, hetlevrad och ful på planen och i orden, och naturligtvis uppblandat med att vara en fantastisk spelare. Blev en karikatyr av sig själv redan utan att gå in på rasismskandalen med Patrice Evra som fick klubben att skämmas och göra avbön och supportrarna att ta avstånd från honom. Eller nähä, det var alltså inte vad som hände?

(4) Sam Allardyce

Vad kan man säga om Sam Allardyce som Allardyce inte redan har sagt själv? Att Allardyce på fullt allvar påstod att han hade varit manager för Real Madrid och Barcelona om han bara hade hetat Sam Allardicio istället antyder två rätt otrevliga saker; för det första en insulerad inskränkthet mot utländska managers som kommer och tar hans jobb, för det andra en inflaterad illusion om sin egen förträfflighet. Dessa båda aspekter skulle komma att definiera Allardyces alla uppdrag under andra halvan av hans Premier League-karriär, både i klubblag och i landslag. Arrogansen blev till sist hans fall.

(3) Joey Barton

Jag har många gånger tagit Joey Barton i försvar, möjligen för att gillar att vara lite motvalls, möjligen för att jag kan sympatisera med den här typen av svårmodiga bråkstakar som kommit på kant med tillvaron, och kanske även kommit på kant med sig själva längs vägen. Samtidigt går det så klart heller inte att komma ifrån att när bråk hela tiden följer någon i bakhasorna så kan det bero på att personen ifråga skapar bråk, och saknar vettet både att undvika bråk och lära sig något av sina misstag. Barton har kloka saker att säga många gånger, vilket fördunklas av alla okloka saker han väljer att göra.

(2) Winston Bogarde

Pratet om fotbollsspelarnas girighet och höga löner har väldigt länge varit ett populärt samtalsämne inom fotbollen, och alltmer så från och med Premier Leagues grundande och fotbollens medialisering och kommersialisering från 1990-talet och framåt. Främst var det kanske i början när allting fortfarande var relativt nytt. Winston Bogarde kom att personifiera detta i väldigt hög utsträckning, möjligen för att han var först, genom att trots att han aldrig fick spela, och trots att Chelsea hela tiden försökte sälja honom, helt enkelt vägrade låta sig säljas utan hellre bara satt av sitt lukrativa kontrakt med Chelsea och cashade in pengarna istället. Dessa dagar verkar detta beteende vara så populärt, eller normaliserat, hos vissa supportrar att när spelare kan anses göra så nu så beskrivs det som att managern ”fryser ut” spelaren, och andra spelare i samma lag buas ut för att de inte är den spelaren.

(1) Alan Pardew

Brukar möjligen kunna framstå som en rätt jovialisk och sympatisk person, tills man börjar lyssna på vad han faktiskt säger. Framtoningen döljer en rätt självgod personlighet vars ego skriver checkar som hans förmåga inte riktigt kan casha in, med en tendens att tro att göra samma sak om och om igen kommer lösa alla problem. Skallandes motståndare, knuffandes linjemän och Arsene Wenger, kalla Manuel Pellegrini för en ”gammal gubbjävel” för att översätta de engelska orden på ett trots allt relativt artigt sätt, till att sitta i Match of the day-studion och säga att Michael Essien, att denne är svart saknar inte relevans, hade ”våldtagit” sin motståndare. Listan över klavertramp kan göras oändligt lång för Pardew, men frågan är ändå om inte hans ivriga benägenhet att vara Mike Ashleys yes-man i Newcastle var hans värsta brott mot mänskligheten.

Manager: Brendan Rodgers, Leicester. Övertygar alltmer som Leicesters manager. Att vinna med 9-0 är naturligtvis alltid lite speciellt, även om det sker mot tio man för större delen av matchen. Men det visar på ett välmående och starkt fotbollslag, och framför allt får man beundra hungern att fortsätta trumma på också i andra halvlek.

TRE TAKEAWAYS:

Playing politics. Pierre-Emerick Aubameyang, Alexandre Lacazette och Nicolas Pepe alla tre från start idag. Även Kieran Tierney från start. Givet den senaste tidens diskussioner gick det att undra om inte Unai Emery valde att spela lite politik och försöka blidka mobben lite med bröd och skådespel, alla stora kanoner på en och samma gång. Hemma mot Crystal Palace kunde det så klart ses som en risk väl värd att ta. Vilket det väl kanske också var, oavsett utfallet.

Relegation six-pointer. I kvällens sexpoängare i nedflyttningsstriden lyckades Man Utd vinna på bortaplan mot Norwich med 3-0. En imponerande seger på sitt sätt. Märks att Man Utd är ett annat fotbollslag med två anfallare framåt, nu när Anthony Martial är tillbaka från skada. Inte något som kommer propellera upp Man Utd i tabelltoppen men i alla fall något som gör att det i alla fall inte kommer bli någon nedflyttningsstrid eller nedre halva för Man Utd den här säsongen. Vilket sjukt nog låter som ett positivt omdöme.

Chelsea. Fortsätter övertyga och vann precis sin sjunde match på raken. Nu kan man inte säga att Chelsea riktigt har vunnit mot någon av de absoluta topplagen under den här sviten men lik förbannat ska matcherna ändå vinnas. Vilket vi ser på flera andra lag att det är inte alltid så lätt alla gånger. Mot Burnley hade Chelsea rejäl medgång, men det är också vad bra lag har, och inte minst vad bra lag som är harmoniska på och utanför planen brukar ha. Frank Lampard har ingen liten del i detta.

J.R.

Liverpool. Starkt att vinna den här matchen mot Tottenham. En match som inleddes med en riktig kalldusch efter att Harry Kane gjort mål redan i den första minuten, och därefter fortsatte med några jätteräddningar av Paulo Gazzaniga i Tottenhams mål. Med tanke på poängtappet förra omgången så vore det lätt i det läget att Liverpool började tänka jobbiga tankar. Istället så vände de matchen i andra halvlek och vann på ett sätt som till sist kändes övertygande.

CLIFF BARNES

Southampton. Kommentarer förhoppningsvis överflödiga.

OMGÅNGENS MATCH:

Brighton 3-2 Everton. Vetetusan om jag inte borde välja matchen på Anfield här men jag fastnar ändå av lite stereotypa skäl för matchen mellan Brighton och Everton som svängde värre än en salongsberusad humla en yster vårdag. Brighton tar ledningen innan Everton vänder matchen och börjar hoppas på säsongens första bortavinst. Innan Brighton vänder tillbaka matchen och sätter Marco Silva under en faslig press. Lägg till en hel del kontroverser kring domslut, sena självmål och matchen hade det mesta.

BTW

Jäkla tur för Crystal Palace att Arsenal inte spelade med ”bästa laget” ikväll.

Trist förlust för Tottenham på Anfield, som kommer sätta ännu mer press på laget, men den här matchen var nog betydligt mer att Liverpool var väldigt bra än som förut, att Tottenham var dåliga.

Märkligt tyst i England om hur korkat det var av Brighton att anställa Graham Potter för närvarande. Eller kanske, för att vara rättvis, om hur korkat det var att sparka Chris Hughton.

Gillar att det plötsligt blev ett ”snilledrag” av Frank Lampard att ha ”väntat” med Christian Pulisic bara för att han gjorde hattrick i den här matchen.

Är Paul Pogba faktiskt skadad längre?

Liverpool kunde segla vidare på sin medvind. Den lilla börda som möjligen fanns på deras axlar att de dittills inte vunnit en enda titel under Jürgen Klopp var plötsligt bortblåst, och de kunde därmed gå in till den här säsongen med extra starkt självförtroende, något som onekligen har omsatts rent konkret i en unikt stark inledning på säsongen. Det naturliga och självklara nästa steget för Liverpool blir att försöka vinna ligan.

För Tottenham fick förlusten luften att gå ur dem. Istället för att finalen som för Liverpool blev till ett steg på vägen så blev den för Tottenham mer av slutet på resan, symboliskt om än inte faktiskt. Kanske var det för att det kändes som en chans som kanske sällan eller aldrig kommer tillbaka, kanske för att flera spelare redan sedan tidigare hade börjat se sig om efter nya äventyr, men Tottenhams lagbygge känns tröttkört.

Jürgen Klopps kärleksaffär med Liverpool fortsätter som vanligt och oförtröttligt. Där finns alltjämt ett enormt förtroende för det jobb som Klopp gör, och med väldigt goda skäl naturligtvis. Där finns ett fullt förtroende för att med Jürgen Klopp som manager så kommer Liverpool inte bara att vinna Champions League, utan de kommer också kunna bryta sin 30 år långa hoodoo utan att vinna någon ligatitel.

Mauricio Pochettinos relation till Tottenham ser möjligen något mer ansträngd ut, även om det inte är i närheten av att bildats någon opinion om att han skulle få sparken. Han har gjort alldeles för mycket för Tottenham för det. Men det har börjat muttras bland spelarna, och det har kommit allt fler tecken på att Pochettino själv har börjat överväga nya äventyr precis som spelarna.

Om Liverpool befinner sig mitt i någon slags pågående eufori så är kanske den bästa analogin, och kanske även en rätt bra beskrivning, att Tottenham verkar befinna sig mitt i en depression. Laget verkar håglöst, orkeslöst, idélöst, och trots att vi vet att laget kan så mycket mer än vad de för närvarande visar så får de alls inte ut det på planen. Där saknas energin, där saknas självförtroendet, där saknas kanske också lite av viljan.

Vilket onekligen påminner en del om hur depression faktiskt kan påverka människor, så varför inte också lag, som ju inte är något annat egentligen än en sammanslutning av människor?! Vad man då kan fråga sig är vad som i så fall för ett fotbollslag är den närmaste motsvarigheten till de kognitiva, sociala och medicinska behandlingar av depression som faktiskt finns.

En annan intressant frågeställning är så klart om den depression som nu verkar ha drabbat Tottenham är något som inom en inte avlägsen framtid också kan komma att drabba Liverpool. En fråga som kanske reflexmässigt känns lätt att avfärda, men som ändå borde vara aktuell givet att Jürgen Klopps lagbygge ändå ligger några år längre bak i sin livscykel än vad Mauricio Pochettinos lagbygge gör för närvarande.

Där finns de som kommer avfärda saken med att Jürgen Klopp är en bättre manager än Mauricio Pochettino och därför kommer undvika samma utveckling. Men det känns som en rätt farlig tankegång givet att samma kritik om att inte vinna titlar riktades mot Klopp för bara några månader sedan, och givet att vi vet att detta faktiskt redan har hänt en gång tidigare för Klopp i Dortmund.

Andra saker kanske talar emot det. Dels så klart att Jürgen Klopp mycket väl kan ha lärt sig något av erfarenheterna från just Dortmund. Dels att Liverpool befinner sig i en position där de kommer kunna gradvis förnya sitt lag och inte stagnera på det sätt som Tottenham kanske har gjort. Något som underlättas av att Liverpool faktiskt har vunnit titlar vilket inte Tottenham har gjort.

Viktigt att poängtera med den saken är kanske att titlarna i sig inte utgör någon garanti mot depression. Dortmund vann två raka ligatitlar till exempel utan att det i slutänden gjorde någon skillnad. Däremot hur man väljer att använda dessa ligatitlar, det vill säga hur man förvaltar sitt pund, som ett sätt att förstärka och förnya sitt lag kan vara en viktig faktor. Vilket är lättare för Liverpool än för Dortmund i ett Bayerndominerat Bundesliga.

Tottenham verkar ha stagnerat kanske huvudsakligen av två skäl. För det första på grund av en ovilja att värva att investera i spelare på grund av arenabygget. För det andra för att Tottenham alltid har varit på jakt utan att riktigt få fälla något byte, vilket kan ha skapat en vilja att behålla spelare mest för att ge dem ”en chans till” att faktiskt få vinna någon titel. På så vis har kanske en något olycklig cirkel bildats.

Risken för Liverpool kan visa sig vara den motsatta, den risk som finns för alla lag som vinner titlar. Nämligen att man blir för förälskad i det som har fungerat förut, och inte vill byta ut de spelare som har burit laget till framgång. Det alternativa scenariot vore kanske om Liverpool misslyckades med att vinna ligan även denna säsong, och man då mer likt Tottenham vill ge samma lag en chans till, och en chans till, och så vidare.

Men det där är framtiden. Den här dagen är det fortfarande ett euforiskt Liverpool som hemma på Anfield ska möta ett deprimerat Tottenham. Förvisso ett euforiskt Liverpool som i förra ligaomgången åkte på sina första tappade poäng den här säsongen, borta mot Man Utd, och som för första gången den här säsongen fick uppleva att tappat en del av sitt försprång på Man City. Hur påverkar den saken Liverpool rent psykologiskt?

Förvisso ett deprimerat Tottenham som i veckan fullständigt demolerade Röda Stjärnan på hemmaplan. Åtminstone en liten mental comeback från förnedringen mot Bayern München, även om Röda Stjärnan sannerligen inte är Premier League-motstånd och definitivt inte som att möta Liverpool på Anfield. Men det finns mycket kvalitet i detta Tottenham alltjämt, och de har definitivt kvaliteten att vinna mot Liverpool.

För Liverpool är det en match där de har möjlighet att snabbt återhämta sig från förra helgens poängtapp. För Tottenham är det en möjlighet att verkligen komma in i den här säsongen och ruska av sig spindelväven som legat över dem enda sedan den förlust som avslutade förra säsongen.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Huddersfield. Att kalla det för en ren dundersuccé så här inledningsvis för Danny Cowley i Huddersfield är kanske en aning överdrivet, men det har onekligen varit en bra start för dem. Det blev två förluster från början, men därefter är Huddersfield obesegrade med tre vinster på sina sex senaste matcher. Dagens vinst mot Barnsley, i ett av dagens derbyn i Yorkshire, var mycket stabil och Huddersfield har lyft upp ur bottenträsket och det mesta tyder nog nu på att Huddersfield har tagit sig ur det för gott.

KALKON

Derby County. Är jag för hård nu? Ja, kanske är jag för hård, men det är också ett faktum att Derby County gick in till säsongen med ganska höga förväntningar, efter att ha tagit sig hela vägen till playoff-final förra säsongen, men att de har haft förtvivlat svårt att hitta något riktigt bra vinnarspår den här säsongen. Man kan inte säga att Phillip Cocu har haft en riktigt svag start med laget men det vore också helt fel att säga att Cocu har övertygat under säsongens första fjärdedel.

OMGÅNGENS MATCH:

Preston North End 3-2 Blackburn Rovers. Blackburn Rovers lyckades ge Preston North End två riktiga käftsmällar tidigt i första halvlek, något som kom att färga hela matchen. Det tog Preston en halvlek att hämta sig från chocken men i andra halvlek hade Preston lyckats samla sig och åstadkomma en fenomenal jakt på Blackburn Rovers. Och vilken jakt det blev. Preston vände och vann, och gav ännu ett besked på att de alls inte kan räknas bort från uppflyttningspratet.

OMGÅNGENS:

Spelare: Tom Barkhuizen, Preston North End. Något ojämn spelare denne Barkhuizen men när han är bra så är han oftast riktigt bra. Och i andra halvlek var Barkhuizen inte bara bra utan väldigt bra.

Manager: Alex Neil, Preston North End. Bara att lyfta på hatten när man ser ett lag kunna samla ihop sig från ett 0-2-underläge i halvtid och vända och vinna. Det kräver både taktik och psykologi att lyckas med det.

BTW

Derbyhelg. En massa derbymatcher den här helgen. Sheffield Wednesday och Leeds har redan spelat, Huddersfield och Barnsley likaså, Lancashirederby. Och så Walesderby på söndag och på måndag kväll derby i västra London mellan QPR och Brentford.

Inställt. Oklart för mig, om än av ren lathet, varför matchen mellan Nottingham Forest och Reading blev inställd under dagen.

Tajt. Varken Leeds eller West Brom lyckas vinna sina respektive matcher, och toppen fortsätter vara ofattbart tajt i EFL Championship.

SÄCKARACET:

Jonathan Woodgate, Middlesbrough. Inte ett enda avslut på mål för Middlesbrough trots att de under stora delar av matchen spelar med en man mer på planen, på hemmaplan, om än mot Fulham. Det är för tidigt att börja prata nedflyttning för Middlesbrough, men det är naturligtvis djupt problematiskt att det inte heller kan avfärdas. Något stämmer inte med Middlesbrough, och det är något som måste åtgärdas.

Det var ingen särskilt svår situation. West Ham höll sig kvar i Premier League tre poäng före Sheffield United, som hade bättre målskillnad. Fotboll är en lagsport men sällan har så många varit så överens om att Carlos Tevez mer eller mindre på egen hand höll West Ham kvar i Premier League den säsongen, och att utan Tevez hade West Ham tagit betydligt fler än tre poäng färre än vad de till sist gjorde.

Premier Leagues regler förbjöd att dess klubbar värvade spelare som var kontrakterade till en tredje part om dessa kunde anses utöva något inflytande på klubbens beslut och dess prestation. Carlos Tevez och Javier Mascherano var delägda av fyra olika bolag, som förvaltades av agenten Kia Joorabchian. Det var inget misstag, ingen okunnighet, West Ham visste precis vad de gjorde och höll det så hemligt som de kunde.

Sheffield United skrek naturligtvis bloody murder. Men till ingen riktig nytta. West Ham förklarade sig till sist skyldiga och fick böta £5,5m. Vilket kunde kännas som en mycket mild bestraffning givet betydelsen av West Hams regelbrott. Framför allt så undslapp West Ham ett poängavdrag, som de flesta nästan tagit för givet, och därmed höll sig West Ham också kvar i Premier League.

Man kan diskutera i evighet vad det var som fick Premier League att vara så ytterst vänliga med just West Ham. En anledning skulle kunna vara att man var tvungna att fatta ett beslut snabbt eftersom man inte ville riskera att försena starten på nästa säsong utan att ha frågan klar. En annan anledning är förmodligen den vanliga motviljan mot att en säsong ska avgöras i sammanträdesrummet, och hur detta påverkar ligans rykte.

Att ersättas med £20m kanske låter mycket, men givet vad en plats i Premier League är värd endast för en säsong, och det faktum att Sheffield United på grund av West Hams fusk åkte ur Premier League utan att återvända på exakt tio år, så är det naturligtvis en mycket mager ersättning, kanske i bästa fall en tiondel utav det ekonomiska värde som hade funnits i att spela i Premier League dessa tio år, det immateriella värdet oräknat.

Idag möts West Ham och Sheffield United igen, för blott andra gången under dessa tio år. Senast de båda lagen möttes så var det Ligacupen för fem år sedan, en match under vilken West Hams supportrar bar ansiktsmasker av Carlos Tevez. Frågan levde med andra ord i högsta grad fem år i efterhand. Ett något magstarkt beteende av West Hams fans den kvällen kanske. Inte bara hade West Ham fuskat, man verkade stolta över det.

På sätt och vis går det kanske också att förstå West Hams supportrar. De menade nog att Sheffield United mest var gnälliga. Och förvisso har de en poäng i att Sheffield United i hög utsträckning orsakade sin egen nedflyttning, inte minst genom att avsluta säsongen med åtta poäng på sina elva sista matcher. I ett sådant läge är det kanske bekvämt att skylla sina problem på att en annan klubb värvat spelare inte i enlighet med reglerna.

Om det inte var utagerat för fem år sedan är det kanske svårt att tänka sig att det skulle vara utagerat efter tio år. Med andra ord kan det bli rätt intressant att se hur dagens mottagande blir på London Stadium. Det vill säga om kanske Carlos Tevez-maskerna åker fram igen, om Carlos Tevez-sångerna sjungs och så vidare. Ännu mer intressant blir det kanske i returmatchen på Bramall Lane till våren.

Vissa har kallat matchen för en den moderna fotbollens rivalitet. Jag skulle kanske hävda att det egentligen inte handlar om någon rivalitet alls som sådan, utan snarare är detta ett case där två klubbar helt enkelt har en biff med varandra. Ett bråk, en konflikt, en ouppklarad oförrätt som ligger dem emellan. En sådan där sak som kanske framför allt supportrar aldrig någonsin glömmer.

Hur som helst kommer det bli en intressant match mellan två lag som för närvarande ligger ganska exakt mitt i tabellen. Båda lagen på tolv poäng efter nio omgångar, ett rätt fint poängsnitt om 1,33p per match. Sheffield United förmodligen helnöjda med att befinna sig på nionde plats. West Ham rimligtvis lite missnöjda med att bara ligga elva och inte högre upp i tabellen.

Det kan hända spännande saker på London Stadium. Gamla sår läker långsamt och vissa sår är fortfarande öppna.

:::

Vilken stjärnsmäll för Southampton och för Ralph Hasenhüttl. Det börjar väl kännas rätt osannolikt att han överlever helgen.

Och inte hade väl jag gissat att det skulle bli Leicester som knäckte Man Utds vinstrekord från 1995. Samma resultat förvisso, men att Leicester gör det på bortaplan får det så klart att smälla lite högre.

:::

Kan Watford till sist vinna en fotbollsmatch? – hemma mot Bournemouth.

:::

Fick rätt många ”vad var det vi sas” förra säsongen när Burnley gick halvknackigt efter att ha missat i kvalet till Europa League. Märkligt tyst på den kören nu när Burnley återigen ser så bra ut som de var förrförra säsongen. Kommer inte bli förvånad om de gör livet riktigt jobbigt för Chelsea ikväll.

:::

Kan Brighton sätta snabbt stopp för Evertons momentum?

Om man snabbt ska analysera West Brom kan man säga att de hade en otroligt bra deadline day. Precis innan fönstret stängde norpa de nämligen offensiva mittfälts-brassen Matheus Pereira från Sporting (Lissabon) som varit en av ligans bästa spelare och engelska U-21 yttern Grady Diangana från West Ham som också varit en av ligans bästa spelare. Tillsammans med pålitliga Matt Phillips har de vägt upp för att varken Charlie Austin eller Kenneth Zohore varit särskilt målfarliga på topp. Dessutom har tonåringen Nathan Ferguson slagit igenom rejält som vänsterback, trots att han mer naturligt spelar till höger.

Skulle man däremot rådfråga Expected Goals-tabellen är det Leeds som egentligen borde triumfera på toppen. Föga förvånande då Leeds ständigt imponerar, ständigt spelar ut lag, och ständigt förbarmar sig över att de inte gör så många mål som de borde göra.

Mot Derby tidigare under säsongen spelade Leeds en ärketypisk Leeds match. De dominerade fullständigt. De gjorde välförtjänt 1-0 i första halvlek och det såg ut att bli en säker seger när Bamford grundlurade Matthew Clarke, som i sin tur fällde Bamford inne i straffområdet. 1-0 i 70e minuten och Leeds har en straff att punktera matchen med. Det borde vara passande att Kilch har ett sylvasst namn men otypiskt placerade han straffen utanför. 1-0 i 71e minuten och plötsligt är det uppenbart att Leeds inte kommer göra mer mål i denna matchen. Den som förstår Leeds och är skamfullt pessimistisk visste att Derbys kvitteringsmål på övertid skulle komma förr eller senare. Då det nästan inte går att föreställa sig en ung Leeds-supporter, även söner som ärvt Leeds av sina fäder är gubbar, går det att föreställa sig Leeds-gubben sätta sig i sin bil, slå på radion, och hör hur Derby kvitterar på övertid i matchen som Leeds-gubben lämnade några minuter tidigare. Eftersom trafiken från Elland Road är lika väntad som kvitteringen men den är åtminstone undviklig.

Det enkla svaret kan mycket väl vara att anfallaren Patrick Bamford (Bomford?) inte är tillräckligt vass i avsluten, även om han i ovannämnda match var briljant. Han har trots allt bara gjort fyra mål på tretton ligamatcher, medan gott om spelare gjort åtminstone sex-sju mål och naturfenomet Mitrovic gjort elva mål. Dessutom har Leeds, från Arsenal inlånade, super-sub Eddie Nketiah gjort tre mål på nio inhopp i ligaspelet (samt 2 mål i de två ligacupmatcherna han startat) vilket förstås påpekats av Leeds-fansen.

Men samtidigt passar Bamford väldigt bra in i hur Leeds spelar. Han är ingen utpräglad anfallare, i flera tidigare klubbar har han spelat i en mer tillbakadragen roll. Precis som sin företrädare Kemar Roofe som tidigare var mer av en mittfältare innan Bielsa såg honom anfallsmaterial. Vilket jag tycker vara kärnan i hela Bielsas tränargärning: Han vet vad han vill ha från varje position. Den som väntar får se om Nketiah i Bielsas ögon främst är nyttig som inhoppare eller om det bara är en tidsfråga innan han även enligt Bielsa är bättre än Bamford på vad som Bielsa vill ha utav sin anfallare.

Ett av de tydligaste kännetecknen för ett Bielsa-lag är att det finns spelare som spelar i onaturliga, eller snarare inte ursprungliga, positioner. I hans Chile spelade Gary Medel och andra mittfältare i backlinjen, i Atletic Bilbao verkade bara offensiva mittfältare få spela vänsterback, och här i Leeds finns det gott om exempel. Stuart Dallas och Alioski var mittfältare när de kom till Leeds, lär främst spela som mittfältare när de lämnar Leeds, och spelar främst som mittfältare i sina landslag men i Leeds är dem ytterbackar först och främst. Det är förstås inget helt unikt med Bielsa, spelare som flyttas till ”onaturliga” positioner är ganska fundamentalt i fotbollshistorien och så simpelt att det är något som varje fotbollspelare i något mån fått uppleva. Alla har vi någon gång varit en högerfotad vänsterback. Men det är så typiskt just för Bielsa också för att det är så självklart och snarare självhushållning än ett genidrag. Om någon någonsin tvivlat på hur Bielsa influerat Guardiola är det som mest tydligt i hur dem älskar mittfältare i backlinjen. Man kan inte spelare för spelare jämföra Leeds och Man City men hur likt de använder vissa spelare (Kalvin Phillips är Fernandinho framför allt) är lite kusligt.

Kanske har Bielsa rätt i att han får ut allt han behöver i den vårdslösa ytterbacken Berardi som reserv-mittback, kanske är Bielsa den typen av gubbe som är så van vid sina egna sätt att han inte kan tänka sig andra sätt. Jag kan till exempel bara anta att Berardi lärde sig spela fotboll genom att slåss om stora köttstycken med ilskna hundar och att hans röda kort i förra säsongens playoff var tillräckligt bevis på att han inte är bra nog som mittback på denna nivån. Trots detta gillar Bielsa att använda Berardi som mittback och om jag inte minns fel hävdade många ifjol att Leeds var bättre när Berardi spelade istället för Pontus Jansson.

Känslan man inte kommer ifrån är att Leeds spelar över sin förmåga, tack vare hur de spelar och inte på grund av individuella överprestationer. Med några bättre spelare som likväl passade perfekt i Bielsas mallar skulle de rimligen leva upp till sina förväntade mål. För att kort återkomma till jämförelsen med Guardiola undrar man hur Bielsa hade gjort sig med mycket större resurser om än med samma friheter. Skulle han ens vilja ha större resurser? Skulle Leeds, ta i trä, möjligen bli uppflyttade är man det sista laget i nuläget man kan se ”göra en Fulham”, men desto mer troligen likna Blackpool ungefär om Bielsa skulle envisas. Som många lag bevisat, Sheffield United för tillfället, är dock att det är fullt möjligt att gå upp och fortsätta vara sig själva på bästa sätt.

Övrigt

Min överdrivet simpla syn på integrationen av unga spelare i fotbollslag är att det bara är att spela dem så kommer de vara eller åtminstone bli tillräckligt bra. Vilket är varför jag alltid är svag för Crewe, som just nu leder League Two med ett lag bestående av främst unga, egna talanger blandat med några få väldigt rutinerade stöttepelare.

League One leds av Peterborough. I typisk Peterborough-anda är det med Darren Ferguson som manager (hans tredje sejour i Peterborough) och med två anfallare som öser in mål. Ivan Toney har gjort elva mål och Mo Eisa tio stycken, vilket tillsammans är lika många mål som andraplacerade Ipswich har gjort hittills.

I en tid i allmänhet och denna fotbollssäsongen i synnerhet där avsaknaden av medmänsklighet är påtaglig är få saker finare än att Ipswich-supportrar i matchen mot Accrington Stanley gick ur sin väg för att visa solidaritet med Billy Kee. Kee som är känd som en högst pålitlig målskytt i Football Leagues lägre divisioner och har tagit en paus från Accrington Stanley på grund av depression, ångest, och bulimi.

Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter

Vilket möjligen låter som en distinktion utan differens, men där finns en viktig skillnad i både nyans och analys. I det ena fallet ses faktiskt situationen i grova drag för vad den i själva verket är. I det andra fallet beror ilskan till stor del på överdrivna förväntningar och på en orealistisk uppfattning om det egna lagets styrka. Utan detta i bagaget hade helt säkert Arsenals supporterskaror varit kanske inte nöjda, men betydligt mer sansade.

Istället så krävs på många håll nu Unai Emerys huvud på ett fat. Vilket på sitt sätt känns fruktansvärt överdrivet givet att Arsenal fortfarande har goda möjligheter på att ta sig till Champions League nästa säsong, och Emery borde kanske i alla fall få chansen att misslyckas med detta först innan man börjar prata om att säcka honom. Den chansen fick till och med David Moyes i Man Utd, och det såg betydligt värre ut.

Nu är inte detta något ensidigt försvar av Unai Emery. Han står inte över kritik på något sätt och han förtjänar också viss kritik. Emery har inte lyckats sätta den prägel på laget som man kanske kunde förvänta sig efter snart en och en halv säsong. Fortfarande är det tveksamt hur Arsenal egentligen vill spela fotboll, både från backlinjen och högre upp i planen. Där finns några idéer som däremot inte riktigt har fått någon form på planen.

Arsenal skulle börja arbeta med att spela bollen ut ur backlinjen, och gör det väl förvisso men utan någon större övertygelse eller auktoritet. Något som om och om igen sätter dem i svåra situationer. När det fallerar så urholkas även grundbulten i Arsenals offensiva spel i dess uppbyggnadsfas och därmed blir till sist även anfallet lidande. Liksom Arsenals offensiva press många gånger verkar göras som mest halvhjärtat eller halvdant.

Men att se skäl för kritik av Unai Emery är inte detsamma som att mena att han därför måste sparkas. Om det hade varit tillräckligt för en manager att få sparken så borde nog Emerys företrädare ha fått sparken många år innan han faktiskt fick den. Emery borde rimligtvis få den här säsongen ut på sig, i alla fall så länge inte himlen rasar ned över Arsenals huvuden, och redan då har han inte alls fått samma tid som Arsene Wenger.

Många jämför nu Unai Emerys lag med Wengers lag och konstaterar utifrån kall statistik att det är egentligen inte så värst mycket bättre. Vilket i och för sig går att ifrågasätta både utifrån vad vi ser på planen och i tabellen. Men många tänker så klart att om nu Arsene Wenger fick sparken för hur hans lag presterade så borde väl Emery få sparken om hans lag presterar lika illa.

En något bedräglig logik eftersom den rycker saken helt ur sitt sammanhang. Arsene Wenger fick sparken, efter väldigt många om och men, eftersom hans lag var på en mycket tydligt nedåtgående trendkurva. Det var under Arsene Wenger som Arsenal till sist föll ned till ungefär den nivå som de nu befinner sig på, med alla sina brister och mycket tydliga problem.

Unai Emery fick ärva Arsenal efter Arsene Wenger, men därmed så ärvde han även Arsenals alla brister och mycket tydliga problem. Han fick ärva Arsenals brist på balans och kvalitet i spelartruppen. Han fick ärva en handfull problemspelare. Han fick ärva den kultur i laget som slagit rot under många år, och han fick ärva många spelare som levt i och blivit en del av denna kultur. Att vända på detta sker inte på en dag.

Kritiken, den kanske rättfärdiga kritiken, är att Arsenal inte har blivit bättre under Unai Emery, åtminstone inte tillräckligt mycket bättre. Men den andra sidan av exakt samma argument är att Arsenal heller inte har blivit sämre under Unai Emery, och Arsenal befinner sig alltså för närvarande inte på någon nedåtgående trendkurva. Möjligen finns en frustration över att laget ser ut att ha stagnerat på sin nuvarande position.

Men framför allt känns det alltså som om det mesta av frustrationen och ilskan är en funktion av överdrivna förväntningar. Alldeles för mycket förväntades av Arsenal inför den här säsongen. Inte av alla, men av alldeles för många. Arsenals mycket tydliga brister i både backlinje och mittfält sopades under mattan, och framställdes som oviktiga bara för att Arsenal råkade värva en spännande offensiv spelare från Ligue 1.

Vissa saker förändras liksom aldrig. Just den där karusellen har ju på något sätt präglat Arsenal under åtminstone hela 2010-talet. Andra påtalar Arsenals defensiva brister men supportrarna går all-in på lagets fantastiska offensiv baserat på önsketänkande omdömen om de egna och de nya spelarnas förmågor. Säsongen drar igång och förr snarare än senare så möter förväntningarna den bistra verkligheten, och repeat!

Vill man hitta skäl till kritik av Unai Emery så är det kanske just att han inte verkar ha lyckats stoppa den där karusellen. Men å andra sidan har han inte nödvändigtvis lika mycket att göra med Arsenals värvningar som Arsene Wenger hade. Vad gäller den egna spelartruppen har däremot Emery tagit i med hårdhandskarna på ett sätt Wenger aldrig riktigt gjorde, inte minst då mot Mesut Özil.

Jag tänker knappast säga att Emery gör fel med Mesut Özil. Som även om han vore den fantastiska spelare som hans potential ger honom möjlighet att vara, eller om han hade en enormt positiv betydelse för Arsenal på planen, vilket han inte är och inte har, så klart inte kan gullas med om han inte visar rätt attityd och arbetsvilja i gruppen. Men det är självfallet en politisk risk som Unai Emery tar.

Mesut Özil ingår helt klart inte i Unai Emerys planer. Arsenal har försökt alla sätt att avyttra Özil men problemet är självfallet att där finns inte någon realistisk köpare som både vill betala den lön som krävs för en spelare av tveksamt faktiskt värde, och som även kan locka Özil själv att lämna Arsenal, Premier League och London. Alltså sitter Arsenal fast i en tung investering i Mesut Özil som inte alls ser ut att betala sig.

Om Unai Emery hade visat prov på rejäla framsteg med Arsenal så hade nog det varit något som Arsenals styrelse med lätthet hade kunnat acceptera. Blundern med Mesut Özil var trots allt deras blunder, inte Unai Emerys blunder. Det var de som av politiska skäl gjorde klavertrampet med Özils nya kontrakt. Men Emerys position kan bli osäker av att Arsenal med Özil ställd åt sidan ändå inte ser särskilt mycket bättre ut.

En sådan sak skulle kunna få Arsenals styrelse att överväga möjligheten att en annan manager bättre skulle kunna få ut ett faktiskt värde ur deras investering i Mesut Özil. Vilket väl vore en rätt riskfylld väg att vandra. Mesut Özil var riktigt bra senast med José Mourinho som manager, det vill säga länge sedan, och det är väl högst tveksamt om det alternativet gör Arsenals supportrar mindre arga som fan.

Har man inte ett bättre alternativ eller färdriktning väldigt klar för sig så kan det ofta vara mycket riskfyllt att sparka sin manager. Allra helst om situationen och resultaten inte på ett mycket tydligt sätt kräver det. Och den situationen befinner sig Arsenal helt enkelt inte i ännu. Alldeles oavsett hur mycket affekt Arsenals supportrar befinner sig i efter en enligt dem oväntad och skandalös förlust borta mot Sheffield United.

En förlust som kanske i själva verket bara var så väldigt oväntad på grund av överdrivna förväntningar och en orealistisk uppfattning om det egna lagets styrka. Sedan går det liksom, såsom Man Utds supportrar är, att vara arg som fan på orsaken till att dessa förväntningar är överdrivna och uppfattningen är orealistisk. Men den orsaken har naturligtvis många fler föräldrar än Unai Emery.

Att vara arg som fan kan vara bra. Men det gäller att vara arg som fan på rätt sak, annars blir det sällan bättre.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Hull City. Imponerande seger på bortaplan mot Nottingham Forest för Hull City, särskilt som de fick spela med en man utvisad under stora delar av andra halvlek. Hull City förblir laget som kan vinna nästan alla matcher de spelar, ingen motståndare verkar riktigt gå säker mot dem, samtidigt som de verkar sakna jämnheten att verkligen kunna göra något i tabellen den här säsongen. I Jarrod Bowen har Hull City en av Football Leagues mest spännande anfallare för närvarande.

KALKON

Swansea. Inledde säsongen riktigt starkt, för att inte säga överraskande starkt med tanke på att många såg dem som givna nedflyttningskandidater. Men verkligheten ser ut att ha kommit ifatt Swansea en aning, som har haft en tyngre period de senaste veckorna, en period som knappast blir bättre av en emfatisk 0-3-förlust på hemmaplan mot Brentford under veckan. Vandringen nedåt i tabellen ser ut att ha påbörjats. Samtidigt så skiljer bara fem poäng de tio översta lagen i tabellen åt, så svårt att säga var det landar.

OMGÅNGENS MATCH:

Bristol City 2-1 Charlton. Hård och händelserik match på Ashton Gate mellan två klubbar som jagar lite som outsiders bakom de tippade topplagen, jämnsides med dem i toppen av tabellen. Charlton tog ledningen i andra halvlek innan Bristol City lyckades kvittera. Kort efter kvitteringen drog Bristol City på sig ett rött kort, men lik förbaskat är det Bristol City som lyckas vinna matchen i den nionde tilläggsminuten.

OMGÅNGENS:

Spelare: Aleksandr Mitrovic, Fulham. Stor show för Football Leagues kanske bästa anfallare när han öser in ett hattrick på hemmaplan mot Luton Town, vars försvar inte alls klarade av att hantera den tunge Mitrovic.

Manager: Thomas Frank, Brentford. Vetetusan om Frank riktigt har lyckats leva upp till förväntningarna inför säsongen, med Brentford placerade mitt i tabellen efter tretton omgångar, men 3-0 borta mot Swansea visar att laget borde vara på rätt väg.

BTW

Nketiah. Leeds supportrar ropar alltmer efter Eddie Nketiah, samtidigt som Marcelo Bielsa envisas med Patrick Bamford av skäl som inte är glasklara. Första (lilla) fnurran på tråden med Bielsa i Leeds kanske.

Owls. Sheffield Wednesday har haft starka resultat men ett relativt lätt spelschema. Nu kommer sju riktigt svåra omgångar mot tuffast möjliga motstånd då Garry Monks lag helt klart kommer få bekänna färg.

Rowett. Gary Rowett är tillbaka i fotbollen igen efter att ha tagit över som ersättare efter Neil Harris i Millwall. Ett rätt intressant managerval, där Rowett inte ligger alltför långt borta i sin filosofi från Millwalls traditionellt sett rätt funktionella spelidé.

SÄCKARACET:

Jonathan Woodgate, Middlesbrough. Tar över ledartröjan i säckaracet från Nathan Jones, som måste ha några saftiga bilder på Stokes ägare i sin ägo. Woodgate är total neofyt som manager och Middlesbrough har haft en väldigt svår säsongsinledning, och ligger runt nedflyttningsstrecket. Precis som för Jones är det lite anmärkningsvärt att Woodgate inte redan fått sparken, men Middlesbrough brukar å andra sidan vara väldigt tålmodiga, om nu det är rätt ord, med sådana här saker.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++++). Strålande backinsats av Pontus Jansson, i ett Brentford som spelade bra hela laget.

Nicklas Eliasson, Bristol City (++). Spelade från start den här gången, utbytt redan i 54:e minuten, vilket kanske visar att han inte hade någon större lycka den här kvällen.

Kristoffer Petersson, Swansea (+). Usch, det var också ett sätt att göra sin första ligastart för säsongen, att vara en del i att bli mosade på hemmaplan.

Kerim Mrabti, Birmingham (+++). Startade i anfallet för Birmingham och gjorde en på alla sätt kompetent insats, innan han blev utbytt i 80:e minuten.

Nu för tiden skulle man med viss bestämdhet kunna säga att Chelsea helst av allt verkar vilja vara som Ajax. Huruvida det är en vision som Chelsea eftersträvar eller en situation de helt enkelt råkar befinna sig i kan diskuteras länge, men den satsning på egna, unga talanger som pågår för närvarande är mycket likt vad vi under många år har sett just Ajax vara så väldigt bra på.

Det var Ajax strålande ungdomssatsning som tog dem till Champions League-semifinal förra säsongen, och bokstavligt talat bara några sekunder från finalen. Men Ajax har så klart fått fram betydligt fler unga lag än så. Backa bandet nästan 25 år och Ajax svarade redan då för en av Champions Leagues största skrällar när de gick och vann turneringen, med ett lag bestående av spelare som skulle komma att definiera en hel era.

Huruvida Mason Mount, Callum Hudson-Odoi, Reece James, Andreas Christensen, Ruben Loftus-Cheek, Tammy Abraham med flera verkligen är Chelseas direkta motsvarighet till Clarence Seedorf, Edgar Davids, Frank De Boer, Patrick Kluivert, Edvin van der Sar med flera i Ajax får naturligtvis ses som något oklart. Omöjligt är det självfallet inte, även om något sådant vore betydligt svårare att uppnå för en klubb som Chelsea.

Ajax är däremot en förebild på något som några engelska klubbar har försökt uppnå utan att egentligen någonsin riktigt lyckas. Deras gyllene generation av spelare från 1990-talet är nu samma personer som har ledande befattningar i klubben nu och bygger klubbens framtid. Bayern München har lyckats med något liknande i Tyskland. Alex Ferguson såg detta som ett ideal för Man Utd, dock utan att det någonsin tog fäste.

Chelsea är för närvarande förmodligen den engelska klubb som har kommit närmast att lyckas med just detta. Det vill säga inte enbart att satsa på unga spelare utan anställa gamla spelare och klubbikoner i klubbens ledning. Frank Lampard som manager är den helt uppenbara, men där har även nyligen anställts andra spelare som Michael Ballack, Petr Cech med flera. Väldigt Ajaxianskt kan tyckas.

Helt ny är kanske inte idén. I grund och botten är det kanske lite av samma tänkande som låg bakom Liverpools boot room-kultur under deras storhetstid under 1970-talet och 1980-talet. Och det fungerade bra till en början. Men till sist blev klubbens kultur och tänkande alldeles för insnöat i gamla fotspår och klubben stagnerade, och sedan dess har Liverpool aldrig lyckats eller ens egentligen försökt uppnå något liknande.

Möjligen kan man också tycka att det finns någon slags rätt snygg ironi att det är just Chelsea som först ser ut att greja detta på ett tydligt sätt. Inte Liverpool, inte Man Utd, inte Arsenal och så vidare. Utan alltså Chelsea, det vill säga klubben som av dessa andra klubbar har häcklats så hårt för att sakna historia, sakna kultur, sakna långsiktighet och alla sådana där påhopp som Chelsea fick kläda skott för efter 2003.

Här förtjänar José Mourinho en bisats, som ju även han har kritiserats och karaktäriserats som något av motsatsen till en så kallat långsiktig manager. I själva verket är det kanske få managers i Premier Leagues hela historia som haft en mer långsiktig effekt på sin klubb än han. Inte bara byggde han ett lag som höll i sig i nästan tio år, även utan hans närvaro, från detta lag kommer nu personerna som ska bygga Chelseas framtid.

Det är för tidigt att säga om Chelsea kommer lyckas med sitt stora projekt. Det är till och med för tidigt att säga om Chelsea kommer hålla fast vid sitt stora projekt efter det att deras transferförbud har hävts. Men här och nu är det ändå ett pågående projekt, och även om projektstarten kanske har haft sina knöliga stunder i inledningen, så måste det ändå fortfarande beskrivas som ett mycket lovande projekt.

Chelsea har självfallet aldrig sagt rätt ut att de försöker implementera någon slags Ajaxmodell. Det var ju Crystal Palace som fick för sig att säga det. Där får man väl ändå säga att Chelsea sagt eller osagt har lyckats betydligt mycket bättre, även om det nog får anses som svårt på gränsen till omöjligt att lyckas sämre med detta än vad Crystal Palace gjorde. Men för Chelsea är det uppenbart mer än enbart vackra men tomma ord.

Något typiskt är det kanske därför att det är just Ajax som står i vägen för Chelseas större ambitioner i Champions League den här säsongen. Ett dubbelmöte mot Ajax väntar för Chelsea de närmaste veckorna. På bortaplan ikväll, och därefter på hemmaplan. Förlusten mot Valencia i den första omgången har gett Chelsea ett utsatt läge i sin grupp, och de har knappast råd att ta förluster även mot Ajax, som leder gruppen för närvarande.

Några lätta matcher blir det sannerligen inte. Ajax har naturligtvis en rejäl tuppkam efter förra säsongens stora framgångar, inte minst på hemmaplan. Och även om det måste ses som högst osannolikt att Ajax skulle kunna upprepa förra säsongens framgångar, som för övrigt ingen såg komma i förväg förra säsongen, så kan de oavsett detta ändå vara ett formidabelt motstånd för Chelsea under för dem rätt omständigheter.

Där finns alltid risken att överspela enskilda matchers avgörande betydelse. Men för Chelseas fortsatta säsong i Champions League och i det europeiska cupspelet, så är kvällens match mot Ajax i Amsterdam, liksom matchen mot Ajax i London om några veckor, väldigt viktiga matcher, för att inte säga avgörande matcher. Här är det upp till bevis både för detta ungdomliga Chelsea, och för Frank Lampard som manager.

Ingen begär nog att Chelsea den här säsongen ska upprepa Ajax bragd från 1994-95. Men skulle Chelsea misslyckas med att ta sig till slutspel i Champions League, så vore det ändå ett rejält bakslag för Chelsea och för Frank Lampard.

Och något fundamentalt fel går egentligen inte att finna med Man City. Det är fortfarande ett formidabelt fotbollslag. Nitton poäng efter nio omgångar är knappast något dåligt facit, utan hade varit titelvinnande poängform under många andra säsonger i Premier League. Enda skälet att folk börjar undra är att ett annat lag har haft en poängmässigt osannolik start på ligasäsongen.

Självfallet är Man City alltså redo att vinna Champions League. Åtminstone i den betydelse som uttrycket faktiskt har, nämligen att Man City kan vinna Champions League den här säsongen, även om det som vi vet inte måste betyda att ett lag faktiskt vinner Champions League. Riktigt så enkelt är det ju inte att bara för att ett lag inte vinner Champions League en säsong så kunde de inte vinna.

Varför säger då Pep Guardiola som han gör, varför säger han att Man City inte är redo att vinna Champions League när de uppenbart är det? Den första tankegången vore kanske att ta med i beräkningen att Guardiola har satt i system att säga väldigt många korkade saker. Att ta allt han säger, oavsett om det är märkliga jämförelser eller kanske hans egen paradgren de överdrivna superlativerna, på allvar vore knappast tillrådligt.

Den där typen av nonsens är heller inte avsett att tas på allvar. Istället är det någon slags metakommunikation i vilken Pep Guardiola säger saker för att styra förväntningarna på laget, på honom själv och på enskilda spelare. Eller för att påverka olika beslut i den riktning han önskar. Eller för att säga något som han vet att de egna supportrarna eller de egna spelarna vill eller behöver höra. Det är prat som politisk teater.

Men när Pep Guardiola säger i media att Man City inte är redo att vinna Champions League, eftersom enligt honom så är Man City fortfarande för ineffektiva i att ta tillvara sina målchanser, så är det också ett sätt att hålla sitt lag och sina spelare på tårna, hålla dem motiverade, och framför allt få dem att fortsätta jobba hårt och verkligen anstränga sig för att förbättra sig själva.

Det är så man måste förstå Pep Guardiolas besynnerliga påstående att Man City inte är redo att vinna Champions League. Ett påstående som alltså inte ska tas bokstavligt, eller ens bildligt för den delen. Istället är det en kritik och en utmaning eller uppmaning till de egna spelarna. Reaktionen Guardiola vill uppnå är naturligtvis att Man City blir ännu mer effektiva i sitt målskytte.

Vilket möjligen skulle kunna kritiseras som någon form av rökridå. För Man Citys problem hittills den här säsongen har inte framför allt stavats en oförmåga att göra mål, alltså vad vi skulle kunna beskriva som offensiva problem, utan snarare en oförmåga att hålla uppe pressen, att skydda den egna backlinjen samt backlinjens egna ageranden. Det vill säga i allt väsentligt en fråga om defensiva problem.

Men även detta är väl lite av Pep Guardiolas paradgren, nämligen det där att vara lite motvalls, möjligen spelandes lite på föreställningen om honom som något slags geni som förstår sådant som inga andra förstår. Vi andra ser inte kejsarens nya kläder, men Guardiola ser dem minsann! Om kritiken gäller Man Citys försvarsproblem så kan man vara rätt säker på att Pep Guardiola istället väljer att prata om anfallet.

Man skulle med viss rätt kunna betrakta detta som någon slags distraktionstaktik. Om vi viftar och vevar med armarna här borta så lägger kanske ingen märke till problemen vi brottas med där borta. Den mer cyniska tolkningen av samma sak är nog egentligen bara att Pep Guardiola helst inte vill ha ytterligare kritik mot försvarsspelet, och hellre försöker förekomma än låta sig förekommas.

Helt lätt är det väl heller inte för Pep Guardiola att faktiskt få någon ordning på det där försvarsspelet. Mot Crystal Palace spelade förvisso João Cancelo och Benjamin Mendy som ytterbackar, men som mittbackar var det minst sagt lite udda att se paret Rodri och Fernandinho bilda mittbackspar. Ett mittbackspar som kanske gör det mer förståeligt varför Pep Guardiola skulle vilja få oss att titta på något helt annat istället.

Missförstå mig rätt, ett mittbackspar om Rodri och Fernandinho kommer nog helt säkert kunna fungera rätt bra i vissa matcher. De fungerade bra mot Crystal Palace, även om det heller inte var tvärsäkert. Problemet med den där typen av mittfältarkonstellationer som mittbackar är att när det fungerar illa i någon match så tenderar det att inte fungera bara lite illa, utan riktigt illa. Å andra sidan, om alternativet är Nicolas Otamendi så…

Och om någon skulle få för sig att fråga mig vad som talar mest mot att Man City vinner Champions League den här säsongen, så inte tusan är det att Man City har alldeles för svårt att göra mål. Utan istället är det just det faktum att Man Citys försvarsspel i vilken som helst enskild match skulle kunna få för sig att verkligen tilta. Att gå bort sig och släppa in de alldeles för enkla målen. Sådant som alltid är så dyrbart i cupspel.

Det är med andra ord säsongens stora fråga för mig med Man City. Inte huruvida de kommer kunna göra tillräckligt många mål för att vinna Champions League, för det vet vi redan att de kan. Utan huruvida Man City den här säsongen kommer kunna undanhålla motståndarna från att göra för många mål på dem, för det vet vi redan kommer kunna bli ett problem. De ligger sex poäng efter Liverpool i ligan på grund av det problemet.

Men att detta problem skulle få någon betydelse ikväll på hemmaplan mot Atalanta, det har jag rätt svårt att se på förhand. Det är en match som Man City borde vinna rätt enkelt och därmed i praktiken säkra sin plats i slutspelet redan efter tre matcher.

Någonstans blir det så klart en smula fattigt att göra till exempel en lista över Premier Leagues tio bästa spelare och inte ha en enda spelare från andra klubbar med. Det känns på något sätt fel och minst sagt snävsynt. Samtidigt är det rätt i meningen att det utifrån ett rent individperspektiv, spelare för spelare, alltid kommer kunna med viss rätta hävdas att spelaren i den stora klubben är bättre än spelaren i den mindre klubben.

Kompromissen blir då att även göra en lista över Premier Leagues bästa spelare utanför de största klubbarna. Och för närvarande handlar då detta om de bästa spelarna som för närvarande spelar för någon klubb utanför de sex stora klubbarna. Att det är en särskilt bra kompromiss är jag tveksam till, givet att det felaktigt kan få det att se ut som om detta vore någon slags reservlista, motsvarigheten till ett B-slutspel eller tröstturnering.

Listan blir nog även mer problematisk än normalt från och med den här säsongen som rätt tydligt innehåller aspekten att de sex storklubbarna håller på att brytas upp, eller i alla fall att det inte längre alls är lika självklart vilka klubbar som ingår och inte ingår i dessa sex storklubbar, eller att det ens längre handlar om sex storklubbar. Utifrån det perspektivet kan man ifrågasätta meningen med att upprätthålla denna distinktion.

Vilket inte enbart är en synpunkt som bygger på att man måste se Leicester, Wolves, West Ham, Everton med flera klubbar som likvärdiga med de sex storklubbarna, utan som lika gärna kan vändas på. Varken Arsenal eller Man Utd hade spelare med på listan över Premier Leagues tio bästa spelare. Vad är det egentligen som säger att dessa klubbars spelare inte skulle kunna vara aktuella för denna lista?

But I digress… Mängder av namn är aktuella för denna lista. Det stör mig djupt att jag inte får plats med spelare som Ricardo Pereira, Jamie Vardy, Adama Traoré, Teemu Pukki, Pascal Gross, Conor Coady, Jack Grealish, Richarlison med flera på denna lista. Och jag behöver kanske uppsöka någon form av skyddsrum givet att jag inte heller har plats för Fabian Schär på den här listan. Men smaken, baken och så vidare.

Premier Leagues tio bästa spelare av resten är enligt mig:

(10) Lucas Digne, Everton

Everton bankade mycket av sin senare värvningspolitik på att vittja Barcelonas överskottslager, och det måste i sig sägas ha varit en bra politik. Inte minst Lucas Digne har varit en strålande värvning för Everton, en spelare av hög klass på vänsterbacken, en värdig ersättare till Leighton Baines på alla sätt och vis. Kanske inte Premier Leagues bästa vänsterback just nu, men definitivt en av de bästa.

(9) John McGinn, Aston Villa

Pratades om lite olika spelare i Aston Villa inför säsongen, inte minst naturligtvis lagkaptenen, fixstjärnan och the homeboy Jack Grealish. Men spelaren i Aston Villa som har haft lättast att acklimatisera sig till Premier League är istället John McGinn, ett veritabelt dunderfynd från den skotska fotbollen som borde ha fått betydligt mycket mer uppmärksamhet än han faktiskt fått. Fantastiskt fin mittfältare.

(8) Abdoulaye Doucouré , Watford

På tal om fantastiskt fina mittfältare. Abdoulaye Doucouré har varit bra i Watford en längre tid och alldeles strålande bra det senaste året. Var nyckeln bakom Watfords framgångar förra säsongen och om något ska kunna rädda Watfords säsong den här säsongen så är det även nu Doucouré. Är för Watford ganska exakt vad Idrissa Gana Gueye var för Everton och N’golo Kanté var för Leicester.

(7) Willy Boly, Wolves

Vet inte om det är så förtroendeingivande att jag egentligen ville ha två mittbackar från Wolves på den här listan, men tyckte att det fick räcka med en vilken som helst, och mest därför valde Willy Boly. Men jag gillar Boly enormt som jag kanske tycker också är en lite mer spektakulär spelare än vad Conor Coady faktiskt är. Kapabel till fantastiska matcher som mittback, men som vi sett också produktiv framåt.

(6) Felipe Anderson, West Ham

Om vi skulle titta endast på kreativitet och spelgenialitet är det nog troligt att Felipe Anderson skulle placera sig ännu bättre på en sådan här lista, kanske till och med högst upp. Det kan inte råda något som helst tal om att han åtminstone mer än någon annan spelare ligger bakom West Hams märkbara uppryckning, och snacket om att han var old news från Lazio var precis vad man redan då såg det som – nonsens.

(5) Wilfried Zaha, Crystal Palace

Normalt sett den spelare som brukar nämnas först av alla när bästa spelarna av resten i Premier League diskuteras. Kanske hade jag haft honom högst (lägst?) på en sådan här lista för något eller några år sedan, men jag har det alltså inte längre. Vilket inte måste ses som någon kritik av Zaha specifikt, en världsspelare i Premier Leagues kanske allra mest engelska lag, utan kanske mer är ett omdöme om omgivningen.

(4) Youri Tielemans, Leicester

Kände redan när det stod klart att Youri Tielemans lämnade Anderlecht för Monaco att det där var fel. Tielemans hörde hemma i Premier League tänkte jag, och så blev det kanske också om än efter viss omväg. Att gå in och aktivt förstärka Leicesters mittfält är knappast någon smal sak, men Tielemans har lyckats med den saken och är ett av de tyngsta argumenten för varför Leicester är bättre nu än för tre-fyra år sedan.

(3) Ruben Neves, Wolves

Har väl egentligen varit en darling ända sedan han först kom till Wolves och till engelsk fotboll nere i Football League. En värvning som tog fotbollsvärlden med häpnad, varför skulle en spelare av den här kalibern spela i Englands andradivision? Inför förra säsongen tog jag till så stora ord som att årets spelare i Premier League skulle kunna komma att spela för Wolves. Riktigt så bra blev det kanske inte, men Ruben Neves är strålande.

(2) André Gomes, Everton

Det andra och starkare argumentet för Evertons Barcelonabasar. André Gomes var långa stunder fullständigt strålande för Everton förra säsongen, och det är sannerligen ingen tillfällighet att Evertons problem den här säsongen sammanfaller med att Gomes har haft skadebekymmer. Bossar ofta mittfältet när han spelar för Everton, att göra det när man spelar för ett lag som Everton, i den här konkurrensen, är ingen lätt uppgift.

(1) James Maddison, Leicester

Kommer förmodligen kunna anklagas för att vara en religiöst troende anglofil över det här valet, men anser ändå att James Maddison är en närmast ofattbart spännande spelare, en spelare som har gått från klarhet till klarhet i vilket lag han än har spelat och på vilken nivå han än har spelat. Folk blev förvånade över hans överlägsenhet i Football League. Folk blev förvånade över hans prestationer och kreativitet i Premier League. Nu finns inte längre några skäl att låta sig förvånas.

Manager: Marco Silva, Everton. Managern som ledde säckaracet inför uppehållet, och nog förmodligen fortfarande leder det, är samtidigt omgångens manager. Vinsten mot West Ham var otroligt viktig och behövlig, men framför allt måste Silva vara nöjda med den energi och den intensitet med vilken Everton genomförde matchen. Så spelar inte ett resignerat fotbollslag.

TRE TAKEAWAYS:

Watford har hittat stinget. Mycket snack om Tottenham efter matchen men Watford ska inte glömmas som gjorde en väldigt bra match. Kanske var det en matchbild som passade dem och deras egna styrkor och svagheter väldigt bra. Watford är framför allt starka på mittfältet och det var där de lyckades ta kampen med Tottenham. Samtidigt är de tveksamma i backlinjen och i anfallet, och där fick Tottenham problem som själva kan falla in i ett något uddlöst anfallsspel när spelet inte riktigt stämmer.

Vilda vändningar. Det var vändningarnas omgång i Premier League, där både Leicester och Aston Villa vände underlägen på hemmplan för att vinna dramatiskt. Båda matcherna var något av en påminnelse om Premier Leagues good old days, med böljande fotboll som kanske inte alla gånger kändes så värst taktiskt genomtänkt. För underhållningens del ska man inte klaga, det är sannerligen roligare än att se Bournemouth och Norwich spela 0-0 mot varandra.

Big game charlies. Man Utd spelade relativt bra mot Liverpool, men får ändå bara oavgjort hemma på Old Trafford. Det säger så klart något det också. Svårt att dra några större slutsatser om Man Utd av detta. Vi har sett exempel på förut hur Man Utd kan prestera rätt bra i de största matcherna, möjligen för att då kommer ”motivationen” mer naturligt hos spelarna. Problemet är inte dessa matcher, utan att Man Utd sällan lyckas visa samma disciplin och arbetsvilja i övriga matcher.

J.R.

Everton. Everton och Marco Silva var satta under rejäl press inför matchen mot West Ham, som med viss rätt gavs etiketten måste vinna-match. Everton lyckades vända detta till något positivt och inte bara vann mot West Ham utan vann med mersmak. Everton inte bara vann utan spelade dessutom väldigt bra matchen igenom. Precis det resultat och besked som Marco Silva behövde och som laget nu måste bygga vidare på.

CLIFF BARNES

Tottenham. Tottenham och Mauricio Pochettino var satta under rejäl press inför matchen mot Watford, som med all rätt ansågs som en match Tottenham absolut skulle vinna. Men till skillnad från Everton lyckades Tottenham och Pochettino inte vända detta till något positivt, istället blev det ännu ett bakslag. Ett resultat som sätter ännu större tryck på Pochettino och gör Tottenhams säsong desto jobbigare.

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 2-1 Brighton. Febrig stämning på Villa Park och en härligt intensiv match mellan Aston Villa och Brighton där Aston Villa vänder ett 0-1-underläge till vinst med 2-1, med det matchvinnande målet på tilläggstid på ett exploderande Villa Park. En match det inte gick att slita ögonen från och som stundtals nästan fick en att sitta och hålla andan, eller kanske rättare sagt glömma bort att andas.

BTW

Mourinho berömmer Man Utds styrelse för att de står bakom Solskjaer under svackan som varit – en något tvetydig komplimang kan tyckas.

”Majestätiskt Man City måste hyllas även om de inte vinner ligan” – Ännu ett exempel på den mediala konspirationen mot Man City!

Inget vinstrekord för Liverpool.

När Liverpool har stått på topp så har Man Utd alltid haft stora besvär. När Man Utd har stått på topp är det i sin tur Liverpool som alltid har haft stora besvär. Lik förbannat har det alltid varit så att det lag som för tillfället brottas med besvär alltid har lyckats ställa till oproportionellt med bekymmer för laget på topp. Ett medelmåttigt Man Utd har ofta lyckats störa ett starkt Liverpool. Ett medelmåttigt Liverpool har ofta stört Man Utd.

Så även förra säsongen. Liverpools match mot Man Utd på Old Trafford i våras var en av matcherna där en vinst för Liverpool allt annat lika hade gett dem ligatiteln. Istället blev det 0-0 i den matchen och alltså två tappade poäng för Liverpool som till sist förlorar den där ligatiteln med en enda poäng. Nu finns det kanske ingen stolthet i just den saken för Man Utd, men däremot helt säkert ett visst mått av skadeglädje.

Funderingen är om Man Utd kan åstadkomma något liknande den här säsongen. Man Utd är om möjligt ännu svagare än förra säsongen, och brottas inte minst med stora skadebekymmer. Liverpool gick in i omgången med ett försprång om åtta poäng till Man City och har ännu inte tappat en enda poäng i ligan. Kan Man Utd reducera Liverpools försprång samt stoppa deras vinstsvit och deras momentum?

Jürgen Klopp har sin vana trogen gått en aning bananas över vad han beskriver som en närmast oförskämd gestaltning av Man Utds problem i media. Naturligtvis vill han hantera förväntningarna en aning och kanske reagerar han negativt på synsättet att detta är en match där Liverpool i princip bara ska åka och hämta hem tre poäng. Riktigt så lätt brukar det ju sällan vara.

Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer brottas med sina egna ytterst väldokumenterade problem. Laget kan knappt längre göra mål, än mindre vinna fotbollsmatcher. Men kanske är det när det ser som mörkast ut, när laget står trängt mot väggen, och just när motståndet är den lede fi och läget ser som allra mörkast ut, som Man Utd också på ett kanske lite märkligt sätt kan spela en match utan någon riktig press.

Där finns den självklara funderingen kring Solskjaers framtid som Man Utds manager, och ett tidigare rykte om att resultatet mot Liverpool skulle kunna styra den frågan åt ena eller andra hållet. Vilket känns tveksamt eftersom det alltmer ges intrycket av att Man Utd och Ed Woodward, på gott eller på ont, har surrat fast sig själva vid Ole-Gunnar Solskjaers mast. De verkar ha bestämt sig för att vara ”långsiktiga”, fastän det inte är samma sak.

Ett argument för att behålla Ole-Gunnar Solskjaer, som jag inte riktigt tagit i beaktande förut, är att ha honom som städgumma. Det vill säga att Man Utd anser att de helt enkelt måste städa ur en spretig, obalanserad och odisciplinerad spelartrupp och bygga en ny grund att stå på, och att det jobbet är Solskjaers. I så fall skulle några mellanår behöva accepteras för att därefter ge en ny manager en starkare grund att stå på.

Detta för att bryta den negativa cirkel som Man Utd har hamnat i, där varje ny manager får ta över en befintlig och desillusionerad spelartrupp, och osvikligen hamnar i samma eller liknande problem som sin föregångare, och dessutom bidrar till att förvärra dessa problem. Kanske inte något glamouröst uppdrag för Solskjaer, och det vore kanske ett sätt att fortfarande se honom som temporär manager, om än över längre tid än normalt.

Annars följer diskussionen om Ole-Gunnar Solskjaer de vanliga förenklade spåren. Rob Smyth på The Guardian skriver till exempel att: ”The choice is simple: potential long-term success under Solskjaer or guaranteed long-term failure under a load of different managers.” Smyth konstruerar en falsk valsituation mellan två olika alternativ som självfallet är långt ifrån de enda alternativen.

Idén om att Man Utd måste välja en manager och hålla fast vid denne över lång sikt kan mycket väl hålla vatten. Men ingenting säger att den managern därför måste vara Ole-Gunnar Solskjaer, och det är väl där som analysen spårar ur. Det är istället långsiktighet som ideologi, långsiktighet för långsiktighetens egen skull, oavsett om substansen där bakom är positiv eller negativ.

Precis som flera har påpekat under veckan, och precis som jag har påpekat flera gånger förut, så är den väsentliga skillnaden mellan Liverpool och Man Utd egentligen inte särskilt komplicerad. Planering, organisation och ledarskap kort och gott. Detta var vad som skilde Man Utd och Liverpool åt de senaste 20 åren, och detta är vad som skiljer de båda klubbarna åt nu också, fast i motsatta riktningar.

Liverpool är för närvarande en av Englands, Europas och världens bäst skötta klubbar. Här har vi förklaringen till deras framgångar. Man Utd å andra sidan är för närvarande en av Englands, Europas och världens sämst skötta klubbar. Här har vi förklaringen till den stora skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen för stunden, och till varför Liverpool åker till Old Trafford som favoriter mot Man Utd, vilket inte ska kunna ske.

Paralleller har gjorts mellan dagens Man Utd och Liverpool på 1990-talet. Liverpool var då ett talangfullt men odisciplinerat lag av stjärnor och talanger vars namn nog var större än deras faktiska bidrag på fotbollsplanen. Känns igen kanske. Liverpoolspelarna kallades på den tiden för Spice Boys, en rätt uppenbar syftning. Men här hittar vi kanske en skillnad mot Man Utd, som kanske anammat några av Liverpools karaktärsdrag, men saknar spice.

Liverpool på 1990-talet hade spice. Det var mycket noise och nostalgi men där fanns även en obestridbar kvalitet och kaliber i det laget. Detsamma kan inte alls sägas om dagens Man Utd, som tvärtom är en rätt kryddlös och därmed smaklös anrättning. En röd röra vars främsta målsättningar den här säsongen verkar få vara att undvika nedflyttning samt möjligen återigen vara spoiler för Liverpool på Old Trafford.

Detta samtidigt som Liverpool ikväll har chansen att på Old Trafford av alla arenor tangera Premier Leagues vinstrekord om 18 vunna matcher i rad. Nu har i och för sig Man Utd gjort viss hobby genom åren av att knäcka andra lags sviter just på Old Trafford. Men det är väl ytterst osannolikt att Man Utd har den hårdheten idag som det Man Utd från 2004 ändå hade, fastän även det var ett lag under förändring.

Å andra sidan har Liverpool hittills aldrig vunnit på Old Trafford med Jürgen Klopp som manager.

Åtta matcher under en och samma lördag. Och det är heller inte fråga om vilka matcher som helst, utan i de flesta fall är det matcher mellan lag som kan ses som mer eller mindre direkta konkurrenter, mellan lag som befinner sig i liknande tabellsituationer, eller mellan lag där resultatet kan ha stor betydelse i toppstriden. Åtta matcher och egentligen inte en enda av dessa matcher känns som mellanmjölk.

Everton vs West Ham

Match mellan två lag med liknande ambitioner inför säsongen. Eller ”The Meh Derby” som någon valde att kalla det hela mest som ett sätt att verka klyftig och sådär normalt nedsättande som tyvärr har blivit alldeles för populärt på sociala medier. Inget derby alls till att börja med, och ”meh” är väl en helt subjektiv upplevelse.

Sant är att Everton och West Ham, liksom Leicester, hörde till lagen med stora ambitioner inför säsongen. Att utvärdera dessa tre lag hittills skulle rätt snabbt landa i en slutsats om fågel (Leicester), fisk (Everton) och mittemellan (West Ham). Väljer man det synsättet så visst, då är detta en match mellan två lag som inte riktigt når upp till förväntningarna.

Värst är det så klart för Everton som inleder den här omgången under nedflyttningsstrecket och där det mesta talar för att Marco Silva hänger väldigt löst som manager. En förlust för Everton även i den här matchen och man måste anta att Silva lever på lånad tid.

Bournemouth vs Norwich

Kritiken mot Bournemouth de senaste åren har varit att de inte alls har hittat ett sätt att undvika tunga förluster mot ligans bästa lag. Myntets andra sida är däremot att de på samma gång har varit väldigt bra på att vinna just den här typen av matcher, det vill säga matcher mot jämnbördiga fotbollslag under dem i tabellen, särskilt på hemmaplan.

Den jämnheten är vad som har gjort Bournemouth till vad som nu måste betraktas som ett etablerat Premier League-lag. En jämnhet som Norwich helt uppenbart inte besitter. Vilket betyder att samma lag som besegrar Man City några veckor senare kan ta en tung förlust mot Aston Villa.

Vinsten mot Man City gav Norwich rubrikerna och åsiktsmaskineriets godkännande. Men det är poäng eller vinster i den här typen av matcher som kommer få Norwich att hålla sig kvar i Premier League. Det är samtidigt rätt svårt att se Norwich ta tillräckligt många poäng och vinster i dessa matcher.

Aston Villa vs Brighton

Två lag med många likheter den här säsongen. Båda lagen gick in till säsongen med föga mer än förhoppningen och målsättningen att hålla sig kvar i Premier League. Båda lagen har haft lite småskakiga inledningar på säsongen. Båda lagen tog varsin stor seger i förra omgången, mot Tottenham respektive Norwich.

Frågan nu är vilket lag som kommer kunna behålla detta momentum. Aston Villa är nya i Premier League den här säsongen, en omständighet som många verkar glömma bort när de pratar om dem. Brighton skulle på sätt och vis kunna ses som nya också de, givet den nya skepnad de har svept in sig i med Graham Potter som manager.

Chelsea vs Newcastle

På tal om momentum. Newcastle såg till att besegra Man Utd hemma på St James’ Park precis innan landslagsuppehållet. Ett resultat som sannerligen gav Steve Bruce lite vind i seglen och luft i lungorna. Tre värdefulla poäng för Newcastle självklart, men med risken att det är en seger som håller mer än vad den lovar.

Newcastle har ingen tid att vila på lagrarna utan måste omedelbart bege sig till Stamford Bridge. Chelsea har onekligen haft en rätt bra period de senaste veckorna, och det mesta talar väl för att denna period håller i sig över den här omgången. Newcastle har vunnit mot både Tottenham och Man Utd, men det är svårt att se dem röra Chelsea ikväll.

Leicester vs Burnley

Match mellan två lag som överraskat positivt hittills den här säsongen. Eller är det egentligen rätt att säga att de överraskar? Leicester har naturligtvis inlett säsongen på ett sätt som nog de flesta förväntade sig av ett lag som de flesta också gav en klar chans att utmana de sex storklubbarna den här säsongen.

Burnley har inte inlett säsongen värst mycket sämre de. Man kan säga att de nu ser ut att hålla samma höga nivå som för två säsonger sedan. Det var en vanlig synpunkt förra säsongen att Burnley då föll tillbaka till sin normala nivå, men kanske är det snarare den här säsongen som är Burnleys återgång till deras normala nivå.

Tottenham vs Watford

Mauricio Pochettino har onekligen kopplat på det positiva ansiktet sedan han kommit tillbaka från landslagsuppehållet. Och det är väl självfallet vad han måste göra. Vare sig han eller laget vinner något på att sura och tjura. Utan nu gäller det för Tottenham att bita ihop och göra bästa möjliga av situationen.

Vilket nog kan förväntas fungera, åtminstone så länge Tottenham vinner och inte hamnar i mer motvind. Dagens match borde de kunna klara av, hemmamatch mot Watford som har betydligt större problem än Tottenham. Watford har ännu inte vunnit en match den här säsongen, mycket lite talar för att de vinner den matchen idag.

Wolves vs Southampton

Lite lustigt måste jag säga att det var att se det tog sex vinstlösa matcher och en problematisk start på säsongen för att det skulle börja pratas om att Wolves skulle vara på väg att göra sig av med Nuno Espirito Santo. Det fanns i själva verket inga sådana tecken alls, och Santos goodwill i Wolves trodde jag väl ändå var för stort för det.

Därefter har Wolves vunnit två raka matcher i ligan, samt en viktig bortamatch mot Besiktas i Europa League, och tongångarna är helt andra runt Wolves nu. Särskilt den meriterande bortavinsten mot Man City fick många att höja på ögonbrynen och ta notis om att Wolves besvär nu verkade som bortblåsta.

Southampton känns det lite värre för, som har tre raka förluster och därtill lika förtvivlat svårt som vanligt att göra mål. I deras fall känns det inte lika mycket som en tillfällighet med en knackig säsongsinledning som det gjorde för Wolves. Hög risk att trenderna håller i sig idag med seger för Wolves och förlust för Southampton.

Crystal Palace vs Man City

Kanske är Crystal Palace den stora missen så här långt in på säsongen, sett till vilka förväntningar som fanns på laget. Nog för att Crystal Palace kommer få det svårt att hålla sig kvar på tabellens övre halva, men de flesta och så även jag såg nog nedflyttning som något som Crystal Palace främst behövde kämpa för att undvika den här säsongen.

Så kan det fortfarande bli, men det ska heller inte hymlas med att Crystal Palace ser betydligt starkare och mer stabila ut än vad som egentligen var rimligt att förvänta sig inför säsongen. Ett litet tecken på det goda jobb, både taktiskt och psykologiskt, som Roy Hodgson faktiskt gör med Crystal Palace under tuffa förutsättningar.

Man City gick in i landslagsuppehållet åtta poäng efter Liverpool, och efter att högst oväntat ha tappat ytterligare tre poäng hemma mot Wolves i senaste matchen. Det har varit en av Man Citys styrkor att kunna studsa tillbaka starkt efter ett svagt resultat, men det känns inte helt uteslutet att den här matchen kan innebära ytterligare poängtapp.

Crystal Palace har stört Man City förut, och har definitivt organisation och disciplin att kunna störa dem igen. Man City är dessutom störda redan vilket inte minst märks på deras något överdrivna reaktion på spelschemat runt jul där de utöver det ständiga och vanliga missnöjet börjar babbla om att Premier League riggar ligan till Liverpools fördel.

Matchen behöver Man City vinna för att sätta någon som helst press på Liverpool inför deras match på Old Trafford.

Premier League är helt enkelt screwed oavsett vilket. Antingen är kvaliteten i Premier League för låg för att toppklubbarna vinner för enkelt. Eller så är kvaliteten i Premier League för låg för att toppklubbarna vinner alldeles för lite. Det är nästan så att man kan börja misstänka att slutsatsen nog var i säck långt innan den var i påse, och att de som driver den helt enkelt bara anpassar vilka argument de använder efter dagens sanning.

Under flera år hade vi en situation där i princip inget engelskt topplag riktigt stack ut från mängden. En situation som inte minst bidrog till Leicesters osannolika ligatitel. Då var det minsann ett tecken på Premier Leagues lägre standard och allmänna förfall. Nu har vi en situation där åtminstone två engelska topplag verkligen sticker ut från mängden. Plötsligt ses då det som ett tecken på Premier Leagues fattighet även det.

Man kan fundera på om det helt enkelt är så att missnöje säljer bättre än positiva artiklar och idéer. Eller om det kanske istället är så att journalister till sin natur är så oroliga att få kritik för att ägna sig åt reklam och puff pieces att de försöker undvika detta genom att vara kritiska oavsett vilket. Hur som helst kan man i alla fall känna att Premier League borde ha varit dött och begravet om alla dessa beskrivningar faktiskt stämde.

Men så är ju som vi vet inte fallet på långa vägar. Premier League är kanske i själva verket mer välmående än någon gång tidigare. Där finns fler genuina storklubbar än någon gång förut under Premier Leagues historia. Mitten av Premier League är starkare än förut och även botten av Premier League känns starkare än många gånger förut. TV-avtalen är mer lukrativa, och publiksiffrorna står på topp.

Historielösheten är även den en smula påfallande. Att Man City och Liverpool för tillfället dominerar Premier League ses som ett problem. Vilket på sätt och vis är förståeligt, bara det att det ses på ett problem på samma sätt som det en gång i tiden sågs som ett problem att Man Utd och Arsenal dominerade Premier League. Det blev inte någon tvålagsliga av det den gången, och kommer inte bli det den här gången heller.

Det är det ständigt återkommande problemet med nutidsbias. Det finns två olika former av tankefel kopplat till hur en situation är just här och nu. Dels att man utgår i alldeles för hög utsträckning från att det alltid har varit på det sättet. Dels utgår man även i alldeles för hög utsträckning från att det alltid kommer vara på det sättet. Då är det naturligtvis väldigt lätt att bli närsynt, och inte se skogen för alla träd.

Premier League, lika lite som någon annan liga, är någon oföränderlig monolit. Ligan förändras, utvecklas och förnyas över tiden. Klubbar går upp i öst och går ned i väst, vad som en gång stiger upp kommer ofrånkomligen någon gång falla ned, detta är att mer eller mindre betrakta som ofrånkomligt. Men att se den saken kräver att man arbetar med ett bredare tidsperspektiv.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att just denna långsiktiga benägenhet till förändring hör till vad som gör Premier League så pass attraktiv som liga. Ligan som den ser ut idag är inte alls särskilt lik ligan som den såg ut för fem år sedan, än mindre för tio år sedan och så vidare. Och ligan som den ser ut idag behöver inte alls vara så som ligan ser ut om fem år, än mindre om tio år. Hur många ligor kan verkligen säga samma sak?

Dessa saker säger jag alltså samtidigt som Liverpool leder ligan med åtta poäng efter att inte ha vunnit ligan på 30 år. Detta säger jag alltså samtidigt som Man Utd kan avsluta den här helgen under nedflyttningsstrecket, ett förut helt och hållet osannolikt scenario. Detta säger jag samtidigt som Leicester, Wolves, West Ham med flera håller på att göra topp sex-strukturen lika passé som Man City och Tottenham en gång gjorde big four.

Framför allt säger jag det samma dag som klubbfotbollen på dess högsta nivåer återkommer i England efter ännu ett landslagsuppehåll. Ett landslagsuppehåll som har känts längre, tommare och mer meningslöst än många andra uppehåll har gjort förut. EM-kvalen har verkligen lyckats bli helt ointressanta. Men det är ju lite märkligt att se fram emot Premier League så mycket nu när där tydligen bara finns skäl till missnöje.

Personligen ser jag inget allmänt skäl till missnöje med Premier League för närvarande, även om det inte betyder att allting är perfekt. Men ligan mår bra, konkurrensen är hård och fotbollen många gånger strålande. Inte minst vore det helt fel att säga att Premier League för närvarande är förutsägbart. Just känslan av att vi inför varje helg inte riktigt vet vad som ska hända förhöjer upplevelsen.

Man City som ju inte kan förlora kan till exempel helt plötsligt förlora mot Wolves. Newcastle som ju inte kan vinna kan även plötsligt vinna mot Man Utd. Man Utd som ju definitivt inte längre kan vinna skulle till exempel plötsligt mycket väl kunna vinna mot Liverpool, det andra laget som ju inte längre kan förlora. Ingenting av detta kom som någon enorm överraskning. Ingenting skulle heller vara en enorm överraskning.

Få saker överraskar egentligen med Premier League, eftersom Premier League hela tiden lyckas överraska oss.

Det började med att Barnsley sade tack och hej till Daniel Stendel, den synnerligen populäre tyske managern som förra säsongen tog Barnsley upp i EFL Championship igen efter något år i League One. Stendel hade en väldigt bra relation till Barnsleys supportrar och det gräts faktiskt en och annan tår runt Oakwell när nyheten om Stendels sparkning blev offentlig.

Lite kallblodig kan man nog ändå tycka att den sparkningen var. Visst, Barnsley ligger under nedflyttningsstrecket i EFL Championship, men de är också en nykomling och Stendel borde ha samlat på sig rejält med goodwill förra säsongen. Men icke. Öppet är vem Barnsley nu tänker sig att anställa som ersättare till Stendel. För närvarande är Adam Murray deras ställföreträdande manager.

Vad som händer med Barnsley är en öppen fråga även det. Det känns inte på något sätt självklart att laget kommer vinna på en ny manager, oavsett vem det än blir. Problemen som Barnsley kändes inte omedelbart kopplade till deras manager. Öppet är även vad som efter detta händer med Daniel Stendel. Ett rätt tungt rykte placerade honom i Sunderland tämligen omgående.

Vilket knappast lät som något dumt rykte. Det vore en flytt tillbaka till League One för Stendel så klart, men det är samtidigt en division han kan och borde vara van vid och Sunderland skulle få en manager dokumenterat framgångsrik i League One. Och även om det vore ett steg nedåt i divisionerna så vore Sunderland ett steg uppåt för Daniel Stendel i fråga om klubbstorlek.

Men den lilla kedjeeffekten ser inte riktigt ut att bli av. Istället låter det på de allra mest trovärdiga djungeltrummorna som att Sunderland under dagen kommer göra klart med Phil Parkinson som ny manager, efter att lite som väntat ha sparkat Jack Ross i början av landslagsuppehållet. Ross fick till sist för mycket kritik för att vara en för ”negativ” manager sett till sin fotboll, och ansågs därför inte ”förstå” Sunderland.

Vi har självfallet hört sådant prat många gånger förut, både i Sunderland och i många andra klubbar. Ibland ligger det något i pratet, där klubb och manager helt enkelt är fel fit för varandra. Andra gånger är det mest en fråga om en slags hybris. I vilket fall som helst är det lite svårt att att se hur Phil Parkinson skulle representera någon fundamentalt annan form av fotboll. Daniel Stendel hade i så fall varit det rimligare valet.

Sunderland är emellertid en klubb med sina uppenbara problem. Ägaren Stewart Donald försöker utan framgång att sälja klubben, efter att nyss ha köpt den. Helt harmoniskt är det med andra ord inte runt Stadium of Light. Man kunde så klart tänka sig att Phil Parkinson skulle ha tröttnat lite på att vara manager i klubbar där det är struligt utanför planen, men jämfört med Bolton Wanderers framstår nog Sunderland som lugna gatan.

Det hade kunnat vara värre, det hade kunnat vara Reading! Lite hårt kanske, situationen i Reading är långt ifrån så kaotisk som den har varit och alltjämt är i Bolton Wanderers, men vad som har hänt där under landslagsuppehållet är ändå uppseendeväckande. Reading befinner sig under nedflyttningsstrecket i EFL Championship, och att de skulle sparka José Gomes var inte särskilt överraskande, kanske till och med väntat.

Mark Bowen spelar en central roll i Readings soppa. Bowen anställdes av Reading som deras sporting director i början av sommaren. Under sommaren hade Bowen alltså ansvaret för Readings värvningar som samtliga så här långt har visat sig vara allt annat än lyckade i Reading. Trots detta lyckas Bowen alltså övertyga Readings styrelse inte bara att sparka José Gomes utan ersätta denne med… Mark Bowen!

Onekligen en smula ”All About Eve” av Mark Bowen. Som utomstående är man kanske mest orolig för att Bowen i och med detta har gett Ed Woodward en idé han ännu inte riktigt lyckats komma på själv. Av Readingsupportrarnas reaktioner att döma så vore det nog inte en överdrift att säga att den humor med vilken de väljer att se på situationen mest av allt är galghumor. Någon större optimism verkar inte riktigt finnas där.

Någonstans finns kanske ändå någon form av logik bakom Mark Bowens agerande. Om hans värvningar har misslyckats i Reading så kan hans tanke så klart vara att José Gomes var skälet till att de inte lyckades. Och att ta över som manager själv skulle då vara bästa och säkraste sättet att få dem att lyckas. Genomför sina idéer själv utan att behöva få andra att genomföra sina egna idéer.

Att sparka någon och ersätta denne med sig själv, vilket är vad som i praktiken har skett, sätter hög press på personen ifråga. Särskilt som personen, alltså Mark Bowen, har i princip ingen tidigare erfarenhet alls som manager, på den här nivån eller någon annan nivå. Bowen har onekligen lagt alla ägg i en och samma korg, mer specifikt hans egen korg, och tar en stor risk. För egen räkning, men inte minst för Readings räkning.

Samtidigt har två klubbar som de flesta nog trodde skulle rycka i managerspaken dessa veckor inte gjort det. Stoke krigar vidare med Nathan Jones och Middlesbrough krigar vidare med Jonathan Woodgate. Man kan bara hoppas att det handlar mer om ett aktivt ställningstagande att faktiskt ge sina managers tid och förtroende, och mindre om enbart en passiv oförmåga att fatta snabba beslut.

Tyvärr är väl både Stoke och Middlesbrough två klubbar som under de senaste cirka tre åren har visat just prov på det senare.

QSI äger även Paris Saint-Germain, så det säger sig självt att det inte är någon liten spelare på den moderna fotbollsarenan. De båda andra alternativen beskrivs i sin tur som dels en amerikansk affärsman som är Leedssupporter sedan barnsben, dels en ägare av en icke namngiven italiensk klubb. Dessa är de tre alternativ som Andrea Radrizzani alltså påstår sig ha sållat fram från över 20 olika investeringsalternativ.

Beslutsteori är ett ämne jag ägnat viss tid åt genom åren, det vill säga kunskapen om hur beslut fattas av människor och organisationer, liksom strategier för att fatta beslut och för all del även påverka beslutsfattande. En rätt grundläggande hörnsten i beslutsteori är att viktigare än att försöka påverka vilket beslut som till sist fattas många gånger är att styra vilka alternativ som över huvud taget väljs mellan.

Låt oss säga att det är både upplysande och rätt så underhållande att med detta i åtanke följa hur Andrea Radrizzani själv väljer att presentera alternativen. Han utvecklar först det qatariska alternativet. Här sparas inte på krutet. Han betonar först och främst att de som står bakom budet är vänner. Sedan utvecklar han nästan som i förbigående med att dessa ägare skulle kunna få Leeds att konkurrera med Man City.

De båda andra alternativen kommenteras betydligt mer sparsamt, och inte alls med samma entusiasm. Fördelen med en Leedssupporter sedan barnsben förklaras inte alls, annat än det påstådda egenvärdet i att ägaren påstår sig vara en supporter. Fördelen med en ägare till en annan italiensk klubb begränsas till synergier, att ”kanske kunna få låna spelare” och på så vis sikta mot Premier League.

På sätt och vis kan man säga att det är tre olika visioner om Leeds som paketeras och presenteras. Visioner som försöker både ställa och man skulle kunna säga också besvara frågan om vad Leeds vill vara för klubb. Tre visioner som förmedlas genom tre tydliga och hyfsat uppenbara jämförelser med andra klubbar inom engelsk fotboll. Och säljpitchen är självfallet Leeds och deras supportrars drömmar, ambitioner och inte minst självbild.

Vill Leeds vara Man City? Visionen som alltså förmedlas med QSI som investerare och delägare. En minst sagt frestande vision, då Man City under tio år har utvecklats till ett av den engelska och europeiska fotbollens mest dominanta fotbollslag. Den engelska klubb existerar nog inte som inte skulle drömma om en sådan framtid där den egna klubben regelbundet konkurrerar om och vinner de största engelska och europeiska titlarna.

Vill Leeds vara Crystal Palace? Visionen som implicit förmedlas med alternativet av en amerikansk Leedssupporter som ägare. Exempel på sådana ägarlösningar är vanligare längre ned i det engelska seriesystemet, men närmast i Premier League är nog Crystal Palace. En vision som präglas av något otydlig ambition, vilket förstärks av att det inte görs tydligt vad man egentligen vill uppnå med detta alternativ.

Vill Leeds vara Watford? Visionen som implicit förmedlas av okänd italiensk klubbägare där synergin är att få låna spelare och sikta mot Premier League. Parallellen till Watford är fullständigt uppenbar. En viss skillnad mot föregående alternativ är att här utvecklas ändå någon slags ambition, nämligen att sikta mot Premier League. Vilket kanske låter fint men nog inte entusiasmerar särskilt då en sådan ambition är allmänt sett för givet tagen.

Nu betyder inte dessa visioner att Leeds skulle försöka vara någon annan klubb. Ingen självrespekterande Leedssupporter skulle väl vilja att Leeds var någon annan klubb än just Leeds, men det är heller inte innebörden. Det handlar snarare om att på ett snabbt och enkelt sätt kommunicera en ambition och en vision om Leeds framtid och potentiella konkurrenskraft.

Just i detta avseende kan man så klart anse att visionerna, eller snarare paketeringen av dem, är en aning ledande. Andrea Radrizzani vet så klart mycket väl vad han gör när han spelar ”Man City-kortet” framför Leedssupportrarnas näsor. Han vet mycket väl vilka knappar han trycker på. Med all respekt för Crystal Palace och Watford så är det inte två klubbar som Leeds supportrar riktigt går igång på.

Leeds är en sovande engelsk jätte, precis som Man City på sätt och vis också var för tio år sedan. Där finns de självklara moraliska problemen runt Man Citys ägande, precis som det skulle finnas kring ett qatariskt ägande av Leeds, men det vore oerhört naivt att tro att det skulle ha någon särskilt avskräckande effekt på den större delen av Leeds supportrar. Vi har redan ett tydligt case inom engelsk fotboll på motsatsen.

Vilket alternativ Andrea Radrizzani faktiskt föredrar och vill göra verklighet av är fullständigt uppenbart, det görs liksom ingen hemlighet av, även om det inte sägs rent ut. Men det går liksom inte att missta sig. Han har valt alternativen taktiskt, liksom sättet han väljer att presentera alternativen på. Rent beslutsteoretiskt har Radrizzani plockat denna framställan nästan direkt ur skolboken.

Grejen är självfallet att Andrea Radrizzani vet om att QSI vore ett kontroversiellt alternativ, att det skulle kunna bli viss konflikt till det. Kanske i synnerhet om supportrarna känner att det trycks ned i halsen på dem. Alltså försöker han förmedla supportrarna illusionen om att de själva får vara med att välja mellan alternativen, tycka till på förhand, känna sig delaktiga i beslutet och på så vis även bli delaktiga i beslutet.

Möjligen låter jag kritisk, men jag menar väl egentligen inte att Radrizzani agerar på ett annat sätt än egentligen vilken som helst politiker eller företagare som försöker sälja en idé eller produkt. Det är nog mest bara det att jag tycker det tjänar på att belysas att det är just detta som sker, att någon aktivt faktiskt försöker sälja en vision om Leeds framtid, snarare än att det skulle handla om oskyldig transparens.

Det är samtidigt en spännande framtid och vision som säljs. Gudarna vet att jag har mina moraliska uppfattningar om den här typen av engelskt klubbägande, som jag framfört flera gånger om, men som jag även många gånger har sagt går det inte att ifrågasätta vad det rent fotbollsmässigt kan betyda i positiv mening för en klubb och hel liga. Vi har ett-två tydliga case även på detta så klart.

Visst kan man tycka att det lite bygger på falsk marknadsföring. För Andrea Radrizzani framställer det så klart som att QSI bara skulle vara delägare. Men det är klart, att om QSI går in och ger Leeds de ekonomiska musklerna att plötsligt konkurrera på samma nivå som Man City, då ska man ju inte inbilla mig att de kommer låta sig nöjas med något annat än ett majoritetsinflytande över klubben.

Vilket betyder en av två olika saker. Nämligen att antingen så dribblar Radrizzani med sanningen om graden av QSI:s ägande i Leeds, åtminstone på längre sikt. Eller så dribblar Radrizzani med sanningen om vilka ekonomiska muskler som QSI:s ägande i Leeds faktiskt skulle ge.

England gick aldrig av planen i protest. Spelarna fick enligt uppgift fatta det beslutet själva men valde att hellre vara kvar på planen i en match som de till sist vann med 6-0 och tog sig till EM av bara farten. Vilket om inte annat gav upphov till den rätt självklara diskussionen om vad som faktiskt var rätt beslut, vad som bäst var att stå upp mot rasism av detta slag, att avbryta matchen eller genomföra matchen ändå?

De som menar att det bästa sättet är att genomföra matchen har en viss poäng när de menar att om man avbryter matchen så låter man idioterna vinna. Jag antar att det har en slags släktskap till det vanliga argumentet kring terrorism. Vad man förhoppningsvis visar med att genomföra matchen är att idioterna inte har något inflytande. Samtidigt är det ett märkligt sätt att tro att man bemöter rasism genom att vinna fotbollsmatcher.

De som menar att matchen bör avbrytas gör det utifrån uppfattningen att det helt enkelt krävs hårdare markeringar mot rasism av det här slaget, och att avbrutna matcher vore ett sätt att tvinga UEFA att ta tag i problemet på ett tuffare sätt än hashtags och töntiga PR-kampanjer som sällan blir mer än just det. De påpekar inte felaktigt att idioterna som beter sig på det här sättet förmodligen inte bryr sig om en förlorad fotbollsmatch.

Bulgariens supportrar gör det nog definitivt inte, eftersom den förlorade fotbollsmatchen knappast har någon betydelse för dem. De skulle i vilket fall som helst aldrig ha gått till EM ändå, så även om det kanske är surt att förlora en fotbollsmatch med 0-6 så är det nog samma lika för dem. Att tro att man har skolat dem genom att vinna matchen mot deras lag är nog en lite väl from förhoppning. Kanske en medvetet naiv förhoppning.

När Gareth Southgate alltså prisar sina spelare för att ha gjort ett ”stor markering” mot rasism känns det kanske som att han ägnar sig mer åt gruppsykologi gentemot sina egna spelare än åt att faktiskt säga något om kampen mot rasism inom fotboll.

Situationen blev naturligtvis inte bättre av att Bulgariens förbundskapten Krasimir Balakov fullständigt förnekade att han hade märkt något rasistiskt beteende från supportrarna alls, ett naturligtvis synnerligen fegt sätt att hantera situationen. Samme Balakov som inför matchen förminskat problemet genom att något godtyckligt påstå att England hade större problem med rasism inom fotbollen än vad Bulgarien hade.

Även här finns delade meningar. Är det verkligen okej för England att kritisera andra länder för rasism inom fotbollen när de har problem med samma sak själva? – är den helt uppriktiga funderingen. Och den är väl sann så till vida att England sannerligen inte kan angripa diskussionen på något självgott sätt, som ett problem som ”alla andra” har, men det kan självfallet inte därför utesluta dem från att kritisera sådant här när det sker.

I så fall skulle naturligtvis ingen någonsin kunna kritisera sådant här beteende, och beteendet skulle därför aldrig ta slut. Vad man kan begära av England i det här fallet är att de bekämpar rasismen inom den engelska fotbollen minst lika kraftfullt som de kritiserar rasismen inom fotbollen i andra länder. Och även om man alltid anser att det borde kunna göras mer så är det svårt att säga att England inte uppfyller detta krav.

Engelsk fotboll är inte perfekt i detta avseende. Långt därifrån. Men när något rasistiskt sker inom engelsk fotboll så blir det åtminstone en skandal, det blir föremål för kritik, det blir föremål för utredning och bestraffning, det görs inte legitimt. Om en president, ägare, manager eller lagkapten skulle säga saker som deras motsvarigheter i Bulgarien gjort under veckan så hade kraftfulla åtgärder och sanktioner vidtagits.

Återigen är det kanske Englands supportrar själva som utgör den bästa ammunitionen för den andra sidan. ”You racist bastards, you know who you are!” sjunger samma supportrar som det onekligen finns många skäl att anse att deras egna värderingar i frågor gällande rasism knappast är de mest upplysta, som regelbundet beter sig riktigt illa på dessa sätt närhelst de befinner sig utanför Englands gränser.

Om Krasimir Balakov, Borislav Michailov med flera vill gömma sig bakom en bekväm ursäkt så behöver de så klart bara peka på dessa engelska supportrar. Det ger dem inte rätt men det kan få dem att se ut att ha rätt och rikta blickarna bort från dem själva och deras eget ansvar. Whataboutery upplyft till politisk konstform. Och Bulgarien gör det så fult att de skulle kunna vara ett mästerverk inom modern konst.

Lik förbaskat är det en sanning som Englands supportrar inte kan smita från. De måste se över sitt eget beteende. Deras attityd mot svarta spelare, såsom inte minst Raheem Sterling, har inte alltid varit den bästa och har väl egentligen blivit bättre först mot slutet när exempelvis Sterling faktiskt har börjat spela riktigt bra också i landslaget. Det är en slags villkorad tolerans: Om du spelar bra är du en av oss, annars inte!

Vi ser något liknande på klubblagsnivå där vi har sett flera exempel de senaste åren där supportrar häcklar svarta spelare i motståndarlagen med rasistiska påhopp. Det blir som sagt alltid uppmärksammat och en skandal, men med den naturliga reaktionen från de egna supportrarna att istället gå i självförsvar, att förneka och förminska problemet, inte minst med klassikern att det är bara några ”få idioter” som inte är ”riktiga supportrar”.

Någon påpekade helt korrekt att det sanna testet för ens ställningstagande mot rasism inom fotbollen är hur man agerar när det egna laget, eller supportrar till det egna laget, beter sig förkastligt i detta avseende. Och på just det temat får man ändå ge Bulgariens lagkapten, Ivelin Popov, stor cred som under halvtidsvilan, till synes på helt eget initativ, försöker uppmana sina egna supportrar att sluta med sitt beteende.

Ryggrad under en svår situation. Vilket betyder att Popov ensam tillsammans med de engelska spelarna tar sig ur gårdagskvällens rasismskandal inom den europeiska fotbollen med någon slags heder i behåll.

Kriterier och definitioner har alltid betydelse när sådana här listor ska göras. Där finns inga helt problemfria gränsdragningar att göra. Det ska sägas att jag medvetet väljer att inte göra enbart en ögonblicksbild, så att dissa spelare enbart baserat på deras aktuella dagsform låter sig inte riktigt göras. Jag försöker grovt uttryckt väga samman spelarnas kvaliteter över en period om tre år, på samma gång aktuellt som beständigt.

Några saker kan omedelbart konstateras. För det första att jag inte har någon målvakt med på listan, vilket så klart är ett klassiskt bias på sådana här listor, liksom att backar brukar ha det svårt att komma med. Den här listan är inget undantag även om det i mitt fall åtminstone sker efter viss reflektion och där jag i alla fall har funderat kring målvakter som Alisson och Ederson, kring backar som Aymeric Laporte och Trent Alexander-Arnold.

För det andra att listan även helt och hållet saknar renodlade anfallare, vilket får sägas vara betydligt mycket mer ovanligt. Premier League saknar definitivt inte riktigt skickliga anfallare som samtliga var med på bruttolistan till denna lista, nämnas bör framför allt Harry Kane, Sergio Aguero och Pierre-Emerick Aubameyang, men uppenbart är att i alla fall jag ser den allra största kvaliteten hos dagens mittfältare och forwards.

Listor brukar provocera i största allmänhet och sådana här listor brukar naturligtvis provocera mer specifikt. Må så vara, det finns naturligtvis inga objektiva sanningar i sådana här frågor, bara mer eller mindre rimliga åsikter, och riktigt provocerade blir nog bara de som av ett eller annat skäl har väldigt svårt för att andra människor inte tycker precis som de. Möjligen för att det konfronterar dem med möjligheten att de kan ha fel.

Det enda jag finner provocerande med denna lista är den totala avsaknaden av Man Utd-spelare. Jag kan tänka mig att andra finner den provocerande av motsvarande anledning, men av helt andra skäl. Andra skulle så klart kunna få för sig att detta måste vara listans fel, det vill säga mitt fel, där jag istället anser att det är i mitt exempel Man Utds fel. Två helt olika sätt att se på en och samma sak.

Premier Leagues tio bästa spelare är enligt mig:

(10) Heung-Min Son, Tottenham

En på samma gång strålande som märkligt underskattad spelare. Man kan spekulera i om det har att göra med hans nationalitet, att världen helt enkelt inte är van vid att spelare från Asien håller världsklass. Men Heung-Min Son, med sin fart, sin teknik, sin målfarlighet och sin genombrottskraft har varit ovärderlig för Tottenham under några av deras bästa år. Bar Tottenhams anfallsspel på sina axlar under långa stunder förra säsongen.

(9) Mohamed Salah, Liverpool

Makalös under långa stunder förrförra säsongen och har därefter varit väldigt bra om än kanske inte riktigt lika spektakulär. Många vill säkert ha Salah högre upp på en sådan här lista, vilket han kanske även förtjänar sett till sin högsta nivå och bästa egenskaper, men där finns även egenskaper i Salahs spel som kan kritiseras. Gudabenådad teknik, fantasi och kreativitet på planen, en spelare som ingjuter skräck hos motståndarna, och självfallet en tung pjäs i Liverpools offensiv.

(8) Bernardo Silva, Man City

Har gjort drygt två säsonger med Man City och gradvis blivit allt bättre och alltmer betydelsefull. Inte den mest omtalade spelaren, möjligen eftersom han lite försvinner i mängden av sådana spelare i Man City. Men ovärderlig som spelare för Man City förra säsongen när de till sist vann ligan med knapp marginal före Liverpool, där Silva stod för några helt avgörande insatser. Kombinerar skickligheten med oerhört engagerade arbetsinsatser, en stjärna och lagspelare i ett och samma paket.

(7) Christian Eriksen, Tottenham

Navet på Tottenhams mittfält som fått hela laget att ticka. En mittfältare i världsklass som hade gått in i vilket lag som helst i världen, och som med sina insatser fick Tottenham att lyfta minst en nivå. Laglojal, positionssäker, tempodrivande och en spelare som fick saker att hända framåt. Hans betydelse på planen inte minst uppenbar i de riktigt stora matcherna för Tottenham, där han ofta höjde sig över mängden. Tottenhams problem den här säsongen inte så lite en funktion av att Eriksen haft huvudet någon annanstans.

(6) Fabinho, Liverpool

Långt ifrån den mest omtalade spelaren i Liverpool, där allt prat antingen handlar om någon av de offensiva spelarna eller om Virgil Van Dijk. Men Fabinho är en spelare det förtjänas att pratas om. Skyddar backlinjen effektivt med sin närvaro och positionering, och är en spelare som visar upp ett närmast perfekt passningsspel och dikterar tempot i varje match han spelar på ett konstruktivt sätt. Hade varit den perfekta värvningen för Man City, men blev det istället för Liverpool.

(5) Virgil Van Dijk, Liverpool

Lysande mittback. Arguably, eller egentligen inte alls arguably, världens just nu bästa mittback. Fantastiskt skicklig i alla tekniska och taktiska aspekter som mittback, dessutom en ledargestalt på och utanför planen. En mittback alla lag drömmer om, en mittback Man City försökte värva men Liverpool värvade istället, ett mönster som börjar kännas återkommande. En omständighet som just den här säsongen kan vinna Liverpool deras första ligatitel på 30 år.

(4) Sadio Mané, Liverpool

Börjar tappa räkningen på hur många matcher det senaste året som Liverpool har vunnit tack vare ett mål eller avgörande insats av Sadio Mané. Det pratas ibland om så kallade poängspelare, och frågan är om det finns någon tydligare poängspelare i Premier League än just Mané. Besitter kanske inte den mest flytande och graciösa tekniken, men är inte för den sakens skull mindre effektiv i sitt eget anfallsspel, och river upp stora ytor åt övriga spelare.

(3) Raheem Sterling, Man City

Har alltid ansetts som rasande talangfull men kritiserades länge för att sakna så kallad slutprodukt. En aspekt av sitt spel som han onekligen har förbättrat rejält de senaste åren under Pep Guardiolas överseende. Med det har Sterling inte bara blivit en ordinarie del i ett av Premier Leagues bästa lag någonsin, något som undflytt flera andra spelare av hög kvalitet, utan även utvecklats till en spelare i allra högsta världsklass. Real Madrid med flera sniffar runt Sterling, men förmodligen lönlöst.

(2) N’golo Kanté, Chelsea

Kantés kvalitet skulle kunna beskrivas på följande sätt. Utan Kanté i laget vore Chelsea ett lag som för närvarande skulle få kriga runt mitten av tabellen. Med Kanté i laget är Chelsea ett lag med mycket goda chanser att ta sig till Champions League nästa säsong, trots både transferförbud och ungdomsrevolution. Oavsett i vilket lag Kanté har spelat, om det så varit Leicester, Chelsea eller Frankrike, så har medspelare och motståndare alla hyllat Kantés betydelse och skicklighet. Med väldigt goda skäl.

(1) Kevin De Bruyne, Man City

Fantastisk spelare på alla sätt och vis, komplett som stjärna och som lagspelare. Otroligt allround, en enorm spelförståelse och intelligens, besitter ett makalöst register som passningsspelare både i det korta och det långa spelet, utöver att även prestera ett väldigt bra skott liksom frisparkar och fasta situationer. Ger ett lag som Man City en helt ny dimension med honom på planen, vilket är imponerande givet att det är just Man City. Kanske kan jag inte säga något finare om De Bruyne än att jag aldrig trodde det skulle råda någon tvekan om vem som var tidernas bästa ginger-mittfältare i Manchester.

Annars är det naturligtvis lite svårt att hitta direkta likheter. Båda klubbarna leder så klart sina respektive tabeller, men det skiljer lik förbannat 44 ligapositioner mellan de båda klubbarna, Liverpool i Premier League och Ipswich Town i League One. Ipswich Town har i själva verket vunnit precis lika många matcher som Liverpool hittills, men har även hunnit med att spela tre oavgjorda matcher.

En väldigt långsökt likhet skulle kunna hittas på managerposten. Både Jürgen Klopp och Paul Lambert har sina uppenbara kopplingar till Dortmund. Nu är det svårt att säga vad dessa kopplingar egentligen skulle ha för konkret betydelse, inte minst i Lamberts fall som var spelare där för över 20 år sedan. Paul Lambert är måhända mer kontinental än andra brittiska managers, men är ändå betydligt mer traditionell i sin framtoning.

Vilket inte minst märks i Ipswich Towns taktiska uppställning. Paul Lambert rockar en smått klassisk 4-4-2-uppställning, något som onekligen känns som en produkt av en förgången era. Men kanske är det så att den nu är så ovanlig att den faktiskt börjar bli effektiv igen. Kanske är det så att i League One finns det fortfarande utrymme för den att vara effektiv, åtminstone i engelsk fotboll.

Möjligen är det bara så att nöden helt enkelt inte har någon lag, och att Paul Lambert väljer att låta sig styras mindre av ideologi och mer av praktiska hänsyn. Ipswich Town gjorde endast 36 mål i EFL Championship förra säsongen, och något många undrade inför den här säsongen var hur och varifrån målen egentligen skulle komma. Ipswich Town spelade stora delar av förra säsongen med en anfallare.

Ipswich Town har haft en sentida flirt med enstaka och tillfälligt framstående anfallare och målskyttar. För två år sedan var Martyn Waghorn lagets absolut främsta målskytt och backa bandet ytterligare tre år och Daryl Murphy öste in mål för Ipswich Town. Men att förlita sig på sådant kan vara riskfyllt. Vilket inte minst märktes förra säsongen när ingen spelare i Ipswich gjorde över sex mål på hela säsongen.

James Norwood var tänkt att bli den anfallaren den här säsongen. Norwood stänkte in mål under försäsongen och inledde även ligasäsongen starkt. Norwood har under det senaste årtiondet gjort mängder av mål för Forest Green Rovers och för Tranmere, men som lagen antyder har detta varit i lägre divisioner. Målen har däremot börjat avta för honom efter de fem-sex första matcherna.

Men målen har fortsatt komma för Ipswich Town. Förklaringen ligger i Kayden Jackson, en anfallare som de flesta nog trodde eller kanske till och med önskade skulle lämna Ipswich Town efter en misslyckad fjolårssäsong. Men tillsammans med James Norwood har han visat sig vara betydligt mer effektiv. Sex mål av Jackson på tolv matcher, varav två matchvinnande mål, har propellerat Ipswich Town upp i toppen av tabellen.

Samspelet mellan James Norwood och Kayden Jackson går inte att blunda för. Norwood har kanske fått det tyngre med målskyttet, men med sin tunga och fysiska spelstil är han ändå en mardröm för motståndarförsvaren vilket ger Jackson de ytor han behöver. Att spela med två anfallare är möjligen inte något som är på modet för närvarande, men det betyder inte att det därför måste vara onyttigt eller ineffektivt.

Vilket inte betyder att Ipswich Town därför är några formidabla målmaskiner. Ytterligare tre lag i League One har gjort lika många som eller fler mål än Ipswich Town, fastän de leder ligan med fyra poäng före tvåan och sju poäng före trean, men målskyttet är inte längre någon direkt svaghet för Ipswich Town. Endast det är så klart värdefullt nog för ett lag som självfallet hoppas på att omedelbart ta sig tillbaka till EFL Championship.

Det är försvaret som är Ipswichs Town stora styrka och konkurrensfördel. De har släppt in fel mål på elva matcher vilket naturligtvis är formidabelt i sig självt, och någonstans mellan dubbelt så bra och tre gånger så bra som några andra lag i League One. Bakom detta ligger en formidabelt stark fyrbackslinje, inte minst högerbacken Kane Vincent Young, och en bra och dominant målvakt i tjeckiske Tomás Holý.

Orosmolnet är möjligen mittfältet. Flynn Downes är en bra och viktig spelare för Ipswich Town centralt i banan, men vad som skiljer mittfältet från övriga lagdelar är att Paul Lambert där inte verkar ha hittat riktigt lika självklara spelare som han litar på helt och hållet. Lambert håller fortfarande på och snurrar runt på lite olika spelare, och letar efter den kombination han tror mest på.

Ipswich Town har samtidigt ett fint sparkapital i spelare som är på väg tillbaka från skada. Både Will Keane och Freddie Sears väntar i kulisserna och kommer kunna bidra med mål och viktig bredd på anfallspositionerna under säsongen. Vilket borde betyda att Ipswich Town som har inlett säsongen med åtta vinster och tre oavgjorda på elva matcher inte kommer låta sig störas alltför mycket av skador på sina anfallare.

Frågan är om något lag kommer kunna störa Ipswich Town i League One den här säsongen. Inte mycket tyder just nu på den saken. Paul Lambert står kanske inte för den mest progressiva fotbollen, men hans retrostil håller Ipswich Town obesegrade i toppen av League One. Precis som Jürgen Klopps mer progressiva fotboll håller Liverpool obesegrade i toppen av Premier League.

Båda stilarna kan, beroende på sammanhang och på genomförande, fungera lika bra.

Bradford är klubben som ligger närmast förväntningarna på sig själva, genom att placera sig på sjätte plats i tabellen, på playoff-plats. Men i övrigt har säsongen så här långt mest präglats av underprestation och ej infriade förväntningar. Plymouth Argyle ligger i mitten av tabellen. Mansfield Town och Scunthorpe hittar vi istället betydligt närmare det träliga nedflyttningsstrecket än några av de mer positivt laddade strecken högre upp.

Istället är det andra klubbar som leder serien och håller tempot uppe i League Two, klubbar som kanske som mest betraktades som outsiders inför säsongen. Exeter City och Forest Green Rovers ligger etta respektive tvåa i League Two efter tolv omgångar. Två klubbar som inte är som alla andra klubbar. Idag möts de båda i en tidig seriefinal på St James’ Park i Exeter.

Märkligt är det kanske att så få verkligen trodde på vare sig Exeter City eller Forest Green Rovers inför säsongen. Båda två har varit League Twos nästan-lag de senaste tre åren, med Exeter i två playoff-finaler i rad, och Forest Green Rovers i playoff-final så sent som i våras. Båda lagen förlorade däremot alla dessa tre playoff-finaler. Både Exeter City och Forest Green Rovers har kommit väldigt nära uppflyttning, men inte hela vägen.

Är det dags den här gången? En vanlig uppfattning skulle kanske kunna vara att båda dessa klubbar på något sätt har slagit i sina glastak, och att förlusterna i dessa playoff-finaler på något sätt skulle bevisa detta. För normalt sett är det i dessa lägre divisioner vi hittar annorlunda klubbar som Exeter City och Forest Green Rovers. Högre upp i det engelska seriesystemet brukar det sällan finnas något utrymme för dem.

Exeter City är en av väldigt få helt supporterägda och styrda klubbar i England. Efter Luton Town är Exeter City dessutom den högst placerade klubben av det slaget i England. Deras berättelse är lik så många andra klubbars berättelser, om hur klubben hamnade på obestånd, såg undergången i vitögat, innan en supportertrust gick in och tog över och räddade klubben.

Vad som möjligen är lite speciellt med Exeter City är att de trots att detta nu är ganska många år sedan, cirka 15 år sedan närmare bestämt, så förblir de tryggt supporterägda utan vare sig konflikter eller tankar på att återgå till mer traditionellt ägande i jakten på framgång. Exeter City har tryggt och tålmodigt hållt fast vid sin supportermodell och visat upp en imponerande stabilitet under många år.

Mycket av den stabiliteten var knuten till Paul Tisdale, Exeter Citys mångårige manager som tog klubben tillbaka till Football League igen och som tog laget till dessa nesligen förlorade playoff-finaler. När Tisdale slutade, vissa skulle säga knuffades ut, inför förra säsongen var det många som befarade att nu skulle Exeter City börja darra. Men Matt Taylor har kommit in och ersatt Tisdale på ett väldigt bra sätt.

Man Utd och Arsenal är två oändligt mycket större klubbar än Exeter City så klart, men båda två hade nog kunnat ta både en och annan lärdom av Exeter City om hur man bäst ersätter en klubbikon som manager. Omständigheterna är naturligtvis annorlunda, men det kommer fortfarande finnas faktorer som Exeter City har lyckats göra rätt som vare sig Arsenal eller Man Utd har haft på plats.

Och i just dessa dagar när så många engelska klubbar på en och samma gång brottas med korrupta eller inkompetenta ägare, och det problemet hamnar högre och högre upp på den engelska fotbollens dagordning, så är naturligtvis Exeter City, och det exempel på ett alternativt sätt att göra saker som de representerar, en i högsta grad aktuell engelsk fotbollsklubb, och inte bara för att de ligger i toppen av League Two.

Forest Green Rovers är något så speciellt som en helt ”grön” klubb. Alla aspekter av klubbens verksamhet är klimatvänliga och miljöanpassade, från arenan som är gjord av trämaterial, via planen som vattnas och dräneras på ett återanvändbart sätt, till maten som är helt och hållet vegansk. Forest Green Rovers har bestämt sig för att vara en så kallat hållbar klubb, och marknadsför sig också som en hållbar klubb.

På sätt och vis skulle Forest Green Rovers därmed kunna beskrivas som Englands uttryckligt mest politiska fotbollsklubb, även om många säkert med goda skäl skulle vilja hävda att detta är Man City. Men i dessa tider då klimatfrågan är så i högsta grad aktuell, en av vår tids ödesfrågor skulle vissa mena, så är Forest Green Rovers även en i högsta grad aktuell och relevant fotbollsklubb.

Sådana här frågor och åsikter är naturligtvis av olika skäl väldigt provocerande för många människor. De flesta av dessa skäl är inte helt lätta att förstå sig på som en någorlunda normalt funtad och tänkande människa. Men så hotade känner sig vissa människor av vad Forest Green Rovers står för, och så kränkta verkar de bli av att få pröva på vegansk mat en gång om året, att de helt tappar proportionerna.

Exeter City och Forest Green Rovers möts idag i League Twos tidiga seriefinal, och den matchen kan så klart få stor betydelse för säsongen i League Two. Men i och med att Exeter City och Forest Green Rovers för närvarande är den engelska fotbollens två mest aktuella och politiskt relevanta fotbollsklubbar, så har dagens match en större status än att enbart vara en tidig seriefinal i League Two.

Matchen mellan Exeter City och Forest Green Rovers på St James’ Park är helgens mest aktuella och politiskt relevanta fotbollsmatch.

Alternativet finns självfallet att Jean-Michel Aulas ljuger som en häst travar. Det vore väl knappast första gången som han antingen pratar totalt i nattmössan eller har ett som bäst öppet förhållande med sanningen. Å andra sidan, Aulas brukar framför allt dribbla med sanningen när det ligger i hans eller Lyons intresse att göra det, och det är svårt att se vad som finns för honom att vinna på att placera José Mourinho i England.

Väljer man att ta Aulas på face value så är nästa intressanta fråga självfallet vilken engelsk klubb det i så fall kan tänkas handla om. José Mourinhos aktiekurs står kanske inte riktigt så högt i England som den en gång gjorde, efter halvt eller helt misslyckade sejourer i först Chelsea och sedan Man Utd, men han är fortfarande ett stort namn som väcker stor uppmärksamhet och skapar stora rubriker i engelsk fotboll.

Just Mourinhos misslyckanden i Chelsea och Man Utd gör att man rimligtvis kan utesluta de klubbarna som aktuella. Chelsea har naturligtvis inga som helst tankar på att sparka Frank Lampard i det här läget även om de hade varit intresserade av att ta Mourinho tillbaka en andra gång. Inte ens Man Utd kan vara så korkade att de i sin tur går tillbaka till Mourinho som de sparkade för mindre än ett år sedan, och vice versa för övrigt.

En annan reflektion är om José Mourinho är på gång att ta över en engelsk klubb mer eller mindre omedelbart, eller om han har en överenskommelse att ta över en engelsk klubb från och med nästa säsong. Svaret på den frågan öppnar upp lite olika alternativ, exempelvis vore Man City en teoretisk möjlighet från och med nästa säsong, även om det av flera olika skäl låter vansinnigt långsökt, och därför orealistiskt.

Några andra klubbar kan rimligtvis uteslutas också de. Liverpool inte minst, som så klart både har ett minst sagt brokigt förhållande till just José Mourinho, och självfallet inte heller har någon som helst tanke på att byta manager i det här läget. Jürgen Klopp kommer kanske inte vara Liverpools manager i evighet, men han är inte på väg därifrån än och när han är det så kommer han inte ersättas med Mourinho.

Samtidigt vet vi att Mourinho själv har rätt höga krav gällande vilka klubbar han är intresserad av. Det kommer knappast handla om några spännande projekt längre ned i seriesystemet lika lite som om krisande klubbar under hot om nedflyttning. Något har säkert Mourinhos krav justerats efter verkligheten, men han söker kända klubbar, klubbar med resurser och klubbar med ambitioner. Vilka kan då dessa klubbar vara?

Everton

Framstår möjligen som huvudkandidaten för José Mourinho. Har fått en katastrofal start på säsongen, verkar ha kommit helt snett med Marco Silva, samtidigt som Everton är en klubb med både tradition, ambition och resurser. Everton är en klubb som vill uppåt och det borde kunna tilltala Mourinho, liksom Mourinho borde kunna tilltala Everton.

Mourinho vore potentiellt svaret på flera av Evertons faktiska problem just nu, inte minst defensivt. Framför allt vore Mourinho en anställning som borde kunna landa rätt väl hos Evertons supportrar, dels givet dennes tidigare Liverpoolkonflikter, dels eftersom det är ett namn som definitivt matchar deras egen syn på klubben.

Tottenham

Möjligen det största alternativet som i alla fall inte känns helt orealistiskt för José Mourinho. Tottenham befinner sig i stora problem, att Mauricio Pochettino har tappat både grepp och fokus känns alltmer uppenbart. Om Pochettino blir ohållbar att ha kvar så måste Tottenham börja se sig om efter en ersättare av hög kaliber.

Mourinho stämmer möjligtvis inte riktigt in i det etos som Tottenham trots allt har byggt upp under Pochettino. Tottenham har kanske inte varit det mest offensivt sprudlande laget av dem alla, men ändå klart offensivt till sin natur. Tottenhams spel har varit baserat på press, något som inte har varit Mourinhos melodi.

Newcastle

José Mourinho fick frågan i somras om Newcastle och avfärdade väl den gången det hela rätt brutalt. Det skulle så klart kunna tala för att Newcastle inte alls är ett realistiskt klubbval för Mourinho. Newcastle är samtidigt, precis som Everton, en klubb med ett starkt namn som nominellt borde gå att göra mycket med.

En sak kan så klart vara att Mourinho helt enkelt inte vill knyta sig till ännu en klubb där ägaren och strukturen inte ger honom det stöd han behöver. Samtidigt, om uppköpet av Newcastle faktiskt blir av, så är det värt att minnas att Peter Kenyon en gång i tiden var den som rekryterade Mourinho till Chelsea. Där finns en relation och det vore självfallet en väldigt snabb markering av en ny ägare.

West Ham

Nu börjar vi gå in på alternativen jag nog egentligen inte tror så mycket på. West Ham borde vara rätt nöjda med Manuel Pellegrini. Samtidigt blir Pellegrini knappast yngre och det kan vara så att West Ham känner att Pellegrini har tagit dem så långt han kan, och att de från och med nästa säsong vill pröva något nytt.

West Ham har fördelen att det är en klubb i London. West Ham är också det en klubb med ett stort namn och rimliga ambitioner som inte borde ligga alldeles för långt under vad José Mourinho ser som förenligt med sina egna ambitioner. Det finns mycket som vore möjligt att uppnå med West Ham.

Arsenal?

Här har vi ett alternativ som helt enkelt känns orealistiskt. Men man måste fråga sig varför det egentligen känns på det sättet. Om det faktiskt beror på något annat än en residual kring osämjan som en gång i tiden fanns mellan José Mourinho och Arsene Wenger, och den motvilja till Mourinho som då grundlades i supporterskaran.

Den saken borde göra Mourinho till Arsenal högst osannolik. Samtidigt sitter kanske Unai Emery inte helt bergsäkert, och om Arsenal letar efter en manager att ge dem stadga och struktur, som kan engelsk fotboll, så vore kanske Mourinho ett alternativ. Dessutom har José Mourinho en fungerande relation till Mesut Özil, Arsenals tänkte nyckelspelare som kanske senast nådde sin potential just under Mourinho som manager.

Den som lever får se. Men om José Mourinho är på väg att ta över en engelsk klubb så är det rimligtvis någon av dessa engelska klubbar det handlar om. Everton och Newcastle vore nog de som skulle kännas mest spännande.

När jag inför säsongen tippade tabellen så hade jag ett några lag allra längst ned i tabellen. Dessa var i stigande ordning Norwich, Newcastle, Crystal Palace, Brighton och Aston Villa. Inte så illa tänkt kan man tycka så här efter åtta omgångar. Crystal Palace är laget som placerat sig betydligt högre upp, men det är självfallet helt orimligt att tänka sig att de ska ligga kvar på tabellens övre halva.

Sedan finns självfallet några lag med i botten av tabellen nu som jag inte alls hade tippat där inför säsongen. Everton och Southampton är de två mest uppseendeväckande av dessa lag. Men precis som det är orimligt att föreställa sig att Crystal Palace ska bli kvar på tabellens övre halva så är det svårt att föreställa sig att Everton och Southampton ska bli kvar där de nu är. Everton mer så än Southampton.

Även Watford befinner sig i nedflyttningsstriden, närmare bestämt allra sist i tabellen på tre poäng utan att ännu ha vunnit en enda match. Watford har redan hunnit med att sparka en manager och Quique Sanchez Flores har knappast fått någon imponerande start som deras nya manager. Av de lag jag inte hade tippat på förhand känns Watford som det lag som löper störst risk att bli kvar i nedflyttningsstriden.

Under veckan har det så klart varit en hot take att Man Utd skulle vara ett lag för nedflyttningsstriden. Man ska väl aldrig säga aldrig så klart, och Man Utds form för närvarande är ju onekligen oroväckande till och med i det avseendet, men än så länge tror jag nog att jag ändå håller fast vid bedömningen att Man Utd helt enkelt är ”för stora för att kunna åka ur”, även om det som vi vet är en rätt farlig attityd.

Efter åtta omgångar gör jag bedömningen att det är fyra klubbar, kanske fem, som framför allt kommer behöva göra upp i nedflyttningsstriden den här säsongen. Det är Norwich, det är Newcastle, det är Watford och det är Aston Villa. Kanske är det också Sheffield United, som hittills trots stundtals rätt bra spel har haft lite svårt att få med sig resultat och poäng. Vilket är lite oroväckande.

Följande klubbar, i fallande ordning med den ”svagaste” klubben först, är de klubbar jag tror kommer vara inblandade i och ligger sämst till i nedflyttningsstriden den här säsongen.

Norwich

Chockade världen när de besegrade Man City omedelbart efter förra landslagsuppehållet, och detta tillsammans med en rätt tilltalande fotboll fick nog många att dra slutsatser på ett rätt tunt material. Norwich ligger ändå under nedflyttningsstrecket trots att två vinster på åtta matcher ändå får anses som bra avkastning för dem. Spelet lovar runt men håller tyvärr tunt och det måste sägas vara ett djupt oroväckande tecken att de i helgen förlorar en match på hemmaplan mot Aston Villa med 1-5.

Newcastle

Chockade absolut ingen när de besegrade Man Utd i helgen. Visst var det en bra seger för Newcastle, men att besegra Man Utd nu för tiden säger inte lika mycket som det en gång gjorde. Newcastle har i övriga matcher sett märkligt uddlöst, inkompetent och energilöst ut och det är nog mer representativt för Newcastles kvaliteter denna säsong än en hemmamatch mot Man Utd. Steve Bruce är djupt ifrågasatt, fattar märkliga taktiska beslut, och atmosfären runt Newcastle andas resignation och nedflyttning.

Watford

Inledde oväntat starkt förra säsongen innan de mot slutet av säsongen ändå föll tillbaka mot en mer naturlig placering. Har inlett den här säsongen oväntat svagt. Betyder det att de den här säsongen till slut kommer återgå till en för dem mer naturlig placering? Kanske. Watford har däremot redan ryckt i managerspaken, och effekten av detta har hur som helst inte visat sig omedelbar. Laget känns spretigt och demoraliserat och i ett tufft Premier League kommer det bli svårt för Watford att hitta luft och lyfta sig ur träsket.

Aston Villa

Har spenderat stora pengar under sommaren för att hålla sig kvar i Premier League, och verkar till stor del ha spenderat klokt och effektivt. Detta får vissa att tro att de absolut borde hålla sig kvar i Premier League, men riktigt så enkel är inte fotbollen. Aston Villa gav sig med sin investering chansen att hålla sig kvar i Premier League, men de var tredje och sista lag att lyckas med uppflyttning förra säsongen, och det fanns en anledning till det. Aston Villa är ett pågående arbete, inledningen har varit tuff och en smula hård mot dem, men vinsten mot Norwich måste ge dem råg i ryggen.

Sheffield United

Har imponerat punktvis under inledningen av Premier League, framför allt spelmässigt, men har också fått kämpa för sina poäng. Många fördomar existerar om Sheffield United som däremot bör kunna ha kvaliteten att hålla sig utanför nedflyttningsstriden helt och hållet, eller åtminstone hålla en relativt trygg distans till den. Samtidigt har säsongen börjat inte riktigt så smidigt för Sheffield United som de kanske hade hoppats, och framför allt känns de möjligen lite tunna offensivt. Om de inte lyckas komma åt den svagheten så riskerar de dras in i nedflyttningsstriden.

Alla Liverpoolsupportrar är självfallet inte likadana. Men alla kollektiv har lika självfallet också generella saker som kännetecknar just det kollektivet, även om det inte måste stämma in på varje enskild individ i det kollektivet. En generalisering med andra ord, men generaliseringar har också ett syfte. Hur som helst så kan man väl förstå om Liverpools supportrar är lite spända och har nerverna på ytan.

Men lite lättsamhet kan ibland vara att rekommendera. Allting måste inte tas på det mest fruktansvärda allvar.

Åtta omgångar har spelats av Premier League den här säsongen och Liverpool har på dessa omgångar jobbat upp ett försprång om åtta poäng i tabellen. Detta genom att vinna varenda match hittills. Vilket betyder att Liverpool har tjänat in exakt en poäng per omgång på Man City hittills den här säsongen. Givet den formen och Liverpools kvalitet generellt är det många som redan börjat prata om Liverpool som ligavinnare.

Alla vet så klart att man aldrig ska ta ut saker i förväg. Ligatiteln är inte säkrad innan den faktiskt är säkrad och vi har sett betydligt märkligare saker genom åren än ett försprång om åtta poäng i oktober som hämtas upp. På samma gång är självfallet den defaitism som några visar upp, som går ut på att försprånget vore mer eller mindre meningslöst för Liverpool, inte precis så värst mycket klokare den.

Man City är ett fenomenalt starkt fotbollslag. Detta vet vi. Samtidigt spelar det inte någon roll hur starkt ett lag är om det sätter sig i situationer som är omöjliga att göra något åt och rädda sig själva från. Och att ge Liverpool ett försprång om åtta poäng liknar väldigt mycket att sätta sig i en sådan situation. Frågan man bör ställa sig är vad som egentligen talar för och mot att Man City kommer kunna hämta upp Liverpools ledning?!

FÖR

Man Citys kvalitet. Främst i ekvationen måste självfallet vara att Man City är ett väldigt starkt fotbollslag, kapabelt både till strålande matcher och till att vinna väldigt många matcher i rad. Det finns en anledning till att det rekord av antal vunna ligamatcher i rad som Liverpool är nära att tangera är Man Citys rekord. Man City är tveklöst ett lag kapabelt att hämta upp åtta poäng den här säsongen.

Liverpool på maxnivå. Inledningen på säsongen har varit felfri för Liverpools, försprånget om åtta poäng bygger just på att Liverpool har vunnit alla matcher hittills. Vad man alltså kan säga är att Liverpool, åtminstone resultat- och poängmässigt, inte kan bli bättre än så här, men att det tvärtom bara kan bli sämre. Allting återgår i slutänden till någon slags medelnivå, även Liverpool. Enda frågan är vad detta medel är.

Har gjort det förr. I bakhuvudet både hos Man City och hos Liverpool måste vara att Man City har hämtat upp ett stort poängförsprång i titelstriden förut. Förra säsongen hade Liverpool ett stort försprång ända in i februari, som Man City lyckades äta upp och sno ligatiteln från dem. Något som borde ge råg i ryggen åt Man City och ge Liverpool lite extra nerver i bagaget.

Långt kvar. En punkt som rimligtvis hänger samman med föregående punkt. Men det är alltså hela 30 omgångar Premier League kvar att spela. Ett åtta poängs försprång hade varit riktigt tungt med 13 omgångar kvar, men på 30 omgångar är det svårt att veta vare sig ut eller in, mycket kan hinna hända. Det räcker med en eller två omgångar som går till Man Citys fördel och övertaget kan skifta från ena laget till det andra.

Historien. Att andra klubbar inte har någon historia brukar vara något som Liverpools supportrar tycker om att upplysa dem om. Liverpools egen historia kan däremot ligga dem själva i fatet. Att Liverpool inte vunnit ligan på 30 år är något som kommer vara psykologiskt betungande för dem. Att Liverpool ”tappat ligan” ett par gånger under dessa 30 år likaså. Det vore naivt att tro att detta inte kommer påverka dem. Frågan är hur mycket.

MOT

Rationella förväntningar. Man City tog några oväntade förluster också förra säsongen. Då kom dessa förluster förvisso mer som från klar himmel. Vad som har varit annorlunda med Man Citys båda förluster den här säsongen är att de har varit fullständigt logiska rent spelmässigt och sett till matchbilden.

Man City har helt enkelt gjort dåliga matcher, och det har inte känts som tillfälligheter, liksom det är svårt att tro att Man City kommer undvika fler sådana dåliga matcher under säsongen. Man City kan vara fruktansvärt bra när de är som bäst, men deras lägstanivå verkar ha sjunkit. Det måste förväntas kosta dem under säsongen.

Mättnad. Att vinna ligan flera gånger i rad är väldigt svårt. Det är varför relativt få lag klarar av att ens försvara sin ligatitel, varför väldigt få lag har lyckats vinna Premier League tre gånger i rad, och varför inget lag någonsin har lyckats vinna Premier League fyra gånger i rad. Konkurrensen är mördande, och det är svårt att upprätthålla det fokus och det driv som krävs över längre tid. Man City står inte över denna naturlag.

Peps cykel. Fyra år är den längsta tid Pep Guardiola har varit i någon klubb. Det kan förklaras på ett vackert sätt med att han är rastlös och vill vidga sina vyer, men det säger även något om brinntid. Guardiola är en krävande manager, vilket har sina uppenbara fördelar, men det sliter också, både på honom själv och på hans spelare. Guardiola befinner sig nu i slutet av denna cykel med Man City, och kanske är det lite vad som nu också börjar märkas.

Stark motståndare. Om exempelvis Chelsea eller Tottenham hade gått iväg i en tidig serieledning om åtta poäng så hade det nog funnits mindre skäl till oro för Man City gällande titelstriden. Förvisso inte någon ideal situation på något sätt, men chanserna att hämta igen försprånget hade känts betydligt större.

Liverpool är för närvarande en helt annan utmaning. För allt prat om hur fantastiska och överlägsna Man City har varit de två senaste säsongerna så måste det självfallet kommas ihåg att Liverpool förra säsongen var på det stora hela nästan precis lika bra som Man City. Det är till sist en poäng som skiljer dem åt, över 38 omgångar nästan ingenting.

Båda lagen har det gemensamt att de tappar extremt få poäng. Att ge just en sådan motståndare ett försprång om cirka åtta poäng är kanske inte att rekommendera. Man City har redan gjort det en gång de senaste åren, och lyckades komma undan med det en gång. De kan inte räkna med att komma undan med det igen.

Vilken vågskål väger tyngst – för eller mot? Det är upp till var och en att göra sin egen bedömning i den frågan. Premier League kommer i vilket fall som helst obönhörligen ge sitt svar vad tiden och titelstriden lider.

Hysteri och historielöst nonsens var min snabba recension av den artikeln. En uppfattning jag står fast vid. Jag ombads i och för sig att utveckla min ståndpunkt, vilket för all del är ett rimligt krav, även om jag nog anser att jag har gjort just det förut när jag har skrivit om just Bury FC och nuvarande problem i Football League. Men för all del är det en god poäng som förtjänar att göras igen.

Den omedelbara invändningen, även om det riskerar avfärdas som ren semantik, är att det knappast existerar någon pågående ”klubbdöd” inom engelsk fotboll, såsom någon form av epidemi av döende klubbar. En klubbs död hade varit ett betydligt mer korrekt sätt att uttrycka saken, även om jag som vi kommer att se är minst sagt skeptisk både till att klubben är död och att den i så fall vore död på grund av någon klassklyfta.

Hysteri således.

Låt oss konstatera att två olika saker har inträffat i engelsk fotboll. Den första saken är att TV-avtalen i dess olika former har skapat stora ekonomiska klyftor inom den engelska fotbollen där de största klubbarna i Premier League har enorma intäkter. Den andra saken är att klubbar längre ned i det engelska seriesystemet kämpar med ekonomin och i ett fall, det vill säga Bury FC, nu faktiskt har tappat sin Football League-licens.

Misstaget många gör, och bland dem uppenbarligen alltså både Martin Lipton och Sportbladet, och det är en vanlig typ av misstag i alla former av samtal, är att tänka att eftersom dessa båda saker existerar på en och samma gång inom engelsk fotboll så måste den ena saken bero på den andra, eller tvärtom. Med andra ord, man inbillar sig att man har hittat en kausalitet när det enda man har hittat är en korrelation.

Beror verkligen Bury FC:s problem på att de ekonomiska klyftorna och på att klubbarna i Premier League har skyhöga TV-intäkter? Nej, det enda sättet att tänka på det sättet är om man anser att det vore de största klubbarnas ansvar att baila ut klubbar längre ned i systemet, eller om man möjligen försöker driva någon slags politisk åsikt att ekonomiska klyftor inom fotbollen i sig är en icke önskvärd sak.

En förvisso legitim uppfattning, men i sammanhanget irrelevant uppfattning.

Bury FC:s problem berodde i sin helhet på ett inkompetent ägande, en inkompetent ledning och på inkompetent styrning. Bury FC valde medvetet att dra på sig kostnader som deras intäkter inte kunde täcka, valde därefter att på ett ansvarslöst sätt skuldsätta klubben och vägra sälja den vidare, samtidigt som Football League helt misslyckades med sitt regelverk att förhindra ett oansvarigt ägande av det slaget.

Ett beslut av Premier League, eller av klubbarna i Premier League, att bara efterskänka pengar till Bury FC hade inte på något sätt åtgärdat roten till det onda här, det hade bara möjligen skjutit konsekvenserna av det onda på framtiden. Men faktum är att Bury FC:s problem inte har någon som helst koppling till Premier Leagues TV-avtal, lika lite som Bury FC:s problem är en följd av vad som kritiskt brukar kallas den ”moderna fotbollen”.

Att klubbar dör, i engelsk fotboll liksom i alla andra länders fotboll, är inte något nytt fenomen. Det är inte ett fenomen som har uppstått som en följd av Premier Leagues TV-avtal. Klubbar dog inom engelsk fotboll långt innan dagens TV-avtal i Premier League såg dagsljus, långt innan Premier League ens var en glimt i de största engelska klubbarnas ögon på dansgolvet, långt innan några så kallade klassklyftor.

Historielöshet således.

Klubbar dör i engelsk fotboll, och klubbar har dött i engelsk fotboll, på grund av korrupt eller inkompetent ägarskap och styrning. Naturligtvis ett tidlöst fenomen, korruption och inkompetens har alltid funnits och kommer alltid finnas som en avart och slaggprodukt i allt ägande. Precis som är fallet i svensk fotboll för övrigt, som vi ser med Östersunds FK för närvarande, ett av flera exempel, i ett helt annat system av ägande inom fotbollen.

Ambitionen att lära sig av den engelska fotbollens misstag är förvisso en god ambition, men det gäller då att fokusera på rätt saker och verkligen träffa rätt med vilka dessa misstag faktiskt är. Att prata om pengar, TV-avtal och klassklyftor är naturligtvis det populära och populistiska valet. Men det är en rökridå och red herring, av det mer eller mindre medvetna slaget, även om det ger mustiga rubriker och tuffa paroller.

Vad man verkligen kan lära sig av den engelska fotbollen är faran med inkompetent ägande och management. Men sådana misstag finns det naturligtvis många att lära sig av redan i svensk fotboll. Och kanske är det lite där skon klämmer, att vi hellre varnar för avarter i andra länders system än öppnar ögonen för att exakt samma misstag frodas även i den så förment fina svenska föreningsmodellen.

Vill man verkligen prata om teoretiska problem med TV-avtal etc, så ska man inte rimligtvis utgå från prat om klassklyftor och att klubbar längre ned i systemet inte får lika mycket pengar som andra klubbar, utan om de incitament som skapas för klubbar längre ned i seriesystemet att ta alltför stora och onödiga risker på kort sikt för att försöka nå uppflyttning till Premier League, Allsvenskan etc och de ”stora pengarna”.

Ansvarsfulla och kompetenta klubbägare klarar däremot av att hantera och balansera dessa incitament. Ansvarsfulla och kompetenta förbund och organisationer klarar av att reglera dessa incitament, exempelvis med olika varianter av financial fair play-system. Men som vi har sett om och om igen i engelsk fotboll, alla klubbägare är inte ansvarsfulla eller kompetenta, lika lite som förbunden alltid är det.

Det är problemet, inte några så kallade klassklyftor.

Åskan ligger så att säga i luften. Det har vi förvisso sett många gånger att åskan kan göra utan att åskan därför börja mullra. Vi kan inte vara säkra på att det faktiskt blir några managerbyten alls under landslagsuppehållet, och även om det skulle bli ett gäng kan vi vi inte vara riktigt säkra på när de i så fall kommer. Vad vi däremot vet är att det är ett gäng potentiella åsknedslag att hålla koll på.

Vilka är då de tio mest sannolika managerbytena i den engelska fotbollen under detta långa landslagsuppehåll? Ett annat sätt att uttrycka samma fråga vore kanske att undra hur säckaracet egentligen för närvarande ser ut. Att försöka rensa och sortera lite i just denna fråga är ambitionen med dagens blogg, som möjligen kan ses som något av en guide inför de kommande två veckorna.

(10) Steve Bruce, Newcastle

Borde vara betydligt högre upp (lägre ned?) på den här listan, borde väl kanske inte vara Newcastles manager till att börja med. Hans position som manager är djupt ifrågasatt av fullt rimliga skäl, men det faktum att Bruce är Mike Ashleys egen anställning så var det nog redan innan vinsten mot Man Utd osannolikt att bilan skulle falla redan nu.

(9) Paul Cook, Wigan

Wigan kämpar på i botten av EFL Championship. De höll sig borta från nedflyttning förra säsongen, men det är samtidigt uppenbart att Wigans supportrar anser att Wigan borde vara bättre än vad de faktiskt är. Kritiken mot Cook har varit omfattande rätt länge, även om vinsten under veckan lugnade ned infödingarna en smula.

(8) Jose Gomes, Reading

Ännu längre ned i EFL Championship, till och med under nedflyttningsstrecket, hittar vi Reading som mitt under förra säsongen anställde José Gomes från Portugal. Gomes har inga stora resurser att jobba med, spelar många ungdomar, och just att Reading nog inte har så mycket större ambitioner än att hålla sig kvar gör att man nog håller kvar vid Gomes ett tag till.

(7) Jack Ross, Sunderland

Det är lite varken hackat eller malet över Sunderland och Ross. Sunderland ligger och snurrar på playoff-platserna så livet är liksom inte katastrofalt för dem. Samtidigt är det tydligt att Ross har förtvivlat svårt att få Sunderland mer stabila och ta nästa kliv i sin utveckling som gör att de faktiskt kan ta klivet upp från League One.

Sunderlands supportrar var nöjda när Jack Ross kom som manager, därför att tillsammans med ny ägare började det bli ordning runt laget. Men med den ordningen på plats så förväntar sig Sunderlands supportrar också mer än att som bäst vara en outsider till att ta sig tillbaka till EFL Championship. Missnöjet finns där, och kan komma att ge utslag.

(6) Jonathan Woodgate, Middlesbrough

På något sätt var det en fin tanke när Middlesbrough valde att ersätta Tony Pulis med Woodgate. Woodgate sa alla de rätta sakerna om Middlesbrough, om hur man skulle spela fotboll, och han verkade som ett annat sätt att tänka jämfört med Middlesbroughs tidigare val.

Men där fanns de självklara frågorna om Woodgate verkligen var vuxen uppgiften, och svaret hittills har varit nedslående. Istället för toppen av tabellen så sliter Middlesbrough i botten av tabellen, Middlesbrough ser inte alls ut som ett fungerande fotbollslag som vet vad det ska göra på planen.

Vi vet däremot också att Middlesbroughs ägare och klubbledning brukar vara väldigt tålmodiga eller lojala med sina managers, ibland kanske till överdrift. Det kan tala mot att Woodgate får sparken redan nu.

(5) Ralph Hasenhüttl, Southampton

Trist och kanske något kontraproduktivt om Hasenhüttl skulle få sparken redan nu, men resultaten börjar bli riktigt besvärande för honom, och att förlora stort hemma mot Chelsea stärkte knappast hans aktier. Southampton gick in till landslagsuppehållet med hemmasupportrarna buandes dem ut från St Mary’s, aldrig en bra syn.

Där finns även ett missnöje med Hasenhüttl från den egna spelartruppen. Nu måste klubbar vara försiktiga med att låta sådant i alltför hög utsträckning styra deras eget beslutsfattande. Men med till synes både supportrar och spelare negativt inställda till vad de ser, och Southampton på nedflyttningsstrecket, så kan det rycka i fingrarna på dem.

(4) Mauricio Pochettino, Tottenham

Egentligen är det väl orimligt att tänka sig att Tottenham skulle sparka Pochettino, ovärdigt på något sätt. Det har gjorts jämförelser med Jürgen Klopp i Dortmund och där finns väl något som talar för samma lösning här som där, det vill säga att man kommer överens om att detta är sista säsongen tillsammans.

Vad som så klart kan hända är att Pochettino själv, på det ena eller det andra sättet, väljer att driva situationen till sin spets redan nu. Gruppdynamiken är helt off i Tottenham, som befinner sig i en rätt djup kris, och även om felet är långt ifrån enbart Pochettinos så är Pochettino en fundamental del av denna gruppdynamik.

Tottenham måste så klart fundera på vilken ersättare de faktiskt skulle kunna hitta till Pochettino, och det är väl något som kanske talar mot att något händer. Samtidigt kan Pochettinos missnöje tillsammans med kedjeeffekter från andra klubbar, få Tottenham att hellre riva sårskorpan redan nu innan såret börjar vara sig.

(3) Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd

Att Man Utd för inte alls länge sedan gick ut och talade vitt och brett om sin långsiktiga strategi betyder att de kan ha målat in sig i ett hörn. Man säger liksom inte ostraffat en sådan sak ena veckan bara för att nästa vecka sparka sin manager, inte utan att tvingas dra på sig dumstruten.

Verkligheten är däremot oförlåtande. Man Utd befinner sig i djup kris. Och även om pratet om nedflyttningsstrid för Man Utd är hysteriskt överdrivet så är det ändå inte så fullständigt far off att man bara kan skratta bort vad det faktiskt syftar på. Resultaten såväl som spelet i sig måste få alarmklockorna att ringa, liksom det faktum att det inte längre är en svacka, det är normalfallet.

Man Utds organisation och ledarskap är djupt inkompetent. Spelartruppen är obalanserad och svag. Men dessa aspekter kan inte frånta Solskjaer från ansvar, även med dem borde Man Utd se bättre ut. Den permanenta anställningen av Solskjaer var ett misstag, som bara blir värre av att hålla fast vid det för att det råkar vara ”vårt” misstag.

(2) Marco Silva, Everton

Fyra raka förluster i ligaspelet, Everton under nedflyttningsstrecket, ett otillräckligt anfall tillsammans med ett struligt försvarsspel. Supportrarna har redan börjat revoltera mot Silva, vars största svaghet förmodligen är att Everton ser dåliga ut på just det som Silva ska vara bra på.

Supportrarna tror inte längre på Marco Silva. Spelarna tror till synes inte heller längre på Marco Silva. Inte ens Marco Silva ser längre ut som att han tror på Marco Silva som Evertons manager, hans reaktioner när målen ramlar in mot honom inger knappast energi eller förtroende. Enda återstående frågan är om styrelsen längre tror på Marco Silva.

(1) Nathan Jones, Stoke

Att Jones fortfarande är manager för Stoke är egentligen helt osannolikt, en klubb som inför säsongen hoppades på uppflyttning, ligger fast förankrade i botten av tabellen, under nedflyttningsstrecket, och alltmer hotade av just nedflyttning. Vecka efter vecka har vi egentligen bara väntat på att Jones ska få sparken.

När Stoke under veckan förlorade mot Huddersfield trodde sig alla höra avskedstalet från Nathan Jones efter matchen. Men icke. Stokes ägare sades vilja hålla fast vid Jones, vilket på sitt sätt vore vackert. Själv trodde jag, och tror för all del fortfarande, att det bara var ett sätt att vänta in landslagsuppehållet och klara av matchen inför det först.

Nu råkade den matchen sluta med vinst för Stoke, borta mot Swansea. Vilket kanske säger något om EFL Championships oförutsägbarhet. Det var Stokes första seger för säsongen, i den elfte omgången. Frågan är självfallet i vilken utsträckning den vinsten påverkar Stokes syn på Jones.

Rimligtvis borde den nog inte förändra någonting mer än möjligen att ge Nathan Jones en glad avslutning med Stoke.

Manager: Nuno Espirito Santo, Wolves. Tänkte nog först köra Dean Smith i Aston Villa här men ångrar mig och väljer Santo istället, även om det kan synas lite klyschigt att välja en manager bara för att han råkat ta en seger mot en av storklubbarna. Men Santo gjorde några rätt smarta och modiga taktiska beslut inför den här matchen, inte minst att sätta Adama Traoré som en slags höger ytterback, något som onekligen gav önskad effekt.

TRE TAKEAWAYS:

Solskjaer. Absolut, organisationen och ledarskapet i Man Utd är pinsamt otillräckligt för en klubb med Man Utds förutsättningar. Visst, spelartruppen är tunn och beklämmande svag för en klubb med Man Utds resurser. Men existensen av andra faktorer att skylla på kan knappast dölja den allt tydligare slutsatsen att Ole-Gunnar Solskjaer inte är rätt manager på rätt plats vid rätt tidpunkt, att han helt och hållet håller på att misslyckas med att göra såväl laget bättre som spelarna bättre, som istället bara ser ut att bli allt sämre. Enda sättet att göra ett misstag värre är att hålla fast vid det bara för att det är ”vårt” misstag.

Saints. Tung förlust för Southampton hemma mot Chelsea. Stor förlust mot ett Chelsea som inte ens kändes särskilt bra. Oroväckande för Ralph Hasenhüttl är att Southampton som länge kämpat med svårigheter att göra mål nu också verkar börja kämpa med sitt eget försvarsspel. Då håller det inte att som Hasenhüttl gör nu enbart börja skylla på att spelarna inte försvarar sig bra. Det fanns positiva tendenser när Hasenhüttl väl tog över Southampton, men dessa tendenser har nu försvunnit.

Bruce. Rejält ifrågasatt, stundtals till och med häcklad inför helgen. Det är väl oklart om vinsten mot Man Utd faktiskt hjälper honom på något sätt, även om han nog helt säkert sitter säkert på jobbet över landslagsuppehållet, Mike Ashleys handgångne man som han väl ändå är, men det känns inte som om det är en seger som kommer tillskrivas honom mer än spelarna eller Man Utds relativa oduglighet. Nu var det förvisso tre riktigt viktiga poäng för Newcastle, men för varje poäng Newcastle tar verkar attityden ändå vara att undra hur mycket bättre det hade kunnat vara.

J.R.

Brighton. Tottenham är uppenbart ett lag helt ur balans, oavsett om man tillskriver det deras form under den senaste tiden, eller Hugo Lloris otäcka skada tidigt i matchen, eller både och. Vi ska för den sakens skull inte ta ifrån Brighton vad som är en riktigt bra seger för dem. Att vinna mot Tottenham är starkt nog bara det, att vinna övertygande och vinna stort är naturligtvis ännu starkare, särskilt som Brighton själva hade att brottas med en rejält besvärlig skadesituation.

CLIFF BARNES

Norwich. Matchen mellan Norwich och Aston Villa på Carrow Road kändes redan på förhand rätt avgörande. Det är två lag som har haft relativt tunga inledningar på säsongen, om än med några ljuspunkter, och detta var en match där båda kunde ha möjligheten att på samma gång lyfta sig själva upp ur träsket och samtidigt trycka ned det andra laget i det. Inte minst för Aston Villa kändes det som en match som hade varit väldigt tung att förlora. Alltså var det en synnerligen dåligt vald match av Norwich att totalt kapitulera i.

OMGÅNGENS MATCH:

Norwich 1-5 Aston Villa. Oklart om det här egentligen var en särskilt bra match, men det var knappast en omgång som direkt övertygade med många bra matcher, däremot var det en match som var uppseendeväckande på flera sätt och vis. Norwich inledde bäst och till synes mest målmedvetet men så fort Aston Villa gjorde sitt första mål, Wesley Moraes fortsätter visa att han var ett smart köp, så var det som om dammluckorna öppnade för Aston Villa. Utan att vara en match full av skönspel är det ändå den match den här omgången som lämnar störst avtryck.

OMGÅNGENS MÅL:

Douglas Luiz, 5-0 vs Norwich. Många fina mål av Aston Villa den här matchen av det där slaget som lätt händer när ett lag har medvind samtidigt som motståndarna har halvt eller helt givit upp. Snyggast av dem alla var däremot det sista målet, där Douglas Luiz böjer upp bollen i bortre krysset från långt håll. Ett mål som om det hade haft en mer avgörande betydelse hade kunnat bli klassiskt.

BTW

Någon måste väl någonstans ha börjat komma på att kalla Wesley för Wesley Snipes.

Alltmer övertygad om att Man Citys intresse av Fred var en bluff eftersom de visste att Man Utds värvningsstrategi inte var mer avancerad än att se vilka spelare som Man City var intresserade av och nyp dem!

Visst var det bara när Tottenham oväntat förlorade fotbollsmatcher de borde vinna som vi kallar det för att ”bottla”, eller hur?!

Åtta poängs marginal i tabelltoppen. Hur kommer Liverpool tappa det?

Flera managers borde sitta riktigt löst till, och det rör sig inte precis om småfisk i sammanhanget. Skulle någon av dessa faktiskt ryka så skulle det även kunna leda till några rätt anmärkningsvärda rockader och följdeffekter. Med Evertons uttalade ambitioner skulle man exempelvis kunna fråga sig hur de tänker sig med Marco Silva om Mauricio Pochettino plötsligt skulle bli tillgänglig.

Men mer om den saken imorgon då jag tänkte mig på att försöka lista de fem stora managerfrågetecknen i engelsk fotboll inför landslagsuppehållet, hur sannolikt det är att de faktiskt säckas samt vilka möjliga följdbeslut detta kan ge upphov till. Normalt sett är det lite svårt att förutse åtminstone i tid när dessa beslut fattas, så uppehållet som normalt är lite lugnare perioder riskerar bli stressigt för en stackars ordsmidare.

Men som sagt, innan dess återstår fyra matcher i Premier League. Och rent TV-mässigt är det så klart inte vilka fyra matcher som helst, utan fyra matcher var och en innehållandes en av de sex superklubbarna. Ändå av lite olika skäl utan att någon av matcherna därför känns särskilt spektakulära. Förväntningarna man har inför matcherna är av det negativa slaget, man ser fram emot eventuella misslyckanden mer än större bedrifter.

Arsenal vs Bournemouth

By hook or by crook hakar Arsenal ändå på den nominella tabelltoppen. Vinner de mot Bournemouth på Emirates under dagen, vilket man ju måste förvänta sig att de gör, även om vi borde ha lärt oss att det är farligt att förvänta sig saker av Arsenal, så går de upp på tredje plats i tabellen.

Inte så illa pinkat av Arsenal under Unai Emery trots allt, som ju kritiseras väldigt hårt på sina håll. Viss kritik kan så klart vara motiverad, men ibland är det inte alltid lätt att förstå sig på hur vissa förväntningar egentligen blir till. Mycket av missnöjet kommer så klart av Arsenals försvarsspel, som är alldeles för öppet för Arsenals bästa.

Den saken har Arsenal förvisso gemensamt med Bournemouth. På pappret borde vi alltså kunna få se en intressant shootout mellan Arsenal och Bournemouth. Men med tanke på Bournemouths mycket svaga facit mot de stora klubbarna genom åren, i synnerhet på bortaplan, så skulle det ändå komma som en överraskning.

Kontroversen kring Arsenal gäller som vanligt Mesut Özil. Att Özil inte stod högt upp på Unai Emerys personliga favoritlista var väl i och för sig tydligt redan inför säsongen, liksom under hela förra säsongen, men den mycket tydliga snubbningen av Özil inför veckans match mot Standard Liege var onekligen en stark markering.

Någon anledning att tro att det är en situation som kommer att förändras finns inte heller. Om den typen av markeringar skulle ha fungerat på Mesut Özil så skulle de ha fungerat för länge sedan.

Man City vs Wolves

Man kan tänka sig att det är en smula frustrerande för Man City för närvarande. Två omgångar i rad har Liverpool undvikit poängtapp med extremt små marginaler. Förra omgången, mot Sheffield United, så gör målvakten ett stort misstag. Denna omgång får Liverpool i slutminuten en om inte felaktig så åtminstone lätt generös straff.

Vilket så klart till slut riskerar bli en aning demoraliserande. Samtidigt ska Man City alltså matcha mot Wolves, som den senaste veckan har börjat leta sig ut ur sin väldigt djupa formsvacka, och senast vann sent mot Besiktas. En match som Man City ska vinna på pappret riskerar bli tuffare än väntat att vinna på gräs.

Att Liverpool ändå bara vinner med stora besvär och små marginaler borde ändå ses som ett positivt tecken för Man City. Nu har Liverpool inlett med åtta raka segrar, och därför kan de ses som oslagbara, men när det första bakslaget kommer riskerar raset också bli större, och magin försvinna.

Det enda Man City kan göra är att se till så att de ligger så nära Liverpool som möjligt när det händer.

Southampton vs Chelsea

Två raka förluster för Southampton, först sydkustderbyt mot Bournemouth och därefter förra omgången mot Tottenham, med en man mer under en och en halv halvlek. Ingen riktigt bra svit, och frågetecknen börjar faktiskt hopas runt Ralph Hasenhüttl som även han börjar omges av rykten om missnöjda spelare.

Vilket i och för sig börjar bli något av ett mönster i Southampton på senare år, så kanske är det en ofrånkomlig del i en förändring som ändå måste ske. Men sant är däremot att Southampton fortfarande har samma besvär som de haft i många år nu, nämligen att de inte alls får anfallsspelet att klicka.

Southampton och Hasenhüttl behöver någon form av prestigeseger den här säsongen, som kan ge energi åt lagbygget. Frågan är om den segern kan komma mot Chelsea, som varvar riktigt bra matcher med riktigt svaga. Något man kanske kan förvänta sig med ett så pass ungt lag som Chelsea ändå spelar med.

En match som känns oviss på förhand.

Newcastle vs Man Utd

Vilket United har egentligen haft den mest katastrofala säsongsinledningen? Om vi skulle avgöra frågan baserat på antalet rubriker och spaltmil så vore svaret väldigt enkelt, men sanningen är väl att det förmodligen är jämnt skägg i någon slags relativa termer, även om livet i absoluta tal så klart är betydligt värre för Newcastle.

Men kanske välts allt över ända den här kvällen när dessa båda Uniteds möts, i en match som brukar kunna innehålla både nerv, passion och spänning. En match mellan två klubbar med en viss historik mellan sig. En rivalitet som även om den inte är den främsta för någon av klubbarna ändå mycket tydligt finns där.

Om Man Utds många sorger, bekymmer och besvär har redan sagts mycket. Förvisso har jag inte varit snål med orden om Newcastle heller. Mest lustigt hade jag under veckan åt Steve Bruces konstaterande att han helt enkelt inte hade tillgång till spelare för att spela en offensiv fotboll, utan istället var tvungen att spela som Rafa Benitez.

Med andra ord, först kör han själv helt oombedd iväg en populistisk kommentar om att spela en offensiv fotboll, underförstått en kritik av Benitez, utan att själv någon gång ha gjort sig ett namn för att kunna prestera en särskilt bra offensiv fotboll, för att bara några dagar senare backa med att han ”inte har spelarna för det”.

Jodå, det kan som sagt hända saker under landslagsuppehållet.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Huddersfield. I veckan tog Huddersfield sin första seger för säsongen när de besegrade Stoke på bortaplan. En liten triumf för Huddersfield och för nye managern Danny Cowley som ändå kanske inte betytt så mycket om Huddersfield inte kunde bygga vidare på den vinsten. Vilket de däremot gör genom att på ett övertygande besegra ett inte ofarligt Hull City på hemmaplan med 3-0. Därmed är Huddersfield på fullaste allvar äntligen inne i den här säsongen.

KALKON

Barnsley. Stort jubel när Barnsley kvitterade i första halvlek borta mot Preston då det var lagets första mål på bortaplan den här säsongen. Hade Barnsley vetat om vad som var å färde hade de kanske hållit inne med jublandet en smula. Preston var överallt på planen och Barnsley var i princip ingenstans. Matchen var förvisso ett strålande exempel på hur jobbiga Preston kan vara när de spelar bra, men också ett lika stråland exempel på ett Barnsley som kapitulerade den här matchen.

OMGÅNGENS MATCH:

Fulham 2-2 Charlton. Första halvlek var välspelad men framstod ändå som något av lugnet före stormen på Craven Cottage. Andra halvlek spelades i ett furiöst tempo under 45 minuter med mängder av målchanser åt båda håll. Under en period mitt under andra halvleken kom tre mål i snabb följd, kvittering av Fulham återtagen ledning för Charlton, ännu en kvittering för Fulham. Resten av matchen var en nervpärs där båda lagen hade flera möjligheter att vinna matchen.

OMGÅNGENS:

Spelare: Conor Gallagher, Charlton. Chelsealånet har gjort en bra säsong hittills för Charlton och visade inte minst det med en matchens lirare-insats borta mot Fulham. Målet var isen på kakan.

Manager: Alex Neil, Preston North End. Man måste gilla jobbet som Neil har gjort med Preston North End, som när de är som bäst mycket väl kan vara det mest svårspelade laget i EFL Championship.

BTW

Woodgate. Middlesbrough tänkte en vacker tanke när de anställde Woodgate som ersättare till Tony Pulis, men man tänkte redan då vad man definitivt tänker nu, att det kändes som en rejäl gambling som förmodligen inte betalar sig.

Harris. Harris säger upp sig bara några dagar tidigare och plötsligt vinner Millwall prestigematchen mot Leeds. Okej, det hjälper så klart att få straff, 1-0 och en motståndare utvisad tidigt i matchen.

Bowyer. Fortsätter imponera med Charlton. Återkommer till att Charlton inte ens borde spela i EFL Championship utifrån sina skitjobbiga yttre (eller inre) förutsättningar.

SÄCKARACET:

Nathan Jones, Stoke. Måste nog ändå säga att Jones leder säckaracet, trots att Stoke idag tog sin första seger för säsongen, borta mot Swansea, och trots att Stoke till synes valt att hålla fast vid honom. Min utgångspunkt var att det var något som bara sades för att invänta landslagsuppehållet. Återstår att se om den här segern på något sätt ändrar dessa av mig inbillade planer. En annan som borde sitta mycket otryggt är Jonathan Woodgate i Middlesbrough.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++). Brentford har ändrat till en fyrbackslinje, och det har skapat en del oklarheter för dem.

Nicklas Eliasson, Bristol City (++++). Spelade från start den här gången, och spelade fram till Bristol Citys vinstmål. Utbytt i 72:a minuten efter en bra match.

Nu är det så klart just ingen risk för något sådant. Brendan Rodgers verkar inte ha något agg vare sig mot Liverpool eller mot Jürgen Klopp, och det finns väl just ingen anledning heller för honom att ha det. Däremot är det så klart hans uppgift att göra ett så bra jobb som möjligt med Leicester, vilket den här säsongen måste innebära att ta dem till Champions League.

Om Leicester ska lyckas med den saken så behöver de naturligtvis ta alla poäng de bara kan, även på Anfield. Om de sedan kan ta några poäng på Anfield den här kvällen återstår att se, det är knappast någon lätt uppgift, men det är också en match i vilken Leicesters claim till en plats bland de fyra-sex bästa lagen i ligan kommer prövas på allvar. Alla lag kan så klart förlora på Anfield, men kan Leicester ge Liverpool en match?

Även för Liverpool är det däremot en lurig match, en match som borde väcka ett och annat spöke till liv. För det var ju exakt denna match förra säsongen, Leicester på Anfield, där Liverpool misslyckades att vinna och på så vis gav Man City en livlina tillbaka in i titelstriden. Om man skulle hitta en enskild match förra säsongen där Liverpool förlorade ligatiteln så var det just mot Leicester på Anfield.

Nu spelas den här matchen så mycket tidigare på säsongen att det inte är möjligt för den att ha riktigt samma betydelse eller effekt. Delvis är det däremot en liknande situation vi står inför, med Liverpool som har jobbat upp ett försprång om fem poäng i toppen av tabellen, och ännu inte tappat en enda poäng i ligan. Leicester har möjlighet att sätta punkt för Liverpools momentum den här säsongen precis som förra säsongen.

Omvänt, om Liverpool vinner mot Leicester, kan de rimligtvis också känna att de har tagit sig över ett hinder som de just misslyckades med att ta sig över förra säsongen. Med så omöjligt små marginaler i titelstriden för närvarande så kommer varje liten sådan detalj kunna få mening och innebörd. Har man tagit 97 poäng ena säsongen är det svårt att hitta sätt att förbättra sig. Matchen mot Leicester är en möjlighet till förbättring.

Givet att Brendan Rodgers är före detta Liverpoolmanager så är det medialt naturligt att där dyker upp artiklar som tar upp just den vinkeln. En populär fundering verkar vara i vilken utsträckning Rodgers så att säga lade grunden för Jürgen Klopp. Det vill säga, om Klopps framgångar med Liverpool under de senaste tre åren på något sätt kan tillskrivas Rodgers. Vilket kanske spontant låter som en rätt långsökt tankegång.

Möjlighet till eftertanke ändrar inte riktigt den känslan. Det tog tid för Jürgen Klopp att få Liverpool upp på banan, vilket ärligt talat antyder att han inte kom till något dukat bord. Få av dagens tongivande spelare i Liverpool var där när Rodgers var manager, och de som var där har tagit stora kliv framåt sedan dess. Roberto Firmino köptes av Liverpool med Rodgers som manager, men såg då mest ut som ett misslyckat köp.

Andra menar att Brendan Rodgers byggde upp vinnarkulturen i Liverpool, men även den tankegången låter långsökt och efterklok. Liverpool vann ingenting under Rodgers som manager, i Champions League försökte man knappt. Två av tre säsonger under Rodgers var i själva verket att betrakta som rätt misslyckade. Uppfattningen bygger mest på en Luis Suarez-boostad säsong där Liverpool till sist var en grästuva från ligatiteln.

Vad man möjligen skulle kunna hävda är att den där snubblande nära titelvinnande säsongen ändå gav Liverpool tillbaka lite av sitt självförtroende och kanske framför allt sin attraktionskraft i den globala fotbollen. Hade Liverpool utan den säsongen i ryggen lyckats övertyga Jürgen Klopp om att Liverpool var rätt klubb för honom, om de bara hade haft tre tiondeplatser att komma med? Jag är rätt tveksam till det.

För mig är inte detta någon kritik av Brendan Rodgers. Han kom som relativt ung och förhållandevis oerfaren manager till ett Liverpool fortfarande i sviterna efter Hicks och Gilletts ägarskap och det lagbygget, och några tveksamma år med först Roy Hodgson och därefter Kenny Dalglish som manager. Rodgers gjorde vad han kunde med en klubb vars historia gör det till ett notoriskt svårt jobb i motgång.

Vad Rodgers kunde där och då räckte däremot inte till för Liverpool. Han var helt enkelt inte fullärd som manager, vilket inte heller var rimligt att förvänta sig. Han tog däremot lärdom av åren i Liverpool, och har under åren med Celtic i Skottland förfinat sina egna färdigheter som manager. Det kan diskuteras om Rodgers var rätt manager för Liverpool, men för Leicester känns Rodgers tveklöst som en perfekt manager.

Men liksom med Liverpool så också med Leicester. Plötsligt ses Leicesters möjlighet att slå sig in bland de sex topplagen och upp på en av Champions League-platserna som en bedrift av Brendan Rodgers. Visst har Rodgers gjort ett bra jobb, och måste göra ett bra jobb, men Leicester råkar också ha en spelartrupp som är lika stark eller till och med starkare än flera av topp sex-lagen.

Vilket återigen inte utesluter att Brendan Rodgers ändå måste göra ett bra jobb med den spelartruppen, vi ser ju onekligen rätt många exempel på managers som trots en väldigt stark spelartrupp ändå misslyckas med att få ihop alla pusselbitar till en effektiv och väl fungerande helhet. Rodgers förtjänar beröm, men det är heller inte någon form av magi han ägnar sig åt, han har faktiskt förutsättningarna att lyckas, han behöver inte trolla.

Lika lite behöver egentligen Leicester trolla den här kvällen. De har förutsättningarna och kvaliteten att kunna vinna på Anfield. Men det är självfallet en helt annan sak att också göra det. Det blir en svår match för Leicester, men ingen omöjlig match för Leicester, och det är väl om inte annat ett rätt bra mått på deras framsteg hur vi faktiskt ser på dem och deras chanser inför en sådan här match.

För ett halvt år sedan tog vi nästan för givet att Liverpool skulle vinna mot Leicester på Anfield. Kanske tog nästan Liverpool det även för givet. Ett halvt år senare kan vi inte ta det för givet på samma sätt längre, och knappast för att Liverpool har blivit sämre.

Nu har England ett viktigt landslagsuppehåll framför sig med två matcher på bortaplan mot först Tjeckien på fredag om en vecka och därefter Bulgarien tre dagar senare på måndagen. Lyckas England vinna mot Tjeckien i Prag, de vann hemmamatchen med hela 5-0, Tjeckien som ligger tvåa i gruppen tre poäng bakom England, så måste man nog räkna med att England har säkrat sin plats i sommarens EM.

Möjligen är det med denna trygga position i ryggen som Gareth Southgate vågar sig på att, beroende hur man väljer att se på det, antingen experimentera lite med uttagningen av spelare eller agera lite politiskt och strategiskt med sin uttagning. Uppseendeväckande är kanske framför allt att Southgate har valt att inte ta med spelare som Kyle Walker, Dele Alli, Alex Oxlade-Chamberlain med flera.

Vad man kan säga är att Chelseas unga spelare har gjort någon slags storslam den här landslagssamlingen givet att i princip samtliga har blivit uttagna. Endast Callum Hudson-Odoi, som precis börjat komma tillbaka från långvarig skada, är inte med i Englands EM-kvalgrupp. Men alla andra är med. Fikayo Tomori, Mason Mount och Tammy Abraham är alla med. Till och med Ross Barkley är med.

Där finns den uppenbara politiska anledningen att ta med Fikayo Tomori och Tammy Abraham, som ännu inte debuterat för England. Nämligen att de båda även är tillgängliga för Nigeria och att ta ut dem naturligtvis är ett sätt att garantera att dessa spelare så att säga tillhör England. Gareth Southgate skulle självfallet aldrig motivera det på det viset, och det gör han inte heller, men det är naivt att tro att det inte spelar någon roll.

Men där finns även en annan, kanske inte riktigt lika uppenbar, politisk anledning. Gareth Southgate har under hela sin tid som förbundskapten försökt poängtera hur viktigt det är att de stora engelska klubbarna ger sina unga, engelska spelare speltid. Chelsea har ju som bekant gjort just det den här säsongen, om än kanske under duress. Genom att så att säga ”belöna” Chelseas spelare för detta sänder Southgate en viktig signal till övriga.

På så vis blir inte Southgates ord bara tomma ord, utan det är ord som han även följer upp i konkret handling. Rimligtvis borde det kunna uppmuntra klubbar att faktiskt ge speltid till engelska spelare, åtminstone borde engelska spelare se det som mer meningsfullt att faktiskt gå till klubbar där de kan räkna med speltid. Sammantaget borde detta vara nyttigt för England som landslag.

Tjeckien och Bulgarien låter som två tuffa motståndare på bortaplan. Men det är två landslag som inte riktigt är vad de en gång har varit. För inte särskilt länge sedan hade en match mot Tjeckien inneburit ett rätt tungt favoritskap för Tjeckien mot England. Nu är det inte riktigt så längre. Det frestar att säga att det beror på att England är så mycket bättre, vilket de i viss utsträckning, men framför allt har Tjeckien blivit sämre.

Bortaplan är däremot alltid bortaplan. England vann med 5-0 mot Tjeckien på hemmaplan, men några sådana siffror känns inte realistiskt att förvänta sig i samma match i Prag. Men det optimala scenariot för Gareth Southgate vore naturligtvis att England har en bekväm ledning, och han därmed kan byta in debuterande spelare som Fikayo Tomori och Tammy Abraham.

Spelare som förmodligen inte hade varit med i EM-kvaltruppen om läget i gruppen varit ett annat, om motståndet varit ännu tuffare, eller om det inte funnits flera politiska skäl att ha med dem i truppen.

:::

Millwall står inför en lite oviss framtid sedan Neil Harris valt att tacka för sig. Alltså inte fått sparken utan istället avgått på eget initiativ med Millwall på 18:e plats i EFL Championship. Harris har varit i Millwall de senaste fyra-fem åren, tog dem bland annat upp från League One, och anses allmänt ha gjort ett strålande jobb och vara väldigt betydelsefull för dem. Men han anser uppenbarligen själv att Millwall behöver en ny röst, eller åtminstone att han själv behöver antingen vila eller en ny utmaning.

Men i så fall ett udda tillfälle att komma fram till det.

De engelska klubbarna i Europa League hade väl en lite sisådär premiäromgång, precis som man kan säga om de mesta av de engelska klubbarnas insatser i europeiskt cupspel hittills den här säsongen. Arsenal vann mycket övertygande borta mot Eintracht Frankfurt. Man Utd vann inte alls övertygande hemma mot Astana. Wolves å sin sida lyckades på något sätt förlora hemma mot Braga.

Gruppspelets andra omgång ser sådär lagom besvärligt ut för de engelska lagen. Arsenal möter Standard Liege hemma på Emirates och det är väl en match som Arsenal rimligtvis ska vinna. Man Utd åker till Holland för att möta AZ Alkmaar, och ska Man Utd vinna den matchen måste de spela betydligt bättre än senast. Wolves å sin sida har en på alla sätt tuff match framför sig borta mot Besiktas i Turkiet.

Arsenal har vad som ser ut att vara en tidig gruppfinal framför sig. Standard Liege vann även de sin första gruppmatch, mot Vitoria från Portugal. Lyckas Arsenal vinna ikväll har de självfallet tagit ett gigantiskt kliv mot att i praktiken ha säkrat ett avancemang till slutspelet redan efter två omgångar. Två vinster mot de två tänkta huvudmotståndarna på de två första matcherna väger tungt.

Där finns den självklara frågan om vilket lag Arsenal väljer att ställa upp med. Trots en slags omröstning i kaptensfrågan har det hittills varit så att Mesut Özil har tagit en ledande roll i cupspelet hittills, både i Europa League och i Ligacupen. Kanske inte riktigt den roll man tänker sig för en spelare som Özil, men likaväl den roll han kanske kan göra mest nytta i för Arsenal för närvarande.

Man Utd fick onekligen resultaten med sig i den första omgången. Inte bara vann de mot Astana, en vinst som onekligen satt långt inne för dem, utan dessutom spelade Partizan och AZ Alkmaar oavgjort. Även Man Utd skulle vid en vinst ikväll ta ett stort steg mot att säkra en kommande slutspelsplats. Men Man Utd har inte haft någon större lycka mot holländskt motstånd de senaste gångerna detta har varit aktuellt.

Mot Astana ställde Man Utd upp med ett mycket ungt och oerfaret lag. Och även om det finns något vackert och trevligt med den saken så var det i den matchen också rätt tydligt att ett sådant lag blir lite för tunt och lite för vekt att klara av även med europeiska mått relativt medelmåttigt motstånd, och det är på förhand svårt att se samma lag klara av AZ Alkmaar på bortaplan. Men märkligare saker har så klart hänt.

Wolves gick sannerligen på den europeiska nöten i den första omgången. Det var en rätt typisk förlust för ett europeiskt orutinerat lag som möter ett lag som regelbundet har spelat europeisk cupfotboll under många år. Wolves var det nominellt bättre laget och hade full kontroll över både matchbild och chansproduktion, men får inte in bollen och Braga gör därefter mål på i princip sin första och enda målchans.

Samtidigt var Wolves då också inne i en rätt djup formsvacka. Man kan hoppas eller i alla fall argumentera för att Wolves nu har hittat ut ur den formsvackan, inte minst med vinsten i helgen mot Watford. Nödvändigt för Wolves som naturligtvis måste göra en bra match ikväll om de ska få med sig en vinst eller ens poäng mot Besiktas, ännu en europeiskt väldigt rutinerad motståndare.

En särskild utmaning för Wolves ikväll blir självfallet atmosfären runt och på arenan. Att spela europeisk cupfotboll är en rätt speciell upplevelse naturligtvis, och det finns många exempel på lag som helt enkelt inte har lyckats hantera den. Atmosfären är ofta fientlig och alltid främmande. Onekligen är det ett slags eldprov som Wolves nu har framför sig den här kvällen.

Förlorar Wolves kvällens match kommer det bli väldigt svårt för dem att ta sig vidare till slutspel. Alltså är det mycket som står på spel för Wolves den här kvällen om inte deras europeiska cupäventyr ska vara på väg att ta slut innan det knappt ens har börjat, och göra så att deras omfattande ansträngningar i det europeiska kvalspelet framstår som much ado about nothing.

Tre engelska klubbar ska alltså spela europeisk cupfotboll på torsdagar. De flesta av dem tycker nog att det är ett elände på fler sätt än ett. Men ska man nu ändå spela europeisk cupfotboll på torsdagar så är det kanske vettigast att vinna, att spela europeisk cupfotboll på torsdagar och förlora är naturligtvis desto mer eländigt. Men just den här kvällen är det nog bara Arsenal som kan vara rimligt säkra på att faktiskt vinna.

Åtminstone om Arsenal kommer upp i normal standard.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Leeds. Leeds satte punkt för en liten tyngre period formmässigt där de både förlorat och tappat poäng i onödan. De gjorde det genom att vinna hemma mot West Brom, som ledde ligan och var obesegrade i ligaspelet inför omgången. Inte nu längre, sedan Alioski gett Leeds ledningen och matchens enda mål strax innan halvtid. Stark seger för Leeds som möjligen fortfarande har skäl att oroa sig över att de gör för få mål, och kanske framför allt oförmågan att avgöra och stänga matcher.

KALKON

Stoke. Efter matchen gav Nathan Jones vad alla uppfattade som ett slags farvältal till pressen. Vilket väl säger rätt precis vad 0-1-förlusten i den absoluta jumbomatchen mellan de två sentida Premier League-lagen, båda inför matchen på noll segrar den här säsongen. Matchen var ett typexempel på nästan allting som har gått fel med Stoke de senaste åren, i planens båda riktningar. Nedflyttning som var otänkbart inför säsongen, och hittills bara varit ett långsökt hot, börjar nu bli ett mer och mer realistiskt hot.

OMGÅNGENS MATCH:

Charlton 1-2 Swansea. En av omgångens matcher i toppen av tabellen, vid sidan av Leeds mot West Brom och, i botten av tabellen, Stoke mot Huddersfield. En match som motsvarade dessa i dramatik men som nog överträffade dem i underhållning. Charlton tog en tidig ledning genom Jonathan Leko, innan Swansea kvitterade i första halvlek och sedan avgjorde i andra halvlek. Viktig egenskap att kunna fungera som ett lag även om man råkar ut för ett tidigt underläge.

OMGÅNGENS:

Spelare: Joe Lolley, Nottingham Forest. Presterade en riktigt snygg kvittering för Nottingham Forest nästan omedelbart efter att Blackburn Rovers tagit ledningen, och Lolley fortsätter övertyga den här säsongen för Nottingham Forest.

Manager: Steve Cooper, Swansea. Visst har väl Swansea en rätt namnstark spelartrupp när man tittar på den rakt upp och ned, men i sådan oreda var klubben och så splittrad verkade spelartruppen vara, att absolut ingen gav Swansea någon större chans inför säsongen. Men Cooper, ett i sig minst sagt anonymt namn på förhand, har verkligen gjort ett stort jobb så här under de första tio omgångarna. Så pass lång tid att vi inte längre kan se det som ren tillfällighet.

BTW

Karma. Derby County, som kvitterade sent mot Leeds nyligen, råkade ikväll ut för exakt samma sak själva borta mot Barnsley, kvitterat efter fem minuters tillägg.

Luton. Nykomlingar visst, men Luton Town har haft svårt att få med sig alla tre poäng även från matcher i vilka de är det spelmässigt bättre laget. Oroväckande.

Bowyer. Trots förlusten ikväll, extra plus till Lee Bowyer som under svåra omständigheter gör ett strålande jobb med Charlton.

SÄCKARACET:

Nathan Jones. Alla verkar nu ta för givet att Nathan Jones kommer få sparken, men anmärkningsvärt nog har det faktiskt ännu inte hänt. De lägsta oddsen på ersättare är för närvarande Tony Pulis och Chris Hughton.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++). Stabil insats som vanligt för Brentford utan att därför svara för något spektakulärt.

Nicklas Eliasson, Bristol City (+++). Inbytt efter halvtid. Eliasson gör ett bra inhopp, livlig och kreativ.

Ett annat sätt att hantera vad som hände vore att konstatera det förvisso sakligt korrekta, att det sett till matchbilden var ett smått bisarrt resultat. Matchens xG-statistik visar att Bayern München ”borde” ha gjort 1,3 mål men gjorde alltså sju. Sådan statistik kan för all del vara en aning trubbig, men visar att antingen gjorde Tottenham några stora misstag, eller så hade Bayern München en sällsynt kvalitet i sina avslut.

Svaret den här gången är nog mest det senare. Att stimma kallas det ofta för inom bordtennisen, när precis allting stämmer för en spelare och varenda slag sitter, hur svårt eller hur omöjligt det än är. Bayern München, eller rättare sagt några specifika spelare i Bayern München, inte minst Serge Gnabry, stimmade igår kväll. Allt stämde, allting gick hem, och vad man kan säga är möjligen att Tottenham gav dem utrymmet att våga.

Mauricio Pochettino har självfallet helt rätt när han efter matchen manar till lugn, och att inte dra för stora växlar av vad som trots allt är både ett något bisarrt och framför allt isolerat resultat. För det är så klart ett isolerat resultat i meningen att Tottenham ytterst sällan, knappt aldrig, förlorar med den här typen av siffror. Däremot, som en förlust eller en svag prestation i sig, så är det naturligtvis inte en isolerad match denna säsong.

Utifrån den observationen blir det självfallet rimligt att ställa sig den uppenbara frågan: Är det verkligen möjligt för Mauricio Pochettino att sitta kvar som Tottenhams manager sedan Tottenham släppt in sju mål i baken på hemmaplan i Champions League?

Ett engelskt klubblag har aldrig släppt in sju mål i en och samma europeiska cupmatch förut. Tottenham förlorade för snart 25 år sedan en match med 0-8 i Intertotocupen, en match som spelades i Brighton, men det finns inget riktigt skäl att ta den matchen på något som helst faktiskt allvar. Arsenal släppte in tio mål på en åttondelsfinal mot Bayern München hyfsat nyligen, men Arsene Wenger hade under alltför lång tid immunitet.

Hade det verkligen varit fråga om ett helt isolerat resultat hade svaret på frågan med all säkerhet varit ett ja. Om det verkligen helt och hållet hade kunnat avfärdas som ett rent olycksfall i arbetet så hade det också betraktats på det sättet. Problemet för Tottenham är att hittills den här säsongen har lagets spel och resultat inte alls motsvarat vad vi har sett av dem de senaste tre-fyra åren.

Backa bandet blott en vecka så åkte Tottenham ur Ligacupen mot Colchester. Lägg därtill att Tottenham har minst sagt blandat och gett i ligaspelet hittills den här säsongen, där även vinster i de flesta fall har kommit med någon form av skrämselhicka. Premiären mot Aston Villa vanns med sena mål. Helgens vinst mot Southampton trots en man utvisad gav nog mer skäl för lättnad än för genuin glädje.

Sammantaget är Tottenhams sju mål i baken och storförlust mot Bayern München inte ett isolerat resultat, eller ett olycksfall i arbetet. Det är en del i ett större mönster, även om det på samma gång är en väldigt speciell del. Där har redan getts uttryck för en viss trötthet i relationen mellan Mauricio Pochettino och Tottenhams spelare, en ömsesidig slags trötthet ska sägas.

Här kan hönan eller ägget diskuteras. Kommer Tottenhams sju mål i baken som en följd av att Pochettino och Tottenhams spelare har tröttnat på varandra, eller kommer istället Pochettino och Tottenhams spelare tröttna på varandra som en följd av Tottenhams sju mål i baken? Svaret på båda frågorna är nog rimligtvis ja. Problemet finns där redan, men resultatet mot Bayern München riskerar göra problemet sju gånger värre.

Mest oroväckande är kanske hur Tottenham tillåter sig själv att falla samman. Inte bara en gång i matchen dessutom utan två gånger. Först i början av andra halvlek när Bayern München gör först 3-1 och snabbt därefter 4-1. Sedan i slutet av matchen när Bayern München gör tre mål under matchens sista tio minuter. Tottenham var där och då ett lag som inte ens riktigt förmådde att spela för sin egen stolthet.

Men det visar också just att problemet och tröttheten fanns där redan innan. Det är näst intill omöjligt att föreställa sig ett Tottenham för ett eller två år sedan falla samman på det här sättet. Att förlora matchen absolut, men aldrig ha fallit samman. Och någonstans måste det börja bli dags att fundera på i vilken utsträckning detta säger något viktigt om det förtroende som finns eller inte längre finns mellan Pochettino och spelarna.

Går situationen att reparera för Tottenham och för Mauricio Pochettino? Om vi återgår till bloggens inledning och funderar tabellmässigt och gruppmatematiskt så är svaret ett klart ja. Ett olyckligt resultat på så vis, men inte värre än en fullt normal 1-2-förlust. Men mentalt och psykologiskt är det en betydligt svårare fråga att ge ett entydigt svar på åt egentligen något av hållen.

Mauricio Pochettino saknar knappast kompetensen att kunna hantera det här resultatet, och vända situationen tillbaka till sin fördel. Men där måste också finnas något att jobba med för att detta ska kunna fungera, det vill säga spelarna, eller åtminstone en majoritet av åtminstone de viktigaste spelarna, måste även vara beredda att lyssna på och ta till sig vad Pochettino i så fall säger och gör.

En tuff beställning redan innan matchen mot Bayern München. Tottenhams sju mål i baken gör inte beställningen mindre tuff. Just nu finns det inte mycket som tyder på att Mauricio Pochettino och Tottenham kommer kunna reda ut den här situationen tillsammans. En uppfattning jag förvisso väldigt gärna har fel med. Jag tvivlar bara på att jag har det.

Champions League fortsätter obönhörligen den här kvällen, med Liverpool hemma mot Red Bull Salzburg och Chelsea borta mot Lille. Både Liverpool och Chelsea måste nog rimligtvis vinna sina matcher, efter att ha förlorat sina första matcher i sina grupper. Dock två matcher i vilka både Liverpool och Chelsea, även om de är favoriter, måste se upp för alls inte oävna motståndare.

Undra sa flundra hur mycket det kommer babblas under dagen och kvällen om Red Bull på Anfield av alla arenor.

Man måste säga att det hade kunnat vara en mer bekväm situation för Tottenham. Till skillnad från Liverpool och Chelsea så förlorade de förvisso inte sin första match, borta mot Olympiakos, men efter att ha haft en 2-0-ledning så kändes nog 2-2 till slut som en förlust. En vinst i den matchen och Tottenham hade haft en helt annan marginal att jobba med under resten av gruppspelet.

Tottenham och Bayern München är rimligtvis de två stora favoriterna till att ta sig vidare till slutspel från gruppen. Hade Tottenham nollat Olympiakos så hade kvällens match kunnat sägas gälla betydligt mindre. En förlust mot Bayern München hade bara gällt den rätt akademiska frågan om gruppsegern. Att förlora mot Bayern München riskerar sätta själva slutspelsplatsen på spel.

Plötsligt blir alltså poängen mot Bayern München värda mer än enbart symbolism för Tottenham. Viktigt för Tottenham är förmodligen också att inte sätta sig i samma sits den här säsongen som de gjorde under förra säsongens gruppspel. Även då tappade de en till synes betryggande bortaledning mot Inter. Därefter förlorade Tottenham motsvarande hemmamatch, då mot Barcelona, efter några rätt grova egna misstag.

Om Tottenham ska bryta den parallellen så hjälper det nog om de faktiskt vinner mot Bayern München ikväll, allra minst inte förlorar matchen. Det borde knappast vara någon omöjlig uppgift för Tottenham, hemma på New Hart Lane har de visat förut att de kan spela riktigt bra när de så är benägna. Samtidigt har Bayern München sina rätt tydliga svagheter också de, och de brukar sällan vara som bäst i början av säsongen.

Kruxet med Tottenham för närvarande är att det är nästan omöjligt att säga på förhand vilket Tottenham det är som kommer till spel. När Tottenham spelar bra fotboll är det ett formidabelt skickligt fotbollslag. När Tottenham inte är på humör så är det ett betydligt mycket mer beskedligt fotbollslag. Humöret har pendlat friskt för Tottenham hittills den här säsongen, de har varvat bra matcher och till och med halvlekar med riktigt dåliga.

Möjligen kan man reflektera kring om Tottenham har haft svårt att ladda om. Svårt att komma över den där Champions League-finalen som de förlorade på ett rätt nesligt sätt, att det drabbade moralen mer än man kanske kunde ha förutsett. Förståeligt på sitt sätt i och för sig, givet att det var första gången som Tottenham var i Champions League-final, och givet att några fler Champions League-finaler knappast är garanterade.

Flera spelare kan nog ha sett Champions League-finalen som höjdpunkten och i vissa fall kanske också som slutpunkten för detta Tottenhamlag. Hade man den inställningen kan det självfallet vara svårt att ladda om, att ställa om, att börja om från början igen som det nog kan kännas. Det brukar kunna vara svårt nog när man vinner titeln ifråga. När man förlorar den blir det helt säkert inte lättare.

Desto bättre då kan man tänka att det plötsligt dyker upp en match mot Bayern München på spelschemat. För även om det naturligtvis är en tuff motståndare så är det ju definitivt en match som borde kunna fylla laget med energi. Precis de här matcherna som man måste drömma om att spela som spelare. Betydligt mer entusiasmerande exempelvis än en hemmamatch mot Dinamo Zagreb.

Vilket händelsevis råkar vara den hemmamatchen som Pep Guardiola har att jobba med för att, som han själv uttrycker det, förföra hemmasupportrarna. Detta med utgångspunkt i den något fåniga omständigheten att Man Citys supportrar har tagit sig för att kokettera ogillande om Champions League. Vilket de helt säkert kommer göra ända fram till dess att de har vunnit Champions League.

Vilket i och för sig borde ge Pep Guardiola ett mycket klart och tydligt svar vad han behöver göra för att förföra Man Citys supportrar. Inga matcher i världen mot Dinamo Zagreb kommer så klart kunna åstadkomma den saken. Man Citys supportrar är minsann inte så lättflirtade. Vill man ha dem i sängen så måste man nog se till att fresta med något i silver först, då ställer de å andra sidan upp på precis vad som helst.

Vilket de å andra sidan knappast lär vara ensamma om. Fråga vilken Tottenhamsupporter som helst så hade nog gjort både det ena och det andra trickset om det betydde att Tottenham istället hade vunnit den där Champions League-bucklan i slutet av förra säsongen. Det är möjligen inte den viktigaste titeln en engelsk klubb kan vinna, men det är ofrånkomligen den största.

Den titel som alla engelska lag måste vinna för att verkligen kunna kliva över tröskeln till genuin och historisk storhet. En gång uttryckte jag saken som så att det fanns ingen titel som var större och härligare att vinna än Champions League, men att det samtidigt även var en titel som inte gjorde särskilt ont att förlora, åtminstone inte jämfört med att förlora ligatiteln. En värdering jag står fast vid, men ändå kanske lite trubbig.

För av allt att döma så gjorde det rätt rejält ont både för Tottenham och för Man City att förlora Champions League-titeln förra säsongen. Även om det också verkar som om där finns olika benägenhet att vilja öppet medge den saken. Men det är väl som det ska vara, det ska göra ont att förlora stora titlar, annars är de inget att spela för, och både Tottenham och Man City vet att antalet chanser inte är oändligt.

Tottenham var dessutom lite på väg att ge tesen om Champions League-titeln som måttet på genuin storhet en lite annorlunda vinkling. För tesen fungerar naturligtvis om det är ett lag som samtidigt, antingen samma säsong eller i direkt anslutning till samma säsong, vinner en eller flera ligatitlar. Men en klubb som ”bara” vinner Champions League, och inget annat, kan det laget också göra anspråk på genuin storhet?

Betydligt mer tveksamt som jag ser det.