Olyckskorparna och nejsägarna kraxar för jämnan. Förra säsongen var det alldeles förfärligt att så få av bottenlagen förmådde vinna matcher mot några av de så kallade topp sex-klubbarna. Den här säsongen verkar det vara nästan lika förfärligt att så många matcher mellan bottenlagen och de så kallade topp sex-klubbarna slutar med något annat än en vinst för topplagen.
Premier League är helt enkelt screwed oavsett vilket. Antingen är kvaliteten i Premier League för låg för att toppklubbarna vinner för enkelt. Eller så är kvaliteten i Premier League för låg för att toppklubbarna vinner alldeles för lite. Det är nästan så att man kan börja misstänka att slutsatsen nog var i säck långt innan den var i påse, och att de som driver den helt enkelt bara anpassar vilka argument de använder efter dagens sanning.
Under flera år hade vi en situation där i princip inget engelskt topplag riktigt stack ut från mängden. En situation som inte minst bidrog till Leicesters osannolika ligatitel. Då var det minsann ett tecken på Premier Leagues lägre standard och allmänna förfall. Nu har vi en situation där åtminstone två engelska topplag verkligen sticker ut från mängden. Plötsligt ses då det som ett tecken på Premier Leagues fattighet även det.
Man kan fundera på om det helt enkelt är så att missnöje säljer bättre än positiva artiklar och idéer. Eller om det kanske istället är så att journalister till sin natur är så oroliga att få kritik för att ägna sig åt reklam och puff pieces att de försöker undvika detta genom att vara kritiska oavsett vilket. Hur som helst kan man i alla fall känna att Premier League borde ha varit dött och begravet om alla dessa beskrivningar faktiskt stämde.
Men så är ju som vi vet inte fallet på långa vägar. Premier League är kanske i själva verket mer välmående än någon gång tidigare. Där finns fler genuina storklubbar än någon gång förut under Premier Leagues historia. Mitten av Premier League är starkare än förut och även botten av Premier League känns starkare än många gånger förut. TV-avtalen är mer lukrativa, och publiksiffrorna står på topp.
Historielösheten är även den en smula påfallande. Att Man City och Liverpool för tillfället dominerar Premier League ses som ett problem. Vilket på sätt och vis är förståeligt, bara det att det ses på ett problem på samma sätt som det en gång i tiden sågs som ett problem att Man Utd och Arsenal dominerade Premier League. Det blev inte någon tvålagsliga av det den gången, och kommer inte bli det den här gången heller.
Det är det ständigt återkommande problemet med nutidsbias. Det finns två olika former av tankefel kopplat till hur en situation är just här och nu. Dels att man utgår i alldeles för hög utsträckning från att det alltid har varit på det sättet. Dels utgår man även i alldeles för hög utsträckning från att det alltid kommer vara på det sättet. Då är det naturligtvis väldigt lätt att bli närsynt, och inte se skogen för alla träd.
Premier League, lika lite som någon annan liga, är någon oföränderlig monolit. Ligan förändras, utvecklas och förnyas över tiden. Klubbar går upp i öst och går ned i väst, vad som en gång stiger upp kommer ofrånkomligen någon gång falla ned, detta är att mer eller mindre betrakta som ofrånkomligt. Men att se den saken kräver att man arbetar med ett bredare tidsperspektiv.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att just denna långsiktiga benägenhet till förändring hör till vad som gör Premier League så pass attraktiv som liga. Ligan som den ser ut idag är inte alls särskilt lik ligan som den såg ut för fem år sedan, än mindre för tio år sedan och så vidare. Och ligan som den ser ut idag behöver inte alls vara så som ligan ser ut om fem år, än mindre om tio år. Hur många ligor kan verkligen säga samma sak?
Dessa saker säger jag alltså samtidigt som Liverpool leder ligan med åtta poäng efter att inte ha vunnit ligan på 30 år. Detta säger jag alltså samtidigt som Man Utd kan avsluta den här helgen under nedflyttningsstrecket, ett förut helt och hållet osannolikt scenario. Detta säger jag samtidigt som Leicester, Wolves, West Ham med flera håller på att göra topp sex-strukturen lika passé som Man City och Tottenham en gång gjorde big four.
Framför allt säger jag det samma dag som klubbfotbollen på dess högsta nivåer återkommer i England efter ännu ett landslagsuppehåll. Ett landslagsuppehåll som har känts längre, tommare och mer meningslöst än många andra uppehåll har gjort förut. EM-kvalen har verkligen lyckats bli helt ointressanta. Men det är ju lite märkligt att se fram emot Premier League så mycket nu när där tydligen bara finns skäl till missnöje.
Personligen ser jag inget allmänt skäl till missnöje med Premier League för närvarande, även om det inte betyder att allting är perfekt. Men ligan mår bra, konkurrensen är hård och fotbollen många gånger strålande. Inte minst vore det helt fel att säga att Premier League för närvarande är förutsägbart. Just känslan av att vi inför varje helg inte riktigt vet vad som ska hända förhöjer upplevelsen.
Man City som ju inte kan förlora kan till exempel helt plötsligt förlora mot Wolves. Newcastle som ju inte kan vinna kan även plötsligt vinna mot Man Utd. Man Utd som ju definitivt inte längre kan vinna skulle till exempel plötsligt mycket väl kunna vinna mot Liverpool, det andra laget som ju inte längre kan förlora. Ingenting av detta kom som någon enorm överraskning. Ingenting skulle heller vara en enorm överraskning.
Få saker överraskar egentligen med Premier League, eftersom Premier League hela tiden lyckas överraska oss.