Klassklyftan inom den engelska fotbollen har redan lett till en klubbdöd. Sportbladet tar i ändå nedifrån fotsulorna när de med hjälp av Martin Lipton varnar för att vad som har skett i England även ska ske i svensk fotboll, givet det TV-avtal som svensk fotboll har lyckats förhandla till sig. Detta TV-avtal kan leda till att klubbar dör menar Lipton och Sportbladet, och tar naturligtvis Bury FC som jämförelse och utgångspunkt.
Hysteri och historielöst nonsens var min snabba recension av den artikeln. En uppfattning jag står fast vid. Jag ombads i och för sig att utveckla min ståndpunkt, vilket för all del är ett rimligt krav, även om jag nog anser att jag har gjort just det förut när jag har skrivit om just Bury FC och nuvarande problem i Football League. Men för all del är det en god poäng som förtjänar att göras igen.
Den omedelbara invändningen, även om det riskerar avfärdas som ren semantik, är att det knappast existerar någon pågående ”klubbdöd” inom engelsk fotboll, såsom någon form av epidemi av döende klubbar. En klubbs död hade varit ett betydligt mer korrekt sätt att uttrycka saken, även om jag som vi kommer att se är minst sagt skeptisk både till att klubben är död och att den i så fall vore död på grund av någon klassklyfta.
Hysteri således.
Låt oss konstatera att två olika saker har inträffat i engelsk fotboll. Den första saken är att TV-avtalen i dess olika former har skapat stora ekonomiska klyftor inom den engelska fotbollen där de största klubbarna i Premier League har enorma intäkter. Den andra saken är att klubbar längre ned i det engelska seriesystemet kämpar med ekonomin och i ett fall, det vill säga Bury FC, nu faktiskt har tappat sin Football League-licens.
Misstaget många gör, och bland dem uppenbarligen alltså både Martin Lipton och Sportbladet, och det är en vanlig typ av misstag i alla former av samtal, är att tänka att eftersom dessa båda saker existerar på en och samma gång inom engelsk fotboll så måste den ena saken bero på den andra, eller tvärtom. Med andra ord, man inbillar sig att man har hittat en kausalitet när det enda man har hittat är en korrelation.
Beror verkligen Bury FC:s problem på att de ekonomiska klyftorna och på att klubbarna i Premier League har skyhöga TV-intäkter? Nej, det enda sättet att tänka på det sättet är om man anser att det vore de största klubbarnas ansvar att baila ut klubbar längre ned i systemet, eller om man möjligen försöker driva någon slags politisk åsikt att ekonomiska klyftor inom fotbollen i sig är en icke önskvärd sak.
En förvisso legitim uppfattning, men i sammanhanget irrelevant uppfattning.
Bury FC:s problem berodde i sin helhet på ett inkompetent ägande, en inkompetent ledning och på inkompetent styrning. Bury FC valde medvetet att dra på sig kostnader som deras intäkter inte kunde täcka, valde därefter att på ett ansvarslöst sätt skuldsätta klubben och vägra sälja den vidare, samtidigt som Football League helt misslyckades med sitt regelverk att förhindra ett oansvarigt ägande av det slaget.
Ett beslut av Premier League, eller av klubbarna i Premier League, att bara efterskänka pengar till Bury FC hade inte på något sätt åtgärdat roten till det onda här, det hade bara möjligen skjutit konsekvenserna av det onda på framtiden. Men faktum är att Bury FC:s problem inte har någon som helst koppling till Premier Leagues TV-avtal, lika lite som Bury FC:s problem är en följd av vad som kritiskt brukar kallas den ”moderna fotbollen”.
Att klubbar dör, i engelsk fotboll liksom i alla andra länders fotboll, är inte något nytt fenomen. Det är inte ett fenomen som har uppstått som en följd av Premier Leagues TV-avtal. Klubbar dog inom engelsk fotboll långt innan dagens TV-avtal i Premier League såg dagsljus, långt innan Premier League ens var en glimt i de största engelska klubbarnas ögon på dansgolvet, långt innan några så kallade klassklyftor.
Historielöshet således.
Klubbar dör i engelsk fotboll, och klubbar har dött i engelsk fotboll, på grund av korrupt eller inkompetent ägarskap och styrning. Naturligtvis ett tidlöst fenomen, korruption och inkompetens har alltid funnits och kommer alltid finnas som en avart och slaggprodukt i allt ägande. Precis som är fallet i svensk fotboll för övrigt, som vi ser med Östersunds FK för närvarande, ett av flera exempel, i ett helt annat system av ägande inom fotbollen.
Ambitionen att lära sig av den engelska fotbollens misstag är förvisso en god ambition, men det gäller då att fokusera på rätt saker och verkligen träffa rätt med vilka dessa misstag faktiskt är. Att prata om pengar, TV-avtal och klassklyftor är naturligtvis det populära och populistiska valet. Men det är en rökridå och red herring, av det mer eller mindre medvetna slaget, även om det ger mustiga rubriker och tuffa paroller.
Vad man verkligen kan lära sig av den engelska fotbollen är faran med inkompetent ägande och management. Men sådana misstag finns det naturligtvis många att lära sig av redan i svensk fotboll. Och kanske är det lite där skon klämmer, att vi hellre varnar för avarter i andra länders system än öppnar ögonen för att exakt samma misstag frodas även i den så förment fina svenska föreningsmodellen.
Vill man verkligen prata om teoretiska problem med TV-avtal etc, så ska man inte rimligtvis utgå från prat om klassklyftor och att klubbar längre ned i systemet inte får lika mycket pengar som andra klubbar, utan om de incitament som skapas för klubbar längre ned i seriesystemet att ta alltför stora och onödiga risker på kort sikt för att försöka nå uppflyttning till Premier League, Allsvenskan etc och de ”stora pengarna”.
Ansvarsfulla och kompetenta klubbägare klarar däremot av att hantera och balansera dessa incitament. Ansvarsfulla och kompetenta förbund och organisationer klarar av att reglera dessa incitament, exempelvis med olika varianter av financial fair play-system. Men som vi har sett om och om igen i engelsk fotboll, alla klubbägare är inte ansvarsfulla eller kompetenta, lika lite som förbunden alltid är det.
Det är problemet, inte några så kallade klassklyftor.