En gång i tiden sade sig Chelsea vilja vara som Barcelona. Det var Barcelonas flytande och fina fotboll som Roman Abramovich sade sig vilja efterlikna under och efter de första åren som ägare av Chelsea. Det var inte minst den visionen som fick honom att första gången säga adjö till José Mourinho, som möjligen producerade önskvärda resultat men inte med en fotboll som precis charmade världen.
Nu för tiden skulle man med viss bestämdhet kunna säga att Chelsea helst av allt verkar vilja vara som Ajax. Huruvida det är en vision som Chelsea eftersträvar eller en situation de helt enkelt råkar befinna sig i kan diskuteras länge, men den satsning på egna, unga talanger som pågår för närvarande är mycket likt vad vi under många år har sett just Ajax vara så väldigt bra på.
Det var Ajax strålande ungdomssatsning som tog dem till Champions League-semifinal förra säsongen, och bokstavligt talat bara några sekunder från finalen. Men Ajax har så klart fått fram betydligt fler unga lag än så. Backa bandet nästan 25 år och Ajax svarade redan då för en av Champions Leagues största skrällar när de gick och vann turneringen, med ett lag bestående av spelare som skulle komma att definiera en hel era.
Huruvida Mason Mount, Callum Hudson-Odoi, Reece James, Andreas Christensen, Ruben Loftus-Cheek, Tammy Abraham med flera verkligen är Chelseas direkta motsvarighet till Clarence Seedorf, Edgar Davids, Frank De Boer, Patrick Kluivert, Edvin van der Sar med flera i Ajax får naturligtvis ses som något oklart. Omöjligt är det självfallet inte, även om något sådant vore betydligt svårare att uppnå för en klubb som Chelsea.
Ajax är däremot en förebild på något som några engelska klubbar har försökt uppnå utan att egentligen någonsin riktigt lyckas. Deras gyllene generation av spelare från 1990-talet är nu samma personer som har ledande befattningar i klubben nu och bygger klubbens framtid. Bayern München har lyckats med något liknande i Tyskland. Alex Ferguson såg detta som ett ideal för Man Utd, dock utan att det någonsin tog fäste.
Chelsea är för närvarande förmodligen den engelska klubb som har kommit närmast att lyckas med just detta. Det vill säga inte enbart att satsa på unga spelare utan anställa gamla spelare och klubbikoner i klubbens ledning. Frank Lampard som manager är den helt uppenbara, men där har även nyligen anställts andra spelare som Michael Ballack, Petr Cech med flera. Väldigt Ajaxianskt kan tyckas.
Helt ny är kanske inte idén. I grund och botten är det kanske lite av samma tänkande som låg bakom Liverpools boot room-kultur under deras storhetstid under 1970-talet och 1980-talet. Och det fungerade bra till en början. Men till sist blev klubbens kultur och tänkande alldeles för insnöat i gamla fotspår och klubben stagnerade, och sedan dess har Liverpool aldrig lyckats eller ens egentligen försökt uppnå något liknande.
Möjligen kan man också tycka att det finns någon slags rätt snygg ironi att det är just Chelsea som först ser ut att greja detta på ett tydligt sätt. Inte Liverpool, inte Man Utd, inte Arsenal och så vidare. Utan alltså Chelsea, det vill säga klubben som av dessa andra klubbar har häcklats så hårt för att sakna historia, sakna kultur, sakna långsiktighet och alla sådana där påhopp som Chelsea fick kläda skott för efter 2003.
Här förtjänar José Mourinho en bisats, som ju även han har kritiserats och karaktäriserats som något av motsatsen till en så kallat långsiktig manager. I själva verket är det kanske få managers i Premier Leagues hela historia som haft en mer långsiktig effekt på sin klubb än han. Inte bara byggde han ett lag som höll i sig i nästan tio år, även utan hans närvaro, från detta lag kommer nu personerna som ska bygga Chelseas framtid.
Det är för tidigt att säga om Chelsea kommer lyckas med sitt stora projekt. Det är till och med för tidigt att säga om Chelsea kommer hålla fast vid sitt stora projekt efter det att deras transferförbud har hävts. Men här och nu är det ändå ett pågående projekt, och även om projektstarten kanske har haft sina knöliga stunder i inledningen, så måste det ändå fortfarande beskrivas som ett mycket lovande projekt.
Chelsea har självfallet aldrig sagt rätt ut att de försöker implementera någon slags Ajaxmodell. Det var ju Crystal Palace som fick för sig att säga det. Där får man väl ändå säga att Chelsea sagt eller osagt har lyckats betydligt mycket bättre, även om det nog får anses som svårt på gränsen till omöjligt att lyckas sämre med detta än vad Crystal Palace gjorde. Men för Chelsea är det uppenbart mer än enbart vackra men tomma ord.
Något typiskt är det kanske därför att det är just Ajax som står i vägen för Chelseas större ambitioner i Champions League den här säsongen. Ett dubbelmöte mot Ajax väntar för Chelsea de närmaste veckorna. På bortaplan ikväll, och därefter på hemmaplan. Förlusten mot Valencia i den första omgången har gett Chelsea ett utsatt läge i sin grupp, och de har knappast råd att ta förluster även mot Ajax, som leder gruppen för närvarande.
Några lätta matcher blir det sannerligen inte. Ajax har naturligtvis en rejäl tuppkam efter förra säsongens stora framgångar, inte minst på hemmaplan. Och även om det måste ses som högst osannolikt att Ajax skulle kunna upprepa förra säsongens framgångar, som för övrigt ingen såg komma i förväg förra säsongen, så kan de oavsett detta ändå vara ett formidabelt motstånd för Chelsea under för dem rätt omständigheter.
Där finns alltid risken att överspela enskilda matchers avgörande betydelse. Men för Chelseas fortsatta säsong i Champions League och i det europeiska cupspelet, så är kvällens match mot Ajax i Amsterdam, liksom matchen mot Ajax i London om några veckor, väldigt viktiga matcher, för att inte säga avgörande matcher. Här är det upp till bevis både för detta ungdomliga Chelsea, och för Frank Lampard som manager.
Ingen begär nog att Chelsea den här säsongen ska upprepa Ajax bragd från 1994-95. Men skulle Chelsea misslyckas med att ta sig till slutspel i Champions League, så vore det ändå ett rejält bakslag för Chelsea och för Frank Lampard.