Är Leeds på väg att bli helt eller delvis ägda av Qatar? Är Qatar på väg att, i hälarna på först U.A.E. och därefter Saudiarabien, ta klivet in som ägare av en engelsk fotbollsklubb? Det är två frågor som känns i högsta grad aktuella sedan Leeds nuvarande ägare, Andrea Radrizzani, sagt sig överväga tre olika investeringsalternativ i klubben, där Qatari Sports Investment (QSI) och Nasser Al-Khelaifi utgör ett av alternativen.
QSI äger även Paris Saint-Germain, så det säger sig självt att det inte är någon liten spelare på den moderna fotbollsarenan. De båda andra alternativen beskrivs i sin tur som dels en amerikansk affärsman som är Leedssupporter sedan barnsben, dels en ägare av en icke namngiven italiensk klubb. Dessa är de tre alternativ som Andrea Radrizzani alltså påstår sig ha sållat fram från över 20 olika investeringsalternativ.
Beslutsteori är ett ämne jag ägnat viss tid åt genom åren, det vill säga kunskapen om hur beslut fattas av människor och organisationer, liksom strategier för att fatta beslut och för all del även påverka beslutsfattande. En rätt grundläggande hörnsten i beslutsteori är att viktigare än att försöka påverka vilket beslut som till sist fattas många gånger är att styra vilka alternativ som över huvud taget väljs mellan.
Låt oss säga att det är både upplysande och rätt så underhållande att med detta i åtanke följa hur Andrea Radrizzani själv väljer att presentera alternativen. Han utvecklar först det qatariska alternativet. Här sparas inte på krutet. Han betonar först och främst att de som står bakom budet är vänner. Sedan utvecklar han nästan som i förbigående med att dessa ägare skulle kunna få Leeds att konkurrera med Man City.
De båda andra alternativen kommenteras betydligt mer sparsamt, och inte alls med samma entusiasm. Fördelen med en Leedssupporter sedan barnsben förklaras inte alls, annat än det påstådda egenvärdet i att ägaren påstår sig vara en supporter. Fördelen med en ägare till en annan italiensk klubb begränsas till synergier, att ”kanske kunna få låna spelare” och på så vis sikta mot Premier League.
På sätt och vis kan man säga att det är tre olika visioner om Leeds som paketeras och presenteras. Visioner som försöker både ställa och man skulle kunna säga också besvara frågan om vad Leeds vill vara för klubb. Tre visioner som förmedlas genom tre tydliga och hyfsat uppenbara jämförelser med andra klubbar inom engelsk fotboll. Och säljpitchen är självfallet Leeds och deras supportrars drömmar, ambitioner och inte minst självbild.
Vill Leeds vara Man City? Visionen som alltså förmedlas med QSI som investerare och delägare. En minst sagt frestande vision, då Man City under tio år har utvecklats till ett av den engelska och europeiska fotbollens mest dominanta fotbollslag. Den engelska klubb existerar nog inte som inte skulle drömma om en sådan framtid där den egna klubben regelbundet konkurrerar om och vinner de största engelska och europeiska titlarna.
Vill Leeds vara Crystal Palace? Visionen som implicit förmedlas med alternativet av en amerikansk Leedssupporter som ägare. Exempel på sådana ägarlösningar är vanligare längre ned i det engelska seriesystemet, men närmast i Premier League är nog Crystal Palace. En vision som präglas av något otydlig ambition, vilket förstärks av att det inte görs tydligt vad man egentligen vill uppnå med detta alternativ.
Vill Leeds vara Watford? Visionen som implicit förmedlas av okänd italiensk klubbägare där synergin är att få låna spelare och sikta mot Premier League. Parallellen till Watford är fullständigt uppenbar. En viss skillnad mot föregående alternativ är att här utvecklas ändå någon slags ambition, nämligen att sikta mot Premier League. Vilket kanske låter fint men nog inte entusiasmerar särskilt då en sådan ambition är allmänt sett för givet tagen.
Nu betyder inte dessa visioner att Leeds skulle försöka vara någon annan klubb. Ingen självrespekterande Leedssupporter skulle väl vilja att Leeds var någon annan klubb än just Leeds, men det är heller inte innebörden. Det handlar snarare om att på ett snabbt och enkelt sätt kommunicera en ambition och en vision om Leeds framtid och potentiella konkurrenskraft.
Just i detta avseende kan man så klart anse att visionerna, eller snarare paketeringen av dem, är en aning ledande. Andrea Radrizzani vet så klart mycket väl vad han gör när han spelar ”Man City-kortet” framför Leedssupportrarnas näsor. Han vet mycket väl vilka knappar han trycker på. Med all respekt för Crystal Palace och Watford så är det inte två klubbar som Leeds supportrar riktigt går igång på.
Leeds är en sovande engelsk jätte, precis som Man City på sätt och vis också var för tio år sedan. Där finns de självklara moraliska problemen runt Man Citys ägande, precis som det skulle finnas kring ett qatariskt ägande av Leeds, men det vore oerhört naivt att tro att det skulle ha någon särskilt avskräckande effekt på den större delen av Leeds supportrar. Vi har redan ett tydligt case inom engelsk fotboll på motsatsen.
Vilket alternativ Andrea Radrizzani faktiskt föredrar och vill göra verklighet av är fullständigt uppenbart, det görs liksom ingen hemlighet av, även om det inte sägs rent ut. Men det går liksom inte att missta sig. Han har valt alternativen taktiskt, liksom sättet han väljer att presentera alternativen på. Rent beslutsteoretiskt har Radrizzani plockat denna framställan nästan direkt ur skolboken.
Grejen är självfallet att Andrea Radrizzani vet om att QSI vore ett kontroversiellt alternativ, att det skulle kunna bli viss konflikt till det. Kanske i synnerhet om supportrarna känner att det trycks ned i halsen på dem. Alltså försöker han förmedla supportrarna illusionen om att de själva får vara med att välja mellan alternativen, tycka till på förhand, känna sig delaktiga i beslutet och på så vis även bli delaktiga i beslutet.
Möjligen låter jag kritisk, men jag menar väl egentligen inte att Radrizzani agerar på ett annat sätt än egentligen vilken som helst politiker eller företagare som försöker sälja en idé eller produkt. Det är nog mest bara det att jag tycker det tjänar på att belysas att det är just detta som sker, att någon aktivt faktiskt försöker sälja en vision om Leeds framtid, snarare än att det skulle handla om oskyldig transparens.
Det är samtidigt en spännande framtid och vision som säljs. Gudarna vet att jag har mina moraliska uppfattningar om den här typen av engelskt klubbägande, som jag framfört flera gånger om, men som jag även många gånger har sagt går det inte att ifrågasätta vad det rent fotbollsmässigt kan betyda i positiv mening för en klubb och hel liga. Vi har ett-två tydliga case även på detta så klart.
Visst kan man tycka att det lite bygger på falsk marknadsföring. För Andrea Radrizzani framställer det så klart som att QSI bara skulle vara delägare. Men det är klart, att om QSI går in och ger Leeds de ekonomiska musklerna att plötsligt konkurrera på samma nivå som Man City, då ska man ju inte inbilla mig att de kommer låta sig nöjas med något annat än ett majoritetsinflytande över klubben.
Vilket betyder en av två olika saker. Nämligen att antingen så dribblar Radrizzani med sanningen om graden av QSI:s ägande i Leeds, åtminstone på längre sikt. Eller så dribblar Radrizzani med sanningen om vilka ekonomiska muskler som QSI:s ägande i Leeds faktiskt skulle ge.