Nya ägare ger Charlton en chans till pånyttfödelse

Charltons supportrar har bedrivit en kampanj under många år för att bli av med Duchatelet, rättare sagt tvinga eller pressa honom till att sälja klubben. Kampanjen har tagit en del ärligt talat rätt obehagliga former. Men Duchatelet har hela tiden vägrat eller förhalat, möjligen för att han aldrig har fått de ekonomiska villkor som han krävt, det vill säga så att hans ägande av Charlton blev till en lönsam affär för honom själv.

Huruvida East Street Investments nu har erbjudit honom dessa villkor, eller om Roland Duchatelet möjligen sålde klubben på Black Friday-rea, är svårt att säga något om så här utifrån. Men att det finns pengar bakom East Street Investments kan man inte förneka, här är det en riktig shejk i bakgrunden. Närmare bestämt Saeed Bin Tahnoon Al Nahyan, vars front är den stenrike affärsmannen Tahnoon Nimer.

När Charltons supportrar alltså har skakat av sig den allra första glädjen av att äntligen ha blivit av med Roland Duchatelet så kan de alltså börja fundera på vad uppköpet faktiskt kan ha för större betydelse för klubbens framtid och utveckling. Vi har den moraliska aspekten av att bli uppköpt av just den typen av ägare, men även de sportsliga och ekonomiska möjligheter vi vet att ett sådant ägande kan medföra.

Vad gäller de nya ägarnas ambitioner med Charlton så säger de naturligtvis alla de rätta sakerna. Om hur det minsann är supportrarna som är klubbens sanna själ och egentliga ägare, vilket de naturligtvis vet är exakt vad Charltons supportrar vill och kanske behöver höra. Om hur de har för avsikt att bygga vidare på Charltons stolta historia och investera för en ny framtid.

Men kanske är det vad de säger om Charltons nutid som är mest intressant och möjligen mest relevant att fundera över. De uttrycker sig om Lee Bowyer i mycket varma ordalag, helt motiverat kan tyckas givet vad han uträttat med Charlton under vad som bara kan beskrivas som svåra förhållanden, säger sig vilja förlänga kontraktet med honom samt att de ”will do everything possible to support Lee’s vision and ambitions”.

En tämligen intuitiv uppfattning är att Charlton befinner sig där de är mycket tack vare Lee Bowyer. Att de blev uppflyttade från League One förra säsongen var till största delen hans förtjänst. Charltons imponerande inledning på den här säsongen, en säsong då de flesta nog trodde att Charlton riskerade åka ur EFL Championship igen, kan även det tillskrivas Lee Bowyer.

Om vi ska förstå de nya ägarnas uttalade fulla förtroende för Lee Bowyer som att de minsann tänker lämna fotbollen helt åt honom, då går det förvisso inte att se några större interna problem för Charlton. Då är det business as usual. Men i så fall betyder även det att de nya ägarna kanske inte heller innebär någon ny, stor ambition för Charlton utan att de fortsätter jobba där de är, men kanske med större ekonomiska muskler än förut.

Om vi istället ska förstå ägarnas formulering om att de kommer göra allt som är möjligt för att stödja Lee Bowyers vision och ambition som att de har för avsikt att verkligen investera i spelartruppen, då uppstår förvisso en situation där Charltons supportrar kan börja drömma om en helt annan framtid, men även en situation där Bowyers och de nya ägarnas vision mycket snabbt kan komma att krocka med varandra.

Vad som är bäst för Charlton på lång sikt, att följa Lee Bowyer eller följa de nya ägarnas kanske mer grandiosa planer, om dessa båda sidor av saken inte skulle vara en och densamma, är svårt att säga. Däremot brukar det alltid finnas ett tryck på nya ägare att ”göra saker”, och det är väl vad som ligger bakom deras formulering. Men paradoxalt nog kanske fullt förtroende för Lee Bowyer innebär att ”göra ingenting”.

Hur som helst kommer nyheten ändå som en tidig julklapp för Charltons supportrar. Vi står på tröskeln till december, Charltons starka säsongsinledning har stannat av och laget kommer från en tung period med sex raka matcher utan vinst samt endast två vinster på de tolv senaste matcherna. Bloggen skrevs innan dagens hemmamatch mot Sheffield Wednesday förvisso, som rimligtvis kan ha blivit en trevlig historia.

Vintern och julen brukar ses som en tid för pånyttfödelse, att bli fria från gamla synder och så vidare. Charlton kan till sist efter många års ökenvandring med Roland Duchatelet som ägare se fram mot någon form av pånyttfödelse.

Ingen EFL-hörna ikväll då jag har andra åtaganden, utan istället får ni nöja er med den här förhandsproducerade texten om det kanske största och mest betydelsefulla som trots allt hände i Football League det här veckoslutet.

Vi rör oss också under den här helgen från november till december. Därmed befinner vi oss i något av övergången från höstsäsongen till vintersäsongen. Landslagsuppehållen är nu avklarade, alldeles strax kommer vi även kunna kyssa adjö till den europeiska fotbollen för några månader, och precis allting under de kommande två-tre månaderna kommer vara fokuserat på den inhemska, engelska liga- och cupfotbollen.

Det är en minst sagt hektisk period av matcher som mer än kanske någon annan enskild del av säsongen avgör hur den formas och till sist slutar. Det är under de här månaderna som möjliga mästare görs och förgörs. Det är under de här månaderna som det börjar stå alltmer klart vilka lag det är som inte har vad som krävs för att hålla sig kvar i Premier League. Det är en period som känns rätt unik för engelsk fotboll.

Vi vet också att det är en period då managers brukar kunna börja falla både till höger och till vänster. Den här perioden kallas inte för the sacking season för intet. Dels har det hunnit gå så lång tid på säsongen att klubbar börjar bli otåliga. Dels stundar bakom hörnet ett januarifönster som klubbar kan använda för att fresta potentiella ersättare till de managers de redan har.

Matcherna den här lördagen är på många sätt rätt spännande. Varje match har sin egen lilla story att berätta, väldigt få om ens någon av matcherna känns som enbart en ren transportsträcka utan någon detalj som gör den speciell.

Newcastle vs Man City. På pappret en självklar seger för Man City skulle kunna tyckas, men det trodde vi liksom förra säsongen också. Den gången förlorade Man City och såg ut att ge Liverpool ett ointagligt försprång i ligan. Den här matchen spetsas till av att Man City redan nio poäng back på Liverpool helt enkelt inte har råd att tappa några som helst poäng och helt enkelt inte får klanta till det.

Tveksamheterna fortsätter förfölja Newcastle och Steve Bruce. Man måste ärligt medge att Newcastles säsong så här långt har gått något bättre än vad som på förhand kunde befaras. Samtidigt är det minst sagt lite svårt att säga om detta har blivit fallet tack vare Bruce eller trots Bruce. Givet konstiga laguttagningar och spelarpositioner är det ytterst frestande att säga trots.

Burnley vs Crystal Palace. Hur lätt är det inte att låta sig imponeras av Burnley, som fortsätter överraska allihopa på sjunde plats, och för närvarande ligger före Arsenal, Man Utd och Tottenham i tabellen, och som dessutom råkar ha bättre målskillnad än Arsenal med ligans bästa anfall, eller hur det nu lät inför säsongen. Detta alltså Burnley som vi ju vet ingenting annat kan än att försvara sig, eller hur det nu brukar låta.

Nå, laget som inget annat kan än att försvara sig har nu vunnit sina två senaste matcher med 3-0, vilket händelsevis råkar vara en gång mer än vad Arsenal har gjort tre mål i en och samma match under hela säsongen hittills. Jag vet egentligen inte varför jag gillar jämförelsen med just Arsenal annat än att Sean Dyche verkligen känns som allt annat än vad Arsenal traditionellt anses som och vill ses som.

Chelsea vs West Ham. Mitt under en tuff matchperiod för Chelsea är det naturligtvis väldigt viktigt att de tar tillvara sådana här matcher som de rimligtvis ska vinna. Manuel Pellegrini hänger löst som West Hams manager, laget såg fullständigt bedrövligt ut mot Tottenham senast, och en ytterst väntad andra raka derbyförlust mot hatad rival kan mycket väl vara halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Liverpool vs Brighton. Säsongen är typ över för Liverpool. Så lät det när först Fabinho skadade sig mot Napoli i veckan, och ännu mer så när Virgil Van Dijk tuggade gräs i samma match. Att hålla på Liverpool måste vara ett ständigt drama. Själv var jag mest förvånad då jag trodde att Liverpools säsong tog slut redan när Alisson skadade sig i början av säsongen, men efter det har Liverpools försprång i tabellen ökat sju poäng.

Graham Potter belönades under veckan med ett nytt sexårskontrakt av Brighton. Vilket på sitt sätt är kul för honom och ett mycket tydligt bevis på att Brighton verkligen är nöjda med vad de har sett av honom. Och att döma av Brightons prestationer under säsongen finns ingen anledning att se annorlunda på den saken. Men ändå lite märkligt att komma med ett nytt kontrakt mindre än ett halvår efter att man först anställde honom.

Tottenham vs Bournemouth. José Mourinho brukar beskrivas som en manager extrem i sitt behov av kontroll. Men i sina hittills två matcher med Tottenham är det kaos som har varit hans melodi. Båda matcherna har slutat med vinst, men präglats av kaos på två lite olika sätt. I den första matchen släppte Tottenham in två sena mål som skapade spänning helt i onödan. I den andra matchen två tidiga mål, som gav Tottenham ett jobbigt läge.

Här finns som alltid två lite olika sätt att se på saken. Å ena sidan kan man se det som en styrka att ändå klara ut sådana situationer och vinna matcherna. Å andra sidan kan man se mer kallt på saken och se det som en svaghet att Tottenham hamnar i den typen av situationer och att det över längre tid är osannolikt att det kan fortsätta utan att drabbas av onödiga poängtapp. Inte minst när entusiasmen har börjat avta.

Southampton vs Watford. Omgångens riktiga smällkaramell på pappret, mellan de båda lagen som befinner sig längst ned i tabellen. En sexpoängare helt enkelt, en match som båda lagen nog bör anses måsta vinna. Framför allt Southampton naturligtvis som har hemmaplan dessutom. Vilket kanske inte precis lyfter upp då deras två senaste hemmamatcher har slutat 0-9 mot Leicester och 1-2 mot Everton.

Ralph Hasenhüttl borde rimligtvis vara en av de managers som bör se med viss bävan på den vintersäsong som nu kommer. ’tis the season to be sacked trots allt, fa lala-la lala-la! Men mer intressant är kanske hur Watford ser på Quique Sanchez Flores, som anställdes som ersättare till Javi Gracia tidigare under säsongen, men som inte alls har haft den effekt de rimligtvis hade hoppats på.

Kommer Watford sälla sig till den trots allt lilla skara av Premier League-klubbar som sparkat sin manager två gånger under en och samma säsong? Låt oss säga att det inte på något vis brukar vara ett positivt tecken för klubbens chanser att undvika nedflyttning.

Och under kvällen kommer även EM-lottningen genomföras. Det vill säga den lottning jag fick för mig skulle genomföras redan förra fredagen. Så här tänkte jag då inför den lottningen, och det finns väl ingen anledning för mig att tänka annorlunda nu.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/11/22/alla-lottningar-ar-inte-langre-daliga-lottningar-for-England/

Nåja, den saken har Arsenal minsann sett till att få ordning på. Med nyheten att Fredrik Ljungberg tar över Arsenal som ställföreträdande manager så kommer det väl knappast råda någon som helst tvekan om att Arsenal kommer vara det ständigt visade laget på Viasat den kommande tiden. Svenskintresset är så klart fenomenalt, med blott den andre svenske managern i Premier League någonsin. Arsenals Zlataneffekt helt enkelt.

Vi får se hur länge så förblir fallet. Det är hyfsat tydligt att Ljungberg inte är avsedd som mer än en ställföreträdare under tiden som Arsenal letar efter ett mer långsiktigt tänkt alternativ. Samtidigt vet vi ju hur sådana här saker kan gå, eftersom vi har haft fördelen att nyss se det i en annan klubb, att om Arsenal får ett plötsligt lyft under Ljungberg, vilket inte alls är omöjligt, så bestämmer sig Arsenal för att göra det tillfälliga permanent.

Jag är inte helt naiv, jag förstår ungefär vad jag som svensk fotbollsskrivare förväntas skriva om Fredrik Ljungbergs möjligheter i Arsenal. Precis på samma sätt som jag mer än antar att norska fotbollsskrivare förväntades skriva om Ole-Gunnar Solskjaer för ganska precis ett år sedan. Jag var skeptisk till Solskjaer som ett mer än kortsiktigt alternativ redan då, och ser ingen som helst anledning att tänka annorlunda om Ljungberg.

Kritiken som riktades mot Man Utds anställning av Solskjaer kan mer eller mindre karbonkopieras för Arsenals anställning av Ljungberg. Erfarenheten av och för ett jobb på den här nivån saknas helt och hållet, deras meritförteckning är mycket tunn, på många sätt är det en anställning som andas nostalgi mer än något annat. Allt som sades om Solskjaer kan även sägas om Ljungberg, fast i ännu högre utsträckning.

Samtidigt kan de saker som talade för Solskjaer som en åtminstone tillfällig lösning, bättre än det alternativ som föregick honom, tala även för Ljungberg. Han är en ny röst där en ny röst desperat behövs, han kan klubben, han har en upparbetad positiv relation till supportrarna, han har en positiv relation till viktiga spelare i klubben. Åtminstone har han inte en negativ relation till vissa spelare som man anar att Unai Emery till sist hade.

På sätt och vis har det blivit lite komiskt hur Arsenal, fastän de uttalat försökte undvika att hamna i samma situation som Man Utd och istället dra lärdom av deras misstag, har hamnat i mer eller mindre exakt samma situation som Man Utd. Okej, låt oss säga att de har hoppat över först David Moyes och sedan José Mourinho, men här är de trots allt nu, med Fredrik Ljungberg som sin egen Ole-Gunnar Solskjaer.

Möjligen var det ofrånkomligt att Arsenal skulle hamna i samma sits eftersom båda klubbarna lider av samma typ av institutionella grundproblem med distanserade ägare som är mer intresserade av pengar än av fotboll, med bristande strategisk planering och kompetens. När beslut och anställningar samtliga fattas utifrån den utgångspunkten ska vi kanske inte bli förvånade när det blir ungefär samma soppa.

Dessutom ska vi kanske inte vara så säkra på att Arsenal egentligen hoppade över José Mourinho. Det pratades mycket om att delar av Arsenals styrelse ville ha Mourinho som ersättare till Unai Emery redan för någon månad sedan, men att splittringar i Arsenals styrelse gjorde att saken drogs i långbänk, vilket gjorde att Tottenham till sist svepte in och norpade honom.

Huruvida just den odugligheten från Arsenals ledning vore att se som en förbannelse eller som en välsignelse får väl ses som subjektivt. Oavsett vilket, om det faktiskt var Arsenals tanke, deras plan-b så att säga, och de lät den gå om intet på grund av internt tjafs, så är det så klart inget bra betyg alls åt deras duglighet, och väcker inget större förtroende för deras förmåga att fatta rätt beslut för Arsenal framåt i tiden.

Risken är självfallet att Fredrik Ljungberg börjar fylla samma funktion för Arsenals ägare och ledning som Ole-Gunnar Solskjaer gör för Man Utds. Nämligen som en slags sköld mot den värsta kritiken. Att man har satt ett ytterst publikvänligt ansikte som manager som supportrarna är ovilliga att attackera eller ifrågasätta, oavsett hur svaga resultaten i själva verket blir. Man letar efter en strategi och lång sikt där ingen egentligen finns.

Samtidigt ska vi inte utesluta att Arsenals gambling med Fredrik Ljungberg faller relativt väl ut, även om den håller hela säsongen ut. Ljungberg kan mycket väl få samma omedelbart positiva effekt som Solskjaer fick, och Arsenal befinner sig i ett tabellmässigt bättre läge nu än vad Man Utd gjorde för ett år sedan. Det var inte långt ifrån att Solskjaer ändå tog Man Utd till Champions League. Ljungberg kan lyckas med det.

Samtidigt finns det vissa grundläggande problem med Arsenals spelartrupp, inte minst dess balans och dess kompetens i lagets vitala delar, som knappast försvinner bara på grund av att managern nu heter Fredrik Ljungberg. De problem som Arsenal har visat upp framför allt i lagets försvarsspel centralt i banan har de visat upp under många år, och är inget som bara försvinner med en ny röst och en positiv attityd.

Vad vi vet från Fredrik Ljungbergs alla år med det svenska landslaget är att han var en tänkande fotbollsspelare, som alltid hade tankar om det taktiska. Huruvida dessa tankar var rätt eller fel är egentligen ovidkommande, huvudsaken är att han faktiskt tänkte, vilket inte alla spelare gör. Att Ljungberg alltså går tränarspåret och nu alltså blir manager, om än för stunden, känns med andra ord inte alls onaturligt för honom.

Att gå därifrån till att vara framgångsrik med ett lag som Arsenal är däremot ett mycket stort steg. Men kanske kan Ljungberg ändå, i kraft av både bättre språkkunskaper och möjligen en mer rak spelidé, lyckas med det som Unai Emery aldrig riktigt lyckades med, nämligen att göra det tydligt hur Arsenal faktiskt vill spela fotboll. För det blev aldrig riktigt tydligt med Unai Emery, trots förmodligen goda intentioner.

Allt beror så klart på hur länge Fredrik Ljungberg faktiskt är Arsenals manager. Vilket jag tror kan bli betydligt kortare än vad kanske svenska bedömare hoppas på. Men samtidigt klart längre än vad brittiska bedömare ser ut att tro.

Frestande är det att dra parallellen till fabeln om kejsaren och dennes nya kläder, där ett par bondfångare lurar i kejsaren och hela hovet att de minsann ser kläder som egentligen inte finns, och till sist krävs det en otillgjord pojke för att se och säga det som naturligtvis är självklart men som ingen vuxen hade vare sig mod eller intelligens att se, nämligen att kejsaren struttade omkring på gatorna spritt språngandes naken.

Nu är det kanske lite elakt att beskriva Fulham som en naken kejsare, i synnerhet efter att de har vunnit tre raka ligamatcher, precis hoppat upp på tredje plats i tabellen, och senast vann med 3-0 hemma på Craven Cottage mot Derby County. Men det innebär inte heller att det inte ligger något i det som pojken säger, att ett av Fulhams problem alltjämt är att de är alldeles för omständiga och långsamma i det vertikala spelet.

När Fulhams fotboll fungerar och laget spelar bra så kan de tveklöst spela kanske Football Leagues bästa fotboll. Ett mycket positivt exempel på detta var tveklöst Fulhams match mot Millwall i augusti då Fulham dominerade matchen fullständigt med 84% bollinnehav och vann med 4-0. När Fulham spelar på det sättet så är det riktigt trevligt att titta på dem.

Men, som så ofta med den här typen av fotbollslag, så finns där också matcher där spelet inte alls fungerar. Där Fulham möter en motståndare mot vilka deras långsamma eller tålmodiga, beroende på vem du frågar, uppbyggnadsspel helt enkelt inte är tillräckligt effektivt eller penetrativt. Och det finns alldeles för många exempel även på just detta under den här säsongen.

Fulham har vunnit hälften av sina matcher hittills den här säsongen. Men vad som är lite unikt för dem är att ingen av dessa vinster har kommit mot lag som vid tiden för matchen befann sig på tabellens övre halva. Samtliga vinster har kommit mot lag på den undre halvan. Samtidigt har Fulham å andra sidan bara förlorat eller tappat poäng i tre matcher mot lag på den undre halvan.

Man kan alltid diskutera på vad detta beror, om det har sin förklaring i ett alldeles för svagt försvarsspel eller i ett otillräckligt anfallsspel. Som alltid kommer det självfallet finnas en grad av sanning i båda svaren. Men en rätt tydlig indikation på vartåt svaret lutar är att hittills den här säsongen har Fulham inte lyckats göra fler än ett mål i någon match mot ett lag som befunnit sig på någon av de tio högsta placeringarna i tabellen.

Vilket möjligen blir desto mer frustrerande när man betänker att Fulham sitter på en av Football Leagues bästa offensiva uppställningar. Där finns kreativitet både centralt och från kanterna. Och trots att det skapas relativt få chanser för honom så ligger Aleksandr Mitrovic i topp i skytteligatabellen, och i honom har Fulham kanske Football Leagues just nu bästa anfallare.

Men det går att se på den saken på lite olika sätt. Där finns tankegången att glaset är halvfullt och att det är väl en stor styrka att ha ligans kanske bästa anfallare, en ovärderlig tillgång i toppstriden. Där finns dock även tankegången att glaset är halvtomt, att det är lite jobbigt att tänka på hur Fulham hade legat till i tabellen om det inte hade varit för Mitrovic. Fulham känns lite känsligt, väldigt beroende av just Mitrovic.

Om Fulham faktiskt ska dra två av de längsta stråna i toppstriden av Football League den här säsongen är det svårt att tänka sig att de skulle kunna lyckas med det utan att börja vinna matcher också mot lagen på den övre halvan, mot lagen som de konkurrerar mot i toppen av tabellen. Den saken måste helt enkelt alltså förändras för Fulham om de ska lyckas ta sig tillbaka till Premier League, åtminstone utan att tvingas till playoff.

En första möjlighet kommer redan ikväll när Fulham beger sig till Liberty Stadium för att möta Swansea i en på pappret tuff bortamatch. Swansea inledde säsongen väldigt starkt och ledde ligan ett bra tag. De har förvisso börjat tappa lite mark i tabellen den senaste månaden, och ligger nu på sjätte plats, men det skiljer alltjämt endast två poäng mellan dem och Fulham på tredje plats.

Kvällens match mot Swansea är den första matchen i en serie av fem matcher där Fulham ställs mot motståndare från tabellens övre halva. Efter Swansea väntar Bristol City (h), Preston North End (b), Brentford (b) samt Leeds (h). Härifrån till jul kommer vi med andra ord få en bättre bild av vilken riktning Fulhams säsong är på väg att ta. Händelsevis har då också exakt halva serien spelats.

Frågan är om Fulham då fortfarande inte har vunnit en enda match mot något av lagen på tabellens övre halva.

Vi har en smockfull fotbollshelg framför oss. Något udda kan tyckas så har vi en lördag och en söndag med ungefär lika många matcher, sex matcher på lördagen och fyra matcher på söndagen. Normalt sett brukar det spelas fler matcher på söndagen, men det är så klart den kombinerade effekten av Europa League-fotboll på torsdagar och det faktum att vi till veckan har en veckoomgång i Premier League.

Vi rör oss också under den här helgen från november till december. Därmed befinner vi oss i något av övergången från höstsäsongen till vintersäsongen. Landslagsuppehållen är nu avklarade, alldeles strax kommer vi även kunna kyssa adjö till den europeiska fotbollen för några månader, och precis allting under de kommande två-tre månaderna kommer vara fokuserat på den inhemska, engelska liga- och cupfotbollen.

Det är en minst sagt hektisk period av matcher som mer än kanske någon annan enskild del av säsongen avgör hur den formas och till sist slutar. Det är under de här månaderna som möjliga mästare görs och förgörs. Det är under de här månaderna som det börjar stå alltmer klart vilka lag det är som inte har vad som krävs för att hålla sig kvar i Premier League. Det är en period som känns rätt unik för engelsk fotboll.

Vi vet också att det är en period då managers brukar kunna börja falla både till höger och till vänster. Den här perioden kallas inte för the sacking season för intet. Dels har det hunnit gå så lång tid på säsongen att klubbar börjar bli otåliga. Dels stundar bakom hörnet ett januarifönster som klubbar kan använda för att fresta potentiella ersättare till de managers de redan har.

Matcherna den här lördagen är på många sätt rätt spännande. Varje match har sin egen lilla story att berätta, väldigt få om ens någon av matcherna känns som enbart en ren transportsträcka utan någon detalj som gör den speciell.

Newcastle vs Man City. På pappret en självklar seger för Man City skulle kunna tyckas, men det trodde vi liksom förra säsongen också. Den gången förlorade Man City och såg ut att ge Liverpool ett ointagligt försprång i ligan. Den här matchen spetsas till av att Man City redan nio poäng back på Liverpool helt enkelt inte har råd att tappa några som helst poäng och helt enkelt inte får klanta till det.

Tveksamheterna fortsätter förfölja Newcastle och Steve Bruce. Man måste ärligt medge att Newcastles säsong så här långt har gått något bättre än vad som på förhand kunde befaras. Samtidigt är det minst sagt lite svårt att säga om detta har blivit fallet tack vare Bruce eller trots Bruce. Givet konstiga laguttagningar och spelarpositioner är det ytterst frestande att säga trots.

Burnley vs Crystal Palace. Hur lätt är det inte att låta sig imponeras av Burnley, som fortsätter överraska allihopa på sjunde plats, och för närvarande ligger före Arsenal, Man Utd och Tottenham i tabellen, och som dessutom råkar ha bättre målskillnad än Arsenal med ligans bästa anfall, eller hur det nu lät inför säsongen. Detta alltså Burnley som vi ju vet ingenting annat kan än att försvara sig, eller hur det nu brukar låta.

Nå, laget som inget annat kan än att försvara sig har nu vunnit sina två senaste matcher med 3-0, vilket händelsevis råkar vara en gång mer än vad Arsenal har gjort tre mål i en och samma match under hela säsongen hittills. Jag vet egentligen inte varför jag gillar jämförelsen med just Arsenal annat än att Sean Dyche verkligen känns som allt annat än vad Arsenal traditionellt anses som och vill ses som.

Chelsea vs West Ham. Mitt under en tuff matchperiod för Chelsea är det naturligtvis väldigt viktigt att de tar tillvara sådana här matcher som de rimligtvis ska vinna. Manuel Pellegrini hänger löst som West Hams manager, laget såg fullständigt bedrövligt ut mot Tottenham senast, och en ytterst väntad andra raka derbyförlust mot hatad rival kan mycket väl vara halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Liverpool vs Brighton. Säsongen är typ över för Liverpool. Så lät det när först Fabinho skadade sig mot Napoli i veckan, och ännu mer så när Virgil Van Dijk tuggade gräs i samma match. Att hålla på Liverpool måste vara ett ständigt drama. Själv var jag mest förvånad då jag trodde att Liverpools säsong tog slut redan när Alisson skadade sig i början av säsongen, men efter det har Liverpools försprång i tabellen ökat sju poäng.

Graham Potter belönades under veckan med ett nytt sexårskontrakt av Brighton. Vilket på sitt sätt är kul för honom och ett mycket tydligt bevis på att Brighton verkligen är nöjda med vad de har sett av honom. Och att döma av Brightons prestationer under säsongen finns ingen anledning att se annorlunda på den saken. Men ändå lite märkligt att komma med ett nytt kontrakt mindre än ett halvår efter att man först anställde honom.

Tottenham vs Bournemouth. José Mourinho brukar beskrivas som en manager extrem i sitt behov av kontroll. Men i sina hittills två matcher med Tottenham är det kaos som har varit hans melodi. Båda matcherna har slutat med vinst, men präglats av kaos på två lite olika sätt. I den första matchen släppte Tottenham in två sena mål som skapade spänning helt i onödan. I den andra matchen två tidiga mål, som gav Tottenham ett jobbigt läge.

Här finns som alltid två lite olika sätt att se på saken. Å ena sidan kan man se det som en styrka att ändå klara ut sådana situationer och vinna matcherna. Å andra sidan kan man se mer kallt på saken och se det som en svaghet att Tottenham hamnar i den typen av situationer och att det över längre tid är osannolikt att det kan fortsätta utan att drabbas av onödiga poängtapp. Inte minst när entusiasmen har börjat avta.

Southampton vs Watford. Omgångens riktiga smällkaramell på pappret, mellan de båda lagen som befinner sig längst ned i tabellen. En sexpoängare helt enkelt, en match som båda lagen nog bör anses måsta vinna. Framför allt Southampton naturligtvis som har hemmaplan dessutom. Vilket kanske inte precis lyfter upp då deras två senaste hemmamatcher har slutat 0-9 mot Leicester och 1-2 mot Everton.

Ralph Hasenhüttl borde rimligtvis vara en av de managers som bör se med viss bävan på den vintersäsong som nu kommer. ’tis the season to be sacked trots allt, fa lala-la lala-la! Men mer intressant är kanske hur Watford ser på Quique Sanchez Flores, som anställdes som ersättare till Javi Gracia tidigare under säsongen, men som inte alls har haft den effekt de rimligtvis hade hoppats på.

Kommer Watford sälla sig till den trots allt lilla skara av Premier League-klubbar som sparkat sin manager två gånger under en och samma säsong? Låt oss säga att det inte på något vis brukar vara ett positivt tecken för klubbens chanser att undvika nedflyttning.

Och under kvällen kommer även EM-lottningen genomföras. Det vill säga den lottning jag fick för mig skulle genomföras redan förra fredagen. Så här tänkte jag då inför den lottningen, och det finns väl ingen anledning för mig att tänka annorlunda nu.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/11/22/alla-lottningar-ar-inte-langre-daliga-lottningar-for-england/

Vilket kanske främst intresserar Premier League-följare eftersom det betyder att det snart är dags för lottningen av den klassiska tredje omgången. Men för den saken får vi vänta till måndag kväll. I den lottningen hoppas naturligtvis samtliga 40 inblandade klubbar i den andra omgången vara med. Det är ju ett av alla dessa pris längs vägen i FA-cupen, möjligheten att få spela i den tredje omgången, kanske lottas mot någon storklubb.

Varför detta är värdefullt för den engelska fotbollen har vi gått igenom många gånger förut. Där finns de sportsliga skälen i att det kopplar samman eliten med bredden på ett sätt som gynnar båda sidor, liksom det naturligtvis ger möjlighet till matcher och till möten som föder drömmar och skapar historia. Den engelska fotbollsmytologin är mer eller mindre baserad runt matcher ur FA-cupens långa historia.

Sedan finns naturligtvis även de mer pragmatiska och ekonomiska skälen. Nämligen att FA-cupen är en viktig intäktskälla för många klubbar på de nivåer som deltar i dessa första omgångar. För dem är detta livsviktigt, många gånger bokstavligen, och därför är det så förbannat trist att behöva lyssna på storklubbarnas managers och supportrar, som har sin födokrok klar redan, prata ner FA-cupens betydelse i rent egenintresse.

Det har pratats mycket om hur Man City och Liverpool har blivit dagens motsvarighet till Arsenal och Man Utd för snart 20 år sedan. Låt gå för att det finns vissa likheter, och visst är Pep Guardiola och Jürgen Klopp stora personligheter väl i klass med Alex Ferguson och Arsene Wenger. Men Guardiola och Klopp visar upp en närsynthet i sådana här frågor som Ferguson och Wenger aldrig riktigt gjorde. Vilket gör dem mindre helt i onödan.

Vad hittar vi då för lustigheter i FA-cupens andra omgången den här gången? Bland annat hittar vi två klubbar från den engelska åttonde (!) divisionen, och det är helt klart ovanligt att sådana klubbar går så här långt. Redan ikväll går en av dem i spel när pyttelilla Maldon & Tiptree möter Newport County på hemmaplan. Newport County brukar ju vara pytteklubben i dessa sammanhang, men får nu axla motsatt roll.

Matchen TV-sänds naturligtvis. Och för en gångs skull börjar man kanske känna att BBC har fattat syftet med att just de sänder FA-cupmatcher.

Fördelningen av klubbar från olika divisioner i den andra omgången är någorlunda som väntat. Femton av de 40 klubbarna kommer från League One, den högsta divisionen som har lag med redan nu. Ytterligare tretton klubbar kommer från League Two, vilket betyder att nästan tre fjärdedelar av klubbarna har sin hemvist i Football League. Sex klubbar kommer från National League, tre klubbar från sjätte divisionen och en från sjunde.

Kingstonian är den enda överlevande klubben från den sjunde divisionen, närmare bestämt Isthmian League Premier Division. Om de ska lyckas ta sig till den tredje omgången så behöver de vinna hemma mot AFC Fylde, en av dessa krösusklubbar från National League, den femte divisionen. Kanske inte någon omöjlig uppgift, men definitivt inget man bör satsa hus och hem på.

Chichester City, det andra laget från Englands åttonde division i den här omgången, Isthmian League South East Division närmare bestämt, hade onekligen en smula tur med sin lottning i den första omgången. Där lottades de nämligen mot Bury, som vi vet har fått den engelska motsvarigheten till sin elitlicens indragen. Chichester fick alltså en fribiljett till den andra omgången, där däremot Tranmere Rovers väntar på Prenton Park.

Förmodligen är det nog bara Maldon & Tiptree vi någorlunda realistiskt kan hoppas (?) på i den tredje omgången.

Vilka klubbar är det då som saknas i den andra omgången? Ett mycket stort sådant namn är naturligtvis Sunderland, som fick smisk av Gillingham efter omspel. Ett resultat som knappast gjorde Phil Parkinson mer populär uppe i nordöst. Krisklubben Macclesfield tog så klart torsk med 0-4 mot just Kingstonian för övrigt. MK Dons, Bolton Wanderers, Grimsby Town, Bradford, Swindon och Leyton Orient är andra lag som försvunnit.

Om vi istället fokuserar på de matcher vi faktiskt har att se fram emot under helgen så finns definitivt några godbitar. Dels har vi naturligtvis matcherna som ingår i ordinarie TV-sändningar, det vill säga Maldon & Tiptree vs Newport County ikväll, Eastleigh vs Crewe Alexandra på lördag kväll, Tranmere Rovers vs Chichester City på söndag kväll samt på måndag kväll, Solihull Moors vs Rotherham.

Dels finns ett par andra matcher som definitivt känns spännande på förhand. Inte minst matchen mellan Coventry och Ipswich på söndag känns högintressant. Bristol Rovers vs Plymouth Argyle likaså. Northampton Town vs Notts County känns även det som en på förhand spännande match mellan två relativt likvärdiga klubbar. På lördag kan vi kanske framför allt se fram emot Forest Green Rovers vs Carlisle samt Oldham vs Burton Albion.

https://www.thefa.com/competitions/thefacup/fixtures

Det må vara så att FA-cupens andra omgång spelas lite i skymundan bakom den ordinarie ligafotbollen. Men det är samtidigt i mitt tycke en del av FA-cupens charm att den betyder lite olika saker för olika klubbar på olika nivåer. Och för mig är det minst sagt rätt fantasilöst att inte kunna tänka och känna sig in i den upplevelsen, och istället försöka förminska den bara för att det inte gynnar eller intresserar den egna klubben.

Men just fantasilöshet är kanske den främsta giltiga kritiken av det som brukar kallas för den moderna fotbollen. Nu är inte jag någon direkt motståndare till den moderna fotbollen, eftersom jag brukar försöka undvika både ideologi och sentimentalism, men ett skäl att jag inte är det är så klart att det i den moderna fotbollen fortfarande finns utrymme för en sådan turnering som FA-cupen.

Och många gånger är det samma personer som brukar säga sig vara emot den moderna fotbollen som försöker minska detta utrymme.

En lättnad för Chelsea måste man tänka, som kom hem från Mestalla med ödet helt i egna händer efter ett oavgjort som nog borde varit en vinst. Lille på Stamford Bridge är helt enkelt en match som Chelsea ska vinna, men det tänkte man väl i och för sig även mot Valencia och mot Ajax. En förbannelse för Liverpool däremot, där en måstematch borta mot Red Bull Salzburg inte alls låter som någon bekväm historia.

Jürgen Klopp borde vara rasande och frustrerad, eller åtminstone rasande frustrerad. Mitt i ett sprängfyllt spelschema för Liverpool så istället för en död match så tvingas de till ännu en i högsta grad skarpladdad match, med mycket allvarliga konsekvenser på spel. En förlust för Liverpool och de åker med största sannolikhet ur Champions League redan i gruppspelet. Svårt att säga att de inte har sig själva lite att skylla.

Några kurvbollar ska det väl inte behöva bli för de engelska klubbarna i Europa League, som ikväll spelar sin femte gruppomgång. Situationen ser hyfsat lugn ut för alla tre klubbar. Arsenal säkrar gruppsegern om de vinner hemma mot Eintracht Frankfurt ikväll och en plats i slutspelet om de inte förlorar. Man Utd är redan klara för slutspel, och Wolves spelar om gruppsegern mot Braga ikväll.

Astana vs Man Utd – 16:50

Ole-Gunnar Solskjaer verkar ha slagit något slags rekord i ungdomskvoten inför den här matchen. Man Utds trupp innehåller mängder med ungdomsspelare, juniorer och i vissa fall totala gröngölingar. Tre spelare förväntas debutera för Man Utd ikväll. Alla som gillar sådant kommer så klart få vad de vill ha.

Att se det som en tydlig indikation på Solskjaers omfattande ungdomssatsning låter sig kanske ändå inte göras. Det är i praktiken en död match som ska spelas och det här kan nog lika gärna ses som att Solskjaer inför en viktig ligamatch på söndag inte har någon som helst lust att sätta sina viktiga spelare på ett flygplan tur och retur till Kazakstan.

Låt gå för att det i och med spelartruppens utseende faktiskt blir betydligt mer intressant att titta på den här matchen än vad det annars hade varit. Ändå är det kanske tur att UEFA inte verkar få för sig att göra någon stor sak av eventuella regler om att respektera turneringens integritet, alltid spela bästa laget, och annat trams som finns i England.

Men kul hade det så klart varit om Man Utd, som en gång i tiden debatterades i det brittiska parlamentet för att de hade fräckheten att ställa upp med ett ungt lag i Ligacupen, den här gången landade i det europeiska parlamentet. I så fall hade det väl bara varit den internationella krigsbrottsdomstolen nästa.

Och vem vet, med ett eventuellt kommande uppköp av Big Saudi?! Någon som för övrigt tror att det köpet skulle vara bad business av Saudiarabien? Knappast. Vilket så klart måste betyda att de bara skulle ha ädla, kommersiella motiv med det köpet.

Braga vs Wolves – 18:55

Wolves tog sig på ett imponerande sätt igenom kvalspelet i Europa League och in i gruppspelet. Väl där blev det däremot en högst neslig förlust på hemmaplan i den första matchen mot just Braga. Och då började man möjligen känna att Wolves skulle gå på samma typ av nit som Everton och Southampton före dem.

Men icke. Sena mål mot både Besiktas och Slovan Bratislava har satt Wolves i en mycket stark position i sin grupp. Returmatchen mot Braga de spelar ikväll i Portugal gäller med största sannolikhet gruppsegern. Oavgjort och de är helt klara för slutspel. Även om de skulle förlora mot Braga ikväll så har de upplägg och smashläge att ta sig till slutspel.

Den stora frågan som surrar kring Wolves för närvarande verkar inte ha så mycket med Europa League att göra, utan snarare envisa rykten om att Arsenal ska ha ett mer än passerande intresse av Nuno Espirito Santo, och att få denne som ersättare till Unai Emery som manager.

Ett alls inte ologiskt intresse från Arsenals sida. Nuno Espirito Santo har verkligen visat sina förmågor med Wolves och känns som en mycket stabil manager. Rimligtvis borde det vara Wolves mardrömsscenario för närvarande. Det faktum att det verkar vara rätt lugnt från det hållet säger mig däremot att det nog är osannolikt att något händer.

Normalt sett brukar jag ställa mig rätt skeptiska till retoriska frågor om varför den och den managern skulle vara intresserad av att lämna t ex Leicester eller Wolves för t ex Arsenal eller Man Utd. Det känns som att dessa frågor blundar för vissa rätt uppenbara realpolitiska aspekter. Här känns emellertid frågan något motiverad.

Arsenal vs Eintracht Frankfurt – 21:00

Ryktena om Nuno Espirito Santo kan nog även sägas hänga över Emirates ikväll. Ironiskt nog, givet att det var Arsenal som startade allra starkast av de engelska klubbarna i Europa League, med 3-0 borta mot Eintracht Frankfurt och 4-0 hemma mot Standard Liège, så är det nog de som för närvarande löper störst risk att missa slutspelet.

Därefter har säsongen börjat gå utför för Arsenal. Om de förlorar mot Eintracht Frankfurt ikväll så kan de mycket väl sitta i situationen att de måste åka till Belgien i sista omgången och behöva undvika förlust för att ta sig till slutspel. Och som Eintracht Frankfurt visade mot Chelsea på Stamford Bridge förra säsongen, de är alls inte ofarliga.

Ett helt annat läge än i början av gruppspelet och Arsenals två stora segrar då. På den tiden strålade ju fortfarande optimismen kring Arsenal. Även de främsta facebookkrigarna tänkte ju att det här skulle bli bra, Arsenal var ju fantastiska och skulle minsann inte bara ta sig till Champions League utan med Nicolas Pepe som värvning kriga om ligatiteln.

Nu några månader senare så har dessa tappra själar hela tiden vetat om att Unai Emery är en oduglig manager som inte har gjort något bra alls för Arsenal och som omedelsnart borde sparkas för någon annan manager oklart vem, men någon annan i vilket fall som helst. Vilket de självfallet har tyckt och tänkt hela tiden.

Sant kan vara att tåget har lämnat perrongen för Unai Emery i Arsenal, att han helt enkelt har passerat punkten av ingen återvändo. Arsenal har däremot sagt sig vilja vara lojala med Emery. Frågan är om detta är genuint eller mer reflekterar ett läge där de ersättare Arsenal betraktar som rimliga alternativ bara inte är tillgängliga eller intresserade.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Fulham. Riktigt stark vinst på hemmaplan för Fulham som i och med vinsten svingar sig upp som ett av lagen i den absoluta toppstriden. Viktigt för Fulham som naturligtvis vill ta sig tillbaka till Premier League, och viktigt för Scott Parker som åtminstone är ett exempel på en intern anställning i Football League som faktiskt ser ut att motsvara inte bara förväntningarna på sig utan också förhoppningarna.

KALKON

QPR. Brutalt fall de senaste omgångarna för QPR som var uppe och nosade på playoff-platserna för inte så länge sedan. 0-4 i baken mot Nottingham Forest svider naturligtvis, men desto mer oroväckande är lagets bristande disciplin och olyckliga benägenhet att dra på sig röda kort. Så även i den här matchen. Playoff var kanske ett långskott för QPR men de ska inte behöva förlora stort på hemmaplan på det här sättet.

OMGÅNGENS MATCH:

Millwall 2-2 Wigan. Målen bara ramlade in i en match som hade det allra mesta och där det hände saker mest hela tiden. Två gånger tar Wigan ledningen, två gånger kvitterar Millwall. Wigan har fortsatt enorma besvär att vinna på bortaplan, och det håller onekligen i sig.

OMGÅNGENS:

Spelare: Ben White, Leeds. Var oroligt i Leeds i somras när Pontus Jansson såldes men White visar att oron var obefogad. Lysande mittbacksinsats för Leeds. Desto viktigare att försvaret fungerar så bra för Leeds när de har så förtvivlat svårt att göra mål och stänga matcher.

Manager: Sabri Lamouchi, Nottingham Forest. Imponerande att åka till Loftus Road och bara städa av QPR. Genom vinsten ser Nottingham Forest till att haka på den absoluta toppen i ligan, och en vinst i hängmatchen mot Reading vore mycket värd.

BTW

Big Four. Börjar inte möjligen en toppklunga utkristallisera sig nu?! Det ser ut att handla om West Brom, Leeds, Nottingham Forest och Fulham om de två automatiska uppflyttningsplatserna. Minst sagt välbekanta namn.

Nketiah. Arsenals Eddie Nketiah inte ens på Leeds bänk när de spelade borta mot Reading. Visar nog att Marcelo Bielsa har valt att satsa på de spelare han har och att Nketiah förmodligen lämnar Leeds i januari.

Cocu. Ju fler Cocus desto sämre soppa. Philip Cocu får inte alls Derby County att lyfta, och storförlusten borta mot Fulham känns rätt tung. Derby County brukar inte precis vara blyga med att sparka sina managers, och kanske börjar det bli dags att ge Cocu den rosa lappen.

Att vinna sin grupp känns för all del som en rätt viktig sak. Åtminstone rent symboliskt, att sluta tvåa känns lite snopet. Samtidigt vet vi också att Liverpool vann Champions League förra säsongen efter att ha slutat tvåa i sin grupp. Liksom vi vet att Real Madrid kommer sluta tvåa i sin grupp den här säsongen, och om att vinna sin grupp innebär att kunna lottas mot dem så kan man fråga sig vad en gruppseger egentligen är värd.

Argumentet för att vinna gruppen har alltid varit att det ger den bästa lottningen i det kommande slutspelet. Dels att det innebär att man får avsluta på hemmaplan. Dels att det betyder ett relativt sett lättare motstånd. Men en alltmer enveten uppfattning har varit att det de senaste åren har minskat i betydelse att faktiskt vinna sin grupp. Att det inte längre är den faktiska fördel som argumentationen vill göra gällande.

Hur ser det egentligen ut med den saken? Jag bestämde mig för att försöka luska lite i den saken och kollade därför igenom de senaste tio årens Champions League-turneringar för att se på skillnaderna mellan gruppettor och grupptvåor. I vilken utsträckning vann ettorna respektive tvåorna sina åttondelsfinaler, och hur har detta förändrats över de senaste tio åren, om detta har förändrats alls?

För en mer fullständig bild försökte jag också hitta några andra konkreta mått på betydelsen av att sluta etta eller tvåa i gruppen, även om dessa mått inte längre har någon direkt koppling till det huvudsakliga argumentet för vikten av att sluta antingen etta eller tvåa, nämligen fördelen i åttondelsfinalen. Men jag kollar på hur många ettor respektive tvåor har vunnit Champions League, samt hur långt de i genomsnitt gått.

Resultaten som följer:

Vad säger oss då dessa siffror? För det första kan vi kanske konstatera att det verkar ligga viss sanning i båda sidorna. Betydligt fler åttondelsfinaler har vunnits av gruppettorna än av grupptvåorna under de senaste tio åren så det verkar uppenbarligen vara en klar fördel att faktiskt vinna sin grupp. Samtidigt ser vi alltså att de två senaste säsongerna har det varit fullständigt egalt huruvida man vann gruppen eller ej.

Vi kommer alltid kunna diskutera huruvida detta är rena tillfälligheter eller ej. Möjligen skulle man kunna hävda att det är en direkt följd av en utveckling där Champions League delats alltmer på mitten och gruppspelet blivit alltmer av en ren formalitet, vilket gör att de allra största lagen kanske inte bryr sig så mycket om de slutar etta eller tvåa, bara de tar sig till slutspel.

Kanske är det faktum att grupptvåorna har vunnit Champions League de tre senaste säsongerna något som förstärker denna tankegång. Uppenbart är väl till exempel att Real Madrid var ett annat lag i gruppspelet än vad de var när slutspelet väl drog igång, när en förlust faktiskt betydde att de åkte ur turneringen. Det är en helt annan nerv när det faktiskt är vinna eller försvinna.

Samtidigt ser vi också att det har ju faktiskt hänt förut, så det är ju inte något fullständigt nytt. Men vad som kanske förut var enskilda undantag skulle de senaste åren kunna hävdas ha blivit en trend. Men som sagt, det är egentligen alldeles för få år det handlar om för att kunna dra alltför våldsamma slutsatser. Men argumentet att det kanske inte längre spelar lika stor roll att sluta etta eller tvåa känns ändå inte helt felaktigt.

Kanske anar vi även detta från snittplaceringarna på gruppettorna och grupptvåorna, där vi över tio år förvisso ser en skillnad men ändå ingen enorm skillnad. Även här märker vi ett visst trendbrott de två senaste åren då grupptvåorna faktiskt har presterat en bättre snittplacering än gruppettorna. Vilket så klart ytterligare ger ammunition åt teorin att det inte spelar någon roll att sluta etta eller tvåa.

Men detta är en enbart kvantitativ jämförelse, en jämförelse av huruvida man vann eller inte, huruvida man vann Champions League eller ej, vad man fick för matematisk slutplacering. Jämförelsen saknar den kvalitativa dimensionen, där lottningens svårighet och kalibern på motståndet tas med i beräkningen. Om vi menar att bättre lag i större utsträckning slutat tvåa betyder det att nivån på gruppettorna sjunkit proportionellt.

Är då gruppsegern värd något för Liverpool? Om vi skulle besvara den frågan utifrån något teoretiskt resonemang gällande deras chanser i ett kommande Champions League-slutspel så skulle svaret förmodligen bli ett svagt nej. Det kommer inte ha någon särskild betydelse. Om vi skulle besvara frågan utifrån vad en gruppseger i sig är värd så blir svaret ett starkt nej. Ingen bryr sig i efterhand om vem som vann en grupp eller ej.

Om vi skulle besvara frågan utifrån Liverpools specifika situation däremot blir kanske svaret ändå ett ja. Åtminstone i meningen att de redan har förlorat mot Napoli en gång den här säsongen, och det vore nog en positivare känsla i kroppen att få ha hämnats den oförrätten innan slutspelet, genom att vinna mot Napoli på Anfield, och inte gå in till slutspelet med vetskapen att ett annat lag redan gett dem fingret den här säsongen.

Utöver att det alltid finns ett värde i att vinna fotbollsmatcher, liksom det finns ett motsvarande negativt värde i att förlora fotbollsmatcher. Särskilt för ett lag som om de ska bryta sina 30-åriga ligatitelhoodoo helt enkelt inte har råd att förlora mer än ett ytterst fåtal fotbollsmatcher den här säsongen. Hittills har de alltså förlorat endast en enda, just mot Napoli.

Ikväll bör Liverpool visa att det var en ren tillfällighet. Ikväll borde Liverpool vilja visa att det var en ren tillfällighet. Samt att de naturligtvis vet att en vinst mot Napoli på Anfield i gruppspelet förra säsongen var något som satte dem på spåret mot deras sjätte Champions League-titel. Den vinsten säkrade Liverpool andraplatsen i gruppen. Vinsten ikväll säkrar dem förstaplatsen.

Vilket kanske kvittar lika på det stora hela. Under tiden spelar Chelsea för sina liv på Mestalla. Eller som Frank Lampard själv uttryckte saken: Slutspelet i Champions League startar redan ikväll för Chelsea.

Tottenham kommer precis från två stora segrar över Röda Stjärnan. Ikväll hoppas de rimligtvis kunna säkra en plats i slutspelet genom att vinna mot Olympiakos hemma, och därmed kunna gå in till sin sista match borta mot Bayern München utan någon egentligt krav på sig att vinna eller åtminstone inte förlora. Men, som sagt, det kräver, eller kan i alla fall kräva, att Tottenham faktiskt vinner mot Olympiakos.

Man City är inte riktigt klara för slutspel ännu, även om det är väldigt nära. Det något onödiga poängtappet borta mot Atalanta innebar att Man City fortfarande måste knyta ihop säcken i det här gruppspelet. Rimligtvis är det något som Man City gör redan ikväll enbart genom att inte förlora mot Shakhtar Donetsk på hemmaplan. Ärligt talat ska väl himlen ramla ned över Man Citys huvuden för att de inte skulle gå till slutspel.

Liverpools båda segrar mot Genk gav dem en kommanderande position i gruppspelet. Kampen mot Napoli gäller gruppsegern, och den har Liverpool möjlighet att säkra genom att vinna mot Napoli på Anfield. Vilket inte borde vara någon omöjlig uppgift alls. Men Liverpool gör ändå klokast i att vinna, då ett annat resultat kan innebära att en förlust borta mot Red Bull Salzburg i sista omgången betyder sayonara från Champions League.

Chelsea befinner sig i en brydsam situation, där de tillsammans med både Ajax och Valencia har sju poäng. Chelsea har fördelen att få avsluta på hemmaplan mot ett redan utslaget Lille, men har samtidigt den här veckan den riktigt krångliga bortamatchen mot Valencia på schemat. Chelsea måste framför allt undvika förlust mot Valencia, alla andra resultat ger dem upplägg och smashläge mot Lille i sista omgången.

Att säga något kritiskt om Frank Lampard känns inte riktigt narrativt korrekt för närvarande. Något som Chelseas förlust mot Man City i helgen möjligen illustrerar, det var en förlust som onekligen passerade minst sagt obemärkt förbi. Men att det är på det viset bör kanske inte förvåna då han borde sitta på minst några get out of jail-frikort från medial kritik av ett antal mer eller mindre godtyckliga skäl.

Man kan nog inte ha alltför stor kritik av Chelsea i ligaspelet, där presterar de nog rätt precis som förväntat för närvarande, och ligger väl i fas för att hålla sig kvar i Champions League. Vad gäller Chelseas insatser i Champions League finns däremot betydligt större skäl till kritik. Ajax och Valencia är inte på något sätt dåliga lag, men Chelsea borde ärligt talat ligga bättre till än att befinna sig i en shootout med dem om att gå till slutspel.

Framför allt eftersom det är på hemmaplan som Chelsea har satt sin slutspelsplats på spel i onödan. Första matchen blev en förlust mot Valencia, ett synnerligen onödigt resultat i en match som Chelsea spelmässigt dominerade. Sedan den märkliga fotbollsmatchen mot Ajax på Stamford Bridge där Chelsea spelade helt huvudlöst men till sist räddades av Ajax brist på disciplin samt av domsluten.

Nu är det väl högst osannolikt att Frank Lampard ens om Chelsea skulle åka ur Champions League och tvingas spela i Europa League efter årsskiftet faktiskt skulle drabbas av någon hårdare kritik. Det är helt enkelt den säkerhetsmarginal han har ”köpt” sig genom att vara engelsman, genom att vara den han är, genom att så markerat satsa på unga spelare, och genom Chelseas transfer ban.

Ironiskt nog måste man anta att José Mourinho, om Tottenham skulle åka ur Champions League, skulle få betydligt mycket mer kritik än Lampard, fastän det egentligen inte till största delen skulle bero på Mourinho. Eller egentligen, givet att Tottenham ändå kan säkra en slutspelsplats genom att vinna hemma mot Olympiakos, så kan man kanske ändå mena att skulden faller på Mourinho.

Men framför allt är det väl kanske så att Mourinho har anställts av Tottenham under förespeglingen att han kommer lyfta dem och göra dem framgångsrika mer eller mindre omedelbart. Mourinho är en resultatmanager, och om då resultaten inte blir positiva eller de förväntade så kommer han kritiseras för den saken. Tottenham anställde inte José Mourinho för att åka ur Champions League, utan för att kunna vinna Champions League.

Kan Tottenham vinna Champions League? Just en sådan typ av fråga som egentligen är rätt tramsig till sin formulering. Naturligtvis kan Tottenham vinna Champions League, det såg vi redan förra säsongen att de kunde, och det är just det europeiska cupspelets hela natur att det är de små marginalerna som avgör och det mesta kan hända. Frågan vi alltså faktiskt måste ställa oss är om det vore rimligt.

Jo, men det vore väl rimligt. Åtminstone vore det inte orimligt. Ett relativt stort antal lag är bra nog att vinna Champions League, och Tottenham är definitivt ett av dem. Där finns definitivt spelarmaterialet för uppgiften, och lyckas José Mourinho göra Tottenham tillräckligt defensivt stabila och bygga självförtroendet i spelartruppen, ge laget medvind, så kan det mycket väl bära hela vägen den här gången.

Någonstans vill man kanske också tro att Tottenham anställde José Mourinho just med tanke på möjligheten att de därmed skulle kunna vinna Champions League. Onekligen känns det som en uppgift Mourinho, den ständiga underdogen och den evige rebellen utan sak, borde älska. Att mer eller mindre göra om den bedrift som för 15 år sedan gjorde honom till ett stort namn i den moderna fotbollen.

Att vinna Champions League från tredje spåret utvändigt. Och verkligen täppa till käften på alla de senaste fem årens kritiker. Visa att teorin om José Mourinhos tilltagande irrelevans hörde hemma på skräphögen.

Vad sådana jämförelser väldigt sällan tar med i beräkningen är att läktarkulturen är fundamentalt annorlunda mellan olika länder och traditioner. Vad vi skulle kunna kalla för den germanska läktartraditionen är mer baserad på kollektiv läktaraktion, det vill säga väldigt väl koordinerade och slagkraftiga ramsor och även sånger, ägnat att skapa just en massiv ljudkuliss och ett skådespel.

Den engelska läktartraditionen är istället baserad mer runt sång i största allmänhet, utan någon särskilt tydlig samordning. En på många sätt mer organisk upplevelse, men som just därför kommer få väldigt svårt att nå riktigt samma effekt i form av ljud och teatralisk effekt. Det kan ske ibland men blir mer ovanligt, då det inte på samma sätt är en produkt av organiserat läktarbeteende.

Vad man föredrar måste ses som en smakfråga. Personligen kan jag beundra vad jag ser på läktarna i exempelvis Tyskland och Sverige, men jag är samtidigt inte helt förtjust i hur vad som sker på läktarna där är mer eller mindre frikopplat från vad som faktiskt sker på fotbollsplanen. Fördelen med den engelska traditionen är att den är ett mer direkt svar på det som faktiskt händer på planen, och ljudet blir på så vis en del av upplevelsen.

Publiken blir därmed en aktör i matchen på ett något annat sätt. Och möjligen kan kanske det förklara vad vi då och då ser när europeiska lag kommer till Anfield, Old Trafford, White Hart Lane och så vidare och blir bortblåsta av den elektricitet som därmed kan skapas. Och efter varje sådan match är reaktionen i stort sett densamma, att de blivit chockade av publikens effekt på matchen i sig.

Men den engelska läktartraditionen ger också utrymme för mer spontana uttryck för humor. Brittisk humor är så klart rätt så välkänd, och den ger sig till känna även inom fotbollen. Några väldigt roliga exempel på förhållandevis spontana läktarramsor inom engelsk fotboll är:

(5) Luis Suarez, his teeth are offside!

Lyteskomedi fungerar inte alltid, men när den funkar så kan den vara riktigt fyndig. Den kan så klart även kritiseras för att vara onödigt elak, men i det här fallet får man nog anse ett undantag vara motiverat. Dels är det så klart en kommentar om det rent fysiska med Suarez tänder. Dels är det däremot även i högsta grad relevant genom att Suarez av egen kraft hade en tendens att använda tänderna på planen på ett sätt som ställde honom offside i rent symbolisk mening.

(4) Park, wherever he may be!

Kulturkomedi kan ju vara riskabel även den, och den här ramsan kan självklart anklagas för att vara åtminstone lite på gränsen. Men den är humoristiskt avsedd och lyckas också i sin avsikt. Hur som helst, det där med att äta hundar i den där delen av världen är väl så pass allmänt accepterat att det knappast är off-limits. I så fall hade nog Nemanja Vidic en jobbigare sång. Hur som helst så är övergången till en mer lokalt kulturell diss av Liverpool något som ger sången lite punsch.

(3) Oh Coloccini, you are the love of my life!

Fotboll kan ju på många sätt vara ett sätt för manliga känslor att uttryckas och det är ju ofta någon form av kärlek som skapas i relationen mellan supportrarna och uppskattade egna spelare. Många av Newcastles supportrar hade hur som helst en väldig uppskattning för Coloccinis yttre, inte minst hans fagra hårman, detta i sådan utsträckning att de enligt egen uppgift gärna skulle låta honom göra the hanky-panky med sina fruar och flickvänner. Vilket möjligen avslöjar en viss kvinnosyn, men som ändå blir rätt roligt.

(2) Jason Puncheon, he went for a shit!

Fysisk komedi kan alltid uppskattas och är tidlös. Gary Linekers olycka på planen för många år sedan är något som fortfarande kommer upp i både tid och otid. Riktigt sådan otur hade inte Jason Puncheon, som tyvärr ordnade sina bestyr under mer ordnade former, men som en följd kom för sent ut till andra halvlek under en match. Vilket hemmafansen så klart hade full koll på och unisont skanderade exakt vad som var orsaken till Puncheons frånvaro.

(1) Harry Potter, he’s coming for you!

Popkulturella referenser är alltid skoj, i synnerhet när de är så träffsäkra. Jonjo Shelvey har någon form av sjukdom som ger honom hans utseende, och det är väl som det är med den saken. Nu hade han så klart den lilla oturen att skaparna av Harry Potter-filmerna valde att ge Lord Voldemort ett utseende som liknar Shelvey väldigt mycket. Det är med andra ord alltså ingen tom gåta varför Liverpools supportrar, tror jag det var, i all välmening försöker varna en uppvärmandes Shelvey att Harry Potter minsann är på krigsstigen.

Manager: Sean Dyche, Burnley. Har förmodligen inte fått tillräckligt med beröm för den säsong som Burnley gör för närvarande, men efter att ha besegrat Watford med 3-0 så är det ofrånkomligen dags för sådant beröm. Dyche kommer kanske aldrig vara någon särskilt poppig manager, men hans skicklighet går inte längre att betvivla.

TRE TAKEAWAYS:

Marco Silva. Har hängt löst under längre tid i Everton och måste väl rimligtvis hänga lösare än någonsin efter Evertons förlust mot Norwich. Ett resultat som var ett rejält återfall eller steg bakåt för ett Everton som börjat visa åtminstone tecken på att börja vända en svagt inledd säsong. Marco Silva ger ett tämligen uppgivet intryck och uttryck på Evertons bänk och det brukar bara kunna förebåda en enda sak. Och om twitters olika röksignaler stämmer så kan det hända vilken minut som helst.

Unai Emery. Varje beslut måste handla om framtiden och om Emerys förmåga att göra sitt jobb i Arsenal, och det börjar se allt mer omöjligt ut för Emery, samtidigt som Arsenals ledning verkar ha gett sig fasen på att vara lojala med sin manager. Vilket kanske är fint men sällan brukar trumfa realism i slutänden. Emery verkar sakna förtroende hos både supportrar och spelare, resultaten brukar ju styra sådant i ett rätt typiskt hönan eller ägget-resonemang, och då gör kanske Arsenal klokast att fatta ett beslut förr hellre än senare.

Manuel Pellegrini. West Ham har strukturella problem men mitt i smeten sitter också en manager som varken verkar ha förmågan eller energin att angripa dessa problem. West Ham är ett shambles på planen, framför allt defensivt, och det har blivit mycket tydligt att spelarna inte längre ser det som meningsfullt att ens försöka. Försvarsspelet är under all kritik och West Ham förblir ett hopplöst ojämnt lag på grund av det. Mario Husillos har hittills fått bära hundhuvudet men nu börjar ilskan rikta sig mer specifikt mot Pellegrini, vars just energi gick att ifrågasätta redan när han anställdes.

J.R.

Tottenham. Tacksam match att starta med för José Mourinho, absolut. Ändå går det inte att bortse från att en bortavinst mot West Ham är ett av de bästa möjliga sätten att börja som Tottenhams nya manager. Nu blev det lite oroligt på slutet men att arbeta sig upp till en 3-0-ledning visar också på att Tottenham åtminstone har höjt sig inledningsvis efter managerbytet.

CLIFF BARNES

Everton. Marco Silva låg förstås rätt löskokt till redan inför den här matchen, men en förlust hemma mot Norwich gör självfallet inte situationen på något sätt bättre. Everton såg onekligen långa stunder helt odugliga ut på fotbollsplanen och det är ju aldrig något bra tecken. Fortsätter det se ut på det här sättet så kommer Everton behöva börja oroa sig för nedflyttning.

OMGÅNGENS MATCH:

Sheffield United 3-3 Man Utd. Man såg kanske inte just den här matchen mellan just dessa båda som en kandidat till omgångens match. Få lag släpper in så få mål som Sheffield United. Få storlag gör så få mål som Man Utd. Naturligtvis slutar matchen 3-3, efter en episk vändning av Man Utd följt av en sen kvittering på tilläggstid av Sheffield United, och det var väl verkligen det absolut minsta de förtjänade.

BTW

Vet inte varför, har ändå svårt att just dessa dagar se en vinst på hemmaplan mot Chelsea som så väldigt imponerande som en del gör. Har inte riktigt köpt Lampardhypen.

Crystal Palace på väg att bli uppköpta för norr om £200m.

Ruggigt fin stämning på Bramall Lane.

Chris Wilder tog över Sheffield United kort efter att laget slutat på elfte plats i League One, klubbens sämsta ligaplacering sedan 1983. Tre och ett halvt år senare ligger alltså Sheffield United femma i Premier League. Wilder vann League One under sin första säsong som manager med Sheffield United, och under sin tredje säsong lyckades han uppnå automatisk uppflyttning till Premier League med Sheffield United.

Den korta summeringen bortser för övrigt från att Wilder dessförinnan vunnit League Two med Northampton Town på 99 poäng, blott ett och ett halvt år efter att han tagit över laget som då låg allra sist i Football League. Sedan starten av 2015-16 har Chris Wilder bara förlorat 23% av sina matcher. Jürgen Klopps motsvarande siffra över hela sin karriär är 24%.

Vad Wilder framför har lyckats med är att göra Sheffield United svåra att slå och omöjliga att knäcka. Säsongen innan Wilder tog över Sheffield United förlorade laget nio matcher med mer än ett mål. Under de snart tre och en halv säsong, eller mer specifikt snart 170 matcher, Sheffield United har spelat sedan dess har de återigen förlorat endast totalt nio matcher med mer än ett mål, och inte en enda match de senaste 14 månaderna.

Sheffield Uniteds tolv matcher hittills den här säsongen har producerat 25 mål, lägst antal av alla klubbar i Englands fyra professionella serier, det vill säga Premier League samt Football League. Sheffield Uniteds matcher innehåller det lägsta antalet skott och skott på mål i Premier League. Endast Leicester, lustigt nog, har släppt in färre mål än Sheffield United i Premier League den här säsongen.

Allt detta är så klart statistiska fakta som till synes skulle kunna ge vatten på kvarn åt bilden av Sheffield United och Chris Wilder som tråkiga, defensiva och fokuserandes på att parkera bussen snarare än att spela fotboll. Vi vet så klart att Sheffield United redan har hunnit med att beskrivas på just det sättet av den engelska fotbollens ljushuvuden till pundits. Danny Mills har exempelvis hunnit med att göra sig riktigt dum.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/08/27/ryktet-om-sheffield-united-verkar-ha-sprungit-for-langt-i-forvag/

Men fotboll låter sig inte alltid mätas av statistik, och beskrivs heller inte alltid särskilt väl av statistik. De som faktiskt har sett Sheffield Uniteds matcher den här säsongen har inte rimligtvis kunna klaga vare sig på kvalitet eller på underhållning. Sheffield Uniteds matcher mot Arsenal och Liverpool innehöll totalt två mål, och vare sig Arsenals eller Liverpools supportrar kan beklaga sig över Sheffield Uniteds sätt att spela fotboll.

Eller, det är klart att de kan det, de kan som vi vet beklaga sig över precis allting, och gör det oftast också, men i det här fallet knappast med trovärdigheten i tryggt förvar.

Dessutom är det en spännande taktisk upplevelse att följa Sheffield United. Chris Wilders metod med överlappande mittbackar för att skapa numerära överlägen på kanterna är ett rätt unikt grepp inom fotbollen som även visat sig ytterst effektivt. Långt ifrån den tjångalångboll som Danny Mills av ren lathet och dumhet ville tillskriva dem så spelar Sheffield United en ytterst vårdad och konstruktiv fotboll, med bollen vid fötterna.

Taktiskt har Chris Wilder alltså blåst nytt liv i Sheffield United, och lagets utveckling ser onekligen inte ut att ha tagit slut än, även om det naturligtvis är orealistiskt att förvänta sig att deras nuvarande femteplats ska vara säsongen ut. Men Wilders största och kanske viktigaste bidrag till Sheffield United är förmodligen kulturellt. Kulturellt har Wilder blåst liv i en klubb som innan hans ankomst saknade både energi och självförtroende.

Framför allt har Wilder stärkt relationen mellan supportrarna och laget. Sheffield Uniteds supportrar hade inte slutat följa laget, men kanske hade tappat tron på laget liksom förtroendet för spelarna. Sheffield United hade fortfarande de högsta publiksiffrorna i League One men i själva verket var endast drygt 60% av Bramall Lanes hemmasektioner fyllda under Sheffield Uniteds matcher.

Chris Wilder har fått supportrarna att gilla laget igen, vilket borde vara rätt svårt om han stått för dödgrävarfotboll. Resultaten hjälper naturligtvis i sammanhanget, men viktigast har kanske varit attityden som Wilder har skapat hos spelarna, samt personligheten hos de spelare han har i laget. Han väljer spelare som arbetar hårt, visar hunger och vilja, och naturligtvis kommer det väcka en positiv respons hos supportrarna.

Så bryts en negativ cirkel. Och Sheffield United, som hade befunnit sig fem långa år i League One när Wilder tog över laget, befann sig onekligen i en negativ cirkel där motgång födde motgång, misslyckande ledde till nästa misslyckande. Tyngden av klubbens storlek, dess förväntningar, supportrarnas frustration och missnöje, vägde tungt på spelarnas axlar, som hellre flydde än illa fäktade.

Den enkla analysen är att Chris Wilder har värvat företrädevis brittiska spelare. I princip är det endast Lys Mousset den här säsongen som kommer att ha spelat 20 matcher eller fler för Sheffield United som spelare utan brittisk koppling under Wilders management. Men det riskerar samtidigt också vara en förenkling. Samtidigt går det inte att blunda för att Wilder onekligen verkar ha en rätt tydlig preferens.

Men det är i så fall en preferens som inte enbart utgår från nationalitet. Wilder verkar medvetet ha letat upp spelare med en bakgrund i större klubbar som däremot fallit nedåt i seriesystemet. Spelare som har en hunger, en drive, kanske lite av en revanschlusta och en ”chip on their shoulder”. John Lundstram från Everton, Oliver Norwood från Man Utd, John Fleck från Rangers, Enda Stevens från Aston Villa och så vidare.

Taktiskt och kulturellt har Chris Wilder skapat ett Sheffield United som inte bara nöjer sig med att ha tagit sig till Premier League utan vill göra ett avtryck i Premier League, ett Sheffield United som inte nöjer sig med att bara försöka undvika förlust mot Premier Leagues största klubbar utan tar kampen med dem. Chelsea, Liverpool, Arsenal och Tottenham har samtliga redan fått erfara det den här säsongen.

Ikväll kommer Man Utd få erfara det.

På andra sidan av planen, och bredvid José Mourinho vid sidlinjen, hittar vi däremot West Ham och Manuel Pellegrini. Och vem vet, de kanske på något sätt ändå välkomnar det faktum att så mycket fokus läggs på motståndaren eftersom det ofrånkomligen betyder att mindre fokus läggs på dem själva. Och med West Ham på en allt annat än smickrande sextonde placering i tabellen, med 13 poäng på 12 matcher, i princip nedflyttningsform, så vore ett sådant fokus knappast något positivt.

West Ham var ett av outsiderlagen inför den här säsongen. Ett av lagen som tillsammans med Wolves, Leicester och Everton framför allt kunde förväntas att åtminstone utmana de sex superklubbarna. Här tvingas man nog säga att dessa lag har lyckats helt olika utifrån dessa förväntningar. Leicester har lyckats över förväntan, Wolves ser ut att lyckas ungefär som väntat, Everton har haft en mycket besvärlig säsongsinledning men börjar sakta se ut att hitta rätt, men West Ham verkar inte lyckas alls.

Förväntningar kan vara luriga, och Premier League är en fruktansvärt oförlåtande liga för minsta tecken på svaghet eller ojämnhet. Men West Ham som offensivt har spelare som Felipe Anderson, Pablo Fornals, Manuel Lanzini, Andriy Yarmolenko och en Sebastian Haller som anfallare som inlett väldigt starkt borde onekligen kunna göra betydligt bättre ifrån sig än att efter tolv omgångar återigen flirta med nedflyttning. Problemen är dock minst sagt välbekanta för West Ham.

The West Ham Way har varit ett populärt begrepp runt West Ham under 2010-talet som har lite så där lagom flummigt hänvisats till och använts som en snara att hänga runt nackarna på framför allt Sam Allardyce och David Moyes, som uppenbarligen inte alls motsvarat klubbens eller supportrarnas uppfattning om denna West Ham Way. Vi vet så klart att detta inte är mer avancerat än att handla om offensiv och rolig fotboll. Men om vi letar efter vad som är typiskt för West Ham så är det några andra, tristare saker.

Ojämnhet. Den främsta och kanske mest grundläggande delen i West Hams mönster är deras återkommande ojämnhet och oförmåga att bygga vidare på positiva resultat. Det enda konsekventa med West Ham verkar vara deras oförmåga till konsekvens. Vi ser inte minst ett mycket tydligt tecken på det just den här säsongen där West Ham inledde med en stor förlust, fortsatte med tre vinster och tolv poäng sex matcher, för att därefter bara tagit en enda poäng på sina senaste fem matcher.

Men det är inget unikt för den här säsongen. West Ham har varvat perioder med positiva resultat med längre perioder av förluster och allmänt svaga matcher under i stort sett varenda säsong under hela Premier League-eran, men mönstret har blivit mer frekvent och alltmer vanligt under 2010-talet. West Ham har blivit ett lag med till synes stor potential men som gång efter gång ser ut att sakna organisationen, motivationen och disciplinen att bli ett potentiellt stort lag.

Försvarsspelet. Ingenstans blir det mer tydligt än när vi särskilt granskar West Hams försvarsspel, som lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Den här säsongen har West Ham redan släppt in 20 mål på 12, utöver uteliggarna Southampton och Norwich så är det sämst i ligan. Men West Ham hör till de defensivt sämsta över betydligt längre tid än så. West Ham har släppt in färre än 50 mål under samma säsong endast två gånger de senaste 20 åren.

Endast Tottenham och Everton har släppt in fler mål i Premier League genom alla år än West Ham, men då har West Ham spelat 166 matcher färre än dem. Slutsatsen är inte på något sätt komplicerad, West Ham har aldrig varit särskilt bra på försvarsspel, och den omständigheten kan självfallet inte ses isolerat eller som något oberoende till frågan om West Hams ojämnhet. Tvärtom måste West Hams svaga försvarsspel ses som en direkt orsak till West Hams ojämnhet.

Att släppa in många mål är så klart alltid en oroväckande aspekt för alla lag. Men det är en sak om det förklaras av att man släpper in många mål mot Premier Leagues allra bästa lag. Men West Ham har haft en benägenhet att släppa in många mål också mot Premier Leagues mer beskedliga klubbar, där motståndare som Burnley, Brighton, Bournemouth, Wolves, Watford, Swansea, Stoke, West Brom och så vidare har fått göra två, tre, fyra eller fler mål på dem.

Den här säsongen är inget undantag. Men det är inte enbart en fråga om insläppta mål utan lika mycket en fråga om hur många chanser West Ham släpper till. Det ena är så klart en funktion av det andra. Bara två lag i Premier League släpper till fler chanser än West Ham. På sina sex senaste matcher, där West Ham inte vunnit en enda, har de släppt till 44 chanser mot och på det egna målet, överlägset flest i ligan, dubbelt så många chanser som sex andra klubbar.

West Hams motståndare i dessa sex matcher har varit Bournemouth, Crystal Palace, Everton, Sheffield United, Newcastle och Burnley. Man skulle nog utan att överdriva kunna säga att West Ham inför säsongen mycket väl kunde ha förväntats att ta i alla fall 15 poäng på dessa sex matcher. West Ham har de facto tagit två poäng på dessa sex matcher. Ett oacceptabelt facit självklart, och ett facit som satt i sitt sammanhang borde betyda att Manuel Pellegrini sitter mycket löst på sitt jobb.

Men även om vi skulle kunna kritisera Manuel Pellegrini för att inte ha lyckats organisera West Hams försvarsspel, och kanske även kritisera honom för att ha försökt blidka idén om West Ham Way lite väl mycket, så är en ofrånkomlig insikt att West Hams problem i det här avseendet går lite djupare än så. När manager efter manager misslyckas med samma sak, och Pellegrini är definitivt inte känd som någon defensivt slapp manager, så kan det vara lönt att leta efter mer strukturella orsaker.

Daniel Storey letade och han fann. Han granskade West Hams transfersiffror och fann att West Ham efter att förra säsongen släppt in flest mål av alla lag på Premier Leagues övre halva spenderade £71m på nya spelare, varav £68m på offensiva spelare. Sedan 2016 har endast 20% (£57m) spenderats på något annat än renodlat offensiva spelare, och en enda spelare i form av Issa Diop motsvarar nästan hälften av det. Sedan 2012 har West Ham spenderat över £10m på tretton spelare, endast en av dem en icke-offensiv spelare.

Ingen annan klubb i Premier League har värvat på detta sätt. West Hams strukturella bias genom hela klubben har således blivit mycket tydligt. Möjligen är det ett bias väl i linje med the West Ham Way, men det förhindrar West Ham från att bli ett stort lag.

Fast de sista kvalmatcherna har i själva verket inte alls spelats, utan så sent som i mars kommer de sista playoff-matcherna spelas, baserat på tidigare placeringar i Nations League. Fyra av platserna i EM-slutspelet är alltså ännu inte klara och kommer inte vara klara förrän om cirka fyra månader, eller tre månader innan EM startar. Dessutom finns en risk att hela EM-lottningen måste göras om i april.

Ja, ni hör. Hela detta EM-projekt är något utav en byråkratisk monstrositet skapad av UEFA och av Michel Platini av ytterst oklara skäl. Några menar att det är en följd av att EM har växt sig för stort och att UEFA till den här gången inte hittade något enskilt land villigt att arrangera kalaset. Andra menar att det är ett missriktat försök att sprida ut mästerskapet ”närmare folket”, fastän det bara ger mästerskapet en mer urvattnad känsla.

Hur som helst, ikväll ska EM 2020 lottas, och lottningen i sig är väl egentligen inte så värst mer komplicerad än vanligt. Där finns fyra seedningsgrupper med sex länder i varje, och från dessa seedningsgrupper ska EM:s sex grupper lottas. Från EM:s sex grupper går ettan, tvåan samt de fyra bästa treorna till EM-slutspel, som alltså precis som ett VM börjar med åttondelsfinaler. Precis som i EM för snart fyra år sedan.

Seedningsgrupperna är som följer:
Pot 1: Belgien, Italien, England, Tyskland, Spanien och Ukraina
Pot 2: Frankrike, Polen, Schweiz, Kroatien, Holland, Ryssland
Pot 3: Portugal, Turkiet, Danmark, Österrike, Sverige, Tjeckien
Pot 4: Wales, Finland, Playoff A, Playoff B, Playoff C, Playoff D

England gick genom EM-kvalet som en brutal slåttermaskin. Nu var det knappast något tuffare EM-kval att prata om, så det säger inte så mycket, även om Englands resultat och spel i största allmänhet betyder att England kanske ses som en av favoriterna inte bara av sig själva utan av de allra flesta bedömare. En sak att hålla koll på är att England kommer att hamna i Grupp D, för att därför få spela de flesta gruppmatcherna på Wembley.

Vilket i och för sig inte förändrar förutsättningarna för kvällens lottning på något avgörande sätt, vi vet egentligen inte mer om lottningens utfall därför. Lagen från pottorna två, tre och fyra ska fortfarande fritt fördelas ut på de sex grupperna. Enda återstående saken som kan ändra på det är om Skottland vinner sitt playoff, för i så fall kommer även de garanterat placeras i Grupp D.

Skottland och England hade självfallet varit en riktigt brutal lottning, något man onekligen hade sett fram emot. Wales har så klart gått till EM även de och även det vore ju en riktigt spännande match, en repris på matchen i förra EM, som England vann fastän Wales gick längre i EM till sist. Fler brittiska derbyn än ett enda kan det däremot inte bli i gruppspelet för England, även om alla brittiska lag fortfarande kan ta sig dit.

För några år sedan hade vi nog sagt att alla lottningar är dåliga lottningar för England, som hade för vana att göra bort sig i mästerskapen. Nu sägs det att England är bättre fastän vi egentligen inte vet om VM för två år sedan var början på en ny trend eller bara ett tillfälligt avbrott från den gamla trenden. Hur som helst måste man väl ändå säga att där finns bättre och sämre lottningar för England att få från de olika pottorna.

POT 2

England kan inte lottas mot varken Ryssland eller Holland, då de i egenskap av arrangörsländer är låsta till andra grupper. Vilket betyder att England bara kan lottas mot Frankrike, Polen, Schweiz eller Kroatien.

Drömlottning: Polen. Valet och kvalet med Schweiz här men jag tar Polen eftersom jag tycker att de redan i VM visade att laget är markant överskattat och alldeles för beroende endast av ryktet av en enda spelare, Robert Lewandowski. Inget ont om spelaren men precis som förut med Sverige och Zlatan Ibrahimovic så riskerar det ensidiga fokuset på enbart den spelaren bli till en svaghet för laget.

Mardrömslottning: Frankrike. England visade redan i EM att de ofta var numret för litet när de ställdes mot de riktigt tuffa nationerna, och det finns väl i mina ögon just nu ingen tuffare nation att möta än det lag som vann VM senast och var i final och kanske borde ha vunnit EM senast. Frankrike är ett formidabelt fotbollslag och ganska klart tuffast möjliga motstånd i den andra pottan.

POT 3

England kan inte lottas mot Danmark, då de i egenskap av arrangörsland är låst till annan grupp. Vilket betyder att England bara kan lottas mot Portugal, Turkiet, Österrike, Sverige eller Tjeckien.

Drömlottning: Sverige. Efter detta angrepp på den nationella självkänslan är det kanske bäst att jag förklarar mig. Portugal och Turkiet tycker jag inte det är något större snack om, Österrike och Tjeckien kan väl däremot diskuteras. Tjeckien slog samtidigt England i kvalet. Sverige kan försvara sig, men är ett i grunden mycket förutsägbart motstånd och har inte jättemycket att hota med framåt. En match England kan kontrollera.

Mardrömslottning: Portugal. Portugal vet hur man försvarar sig, det har vi sett de senaste mästerskapen. Och framåt vet vi så klart att Portugal har spelare som helt på egen hand kan vinna matcher i mästerskap. Det vore en allt annat än rolig match för England att ha på programmet, särskilt en match de kanske måste vinna, och veta att de måste hålla koll på bland flera andra en viss Cristiano Ronaldo.

POT 4

England kan inte lottas mot Rumänien, Irland eller Ungern om dessa länder skulle gå vidare från playoff, då de i egenskap av arrangörsländer är låsta till andra grupper. Vilket betyder att England bara kan lottas mot Wales, Finland eller övriga playoff-lag. Vinner Skottland sitt playoff placeras de automatiskt i Englands grupp.

Drömlottning: Skottland. Vi kommer inte veta ikväll om England faktiskt lottas mot Skottland, vi vet bara att de kommer kunna hamna i samma grupp som Skottland. Jag ser detta som en drömlottning av två skäl. För det första så vore det en jättehype kring matchen som jag ärligt talat tror kommer behövas i ett i övrigt sömnigt gruppspel. För det andra så är Skottland ett lag som helt enkelt fäktar hellre än bra.

Mardrömslottning: Wales. Om jag nu drömbeskrev Skottland på grund av hypen kring den eventuella matchen så måste jag väl vara en jättehycklare som samtidigt väljer att beskriva Wales som en mardröm. Må så vara, men Wales är samtidigt ett betydligt mer ovisst och tuffare motstånd. Från en fjärde seedningspott som inte är jättelätt att hålla koll på är Wales den på pappret tuffaste motståndaren.

Vilka meriter har då denne Gerhard Struber, utöver att ha ett namn som leder tankarna till någon av skurkarna i de tidiga Die Hard-filmerna? Svårt att säga. Det är en på många sätt helt omeriterad tränare som Barnsley nu anställer, och det går inte riktigt att komma från tanken att Barnsley anställer Struber mest för att de kört tyskspråkigt förut med Daniel Stendel, samt att det är i Tyskland och Österrike som Barnsleys ägare har sina kontakter.

En beskrivning av Gerhard Struber följer ungefär vad vi har kommit att förvänta oss från den germanska fotbollsskolan. Struber är högljudd och aktiv vid sidan av planen, en stark personlighet helt enkelt. Hans lag har konsekvent spelat en snabb och vertikal fotboll till stor del baserat på hög synkroniserad press, att jobba för bollvinster och därifrån ställa om snabbt i blixtsnabba anfall.

Vad som möjligen gör Gerhard Struber lite annorlunda är att han tillämpar denna filosofi inom fotbollen med en relativt klassisk 4-4-2-uppställning, där mittfältet formeras som en bred diamant. Två anfallare således som pressar motståndarnas backlinje, och ett mittfält som både ger understöd till ytterbackarna samt försöker pressa motståndarna centralt in i banan, där Strubers lag konsekvent försöker vinna bollen på mittfältet.

Taktiken har visat sig framgångsrik i Europa League. Wolfsberger har spelat oavgjort med Roma samt besegrat Borussia Mönchengladbach med 4-0. De ligger en poäng efter en fullt möjlig slutspelsplats i Europa League. Wolfsberger inledde säsongen väldigt starkt men skador och en relativt liten spelartrupp har gjort att formen liksom resultaten har dalat. Men inget annat har väl kanske heller varit att vänta.

Kan samma taktik och samma manager vara framgångsrik också i EFL Championship? Det är i alla fall vad Barnsley nu har satsat på. Barnsley har så här långt en riktigt besvärlig säsong. De ligger sist i tabellen, med endast nio poäng på 16 omgångar. Barnsley har hittills bara lyckats vinna en enda match, händelsevis säsongens allra första match, när de synnerligen överraskande lyckas vinna hemma mot Fulham.

Barnsley har alltså inte vunnit en fotbollsmatch sedan den 3 augusti. Man kan förstå att Barnsley alltså tog steget att sparka Daniel Stendel till sist. Möjligen är det svårare att förstå vad som fick dem att dröja så länge med beslutet. Men Stendel var väldigt populär i Barnsley och det köpte honom säkert en massa goodwill både bland supportrarna och i styrelserummet.

Om Gerhard Struber ska lyckas med Barnsley, åtminstone på kort sikt den här säsongen, så känns det som att det i så fall kommer bero mer på att Struber bidrar med en ny röst och tillför laget en ny energi och kanske ett nytt självförtroende, än på att Struber rent taktiskt kommer lyfta Barnsley till helt nya höjder. Spelarmaterialet är om inte annat lite för begränsat för att taktiken skulle kunna ha någon övertydlig effekt.

Det främsta frågetecknet måste ändå vara att Gerhard Struber framstår som en offensivt orienterad manager, samtidigt som Barnsleys största svaghet den här säsongen har varit deras defensiv, som utan överdrift kan beskrivas som seriens sämsta. Barnsley släpper till många skott mot det egna målet och försvarar sig dåligt mot dessa skott. Inget lag är ens i närheten av att förväntas släppa in lika många mål per match som Barnsley.

Vilket möjligen leder till funderingen om Barnsley med Gerhard Struber har gett sig fasen på att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett triangulärt hål. Struber kan mycket väl vara en intressant lösning som manager, men kanske en lösning på ett annat problem än vad som faktiskt är Barnsleys problem. Vilket ofta är en fara när en manager rekryteras baserat på nätverk och kontakter mer än kompetens och faktiskt behov.

Men mina farhågor kan självfallet visa sig felaktiga. Hur som helst var Barnsleys anställning av Gerhard Struber en anställning som förmodligen hamnade lite grann i passningsskugga av en annan stor anställning under onsdagen. Men som ändå förtjänar några ord även den.

Det finns många sätt att belysa Pochettinos bidrag till Tottenham. Det kan pratas om konkreta saker som genomsnittlig tabellplacering eller Champions League-finaler, precis som det kan pratas om abstrakta saker som kvalitet och konkurrenskraft. Men vill man vara något skabrös skulle man kanske säga att Pochettinos bidrag till Tottenham är att han gjorde Tottenham till en klubb som José Mourinho vill vara manager för.

Vilket väl ärligt talat hade känts rätt otänkbart för bara fem-tio år sedan. Tottenham hade då känts som ett steg för långt ned i hierarkin för José Mourinho. Att det nu ligger till på ett annat sätt har självfallet även att göra med att Mourinhos egen status har sjunkit, och att han inte längre kan välja och vraka bland managerjobben. Men framför allt med att Tottenham nu är en helt annan klubb än vad de var för fem år sedan.

Inte heller känns det väl alldeles självklart att detta bidrag är något som Tottenhams supportrar känner sig alldeles lyckliga över. Inte tror jag att när de stod på toppen under Mauricio Pochettino att de drömde om en dag när José Mourinhos var eller ville vara deras manager. Om något så tvärtom. För dem är jag övertygad om att Mourinho representerar ganska exakt den matematiska motsatsen till Pochettino.

Vad talar för att José Mourinho misslyckas i Tottenham? Här blir inte många svaret skyldig. Att Mourinhos fotboll och metoder har framstått som alltmer inaktuella är en given invändning. Många påpekar att Mourinhos kända habegär riskerar krocka hårt med Daniel Levys väldokumenterade snålhet. Liksom att Mourinhos inte alltid positiva och upplyftande personlighet kan skava på en redan ömtålig spelartrupps ego och psyke.

Men vad talar egentligen för att José Mourinho istället lyckas i Tottenham? Här finns också några övertygande argument. Vi vet sedan förr att Mourinho trivs i rollen som rebell och underdog, och den rollen kommer han få spela betydligt mycket mer med Tottenham än vad han någonsin fick med Man Utd. Vi vet att Mourinho kan göra riktigt bra saker med en bra spelartrupp, och med Tottenham har han en av de allra bästa.

Man kan alltså hävda att José Mourinho passar betydligt bättre i Tottenham än vad han gjorde i Man Utd. På samma sätt kan man så klart också hävda att Tottenham passar José Mourinho bättre än vad Man Utd någonsin gjorde, i det att Tottenham är en betydligt bättre och mer funktionell klubb runt omkring själva fotbollslaget, samt har en betydligt mer färdig och högkvalitativ spelartrupp att arbeta med.

Skeptikerna kommer självfallet lyfta fram Mauricio Pochettinos stora bidrag med Tottenham som att han gjorde stora saker med små resurser, och att han byggde ett väldigt bra lag med framför allt unga spelare. Vilket ärligt talat är en helt annan identitet än den som präglar José Mourinho. Samtidigt är det inte längre detta lag som Pochettino lämnar efter sig, utan ett äldre, mer erfaret och mycket mer etablerat fotbollslag.

Det Tottenham som José Mourinho nu tar över passar hans profil betydligt bättre. Där finns de erfarna spelarna, de mycket skickliga spelarna. Där finns några spelare som kan vara läge att bytas ut, men där finns också spelare som kan få en nytändning med en ny manager vid rodret. Inte minst kanske en manager med Mourinhos renommé, rykte och personlighet. Åtminstone är det inte något som kan avfärdas.

Men framför allt säger oss Tottenhams anställning av José Mourinho att de har valt att medvetet tänka rätt kortsiktigt. Situationen blev till sist ohållbar med Pochettino, det var inte längre realistiskt att tro att han skulle kunna eller ens verkligen vilja leda Tottenham genom ännu en livscykel, det tåget hade redan lämnat perrongen. Tottenhams mission blev därför att rädda vad som räddas kan den här säsongen, och kanske nästa.

Att värdera José Mourinho som Tottenhams store klubbarkitekt under de kommande fem-tio åren blir därför missvisande. Misstaget görs ofta med att bedöma en ersättare utifrån en idealiserad bild av dennes företrädare. Något vi naturligtvis har sett i andra engelska klubbar på senare år. Men Mourinho har anställts för vad han kan åstadkomma för Tottenham den här säsongen och möjligen nästa säsong, inget annat.

Det rimmar möjligen illa för de som fäster ett egenvärde vid påstådd långsiktighet, eller vid illusionen av långsiktighet, samt managern som den stora klubbarkitekten. Det vill säga de som såg Mauricio Pochettino som Tottenhams ideala manager. Men vad som då glöms bort är att Pochettino uppnådde denna status eftersom han gjorde Tottenham så framgångsrika, återetablerade Tottenham som en av Englands största klubbar.

Mauricio Pochettinos stora bidrag till Tottenham var att han fick dem att börja konkurrera om de största titlarna, samt att han gjorde Champions League till något som Tottenham började kunna förvänta sig, inte önskedrömma om och möjligen uppleva som något enstaka undantag. Men, som många också har påpekat, med den förändringen så följde även helt andra krav och förväntningar på honom själv.

Mauricio Pochettinos framgång blev på så sätt även en del i hans fall. Nu hittar vi förklaringen till Tottenhams misslyckande den här säsongen på annat håll än enbart Pochettino, han gavs aldrig riktigt chansen att förnya laget under de senare åren. Men hans eftermäle är inte minst att han gjort Tottenham till en klubb och ett lag som kan tas omedelbart vidare av en manager som till exempel José Mourinho.

Man kritiserar Tottenham för att inte ha varit lojala med eller hållit fast vid Mauricio Pochettino, men alla beslut handlar om framtiden och måste undvika önsketänkande. Man kan kritisera Tottenham för att inte ha fattat detta beslut redan i somras, men det är alltid lätt att vara efterklok. Man kan kritisera Tottenham för att inte ha hittat någon annan, bättre manager än José Mourinho, men vem var det och vilka var tillgängliga?

Det går att förstå om Tottenhams supportrar känner sig bedrövade idag, det har de all rätt att göra. Mauricio Pochettino var deras bästa manager sedan Bill Nicholson när världen fortfarande var svartvit. Och även om man skulle anse att Tottenham fattade rätt beslut som bytte ut Pochettino nu så kan man ändå vara besviken över att det faktiskt var nödvändigt, eller åtminstone ansågs nödvändigt.

Men frågan är om inte Tottenham mitt i denna bedrövelse ändå har anledning att känna ett visst hopp. Kanske har Tottenham i själva verket fattat det bästa möjliga beslutet i en mycket besvärlig situation. Det är som vi vet ingen garanti för framgång, men det ger i alla fall en möjlighet till framgång. Alla som bekäftigt menat att Man Utd absolut borde ha anställt José Mourinho som Alex Fergusons omedelbara ersättare kan få vatten på sin kvarn.

För det är väl just precis vad Tottenham nu så att säga har gjort.

Till sist råder det däremot ingen tvekan om att det är Tottenham som dumpar Mauricio Pochettino. Vilket i och för sig inte behöver säga så väldigt mycket eftersom det handlar om rätt stora pengar för Pochettino och hans stab att inte vara de som själva säger upp kontraktet. Men Tottenhams egna ord och motivering i sitt pressmeddelande gör helt tydligt att det är klubben som rycker i spaken.

Vilket naturligtvis har fått många att förfäras. Tottenham har fått mycket beröm för att med i sammanhanget relativt små resurser ha etablerat sig som en engelsk storklubb och om och om igen ha placerat sig i toppen av ligan. Men med detta beslut menar många att Tottenham tvärtom uppvisar typiska storklubbsfasoner och sparkar en manager så fort resultaten inte gått klubbens väg.

Resultaten går sannerligen inte Tottenhams väg för närvarande. De ligger på fjortonde plats i tabellen och börjar onekligen närma sig en punkt där det inte längre är realistiskt för dem att tro eller ens hoppas på en Champions League-plats nästa säsong, om inte den punkten redan är passerad. Tottenham har vunnit väldigt få ligamatcher den här säsongen, en trend som dessutom hållit i sig sedan februari.

Men samtidigt som de flesta stirrar sig blinda på Tottenhams resultat och utifrån det drar slutsatser om huruvida det är rätt eller fel av Tottenham att sparka Mauricio Pochettino så är det kanske mer värdefullt att fundera på vad som ligger bakom resultaten, och om de i själva verket bara är ett symptom på något mer allvarligt och systematiskt problem. Ett problem som i så fall bättre kan motivera Tottenhams nu fattade beslut.

En managers framgång med en klubb beror i grund och botten på tre R. Resultat, resurser och relationer. Den här teorin använde jag förra säsongen för att förklara och förutse vad som skulle komma att ske med Maurizio Sarri i Chelsea. Den funkar rätt bra för att förstå Pochettino och Tottenham också. Hade vi bara sett till resultaten så hade jag nog hållit med, då hade det varit ett helt myopiskt beslut att sparka Pochettino.

Likaså hade det varit riktigt korkat om vi satte resultaten i relation till Tottenhams resurser, där som vi vet Mauricio Pochettino har gjort mindre underverk med Tottenhams relativt sett mycket begränsade budget. Många väljer att blunda för den saken, och det har varit en av de mer märkliga upplevelserna att se många av dem som hyllade Arsene Wenger i många år med större resurser avfärda Pochettino för att han ”inte vann titlar”.

Men bakom resultaten och resurser hittar vi då relationer. Och här verkar det som om något har gått systematiskt snett för Tottenham. Man började ana oråd redan innan Champions League-finalen när Mauricio Pochettino började prata kryptiskt om att det skulle vara ett bra sätt att säga adjö på. Flera vittnesmål efter finalen har även lyft fram hur Pochettinos relation till spelartruppen har blivit alltmer ansträngd.

Jag har i flera bloggar under hösten tagit upp orsakerna till Tottenhams problem den här säsongen, och det förhållande att ett Tottenham som det alltid har pratats om att de behövde behålla alla sina viktigaste spelare, tvärtom har begått misstaget att inte byta ut och förnya sin spelartrupp. Tottenham har alltmer börjat kännas som ett ganska trött lag, ett lag som kör i samma upprullade hjulspår, ett lag som har tappat energin.

Flera av Tottenhams spelare har mer eller mindre öppet, under mer eller mindre lång tid, varit tydliga med att de letar efter en flytt. Om för att kunna öka på sina egna lönekuvert eller för att öka chansen att vinna de allra största titlarna. Några spelare har lämnat men flera spelare har också blivit kvar. Frågan är hur klokt det var. Frågan måste också ställas om det verkligen bara är spelarna utan även Mauricio Pochettino som tänkt likadant.

Rimligtvis kan det nog vara den slutsatsen som Tottenham nu har kommit fram till, att där helt enkelt inte längre finns relationen mellan klubb och manager att tro att detta är något som går att ”ta sig förbi”, att engagemanget helt enkelt inte längre finns från Pochettinos sida. Vi kan omöjligtvis veta om det ligger till på det viset, men det är ändå något som behöver tas med i beräkningen innan man helt förkastar Tottenhams beslut.

Allting är faktiskt inte enbart en fråga om resultat, och allting är faktiskt inte så enkelt att det omedelbart kan kokas ned i någon slags kortsikt vs långsikt-resonemang och simpelt prat om lojalitet eller storklubbsfasoner. Men med Tottenhams beslut att sparka Mauricio Pochettino uppstår ändå några helt självklara frågeställningar:

Vad gör Tottenham nu?

Beslutet att sparka Mauricio Pochettino kan (!) vara det rätta av Tottenham. Det betyder inte i sig att det därför måste gå bra eller bli bättre efteråt. Den sanningen har vi nog fått uppleva på mycket nära håll i både Arsenal och Man Utd, för att ta några mycket aktuella exempel.

Men vem tar över efter Mauricio Pochettino? Enligt uppgift är det något som Tottenham kommer göra klart mycket snart. Och det är väl rimligt att tänka sig att om Tottenhams styrelse nu faktiskt har tagit beslutet att sparka Pochettino så har de redan landat eller i alla fall kommit mycket långt i att identifiera en ersättare.

Och jag skulle väl sätta min vänstra pingissko på att den ersättaren kommer visa sig bli José Mourinho. Jag vet inte riktigt vad jag i så fall ska tycka om det beslutet. Jag antar att det beror på vad man egentligen har för uppfattning om vad Mourinho fortfarande har att bidra med i dagens fotboll.

Sant är att han förmodligen passar bättre i Tottenham än vad han gjorde i Man Utd, liksom att Tottenham förmodligen passar honom bättre än vad Man Utd någonsin gjorde.

Vad händer med Mauricio Pochettino?

Toppjobb kommer Mauricio Pochettino knappast sakna, vars aktiekurs naturligtvis står väldigt högt för närvarande, trots Tottenhams knapra säsong så här långt. Frågan är väl om han absolut vill vara kvar i Premier League, eller om han hellre tittar sig ut mot Europa och de kontinentala ligorna.

Det kanske mest uppenbara och näraliggande alternativet för närvarande är att Mauricio Pochettino rullar upp i Bayern München. Ett fotbollsprojekt som hade varit väldigt spännande att se. Ett projekt som dessutom hade betytt att han tämligen omedelbart hade ställts mot Tottenham igen.

Förmodligen också ett snabbt sätt att göra slut på tjafset om att han saknar titlar. Vinn någon Bundesliga eller två med Bayern München, vilket inte borde vara så värst svårt, och vips så är han i princip nästan lika meriterad som Jürgen Klopp. Större än så är ju liksom inte marginalerna eller skillnaderna.

Andra europeiska alternativ för Mauricio Pochettino skulle kunna vara Serie A, där Juventus naturligtvis vore spännande men däremot timingen känns fel. Maurizio Sarri lär väl däremot inte vara alldeles älskad där. Napoli vore kanske desto mer aktuellt, men lite känns det ju som om Pochettino där sätter sig i samma situation som i Tottenham.

Vilka blir följdeffekterna?

Men pratar vi om vad som händer med Mauricio Pochettino så kan vi lika gärna prata om det i termer om vad detta kan få för följdeffekter i Premier League. Vi vet att Pochettino har stått på Man Utds radar under en längre tid. Och resursmässigt vore det ju onekligen nästa steg på Pochettinos karriärstege. Där finns inte alls samma begränsningar.

Där finns däremot en annan typ av begränsningar. Organisationen i Man Utd är som vi vet inte alls densamma. Det är en klubb i uppenbara problem. Den saken kan göra Pochettino tveksam till att ta över. Dessutom vet vi att Man Utd redan har Ole-Gunnar Solskjaer som manager, vilken Man Utds ledning verkar ha surrat fast sig vid.

Med all respekt för Solskjaer så måste den enda rationella analysen för Man Utd vara att om de kan anställa Mauricio Pochettino så måste de helt enkelt göra det. Det funkar inte att kasta bort den möjligheten bara för att man klamrar sig fast vid någon romantisk föreställning om vad Solskjaer högst osäkert ska lyckas uppnå de närmaste åren.

Andra följdeffekter gäller Tottenham självt. Hur tänker Tottenhams alla bästa och mest värdefulla spelare nu? Kommer även de mer aktivt börja leta efter större klubbar, är detta i själva verket slutet på Tottenhams tunga status i toppen av engelsk fotboll? Om detta är det svårt att orda nu, egentligen går det bara att säga en sak.

Svaret kommer bero på vad Tottenham väljer att göra nu, efter att ha fattat beslutet att sparka Mauricio Pochettino.

https://www.thefa.com/competitions/thefacup/results

Från och med första omgången i FA-cupen går klubbarna i League One och League Two in i turneringen. Alltså kan man nog säga att det är från och med den första omgången som det börjar bli på allvar i FA-cupen. Här börjar mindre klubbar kunna få riktigt stora, fina och lukrativa lottningar, samtidigt som man börjar kunna skymta den traditionstunga tredje omgången framför sig, och möjligheten till de riktigt stora lottningarna. Än så länge, eftersom de största klubbarna ännu inte är inne, är omspelen aktuella.

Och ett gäng sådana omspel har vi nu under veckan, närmare bestämt under tisdagen och onsdagen. Dessa omspel är det rent praktiska skälet varför så relativt många matcher under helgen var inställda, även om jag inte ens tänker försöka förstå logiken bakom det, då det rimligtvis bara knölar ihop spelschemat senare. Möjligen är det någon slags signal om hur betydelsefull FA-cupen faktiskt är för de deltagande klubbarna i det här stadiet, även om den smiter undan riksmedias uppmärksamhet.

https://www.thefa.com/competitions/thefacup/fixtures

Här finns uppenbarligen några godbitar och inte minst förtjänar kanske de TV-sända matcherna att nämnas specifikt. Kvällens match mellan Bromley och Bristol Rovers är en match mellan ett av topplagen i National League och ett etablerat League One-lag, en sådan här match som mycket väl kan sluta med en skräll utan att därför riktigt vara en skräll. Onsdagen bjuder på fler matcher i form av Darlington mot Walsall, samt inte minst Newport County mot Grimsby Town.

Ett axplock från tisdagens och onsdagens FA-cupmatcher:

Gillingham vs Sunderland. Phil Parkinson tog över efter Jack Ross för att få Sunderland att lyfta, men det har han så här långt misslyckats med. Att åka ur FA-cupen redan i den första omgången vore onekligen ännu ett misslyckande som skulle hängas runt hans nacke, och något säger mig att i så fall kommer det bli svårt för Parkinson att lyckas vända någonting den här säsongen. Viktig match för Sunderland detta.

Rochdale vs Wrexham. Varje gång man ser Wrexham i en FA-cup så hajar man liksom till som utav någon slags pavlovsk reflex. Wrexham har ju stått för en av den engelska fotbollens största cupchocker och naturligtvis väntar man sig alltid något liknande av dem igen, och lika naturligtvis så väntar man så klart förgäves. Wrexham kämpar i botten av National League och bör naturligtvis få det svårt borta mot League Ones Rochdale. Men det fina med FA-cupen är att man vet aldrig riktigt.

Burton Albion vs Salford City. Varför man skriver om Salford City är kanske på något sätt självförklarande, givet vilka gamla spelarnamn som är så nära kopplad till just den klubben. Lika givet borde det däremot vara att skriva om Burton Albion, delvis på grund av Nigel Clough som manager, delvis på grund av klubbens märkligt stora svenska supporterfölje. Det blir en kul match på Pirelli Stadium ikväll.

Bromley vs Bristol Rovers. Ett annat möte mellan National League och League One, men här känns det på förhand betydligt mer ovisst. Bromley ligger i toppen av National League, och spelar på hemmaplan. Mot detta ställs Bristol Rovers, som har blivit något utav en inventarie i mitten av League One sedan flera år tillbaka. Bromley är ett lag i medvind, vilket borde kunna väga tungt en sådan här kväll, samtidigt som Bristol Rovers är varför vi inte kan kalla Bristol City för enbart Bristol.

Lincoln City vs Ipswich Town. Man måste säga att den här cupmatchen såg betydligt mer saftig ut när lottningen faktiskt gjordes. Lincoln City låg då högre upp i tabellen i League One, men har sedan dess fallit nedåt i tabellen sedan Danny Cowley lämnat för Huddersfield i EFL Championship. Ipswich Town är laget som håller i taktpinnen i League One och som måste bära favoritskapet att vinna serien. Första matchen slutade oavgjord, kvällens match känns helt oviss.

Newport County vs Grimsby Town. Newport County har något utav en stolt tradition i det engelska cupspelet de senaste säsongerna och enbart i kraft av det måste de räknas som favoriter ikväll. Grimsby Town har helt nyligen sparkat Michael Jolley, som vi ju känner igen från tiden med AFC Eskilstuna, till synes för att denne har skällt och svurit ut några lokala journalister, vilket möjligen visar att pressen som manager inte är mindre bara för att det är League Two. Förvisso låter detta mest som ett svepskäl från Grimsbys ägare och ordförande. Svårt att se man faktiskt sparkar en manager för att denne sagt ”fucking” några gånger till en journalist.

I så fall misstänker jag att ytterst få managers i England skulle få behålla sina jobb.

Vi kan diskutera i all oändlighet om detta säger mest om hur bra England är eller om hur svagt det övriga motståndet i Englands EM-kvalgrupp var, eller kanske till och med något om hur stark landslagsfotbollen egentligen är utanför de allra största länderna nu för tiden. Uppenbart är i vilket fall som helst att England har lyckats följa upp sitt VM med ett kvalspel som ger stora förhoppningar inför den kommande sommarens EM-slutspel.

England har självfallet alltid varit bra i kvalspel för att därefter falla samman när det är dags för mästerskap. Undantaget, eller kanske snarare avbrottet från trenden, kom alltså senast i VM för ett och ett halvt år sedan. England gick den gången till semifinal, men utan att besegra någon riktigt stark motståndare längs vägen, och många skulle också mena att en förklaring till framgången var den totala bristen på förväntningar.

Någon sådan brist på förväntningar kommer inte vara till Englands fördel i EM. Många pratar om dem som favoriter till EM-guldet ungefär på det sätt som många häcklade England för att alltid prata om sig själva inför varje mästerskap en gång i tiden. Enda som kan sägas om den saken är att den här gången är det kanske mer motiverat, dels på grund av motståndets relativa svaghet, dels på grund av att England verkar vara ett lag.

EM lottas på lördagskvällen den 30 november. Dit är det trots allt några veckor kvar. Att England skulle ta sig till EM kändes givet i praktiken långt innan detta landslagsuppehåll, men det innebar inte för det att uppehållet var händelsefattigt för England. Följande fem saker kan vi ta med oss från det.

(5) Allting måste inte vara tribalism

Raheem Sterling ger Joe Gomez en smocka i matsalen dagen efter att Liverpool besegrat Man City i ligaspelet. Alla kör sin spin på historien, och Man Citys ljusblå fansflockar kan knappast vänta med att absurt nog beskriva det som något positivt, om hur dum i skallen Gareth Southgate är som gör som han gör, oavsett vad de vet om vad som faktiskt har hänt eller ej, och spekulera i hur det förebådar världens undergång.

Verkligheten var betydligt enklare än så i slutänden. Raheem Sterling gjorde en dum sak, han bestraffades för detta så som brukar bli fallet när man gör en dum sak, och han tog sin bestraffning på ett bra sätt. Saken tog därefter inga större proportioner än så, Sterling ägde och tog ansvar för sitt misstag, och England kan gå vidare. Kvar står de som gjorde klubbsak av frågan med dumstruten på och kanske buar de ännu åt Joe Gomez.

(4) Englands 1,000:e landskamp gjorde alla lite gaga

Matchen mot Montenegro var Englands landskamp nummer 1,000. Åtminstone om jag inte svalt en twitterlögn, men i så fall är jag inte ensam. Möjligen säger sammanhanget i sig något om hur menlös en sådan milstolpe är nu för tiden. Jag föreställer mig att om vilket land som helst gjort sin tusende landskamp så hade det varit en betydligt mycket större grej för 20-30 år sedan än vad det var nu.

I England tog det sig inga större uttryck annat än att många såg det som en ursäkt att producera sina förslag till Englands bästa elva genom tiderna. En elva som väl rimligtvis nästan bara borde kunna bestå av spelare från yesteryear. Störst och mest infekterad diskussion blev det som vanligt om David Beckhams vara eller icke vara i denna elva, eftersom vissa saker, hur mycket England än förändras, aldrig förändras.

(3) Harry Kane fortsätter imponera i landslagströjan

Liksom för att sammanfatta de båda föregående punkterna så kanske det är dags att prata om Harry Kane, en anfallare som börjar göra allt större anspråk på att ta plats i Englands drömelva genom tiderna, fastän han har många år kvar i landslaget. Men även en anfallare som trots sina prestationer i det engelska landslaget på grund av tribalism ofta bemöts på ett njuggt och stundtals nedsättande vis.

Endast två engelska landslagsspelare har gjort mål sex landskamper i rad. Dessa båda spelare är Harry Kane och Harry Kane. Vilket jag säger för att belysa hur pålitlig och stabil Kane är som anfallare i landslaget, undervärderade egenskaper. Möjligen har där funnits större anfallarnamn i England förut, men knappast någon bättre anfallare, åtminstone inte på väldigt länge.

(2) England har bredden och konkurrensen i laget

Lite lustigt var det på sitt sätt att så fort som England hade vunnit mot Montenegro och EM-platsen var säkrad så meddelade Jordan Henderson och Joe Gomez innan de ens hunnit ut ur duscharna att de återvände till Liverpool på grund av skadekänning. Det är på något sätt något speciellt med Liverpools förhållande till landslaget, och hur de lyckas dra på sig väldigt vältajmade skador så ofta.

Anyways, man kan förstå saken givet situationen, och dessutom ger sådant där England en möjlighet att visa upp bredden i sin spelartrupp. Och det är kanske vad som är mest slående med detta England. Det är inte bara några stjärnor i den förväntade startelvan utan det är ett lag som känns bredare och med mer jämnhög kvalitet på alla positioner än kanske någonsin. Som Spanien var för tio år sedan börjar England kännas nu.

(1) Damfotbollen vet att utnyttja läget

Återigen gör WSL en riktig fotbollshelg under landslagsuppehållet. Vilket bara är positivt och visar på att äntligen är det några som jobbar med damfotbollen back office som faktiskt har börjat tänka efter. På flera håll slogs det publikrekord med några riktigt stora matcher på programmet. Mycket av publiktillväxten handlar om att skapa rutiner hos vanliga fotbollsfans att när det är landslagsfotboll kollar vi på vårt damlag.

Mycket svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Och har man väl lyckats börja skapa rutiner så skapar man snart även relationer. Och när det börjar finnas en relation till damfotbollen så är den verkligen på banan. Detta borde ses som något odelat positivt, för alla och av alla, allra helst som det existerar absolut noll konkurrens eller kannibalism mellan damfotboll och herrfotboll, tvärtom lever de i symbios med varandra.

Men så tänker så klart inte alla.

Två jämna serier. Endast tio poäng skiljer samtliga lagen på League Ones övre halva åt, och endast fem poäng skiljer Peterborough på tredje plats från Doncaster Rovers på tolfte plats. Ipswich Town ser däremot ut att vara laget som övriga måste jaga. League Two är om möjligt ännu jämnare. Endast sex poäng skiljer serieledande Forest Green Rovers från Port Vale på tionde plats. Hela övre halvan är med i pratet om uppflyttning.

Av olika anledningar är ett gäng matcher uppskjutna den här helgen. Endast sex matcher spelas den här lördagen i League One, av vilka Blackpool mot AFC Wimbledon känns som den på förhand mest intressanta. Nio matcher äger rum i League Two, där man kanske framför allt håller ett öga på Exeter mot Cheltenham, Forest Green Rovers mot Plymouth samt Salford City mot Swindon Town.

Fem saker att hålla ögonen på den här ligahelgen:

Bolton Wanderers. Passerade kanske under radarn samtidigt som Burys alla problem att Bolton Wanderers faktiskt lyckades skaffa sig nya ägare, och kunde börja värva spelare igen. Vilket betyder att Bolton har kunnat ställa ut ett riktigt lag igen efter januari. Något som betyder att de den här omgången, om de vinner hemma mot MK Dons faktiskt kan ta sig upp på pluspoäng i tabellen för första gången.

Inte minst viktigt eftersom MK Dons är ett av de lag som Bolton Wanderers faktiskt måste jobba ifatt om de ska kunna hålla sig kvar i League One. Det är en lång, lång väg kvar för Bolton Wanderers, som inför omgången ligger 15 poäng under nedflyttningsstrecket. Vad som kan både hjälpa och stjälpa är att de dessutom har ett antal matcher i handen på övriga klubbar.

Sunderland. Phil Parkinson lämnade just Bolton Wanderers och tog istället över Sunderland för någon månad sedan. Jack Ross fick sparken av Sunderland för att inte ha lyckats få någon riktig fart vare sig på Sunderlands spel eller resultat. Åtminstone inledningsvis måste man säga att det har inte blivit bättre för Sunderland med Phil Parkinson som manager, utan tvärtom faktiskt sämre.

Jack Ross fick sparken med Sunderland på playoff-plats. Sedan Jack Ross fick sparken har Sunderland fortsatt förlora matcher och befinner sig för närvarande under playoff-strecket. Helt säkert inte den effekt som Sunderland hoppades på, men det är självfallet mycket långt kvar på säsongen. Mycket kan hända. Men Phil Parkinsom måste rimligtvis lyckas vända på Sunderlands formkurva mycket snart.

Macclesfield Town. Mitt i mitten av League Two-tabellen så möts Macclesfield och Mansfield. Eller gör de faktiskt det? Macclesfield är ännu en av dessa krisande Football League-klubbar och det börjar nu se tveksamt ut om det faktiskt blir någon match av den här omgången. Spelare strejkar för att de inte får sina löner, Sol Campbell har redan lämnat klubben för att han inte fick sin lön, och så ser det ut.

Grimsby Town. Skulle ha spelat mot Newport County den här omgången, men matchen blev uppskjuten. Den lilla luckan i spelschemat övertygade klubbledningen att sparka den sverigebekante Michael Jolley från managerposten. Grimsbys säsong så här långt har väl varit lite sisådär, men med Grimsby trots allt sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket känns det som ett rätt hårt beslut att sparka Jolley redan.

En inte onaturlig fråga utifrån ett svenskt perspektiv är självfallet hur Grimsbys beslut kommer påverka de båda svenska spelarna Ludvig Öhman och Sebastian Ring. Spelare som helt säkert värvades till Grimsby Town just med Michael Jolleys kännedom om dem och den svenska marknaden. Som vi vet är det inte alls säkert att en annan manager utan den kopplingen kommer värdera dem alls på samma sätt.

Blackpool. Humöret har skjutit i höjden i Blackpool ända sedan de för några månader sedan blev av med sina blodsugare till ägare i form av familjen Oyston. Ägare som fått Blackpools supportrar att under en längre tid bojkotta klubbens hemmamatcher, allt för att täppa till kassaflödet rätt ned i ägarnas fickor. Det har varit en process som plågat klubben både på och utanför planen. Nu är det en annan melodi.

När Blackpool möter AFC Wimbledon på Bloomfield Road under dagen så gör de det framför en nästan fullsatt arena, och med vetskapen att en vinst mycket väl kan ta dem upp på playoff-plats i League One. Det är mycket långt från det Premier League som de onekligen charmade en säsong för snart tio år sedan, men också mycket långt från att ramla ur Football League som inte såg otroligt ut för bara några år sedan.

:::

Bara att gratulera Sverige och kanske framför allt Finland som under fredagskvällen blev klara för EM. Första mästerskapet någonsin för Finland.

:::

Kul att det fortfarande finns en möjlighet att samtliga brittiska och irländska länder kan ta sig till sommarens EM. Kanske inte väldigt sannolikt, men möjligt.

Någon mer statistiskt bevandrad än jag, och som dessutom har betydligt mycket mer tid över för mekaniskt grovjobb, skulle kunna få undersöka om det verkligen är vanligare att managers för engelska klubbar får sparken under eller i samband med landslagsuppehåll än annars, eller om detta bara är en myt eller populär uppfattning. Det vill säga lite på samma nivå som att stora klubbar alltid får hjälp av domarna, något som ”alla vet”.

Jag tror säkert inte det är de allra mest ovanliga tillfällena för engelska managers att få sparken, men rent empiriskt misstänker jag att den absolut mest minerade tidsperioden för engelska managers snarast är över jul- och nyårshelgerna, och för all del möjligen en bit in i januari. Åtminstone har det varit mitt intryck de senaste åren att då brukar trycket vara som högst på mig med extrabloggar på grund av sparkade managers.

Logiken i detta är inte särskilt långsökt. Runt jul och nyår har ganska exakt hälften av en engelsk ligasäsong genomförts, resultaten från säsongens första halva har kunnat börja utvärderas och planerna inför säsongens andra halva formuleras. Det är ett naturligt läge för engelska klubbar att börja agera. Ett kommande januarifönster kan även få engelska klubbar att vilja ta tillfället i akt att göra enligt dem nödvändiga förändringar i tid.

Möjligen kan man också prata om någon slags social effekt med detta att sparka sina managers, ett slags kollektiv psykos. Med vilket jag menar att om väl en eller några klubbar börjar sparka sina managers så kan det få andra klubbar att göra samma sak, antingen för att det då har blivit mer legitimt eller för att en annan manager plötsligt blivit tillgänglig. Ungefär som att när en nyser så börjar ofta andra också att nysa.

Prosit!

Självfallet går det också att se en logik i att sparka sina managers i samband med landslagsuppehållen. Det är på något sätt naturliga pauser mitt i en i övrigt väldigt hektisk säsong. Det ger teoretiskt också en ny manager något av en startsträcka att komma in i klubben med teoretiskt cirka en vecka på sig innan första matchen. En potentiell nackdel är så klart att många spelare också är borta ett antal dagar.

Trycket inför det här landslagsuppehållet på managers som skulle sparkas har inte varit riktigt lika högt som inför förra landslagsuppehållet. Vilket dels beror på att några av dem redan har fått sparken, dels på att några av de managers som riskerade sparken faktiskt har lyckats förbättra sina respektive situationer. Marco Silva exempelvis känns inte alls lika utsatt nu som för någon månad eller två sedan.

Nu har det så klart redan gått nästan en vecka av detta landslagsuppehåll, och för varje dag blir det väl mindre sannolikt att något faktiskt kommer hända under uppehållet. Så här långt har nog inget mer spännande hänt än att Cardiff och Neil Warnock har ”kommit överens” om att inte längre vara tillsammans. Barnen är vuxna nu och det sprakade inte längre om relationen mellan de båda.

Vilka managers är det då möjligen som sitter lite löst? Om detta måste man nog först av allt säga att på gott eller på ont, och där får vi helt säkert helt olika svar beroende på vem eller vilka man frågar, så börjar det alltmer se ut som om Arsenal, Tottenham och Man Utd alla tre kommer låta Unai Emery, Mauricio Pochettino och Ole-Gunnar Solskjaer genomföra den här säsongen i sin helhet, om inte himlen ramlar ned över deras huvuden.

Vilket på något sätt ändå känns ganska rimligt. I alla fall så länge som där inte finns ett mycket tydligt och klart starkare alternativt färdigt och klart i ett litet rött paket med vita snören.

Manuel Pellegrini börjar framstå som alltmer tveksam i sin gärning med West Ham, ett West Ham som verkar alltmer grinigt över sin mycket svaga tabellposition bara några få hack ovanför nedflyttningsstrecket. För närvarande verkar däremot den värsta ilskan vara riktad mot Mario Husillos, West Hams director of football. Vilket känns rätt befängt då West Hams värvningar definitivt har varit av det starkare slaget.

Dessutom, givet att Mario Husillos och Manuel Pellegrini är som ler och långhalm, så känns en sådan aktion endast som något slags preludium till att faktiskt sparka Pellegrini, men att West Ham helst drar sig för det beslutet. Men om väl beslutet att sparka Husillos fattas så måste man anta att det då bara är en tidsfråga innan Pellegrini också sparkas, och att det ena faktiskt kan anses göra det andra ofrånkomligt.

Daniel Farke börjar få det jobbigt med Norwich. Man måste säga att det är en något udda situation som Farke och Norwich befinner sig i. Norwich börjar alltmer riskera att hängas av i tabellen, och förlusten mot Watford innan landslagsuppehållet accentuerade allvaret i situationen. Norwich stirrar helt enkelt nedflyttningen i vitögat för närvarande, och sådant brukar kunna få klubbens styrelse att överväga sina olika alternativ.

Nu ska det i och för sig sägas att Norwich har viss historik i att inte följa den trenden, utan tvärtom hålla fast vid sin manager även när nedflyttning hotar. Man måste nog även säga att Daniel Farke bör ha så stort förtroendekapital efter förra säsongens uppflyttning att Norwich helt säkert kommer vilja vänta in i det absolut sista innan de faktiskt fattar något beslut om sparkning, om det ens är ett beslut de väljer att fatta.

Ralph Hasenhüttl är nog förmodligen den manager i Premier League som sitter mest löst just nu. Tråkigt eftersom han fick en så pass intressant start med Southampton. Men den här säsongen har Southamptons spel och resultat allt oftare gjort det mer och mer frestande att damma av referenser till något stort skepp som en gång för strax över 100 år sedan styrde ut från just Southampton och rätt in i ett isberg.

Till skillnad från Titanic så är inte Southampton osänkbart och har väl heller aldrig beskrivits på det viset. Deras formkurva är förfärlig med sex förluster och endast en poäng på sina sju senaste matcher, och deras placering under nedflyttningsstrecket måste naturligtvis oroa klubben djupt. Hasenhüttl verkar ha tappat både spelarna och supportrarna vid det här tillfället.

Men Southampton verkar ändå inte riktigt redo att bemanna livbåtarna. Orkestern spelar fortfarande. Men ju längre Southamptons säsong bokstavligen lider desto mer påträngande blir dess soundtrack av en Celine Dion som smäktande sjunger något om ett hjärta som minsann fortsätter slå, och den mentala bilden av Ralph Hasenhüttl på en soffa som vill bli målad som en fransk flicka.

Samtidigt, oavsett vad nu jag personligen råkar tycka om Neil Warnock, så var han väldigt uppskattad i Cardiff. Skälet är inte särskilt komplicerat. Cardiff var ett lag i totalt kaos innan Warnock kom till klubben, en klubb som såg ut att vara betydligt närmare att bli nedflyttade till League One än uppflyttade till Premier League. Neil Warnock gav Cardiffs supportrar ett lag att hålla och hoppas på igen.

Samtidigt var Cardiffs uppflyttning till Premier League under Neil Warnock något utav ett statistiskt unikum. Siffrorna motiverade helt enkelt inte tabellplaceringen. Och precis som det brukar sägas att ingen kan lura marknaden på lång sikt så är det svårt för vilket som helst fotbollslag att sin underliggande statistik. All prestation återvänder till medelvärdet förr eller senare, och det är förmodligen vad som hänt med Cardiff.

Hur ömsesidigt det där avskedet nu än var så verkar inte Cardiff riktigt ha landat i sin planering av efterträdare. Möjligen mer okej då de nu åtminstone har ett helt uppehåll på sig att göra klart med en efterträdare. Två kandidater verkar vara de hetaste namnen. Dels Neil Harris, tidigare manager i Millwall. Dels Lee Bowyer, för närvarande manager i Charlton. Två namn som knappast känns offside för Cardiff.

Mest trolig känns kanske ändå Neil Harris. Han är till att börja med ledig. Den fotboll han presterade med Millwall känns väl heller inte helt främmande för ett Cardiff stöpt i Neil Warnocks form. Så på så vis vore det en tämligen intuitiv anställning. Lee Bowyer känns som ett mer besvärligt alternativ, inte minst eftersom han redan är anställd av Charlton som nog inte är alltför sugna på att bli av med honom i det här läget.

Andra namn, såsom Chris Hughton, har nämnts men mest i förbigående. Det senaste dygnet har det börjat pratas om en tredje ej namngiven kandidat till jobbet. Men givet hur suspekt den saken lät så skulle min gissning vara att det bara är ett sätt att försöka sätta lite mer press på den eller de managers de verkligen vill ha, vilken jag i första hand gissar är just Neil Harris.

Svårt att säga något negativt om den anställningen i så fall. Neil Harris gjorde ett riktigt bra jobb med Millwall. Han kan göra ett lika bra jobb med Cardiff.

:::

På tal om anställningar det är svårt att säga något negativt om så har alltså Stoke anställt Michael O’Neill att ersätta Nathan Jones, som till sist fick sparken i alla fall. Stokes styrelse försökte verkligen hålla kvar vid Jones så länge som möjligt, men till sist blev det liksom alldeles för uppenbart att det inte gick längre. Naturligtvis diskuterades möjliga ersättare, till och med Tony Pulis nämndes, men till sist blev det alltså O’Neill.

Nathan Jones fick en liten dödsryckning några veckor innan han fick sparken. Vinsterna mot Swansea och Fulham såg ut att kunna vara början på någon slags revival, men de följdes upp av ytterligare förluster. Då var det kokta fläsket till sist stekt. Stoke förlorade därefter nästa match mot West Brom med en vikarierande manager, innan Michael O’Neills första match med Stoke slutade med 4-2-vinst borta mot Barnsley.

Michael O’Neill har gjort stor succé som Nordirlands förbundskapten. Han tog dem till EM för snart fyra år sedan, vilket var Nordirlands första mästerskap på 30 år och deras första EM någonsin. Väl i EM tog han Nordirland till slutspel, vilket naturligtvis var en riktigt stor bedrift. För mig som senast såg Nordirland i ett mästerskap när Pat Jennings fortfarande var deras målvakt var det så klart rätt mäktigt.

Med den anställningen anställer Stoke relativt ungt och också brittiskt. O’Neill är en mycket spännande up-and-coming manager som har ryktats till flera olika klubbar redan utan att det har blivit verklighet. Framför allt så är det för Stoke inte något alltför stort avsteg från den filosofi de nu ändå har försökt implementera de senaste två-tre åren, där de försökt bli ett alltmer bollspelande fotbollslag.

Det är ledsamt att det inte fungerade för Nathan Jones i Stoke, men kanske gjorde han det oklokt som tog över Stoke mitt under förra säsongen. På så vis hann han aldrig riktigt sätta sin prägel på laget innan han belastades med den förra säsongens alla negativa associationer. För detta valde Jones alltså att lämna Luton Town, och det är väl tveksamt om han fortfarande tycker att det var ett bra beslut.

Istället för att anställa från League One så anställer Stoke nu från ett landslag. Möjligen kan det vara något som talar till Michael O’Neills fördel när det gäller att sätta sig i respekt i en minst sagt något besvärlig spelartrupp.

Om bestraffningen nu alltså är en match avstängning så finns väl tvärtom alla skäl i världen just för att bara vara väldigt öppen och tydlig med den saken, och få ut saken direkt, för att undvika alla former av läckor, ryktesspridning och spekulationer som många gånger brukar resultera i skitsnack, skvaller och i bästa fall halvsanningar. Vilket inte på något sätt brukar vara bättre för någon inblandad part.

Sedan finns där naturligtvis saker och detaljer som Gareth Southgate aldrig kommer kunna gå in på. Det vill säga exakt vad som hänt och vad som har sagts och så vidare, det vill säga sådant som onekligen bör hållas internt. Det finns inget märkligt med den saken utan det är mer eller mindre ren standard för alla typer av liknande händelser oavsett om det är fotboll eller inom helt andra delar av samhället.

Uppenbart är emellertid, både utifrån vad Gareth Southgate själv valde att säga om saken och utifrån att Raheem Sterling är den som bestraffas och Joe Gomez går fri från straff, att det var Sterling som agerade felaktigt och dessutom agerade oprovocerat. Det är inte bara ett omdöme av Southgate själv utan ett omdöme som framkommit i dialog med spelartruppen som helhet. Alltså ingenting för oss utifrån att fästa några tvivel vid.

Vi vet både utifrån vittnesmål och utifrån viss fysisk bevisning att bråket mellan Raheem Sterling och Joe Gomez blev fysiskt. Handgemäng kort och gott. Det vore fånigt att tänka sig att sådant aldrig händer inom fotbollen, eller att bli allt för upprörd över det. Det vore precis lika fånigt att tänka sig att det därför är någonting som är okej och någonting som inte bör bestraffas.

Och just i den frågan verkar det nu finnas ett missnöje från Sterlings sida. Han verkar enligt uppgifter tycka att det borde ha räckt med att han bad om ursäkt. Men det är ju trots allt inte riktigt så det fungerar. Visst är det bra att man ber om ursäkt, framför allt om man faktiskt menar ursäkten. Men vanligtvis medför det också att man faktiskt är beredd att ta den sanktion eller den bestraffning som utmäts.

Man kan förstå att Raheem Sterling är upprörd. Han har precis förlorat en väldigt viktig fotbollsmatch, en match under vilken han dessutom buades ut grundligt på Anfield. Hade det brustit för honom under eller omedelbart efter matchen, och han då hade gett till exempel Joe Gomez en smocka, hade jag åtminstone inte haft några problem att utifrån ett rent mänskligt perspektiv förstå honom, även om det inte ursäktar honom.

Men ett dygn senare, och i ett helt annat socialt sammanhang, är det en annan sak. På ett dygn måste den värsta känslostormen ändå ha hunnit lägga sig. Efter ett dygn måste en vuxen spelare faktiskt kunna kontrollera sig så bra att han inte reagerar med fysiskt våld, i synnerhet inte utan någon reell provokation. Att beskriva en sådan reaktion som ett uttryck för ”klubbstolthet” blir en aning tendentiöst.

Kanske hittar vi ändå i det någon slags förklaring bakvägen till det som nu skedde. För jag tror ju inte Sterlings reaktion faktiskt är oberoende av det sociala klimat som han precis lämnat, det vill säga Man Citys spelare och ledare. Och utifrån allt vad som sagts därifrån efter matchen är det inte precis långsökt att tänka sig att spelarna där känner sig berättigade i att reagera som om någon sagt något snuskigt om deras systrar.

Berättar man explicit eller antydningsvis i ord och i handling för ett gäng machomän att de precis blivit bestulna, rånade, orättvist behandlade och så vidare, och att det minsann är ”deras” fel, och gör det tillräckligt ofta och tillräckligt övertygande, så behöver man kanske inte bli förvånad om machomännen reagerar aggressivt. Det funkar så klart i både fotbollslag och i samhällspolitiken som stort.

Nu är det knappast första gången som det gruffas och grälas i en landslagstrupp, inte heller i en engelsk landslagstrupp. Tvärtom är klubbrivaliteter något som under många år har präglat det engelska landslaget, och aldrig på något positivt sätt. Nu är det förvisso tveksamt om detta verkligen är att räkna som ett uttryck för faktisk klubbrivalitet, eller enbart som ett uttryck för att någon råkar vara tjurig efter en förlust.

Vissa menar så klart att det där bara är bra, att man inte vill se spelare som krigar mot varandra med allt vad de har under veckorna därefter hålla på att gulla och mysa med varandra bara för att det blir landslagssamling. Jag kan väl till viss del hålla med om den saken, men det är självfallet ett väldigt långt kliv, ett för långt kliv, till att därför tycka det är fint och bara bra att spelare börjar slåss med varandra.

Nu kommer självklart inte bestraffningen av Raheem Sterling, en match avstängning mot Montenegro på fredag, få någon som helst kortsiktig effekt för England som landslag. De är redan klara för EM till att börja med. Chansen får väl betraktas som rimligt god att Sterling ändå inte hade spelat så mycket. Diskussionen uppstår så klart om Southgate verkligen hade valt samma bestraffning i ett mer skarpt läge, eller inför ett mästerskap.

På längre sikt är det däremot en fråga som kan komma att hänga över Englands landslag, om inte annat så för att blodvittrande journalister knappast kommer låta frågan glömmas bort. Hur kommer Raheem Sterling egentligen överens med Gareth Southgate? Hur är det egentligen med harmonin och truppsämjan för England? Frågor som kommer ältas om och om igen inför sommarens EM, oavsett vad som sägs och görs.

Enda sättet att undvika den saken hade varit att låtsas som om ingenting hade hänt, eller rakt av behandla saken som om ingenting hänt. Gareth Southgate gjorde bedömningen att det var det sämre alternativet, om inte för spelartruppens i media uppfattade harmoni och sämja, utan för spelartruppens faktiska harmoni och sämja. Verkligheten trumfar med andra ord perceptionen den här gången.

Jag vet knappast tillräckligt för att kunna säga att han gjorde rätt eller fel bedömning i den frågan. Till sist är det självfallet Englands resultat, på kort sikt i de båda kommande EM-kvalmatcherna, och på längre sikt i det kommande EM, som kommer användas för att ge Gareth Southgate rätt eller fel. Även fastän resultaten i sig förmodligen inte kommer ha någonting alls med saken att göra.

Gareth Southgate har hur som helst tagit ställning, på gott eller på ont. Och det är kanske en form av ledarskap i sig självt som är värdefullt. Chefskap anses alltför ofta vara att inte ta ställning, att förhålla sig neutral. Men då har man förväxlat chefskap med dåligt och fegt chefskap. En bra chef, ett modigt chefskap, tar faktiskt ställning. Gareth Southgate har valt att ta ställning, vilket jag tycker är bra.

Jag har mina tvivel kring Southgates kvaliteter som manager på fotbollsplanen. Jag har inga skäl att tvivla på Southgate som chef. Varken före den här incidenten eller därefter.

Pep Guardiola tar inte förluster särskilt väl. Tvärtom tar han dem riktigt illa, något vi minst sagt fick se rätt tydliga exempel på under söndagskvällen. Det finns väl förvisso inte något större fel med det i sig, han är sannerligen inte det första exemplet på dålig förlorare vi har sett i Premier League. Den stora skillnaden är kanske att Guardiola är så himla ovan vid det, åtminstone när det kommer till ligaspelet.

Av hittills tio fullt genomförda ligasäsonger har Pep Guardiolas olika lag vunnit åtta av dessa. Han har alltså bara misslyckats med att vinna ligan två gånger. En av dessa gånger var hans första säsong med Man City, men då gick det ändå att hävda att det var ett work in progress och att bättre saker väntade. Vilket onekligen också var fallet. Han var knappast för den sakens skull mister congeniality under den säsongen heller.

Men den andra gången, eller kanske rättare sagt den första gången, som Pep Guardiola misslyckades med att vinna ligatiteln var 2011-12, när Real Madrid petade ned Barcelona från den spanska fotbollstäppan, åtminstone för ett kort tag. Den förlusten fick Guardiola faktiskt att lämna Barcelona, lämna La Liga och till och med ta ett sabbatsår. Frågan man ställer sig är om detta var något för den stunden specifikt, eller ett mer allmänt beteende.

Där finns självfallet några mycket tydliga gemensamma nämnare. Då som nu så är Pep Guardiola inne på sin fjärde säsong i samma klubb och klubben ifråga har inte bara vunnit utan också dominerat sin liga under säsongerna dessförinnan. Plötsligt är det en konkurrent som inte bara jagar ikapp utan tar sig förbi. Pep Guardiola visade tydligt under sin tid i Barcelona att det här är en situation han inte gillar.

Någonstans är det en fråga om burn-out. Pep Guardiola beskrivs ofta som ett geni när vad han kanske i själva verket är är otroligt driven, ambitiös och noggrann in i minsta lilla detalj. Vilket ofta kan skapa stora framgångar men som också kan vara väldigt slitsamt både på honom själv och på hans närmaste omgivning. Det finns kanske helt enkelt en rätt god anledning varför Guardiola aldrig varit längre än fyra år i en och samma klubb.

Delvis handlar det nog om honom själv, att han helt enkelt känner själv att han efter tre-fyra år börjar tappa sin drive i samma klubb. Men framför allt kan man nog tänka sig att det till sist blir väldigt jobbigt för spelarna, hur framgångsrikt det än är, att under en mycket längre tid än så leva med dessa ständiga krav. Det kommer en tidpunkt där spelarna bara inte riktigt orkar lyssna längre, och Guardiola verkar inte precis vara någon större fena på att bygga nya lag. Han kör med vad han har tills det inte längre brinner.

Så har det i alla fall varit. Det är ingen garanti för att det blir så framgent. Men det går att se samma tendenser i Pep Guardiolas beteende nu som för åtta år sedan. Vad som den här gången kanske talar mer emot ett sådant drastiskt avsked den här gången är att det helt enkelt inte riktigt finns lika många rimliga alternativ kvar för Pep Guardiola att välja mellan. Till skillnad från 2012-13 när världen var hans ostron.

Visst, där finns PSG, och där finns Juventus, som ju onekligen vore ett rätt sannolikt alternativ för Pep Guardiola om han bestämde sig för att lämna Man City. Maurizio Sarri kändes malplacerad där redan från start och det intrycket minskar inte precis för varje dag som går. Juventus var dessutom ordentligt intresserade redan den här sommaren, och Serie A är så klart ovandrad mark för Guardiola själv.

I bakvattnet skvalpar också frågan om Man Citys vara eller inte vara i Champions League. Naturligtvis inte för att de inte kommer kvalificera sig dit, utan på grund av den disciplinära process som fortfarande pågår gällande klubbens fiffel med financial fair play. Hur den frågan till sist slutar är inte givet åt något håll, men det lär nog kunna gnaga i bakskallen på Pep Guardiola och påverka hur han ser på framtiden.

Men där finns även det omvända argumentet. Nämligen att även om Liverpool nu faktiskt vinner ligan den här säsongen så skapar det tvärtom en revanschhunger hos Man City och hos Pep Guardiola. Att det är precis det bränsle de behöver för att komma tillbaka och återfinna sitt fulla driv, sin ambition och sin noggrannhet. Inte slå ur underläge, det vore bara fånigt att säga att Man City gör det, men väl försöka återvinna något man har förlorat.

Hur gör man för att ett lag som är bäst faktiskt ska förbli bäst, frågade Alex Ferguson en gång en sportpsykolog. Svaret han fick var att hela tiden betrakta sig själva som om de vore näst bäst. Den formeln kan nog förklara ganska mycket av Man Utds kultur, identitet och mentalitet under deras allra mest framgångsrika år. Känslan är inte riktigt att det är Pep Guardiolas filosofi på samma sätt. För honom verkar det väldigt viktigt att inte bara betrakta sig utan också vara betraktad som bäst.

Två olika klubbar, två olika personligheter, två helt olika förhållningssätt. Nu är det förvisso långt ifrån klart att Man City inte vinner ligan den här säsongen. Det ser bara inte ut som om de kommer göra det. Men det börjar bli en intressant fråga att spekulera kring huruvida Pep Guardiola kommer vara i Premier League nästa säsong. Vilket så klart säger något om vilket avtryck han gjort och vilket hål han skulle lämna efter sig.

För det är väl tveksamt om vi skulle spekulera på samma sätt om någon annan nu aktiv manager.

Den här listan fokuserar inte nödvändigtvis på de stora taktiska filosofierna, som ofta är rätt abstrakta till sin natur. Istället försöker den här bloggen fokusera på de allra mest konkreta uttrycken på planen för dessa filosofier. Vissa gånger är det kanske inte ens ett uttryck för någon specifik filosofi, utan enbart ett taktiskt grepp som visat sig vara riktigt effektivt, men som mycket väl kan ha gjorts utav rent pragmatiska skäl.

Utgångspunkten är att dessa taktiska grepp ska ha tagit Premier League med storm. Och för att kunna sägas ha gjort det måste det rimligtvis betyda att de ledde till att ligatiteln vanns, minst en gång i alla fall. Detta utesluter naturligtvis det taktiska grepp som ändå gav inspiration till den här listan, nämligen Liverpools ytterbackar. För trots Liverpools vinst mot Man City igår kväll så har ju Liverpool inte vunnit ligan. Ännu i alla fall.

Offensiva ytterbackar är inget nytt, så på så vis är det knappast något världsomvälvande som Jürgen Klopp har skapat. Men det behöver det heller inte nödvändigtvis vara för att komma med på den här listan. Det räcker med att ha varit smart, för stunden innovativt och framför allt framgångsrikt. Samtidigt är det väl ändå tveksamt om något lag någonsin haft sina ytterbackar som så centrala för lagets hela spelidé som Liverpool nu har.

Men nog om den saken. Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson är självfallet två fenomenala spelare, och det skulle på något sätt kännas väldigt rätt inte bara om de fick vinna en ligatitel, utan vara två nyckelspelare som gör att Liverpool till sist vinner ligan igen efter 30 långa år. Det kommer vi i så fall få anledning att prata mer om, här är hur som helst mina fem val av taktiska koncept som tagit Premier League med storm:

(5) Chelseas formidabla centrallinje

I en tid när många fortfarande var väldigt instängda i detta med att täcka motståndare så var José Mourinhos tänk ett helt annat, nämligen att täcka ytor. Om där inte finns några ytor för motståndaren att spela på så kommer motståndaren heller inte kunna skada det egna laget var den enkla men ändå komplicerade tankegången. Den defensiva modell som Mourinho och Chelsea skapade, som byggde på ett mittförsvar bakom två ytterst disciplinerade anfallare, visade sig extremt framgångsrik, omåttligt svår att forcera, och har fortfarande cirka 15 år senare fortfarande en väldigt stor roll inom den engelska fotbollen, och har bidragit till att göra ligan eller ligorna väsentligt starkare och framför allt svårare.

(4) Man Utds tre eller noll anfallare

När Man Utd till sist lyckades värva Carlos Tevez av West Ham sommaren 2007 var det många som skakade på huvudet och menade att Tevez och Rooney skulle ju inte kunna spela ihop, de var alldeles för lika. Detta var baserat på ett klassiskt engelskt tänk om två anfallare, detta i en tid när det absolut mest vanliga blivit en renodlad anfallare. Men det visade sig fungera alldeles utmärkt, eftersom Man Utds valde en mer icke konventionell taktik, nämligen tre eller möjligen noll renodlade anfallare, beroende på hur man väljer att beskriva saken. Det gjorde knappast Man Utd offensivt mindre slagkraftiga, om något så tvärtom, med anfallare vars individuella kompetens ställde till vansinniga problem för motståndarna med sin variation och oförutsägbarhet.

(3) Chelseas trebackslinje

Säsongen innan hade Leicester vunnit Premier League med en extremt effektiv kontringsfotboll. Efter det kunde man fråga sig vad man skulle få om man kombinerade Leicesters taktik med spelare av absolut världsklass. Svaret blev Chelsea under Antonio Conte, åtminstone dennes första säsong. Contes stora grepp, som förmodligen kom till av rent pragmatiska skäl, baserat på vilka spelare han hade tillgång till, var att förvandla Chelseas då klassiska fyrbackslinje till en trebackslinje, eller möjligen en fembackslinje beroende på hur man väljer att beskriva det. Ett grepp som mycket snabbt blev kopierat av många lag. Det var hur som helst ett rasande effektivt taktiskt grepp, som förvandlade Chelsea från ett lag på sladd till defilerande mästare framåt vårkanten.

(2) Arsenals forwardslinje

Lag som bygger sin fotboll på rasande snabba kontringar är knappast något nytt inom fotbollen, i synnerhet inte inom den engelska fotbollen. Många framgångsrika fotbollslag har om inte baserat hela sina fotboll på den idén så åtminstone haft den i verktygslådan, men frågan är om något lag har tillämpat den så estetiskt och kliniskt effektivt som Arsenal gjorde under runt millennieskiftet och 2000-talets första halva, krönt med Arsenals lysande Invinciblesäsong 2003-04. Thierry Henry, Fredrik Ljungberg, Robert Pires med flera spelare, och i en tidigare variant Marc Overmars, Nicolas Anelka och så vidare. Inte minst fascinerande är att just det här spelet fanns i klubben, och gav Arsenal deras kanske största framgångar någonsin (Herbert Chapman får invända om han vill), men ändå valde Arsene Wenger kort därefter att snöa in sig på en många gånger alldeles för omständlig bollinnehavsfotboll i sitt stora fotbollsprojekt.

(1) Man Citys två trequartistas

Pep Guardiola har alltid hyllats som en väldigt offensiv manager. Vilket väl förvisso stämmer även om man ibland vill säga det med en asterisk bredvid påståendet. Mest är det kanske en uppfattning som baseras på att hans spelidé kom fram som en reaktion och ett motvapen på den positionsbaserade fotboll, och defensivt rigida fotboll, som varit så framgångsrik innan hans Barcelona. Få saker speglar däremot detta offensiva tänk mer än Guardiolas beslut att köra med inte bara en utan två trequartistas, i brist på ett bättre ord just nu, i Man City. Därmed offrade han en av två mer defensiva mittfältare, vilket var något helt nytt. Delvis var det en funktion av Guardiolas principer om försvarsspel meddelst hög press. Delvis även en respons på insikten att andrabollen var så väldigt viktig i engelsk fotboll. Men det var också ett grepp som gjorde Man City till ett rasande farligt, kreativt och offensivt produktivt fotbollslag, ett lag som slagit rekord och sprängt gränser i Premier League de senaste åren.

Manager: Brendan Rodgers, Leicester. Får det för andra omgången i rad, men i hård konkurrens den här gången. Sean Dyche och Jürgen Klopp inte minst hade en del att säga i saken. Men till sist var det nog ändå den här vinsten som på något sätt kändes mest emfatisk och kanske mest oviss på förhand.

TRE TAKEAWAYS:

Bottenfajten. Watford vann sin första ligamatch för säsongen och det måste nog räknas som en rejäl missräkning för Norwich som ju dessutom hade hemmaplan. Svårt att inte dra slutsatsen att det förmodligen kommer bli nedflyttning för Norwich den här säsongen, de känns helt enkelt alldeles för svaga, inte minst defensivt. Nu tror jag att Norwich kommer visa stort tålamod med Daniel Farke, som tog dem upp i Premier League, men det börjar finnas skäl att fråga sig om han är rätt person att ta dem vidare.

Champions League-fajten. Leicesters seger öppnade upp ett jättegap till lagen under Champions League-strecket. Liverpool kommer ta sig till Champions League, Man City kommer ta sig till Champions League, Leicester kommer ta sig till Champions League, vågar jag nog nästan säga. Enda hoppet för Arsenal, Man Utd och Tottenham ser då ut att vara Chelsea, som förvisso har sett starka på sistone ut de också, men som också har haft ett förhållandevis bekvämt spelschema så här långt. Nu börjar det bli tuffare.

Toppenfajten. Ett blytungt resultat i titelstriden naturligtvis när Liverpool besegrar Man City på Anfield, och kanske inte minst sättet de gör det på. Det han knappt ens med att bli någon riktig match av det. Lång tid återstår på ligan men det är väldigt svårt att se Liverpool släppa åtta-nio poängs försprång på de 26 omgångar som återstår, framför allt eftersom övriga lag knappast kommer gå rent de heller. För första gången på 30 år ser Liverpool ut att vara på väg att vinna ligan.

J.R.

Liverpool. Spekulerades lite inför matchen att det var en match som båda lagen var intresserade av att inte förlora, och att det skulle komma att påverka matchbilden. Samtidigt fanns naturligtvis väldigt mycket att vinna både för Liverpool och för Man City med att vinna den här matchen. Men Liverpool valde att strunta i vilket och genomförde vad som till sist kändes som en överkörning på Anfield, där det ganska snabbt bara fanns en trolig vinnare. Väldigt imponerande att lyckas göra det på det sättet.

CLIFF BARNES

West Ham. Tung torsk borta mot Burnley, en typ av fotbollsmatch som vi måste börja förvänta oss bättre i av West Ham. Ärligt talat börjar nog jag känna att allt större frågetecken börjar riktas mot Manuel Pellegrini och i vilken utsträckning han faktiskt lyckas göra West Ham. Han har höjt högstanivån på West Ham, men inte alls lyckats göra något åt lagets lägstanivå. Vilket inte känns som någon oviktig brist.

OMGÅNGENS MATCH:

Leicester 2-0 Arsenal. Matcher där Leicester verkligen är på brukar bli rätt underhållande historier och det här var just inget undantag. Till slut var det inget som helst snack om resultatet, Leicester vann inte för att Arsenal är dåliga, utan för att Leicester helt enkelt är ett bättre fotbollslag för närvarande; bakåt, framåt och på mitten.

BTW

Finner det på något sätt omåttligt lustigt att inget lag i Premier League har släppt in lika få mål som Leicester, och endast Man City har gjort fler mål än Leicester.

Daniel Farke, Unai Emery, Ralph Hasenhüttl samt kanske Manuel Pellegrini känns som de managers som kan behöva vara lite oroliga under landslagsuppehållet.

Trodde det skulle gå bättre än väntat för Sheffield United den här säsongen. Trodde inte det skulle gå så här bra.

Tung vinst för Wolves mot Aston Villa.

Pep Guardiola ägnar sig åt sina sedvanliga rökridåer och red herrings efter en tung förlust, inte så mycket att hänga upp sig på.

Om matchen skulle kunna behålla den statusen om dess ytfernissa, det vill säga att matchen betyder så mycket rent konkret för ligatiteln, försvann är väl kanske betydligt mer osäkert. På så vis är inte Liverpool mot Man City en match av riktigt samma karaktär som Arsenal mot Tottenham, Man Utd mot Liverpool, Newcastle mot Sunderland etc, den påminner i så fall betydligt mer om t ex matcherna mellan Man Utd och Chelsea för tio år sedan.

Vad som börjar kännas rätt uppenbart är att Man City och Liverpool helt enkelt är två klubbar som absolut inte gillar varandra. Det kastas rätt rejält med paj åt båda håll. Jag ser egentligen ingenting märkligt med den saken. Jag är nog snarare av uppfattningen att jag tror det är svårt för att inte säga omöjligt för direkta rivaler om titlar på det här sättet att kunna undvika att börja ogilla varandra.

Att leva med känslan att där finns en konkurrent som försöker ta något ifrån dig, som det ju onekligen känns, kommer ofrånkomligen resultera i att konkurrenten gradvis börjar ses som en fiende. Inte minst blir kanske det fallet i lagsammanhang där det så klart börjar uppstå rätt spännande gruppsykologi kring det där. Vi mot dom är som vi vet ett väldigt vanligt synsätt inom fotbollen.

Den kanske största myten är att Pep Guardiola och Jürgen Klopp gillar varandra alldeles för mycket för att det skulle kunna bli någon riktigt infekterad rivalitet. Nog för att jag helt säkert tror att båda respekterar varandra som managers men jag tror av samma skäl att det helt enkelt inte är möjligt att vara direkta konkurrenter på det där sättet utan att det börjar gnaga och utan att det leder till friktion.

Vi har naturligtvis sett sprickorna i fasaden den här veckan, och det är heller inte första gången, när exempelvis Pep Guardiola börjar prata om Sadio Mané som filmar och Jürgen Klopp som ger ett minst sagt bitskt svar om Guardiolas besatthet av Liverpool och något om att inte vilja prata om taktiska fouls. Man anar ju minst sagt att det bubblar under ytan, som sig bör kan väl tilläggas.

På tal om det där med taktiska fouls så var ju Pep Guardiola så kategoriskt bestämd som bara han kan vara om att något sådant drillade han minsann inte med sina lag, så han kan väl inte ha varit helt nöjd när Rodri i en intervju gick ut och sa rätt ut att jodå, han hade minsann drillats hårt i detta med taktiska fouls. Men som sagt, det där ingår så klart inte i den story som Guardiola vill ska berättas om honom.

Just det där är en aspekt väl värd att hålla koll på. För Jürgen Klopp och Pep Guardiola är båda två uppväxta i en helt medialiserad fotboll och de är ruggigt mediesmarta. Framför TV-kameror och journalister spelar de kort sagt en karaktär, den version av sig själva de vill förmedla till omvärlden. Båda två jobbar med det översvallande positiva, Guardiola med viss dragning åt superlativerna, för att framställa sig som positiv, helylle och så vidare.

Det där är väl egentligen inte så svårt att se. Men naturligtvis finns där supportrar som inbillar sig att karaktären som dessa båda spelar är den person de faktiskt är, eftersom det är vad de vill inbilla sig. Det stämmer bäst överens med den manager för sin klubb så som de vill att han ska vara. Och när någon påpekar diskrepansen mellan karaktär och verklighet så blir tillflykten allt som oftast what-aboutery; att alla minsann är likadana.

Nu har det inte hunnit med att gå riktigt så lång tid för den här rivaliteten att bli infekterad fullt ut. Tvärtom kan både Liverpool och Man City betraktas som åtminstone relativt sett förhållandevis nya i titelracet, i alla fall i meningen att det hade gått eller fortfarande går lång, lång tid sedan de har eller hade vunnit en ligatitel. Där finns inte riktigt samma långa tradition att falla tillbaka på.

Men på kort tid har ändå förhållandevis mycket hunnit med att hända. Attacken på Man Citys buss inför Champions League-kvartsfinalen förrförra säsongen är självfallet en incident som ligger i förgrunden inför kvällen. En sådan sak skapar känslor så klart. Om dessa känslor låg bakom Man Citys något olämpliga sång med en inte alltför subtil referens till den misshandlade Sean Cox får vara osagt.

Det placerar kanske inte matcherna mellan Liverpool och Man City för närvarande på riktigt samma nivå som hatmatcherna mellan Man Utd och Arsenal, som tenderar vara de matcher som framför allt nämns när det pratas om två klubbar, två lag och två managers som verkligen avskydde varandra. Kanske påminner de egentligen mer om rivaliteten mellan Liverpool och Nottingham Forest för ganska exakt 40 år sedan. En het men ändå övergående rivalitet.

Man anar vad som står på spel i kvällens match. En vinst för Liverpool placerar dem nio poäng före Liverpool och åtta poäng före tvåan och trean Leicester samt Chelsea. Det vore bokstavligt talat ett guldläge för Liverpool. Man ska naturligtvis aldrig säga aldrig men det är svårt att tänka sig att Liverpool skulle tappa en sådan ledning under den del av säsongen som återstår.

För Man City kan det självfallet visa sig ödesdigert att ge Liverpool ett sådant försprång att arbeta med. Utöver så klart det momentum som skulle komma av att ha besegrat Man City på Anfield.

Leicester har pratats upp som ett lag som den här säsongen ska kunna bryta den så kallade topp sex-strukturen. Åtminstone i den utsträckning som det fortfarande är relevant att åtminstone i sportsliga termer prata om ett topp sex i Premier League. Ett av lagen som allmänt sett förväntas bli ”uppbrutna” är även Arsenal. Och nu möts de alltså i direkt tvekamp denna kväll.

Men samtidigt är det kanske en smula osäkert om Leicester verkligen i dessa direkta tvekamper hittills den här säsongen har lyckats leva upp till sitt epitet som topp sex-brytare. Säsongen har hittills inkluderat en vinst, mot Tottenham på hemmaplan, en oavgjord, mot Chelsea på bortaplan, samt två förluster, mot Man Utd och Liverpool på bortaplan. Inte precis något översvallande facit så här långt.

Nu krävs det kanske inte något hököga för att konstatera att Leicester har haft tre av fyra dylika matcher just på bortaplan, vilket självfallet är tuffare, och att den enda matchen de har haft på hemmaplan så vann de också. Hemmaplan talar alltså till Leicesters fördel, precis som det ska vara, och den här kvällen är det också just på hemmaplan som de tar emot Arsenal.

I tabellen däremot råder just för närvarande inget som helst tvivel om Leicesters status som potentiell uppbrytare av topp sex. I och med resultaten förra omgången så tog sig Leicester upp på tredje plats i tabellen, och med vinsten mot Crystal Palace så öppnade de upp ett sexpoängsförsprång mellan sig själva och just Arsenal på femte plats. Skulle de lyckas öka det försprånget till nio poäng ikväll vore det ett jättesteg mot Champions League.

Vad det betyder är rimligtvis att Leicester, till skillnad från Arsenal, till skillnad från Tottenham, till skillnad från Man Utd, kanske inte har lyckats vara bättre än dem i de direkta tvekamperna, men däremot jämnare och bättre mot övrigt motstånd i ligan. Vilket rimmar ganska väl med känslan att Leicester känns som om de har en bättre, starkare och mer balanserad spelartrupp totalt sett än åtminstone två av de tre andra lagen.

Just att Leicester är bättre och jämnare mot alla lag i ligan, och just att de har en starkare och bättre balanserad spelartrupp, vittnar kanske inte minst också om att Leicester drivs som klubb på ett betydligt bättre och smartare sätt än kanske framför allt Arsenal och Man Utd. Några av spelarna som nu spelar i Leicester är egentligen smått ofattbart hur de inte istället fångades upp av klubbar som just Arsenal och Man Utd.

En annan spelare som fortfarande spelar i Leicester, och som aldrig fångades upp av Arsenal fastän det såg ut som om de skulle värva honom för några somrar sedan, är Jamie Vardy. Han blev kvar i Leicester. Brendan Rodgers, som sällan brukar försätta en möjlighet att prata upp sina olika lag, valde att lite listigt påpeka att Vardy inte valde bort en flytt till Arsenal för att han var rädd för att inte få någon speltid.

Vilket kanske var ett listigt sätt att trycka till kvällens motståndare. För om Jamie Vardy inte tackade nej till flytten på grund av rädsla för bristande speltid så varför tackade han i så fall nej? Knappast på grund av lönen i alla fall. Utan då måste det så klart bero på att Vardy helt enkelt inte bedömde Arsenal som ett bättre fotbollslag, med bättre prospekt, än Leicester, åtminstone inte under den aktuella tidsperioden.

Och det är väl förvisso relativt svårt att göra något annat än att i så fall hålla med i den analysen av Jamie Vardy. För under just de här åren är det svårt att se att Arsenal kunde erbjuda Vardy så värst mycket mer än vad Leicester gör. Hade exempelvis Man City eller Liverpool hört av sig, kanske till och med Tottenham eller Chelsea, då är det nog inte omöjligt att Jamie Vardys beslut blivit ett annat än det som nu blev.

Och det är väl den armbågen som Brendan Rodgers nu försöker placera lite taktiskt mitt i veka livet på Arsenal. Det är väl lite osäkert vad Rodgers egentligen hoppas uppnå med den saken. Risken är så klart bara att han ger Arsenal extra motivation. Antingen så vill han peppa igång Jamie Vardy lite extra till den här matchen, att bevisa att han valde rätt. Eller så är det publikfrieri till de egna supportrarna. Möjligen både och.

Men högmod kan som vi vet gå före fall. Och just den saken har kanske varit en av Brendan Rodgers akilleshälar genom åren. Det blir ibland lite för stora ord och lite för många sålda skinn innan björnen faktiskt är skjuten. Och en björn som Arsenal kan vara lite lurig på det där viset, att det faktiskt är en björn som kan vara rätt farlig om man retar upp den alltför mycket.

Men här finns även ett annat tema att hålla i bakhuvudet. Leicesters hela identitet under 2010-talet har varit den av en underdog. Deras fantastiska säsong när de mot alla odds gick och vann Premier League byggde helt och hållet på just detta, att de verkligen slog ur ett strålande underläge. Frågan är om det verkligen sitter i deras DNA att vara något annat än just en sådan underdog.

Ett perspektiv är att Leicester möjligen var ett spetsigare fotbollslag just den säsongen, men att Leicester för närvarande är ett bättre fotbollslag allround än vad de var just den säsongen. Statistiken talar för det perspektivet, där Leicester har fler poäng nu än vad de hade vid motsvarande tidpunkt den säsongen. Lite svajigt tänk i och för sig. Men ett tänk som passar in i det större temat.

För vad Brendan Rodgers försöker bygga med Leicester är kanske också ett mer hållbart och beständigt lagbygge. Ett lag som inte enbart kan reagera extremt effektivt på en viss, specifik matchbild utan som också kan kontrollera och i vissa fall också dominera en matchbild. Kort sagt ett lag som inte nödvändigtvis längre slår ur underläge, utan som ska spela fotboll som om de vore favoriter.

Och det ska bli ett rätt spännande projekt att följa den här och de närmaste säsongerna om det är en kulturreform och identitetsskifte som Leicester och Brendan Rodgers klarar av att genomföra. Och ett tidigt första test på den saken får vi här ikväll, när Leicester möter Arsenal på King Power Stadium. En match som, dare we say it, Leicester kanske faktiskt ”ska” vinna?!

Lätt att säga. Betydligt svårare att leva upp till.

Bayern München vore kanske den perfekta klubben för Arsene Wenger i det här stadiet av hans karriär. En på alla sätt väldigt stabil klubb utanför planen, ett rasande talangfullt lag på planen, men som kanske de senaste åren saknat det där lilla extra, kanske glöden eller inspirationen eller vad man nu än vill kalla det. Ändå så pass starka och bra att de alltid är favoriter att vinna Bundesliga och åtminstone kandidater att kunna vinna även Champions League.

Arsene Wenger skulle inte behöva gå in som en klubbyggare i Bayern München som han en gång gjorde i Arsenal. Allting väsentligt är redan på plats. Verktygen finns där för Wenger att jobba med. Bayern München skulle förmodligen inte betrakta Wenger som något långsiktigt alternativ, inte minst med tanke på hans ålder, utan kanske till och med bara se honom som en manager för den här säsongen. Vilket egentligen borde kunna passa Wenger alldeles utmärkt.

Men nu verkar det inte som om Arsene Wenger riktigt tänker på det sättet. Det mesta talar istället för att Wenger ser det faktum att Bayern München bara ser honom som ett kortsiktigt, kanske till och med tillfälligt, alternativ gör att han inte ser det som något alternativ för honom. Vilket möjligen hade känts klokt för en manager i en tidigare punkt av sin karriär. Men för Wenger känns det mindre klokt, som om han inte riktigt insett på vilken punkt han faktiskt befinner sig.

Uppenbart är ju att Arsene Wenger vill tillbaka som manager. Han har blivit erbjuden ett tekniskt jobb inom FIFA men avvaktar med att tacka ja till det jobbet, liksom han vid flera tillfällen har skickat ut att han är på väg att få jobbet. Enda anledningen att Wenger inte tackar ja till FIFA-jobbet är så klart att han hoppas på att ett managerjobb ska dyka upp istället. Det vill säga ett managerjobb som passar honom. Men som det engelska uttrycket säger: beggars can’t be choosers.

Stoltheten kan däremot spela grymma spratt med en människa. Arsene Wenger är van vid att vara obestridd kung i sin klubb. Har man väl haft den positionen kan det vara svårt att acceptera något mindre än det. Men det är samtidigt en position han aldrig kommer få i en klubb som Bayern München, som både har en helt annan tradition och dessutom väldigt starka personligheter högre upp i klubben. Här talar vi inte precis någon avlägsen Stan Kroenke som bara vill sitta under korkeken och lukta på blommorna.

Man kan kritisera Wenger för att ha orealistiska krav på sitt eget inflytande. Det var det där med att förstå sin egen plats i tillvaron. Om det är så att Arsene Wenger absolut vill vara klubbyggaren, eller den enväldige härskaren om man väljer att se det från den sidan av saken istället, då finns det naturligtvis säkert en massa klubbar som vore väldigt intresserade av en person som Arsene Wenger. Men då måste nog Wenger vara beredd att titta nedåt i seriesystemet, till Football League.

Och det är väl kanske så att stoltheten sätter stopp även för den saken. Fast jag måste säga att det hade varit en extremt spännande tankegång; Arsene Wenger som manager för exempelvis Bradford, Sunderland, Portsmouth, Blackburn Rovers eller varför inte Middlesbrough?!

:::

Försnacket inför helgen har dominerats av pratet om matchen mellan de båda lagen i toppen av tabellen. Men det är ju inte den enda änden av tabellen där de båda yttersta lagen möter varandra den här omgången.

Norwich vs Watford ikväll alltså. Och här kan vi nog verkligen prata om en sexpoängare. En match mellan två lag jag nog tror kommer åka ur den här säsongen. Men definitivt en match som jag tror det lag som förlorar kommer åka ur Premier League.

Watford har ännu inte vunnit någon ligamatch den här säsongen. Norwichs vinst mot Man City fick nog rätt många att tro att de var starkare än vad de faktiskt är. De hade legat sist utan den vinsten.

Vi ska kanske inte förvänta oss den mest skönspelade matchen ikväll mellan Norwich och Watford. Sådana här matcher brukar sällan bli det. Men å andra sidan är jag inte säker på att det är något vi ska förvänta oss mellan Liverpool och Man City heller.

En fascinerande omgång på så vis att det är flera sådana här ”streckmatcher”. Utöver de två vi redan nämnt så möts Southampton och Everton, båda två på varsin sida av nedflyttningsstrecket. Samt så möts Leicester och Arsenal.

Wolves och Aston Villa möts även de, för andra gången på kort tid. Dessutom har vi den lite lustiga situationen där Brighton möter Man Utd och Sheffield United möter Tottenham, men där Brighton och Sheffield United ligger högre upp i tabellen.

Onekligen ett bra sätt att signa av innan det kommande landslagsuppehållet.

Mycket av uppmärksamheten riktas återigen mot Old Trafford där ett Man Utd spelar som i helgen fick de senaste veckornas begynnande optimism att förbytas i samma känsla av mediokritet i förlusten mot Bournemouth. En vinst mot Partizan i Europa League kommer naturligtvis inte kunna ändra på den känslan. Men frågan är bara vilka slutsatser som egentligen dras av den här känslan.

Baklänges eller bakvägen är det faktiskt möjligt att läsa ut lite av det utifrån en enkät bland supportrarna som MUST, Man Utds supportertrust, precis har genomfört. De har lyckats få över 5,000 supportrars svar på några frågor gällande klubben, som möjligen kan ses som en slags indikation på hur de egentligen ser på klubben i stort. Jag kunde hur som helst inte undgå att lägga märke till några lätt upseendeväckande saker.

Den första och mest flagranta saken är att 72% av alla svaranden anser sig ha i alla fall något förtroende för att där finns en klar och tydlig strategi för klubben. Vilket måste anses som en alldeles enastående hög siffra för en klubb som helt uppenbart har saknat all form av strategi de senaste fem-sex åren. Man undrar vilken apokalyptisk sörja som hade krävts av klubben för att dessa 72% skulle känna att en strategi faktiskt saknades.

Låt gå för att missnöjet blev betydligt högre när det gällde hur man såg på ägarna och på klubbledningen. 91% var missnöjda med hur klubben sköttes. Av detta läser vi alltså ut bakvägen att supportrarna verkar tänka att där finns en strategi som är formulerad utav Ole-Gunnar Solskjaer, men att den största risken är att ägarna och klubbledningen inte kommer låta denna strategi genomföras på ett bra sätt.

Vilket är ett rätt simpelt och kanske till och med farligt sätt att tänka. För det första finns det väl egentligen inte väldigt mycket som tyder på att Solskjaer har någon stor strategi eller att den i så fall vore särskilt bra. För det andra missar man komplexiteten i det läge klubben befinner sig i och ägnar sig istället åt att fördela skuld. Kort sagt så är Solskjaer good och Glazers bad. Men riktigt så enkelt är det ju inte.

En annan rätt fascinerande siffra är att över 70% av supportrarna är missnöjda med investeringarna i spelartruppen de senaste åren. Detta alltså i en klubb som har spenderat mer än någon annan klubb i världen under samma tidsperiod på spelarköp och på spelarlöner. Det brukar ju ofta pratas om att supportrar är bortskämda, men här pratar vi verkligen om next level shit i det avseendet.

Besläktad med den siffran är det faktum att färre än 40% av supportrarna tror att de nödvändiga förändringarna kommer finansieras av klubben. Återigen alltså i en klubb som har gjort till en konstform de senaste åren att slänga pengar på sina problem. Men detta är naturligtvis konsekvensen av den opinionsbildning runt Glazers som pågått under många år, och som valt att totalt bortse från all fakta och verklighet.

En annan kul siffra är att 86% är missnöjda eller mycket missnöjda med lagets prestation sedan 2013, det vill säga sedan Alex Ferguson slutade. Vilket alltså betyder att 14% av alla supportrar, vilket trots allt är ganska många, är om inte nöjda så i alla fall inte missnöjda med lagets prestation under dessa år. Vilket gör att man nästan lite nyfiket börjar undra vad för lyckopiller dessa 14% måste knapra på.

Den kvalitativa sidan av enkäten, där supportrar fick formulera sina största bekymmer om klubben, var mer balanserad. Där framkom teman som vi rimligtvis känner igen, som att klubben för närvarande drivs mer utifrån kommersiella prioriteringar utan något riktigt kunnande i fotbollsfrågor. Samt att fotbollsbeslut för närvarande planeras och fattas av personer utan någon faktisk fotbollskompetens.

Min misstro mot MUST och kanske mot supportrars sätt att tänka över huvud taget har jag väl knappast gjort någon hemlighet av. Resultaten från den här enkäten ger mig väl just inga som helst skäl att ändra min uppfattning i den frågan. Resultaten visar tydligt på den inkonsekvens och på den faktaresistens som alldeles för ofta präglar supportrars lätt manipulerade åsikter och uppfattningar.

Supporterenkäten är kanske intressant även utifrån det större perspektivet. För ryktena om att Saudiarabien ska vara på väg att köpa Man Utd från Glazers vägrar ge med sig och även där har det gjorts någon i och för sig mer spontan survey som visar att det var något som supportrarna minsann var positiva till. Vilket i och för sig inte borde förvåna någon, vi vet av erfarenhet att supportrar kan svälja allt som gör sitt lag framgångsrikt.

Själv har jag vid några tillfällen funderat på att göra en måndagslista på temat fem saker som skulle kunna få mig att sluta hålla på min klubb. Idén har varje gång fallit på att jag aldrig har lyckats komma på fem saker. Jag har i själva verket aldrig lyckats komma på mer än en enda realistisk sak. Nämligen att Man Utd, i mitt personliga fall det vill säga, skulle köpas av Saudiarabien eller en annan motsvarande nationalstat i samma syfte.

Inget silver i världen skulle få mig att tycka att det var en bra idé. Och allt silver som vanns under de förutsättningarna skulle ofrånkomligen alltid vara missfärgat och mindre värt baserat på vad man som klubb därmed har lånat ut sig till.

Möjligen skulle man kunna säga att matchen på samma gång var en klar markering varför förmodligen varken Chelsea eller Ajax kommer gå särskilt långt i Champions League den här säsongen. Champions League är speciellt och lite brutalt med sin cupspelskaraktär och Chelsea och Ajax visade båda två prov på att de förvisso är bra fotbollslag men även vad de brottas med för brister och svagheter.

Liverpool å sin sida fortsatte sin kampanj i Champions League med att vinna mot Genk på Anfield med 2-1. Möjligen är det en indikation över hur bra Liverpool är för närvarande att det gnyddes och stönades bland Liverpools supportrar att laget inte vann med större siffror än så. Segern var däremot aldrig i någon fara, och med det visar kanske Liverpool å sin sida varför de kan komma att gå väldigt långt i Champions League även den här säsongen.

Kvällen bjuder på tre europeiska matcher med engelska lag inblandade. Detta eftersom Arsenal utav outgrundliga skäl, det vill säga skäl som jag är alldeles för lat för att ta reda på själv, spelar sin Europa League-match redan ikväll. Samtidigt spelar Man City borta mot Atalanta och Tottenham beger sig till Balkan för en jobbig match borta mot Röda Stjärnan, regionens förmodligen mest klassiska klubb.

Atalanta vs Man City

Man City är i praktiken redan klara för slutspel i Champions League, efter tre vinster på sina tre första matcher. Det borde passa dem utmärkt. Därmed kan de ta lite lättare på den här på pappret ganska tuffa bortamatchen mot Atalanta och lägga fullt fokus på helgens monstermatch mot Liverpool på Anfield.

Det vore kanske fel att säga att Atalanta gjorde livet jobbigt för Man City när lagen möttes för två veckor sedan i Manchester. Men de tog åtminstone ledningen, även om Man City därefter drog på efterbrännarna och vann matchen högst komfortabelt med 5-1. Några sådana siffror blir det inte ikväll.

Förmodigen kommer de flestas intresse gällande kvällens match gälla vilka som inte spelar i Man City. Eftersom detta enligt gällande logik skulle säga något om hur Man City tänker sig sin startelva mot Liverpool i helgen. Det här är en match som bara ska spelas av för Man City, innan ett kommande slutspel, innan Liverpool på söndag.

Röda Stjärnan vs Tottenham

Tottenham vann med 5-0 mot Röda Stjärnan i London. Men vi vet att Röda Stjärnan samtidigt är ett helt annat lag på sin hemmaplan. Trots allt vann de mot Liverpool där förra säsongen, en förlust som satte Liverpool i rätt stor fara att inte ens ta sig vidare ur gruppspelet, i en turnering de till sist vann.

Röda Stjärnan kan nu göra precis samma sak mot Tottenham. Om Tottenham förlorar hamnar de två poäng bakom just Röda Stjärnan, och har dessutom Bayern München kvar på bortaplan i sina två sista matcher. Tottenham skulle i så fall vara beroende av en assist från antingen Bayern München eller Olympiakos för att kunna ta sig till slutspel.

Tottenham har däremot märkligt svårt att ta sig ur sin svacka, vilket i och för sig är ett rätt vanligt tecken på ett lag som passerat sin absoluta topp och är på nedgång. Nu brottas Tottenham också med traumat efter det som hände under helgen, där Heung-Min Son upplevde sig skyldig till den otäcka skada som drabbade Andre Gomes.

Kanske kommer det som någon lindring för ett sårat samvete att FA:s panel friade Heung-Min Son och hävde det röda kort han fick av Martin Atkinson. Ett ganska väntat utfall givet att det var ett rött kort baserat mer på effekten än på någon faktisk förseelse, men kanske också ett slags vitbrev för Son att känna sig mindre skyldig.

Svårt att säga hur den här saken kommer påverka Tottenham generellt och Heung-Min Son specifikt. Givet att Son mycket väl kan vara Tottenhams bästa och viktigaste spelare för närvarande så är det ett rätt rejält frågetecken som tornat upp sig ovanför Tottenhams redan ifrågasatta säsong.

Vitoria Guimaraes vs Arsenal

Granit Xhaka är inte längre Arsenals kapten. Den saken blev klar under gårdagen, efter the brou-ha-ha som uppstod på Emirates under matchen mot Crystal Palace, där Xhaka lackade på Arsenals supportrar som häcklade honom under matchen, och som kanske visade denna ilska på ett något oklokt sätt.

Nu var Xhaka efteråt ganska tydlig med vad som låg bakom hans ilska och frustration och gjorde väl en rätt bra för att inte säga viktig markering om vad som är okej att acceptera från supportrar och den respekt som ändå måste finnas. Den rakryggade ståndpunkten var nog att Xhaka var mänskligt fullt motiverad i sin kraftfulla reaktion.

Idag står Arsenal där med krökta ryggar. Jag hade trott att Xhakas statement skulle sätta streck i debatten och göra slut på diskussionen. Något annat vettigt sätt för Arsenal att hantera situationen såg jag inte. Men Arsenal envisas med devisen att om man utesluter alla vettiga alternativ, så återstår bara att köra de ovettiga.

Alltså ”sparkar” man Granit Xhaka som sin lagkapten. Vad man skickar för signaler i den större frågan om respekt och acceptabelt beteende är väl högst tveksamt. Supportrar som beter sig som idioter kommer hur som helst bara bli ännu mer uppmuntrade av något sådant här, när de vet att det kan ge önskad effekt.

Lag som går ut med t-tröjor till stöd för en av sina spelare har kanske ett inte alltför starkt historiskt facit i Premier League. Men om det någon gång hade varit motiverat att göra en sådan manifestation så vore det nog den här gången. Istället väljer Arsenal att vända sin spelare ryggen.

Jag kan bara anta att man därmed tänkte politiskt. Att det råder politiska skiljelinjer inom spelartruppen. Eller att man med beslutet ville blidka sina egna supportrar, eller i alla fall en falang av dem. Men i så fall är det politik utan princip. Och jag förväntar mig mer än så av en klubb som Arsenal.

Jag förväntar mig också att de vinner mot Vitoria Guimaraes. Men som vi såg på Emirates så kan det bli en tuff match. Då var det Nicolas Pepe som med två sena mål vann matchen åt Arsenal. Därefter har Arsenal gått vinstlösa tre matcher i rad, och snaran dragits åt ytterligare runt Unai Emerys hals.

Givet att Arsenal möter Leicester på bortaplan i helgen kan det nog vara bäst för hälsan att vinna ikväll.

Matcher som visar på den ökande ojämnheten inom europeisk fotboll. De stora lagen från Belgien och Holland var en gång i tiden stormakter inom europeisk fotboll. Nu är de som mest en slags fotnot. Ajax är alltjämt en smula speciella, men endast sporadiskt och även då är de som mest en outsider. När ett större Premier League-lag möter ett belgiskt eller ett holländskt lag så känns det förväntade resultatet tämligen självklart.

Det faktiska resultatet blir inte alltid detsamma som det förväntade resultatet, men så är det ju alltid. Men det säger något rätt specifikt om hur klyftan steg för steg har ökat mellan kanske framför allt Premier League och andra ligor såsom just den belgiska ligan och den holländska ligan. Matcher mot Genk och mot Ajax känns som mer självklara uppgifter nu än vad de gjort för 20-30 år sedan exempelvis.

Ligorna och de nationella förbunden i Belgien och Holland verkar i och för sig ha uppmärksammat detta och beslutat sig för att göra något åt saken. Det har pratats länge om idén, men nu ser det faktiskt ut att bli någon slags verklighet av idén att slå samman de båda ligorna till en enda. Utifrån tankegången att tillsammans står man åtminstone starkare än vad man i två relativt små länder gör på egen hand var för sig.

Här skulle vi kunna tala om ett banbrytande ligaprojekt som faktiskt bär någon form av realismens prägel på sig både att faktiskt kunna bli av men också kunna bli bra. Någon annan form av formell ligafusion känner i alla fall inte jag till, även om jag så klart väljer att inte räkna med England och Wales. Tvärtom ser vi många gånger ett kompakt nationellt motstånd mot alla sådana försök till reformer.

Utifrån ett rent ekonomiskt tänkande är det nästan självklart att mindre länder måste börja gå samman, eftersom de själva jobbar på för små marknader med alldeles för små upptagningsområden och finansiella förutsättningar. Men fotbollen styrs så klart minst lika mycket av ideologi och sedan länge utvecklade nationella institutioner och gamla maktstrukturer som motarbetar sådan förändring.

Dumt är det kanske att dissa Allsvenskan som ju onekligen verkar må väldigt bra, i alla fall rent underhållningsmässigt här i Sverige. Men rimligtvis vore det ju på lång sikt en högst självklar tanke att de skandinaviska länderna, i form av Danmark, Norge och Sverige, samt kanske Finland, gick samman och slog ihop sina ligor på samma sätt som Belgien och Holland nu alltså ser ut att vara på väg att göra.

Motargumentet brukar vara att en sådan skandinavisk liga ändå inte skulle kunna mäta sig med exempelvis Premier League eller La Liga. Men det är väl heller inte riktigt tanken att den skulle kunna göra, utan enbart att en gemensam liga skulle kunna stå sig relativt starkare i jämförelse, inte lika stark, samt att en sådan liga inte på samma sätt längre skulle behöva vara underlägsna även en mängd andra, mindre ligor.

Försök har gjorts att jämka samman de skandinaviska ligorna förut, inte minst genom det inte alltför långlivade projektet Royal League, för cirka 15 år sedan. Vilket skulle kunna antyda att intresset vore lågt. Men det var en cupturnering vid sidan av den vanliga och underförstått viktiga fotbollen. En fullt ut sammanslagen liga skulle naturligtvis ha en helt annan status och generera ett helt annat intresse.

Utvecklingen rör sig åtminstone i den riktningen på europeisk nivå. Det är en effekt av inte minst Premier Leagues utveckling, och av fotbollens utveckling i största allmänhet, där volym spelar allt större roll. Volym på intäkter, volym på klubbar, volym på publik och på support, volym på TV-avtal och så vidare. Till denna utveckling tvingas mindre länder ofrånkomligen anpassa sig på antingen ett eller annat sätt.

En annan drivkraft är utvecklingen av Champions League i sig, där det nu pratas mycket om reformer och att göra om turneringen så att de större ligorna och de större klubbarna får mer ut av turneringen. Det i sin tur skapar ett ännu större tryck på de mindre ligorna att gå samman för att på så sätt undvika att bli utknuffade från Champions League, ännu ett exempel på att tillsammans står de starkare också rent politiskt.

Nu är reformerna av Champions League i mångt och mycket ett svar i sin tur på allt prat om en europeisk superliga. Vilket å sin sida känns som ett tämligen orealistiskt projekt, av flera olika skäl. Men den idén finns så klart där för att sätta tryck på UEFA att rigga om Champions League till de större klubbarnas fördel, samt som ett sätt att försöka äta upp Premier Leagues försprång och finansiella fördel.

Liksom alla vägar bär till Rom så kan alltså varje del i den större utvecklingen av europeisk fotboll spåras tillbaka till Premier Leagues utveckling de senaste 25 åren. Allt är knappast av ondo, men allting är heller inte till det bästa.

Liverpool matchar mot Genk på Anfield och bör så klart vinna. Både för att de vann lätt på bortaplan för några veckor sedan, och för att hålla tempot i gruppspelet och undvika att försätta sig i en svår situation inför de avslutande matcherna mot Napoli på Anfield och till sist bortamatchen mot Red Bull Salzburg. Kan Liverpool vinna ikväll samtidigt som Napoli slår Salzburg så ska det nog mycket till för Liverpool att missa slutspelet.

Chelsea inledde gruppspelet riktigt svajigt med en förlust hemma på Stamford Bridge mot Valencia helt i onödan. Två vinster därefter, borta mot Lille och Ajax, har däremot gett Chelsea kommandot tillbaka i gruppspelet. En vinst mot Ajax ikväll på Stamford Bridge skulle ge Chelsea ett bra läge för slutspel, även om de skulle råka förlora den erkänt tuffa bortamatchen mot Valencia om några veckor.

Två matcher som Liverpool och Chelsea helt enkelt bör vinna, och bör vinna enkelt. Men det faktiska resultatet blir som bekant inte alltid som det förväntade resultatet.

Vilket förvisso vore felaktigt. Repriser visar tydligt att det är inte tacklingen som sådan som orsakar skadan på André Gomes utan istället är det själva fallet. Det är helt enkelt en extremt olycklig händelse, en produkt av inte bara en eller två utan flera oförutsägbara omständigheter som inträffar på samma gång. Men människan fungerar inte riktigt så att den kan se på saken riktigt så rationellt när hon är mitt uppe i hela situationen.

Inte för att domaren Martin Atkinson direkt gör situationen bättre genom att ge Heung-Min Son ett rött kort för saken. Atkinson ändrade sig därmed från ett gult kort och det är väl rätt uppenbart att Atkinson så att säga visar rött kort inte så mycket för förseelsen utan för effekten. Vilket självfallet är ett rätt bisarrt sätt att dela ut röda kort för, men även Atkinson kan så klart ha haft svårt att bedöma situationen glasklart redan ute på planen.

Vi borde däremot kunna utgå från att Tottenham kommer överklaga utvisningen, och förmodligen även lyckas. Lite intressant är det däremot att reflektera över likheterna med den här situation och den situation i vilken Stokes Ryan Shawcross för snart tio år sedan fick rött för att ha ”orsakat” ett benbrott på Aaron Ramsey. Likheterna är många, det oavsiktliga i händelsen, oturen i utfallet, det röda kortet mer för effekten än förseelsen.

Men med den fundamentala skillnaden att Heung-Min Son helt säkert inte kommer att jagas och lynchas för detta på samma sätt som Ryan Shawcross utan tvärtom kommer betydligt mer lindrigt undan. Dels för att Shawcross fick axla den negativa associationen till Stokes påstått brutala eller fysiska fotboll. Dels för att Everton inte riktigt har samma internetarmé av kategoriskt hemmablinda nätfans som Arsenal.

Ryan Shawcross blev i ett svep utsedd till en av Premier Leagues största skurkar. Rätt eller fel i det kan diskuteras, men är en annan diskussion. Här kan däremot konstateras att det har utsetts flera sådana här stora skurkar eller bovar i Premier League genom åren, det vill säga spelare som mer eller mindre motiverat har blivit persona non grata hos stora skaror av allmänheten och Premier League-klubbarnas många supportrar.

Här är enligt mig de fem största av dessa skurkar i Premier League genom åren.

(5) Roy Keane

Man skulle så klart kunna tro att en spelare som faktiskt öppet medgett att han avsiktligt försökt att allvarligt skada en annan spelare borde hamna automatiskt på en sådan här lista och närmast garanterat hamna högst upp på den. Och det är klart att den moraliska indignationen var omfattande mot Keane när det väl hände, och tas väl fortfarande upp till hans nackdel. Men även om det för alltid har präglat bilden av Roy Keane, så till den grad att många verkar glömma bort att han också mitt i allting var en strålande spelare, så har det inte riktigt fått den omfattning det kunde ha fått.

(4) Luis Suarez

Lite samma sak här. Suarez har försatt sig i många väldigt märkliga situationer under sin tid i Premier League. Rasismskandalen med Patrice Evra som definitivt satte inte bara honom utan till sist en hel klubb i mycket dålig dager. Dessutom hade Suarez under den här tidpunkten en märklig fetisch för att bita andra spelare, vilket förmodligen väckte ännu större moralisk upprördhet än rasismen. Suarez blev till sist något av en pantomim på sig själv, och beskrivningen av honom blev alldeles för ensidig från egentligen båda sidorna av saken.

(3) Eric Cantona

Var en av de första riktigt tunga utländska importerna till Premier League och var kanske kontroversiell bara därför redan från början. Dessutom med ett rykte om sig som riktig bråkmakare från den franska fotbollen, vilket vi även sett tecken av i Leeds. Cantona saknade sannerligen inte humör rent generellt, men händelsen som av helt självklara skäl fick världen att koka av många gånger helt fejkad moralisk upprördhet var naturligtvis händelsen på Selhurst Park där Cantona kungfu-sparkar en hemmasupporter. Det handlar om en supporter och inte ett supporterkollektiv, men Cantonas reaktion och situation liknar rätt mycket Granit Xhakas, fast upphöjt i 10,000.

(2) Diego Costa

Man skulle kunna diskutera sig blå i ansiktet i vilken utsträckning som Diego Costa faktiskt bröt mot reglerna eller bara var väldigt skicklig på att utnyttja spelrummet mellan reglerna så att säga. I vilket fall som helst har väl knappt någon spelare fått samma renommé om sig som en riktigt genuin skitstövel, vars smutsighet på planen blev till en sådan för givet tagen självklarhet att vad han till slut än gjorde så alltid lyckades det göra några pysande av ilska. En spelare som älskas av de egna men hatas oresonligt av alla andra.

(1) David Beckham

Uthängd av den nationella pressen som den helt och hållet ensamt skyldige till ännu ett engelskt VM-uttåg, efter att han blivit utvisad i åttondelsfinalen mot Argentina i VM 1998 och reaktionerna blev naturligtvis därefter. Dockor av Beckham hängde lynchade från lampstolpar, Beckhams ansikte blev darttavla och pissoarriktmärke, och hatet mot honom välde in från media och från läktarna. Vad hade då Beckham gjort? Jo, råkat nudda lite lätt som frustrerad eftersläng i Diego Simeone som överspelar och lyckas lura en kanske inte överdrivet begåvad domare. Att vreden riktas mot Beckham är oförståeligt. Kanske var Beckhams synd snarare att han råkade spela för Man Utd för det första, samt att han hade oförskämdheten att vara snygg och berömd för det andra. Effekterna av det gatlopp Beckham tvingades genomleva är tveksamma om de någonsin verkligen tog slut och kom att påverka resten av hans tid i engelsk fotboll.

Samtidigt var det ju inte bara Liverpool som befann sig i lite av knipa under lördagen. Även Man City avgjorde matchen mot Southampton sent. Inte riktigt lika sent som Liverpool måhända, men ändock sent. Tungt för Southampton naturligtvis som dittills hade gjort en riktigt bra match. Både Liverpool och Man City flirtade med att tappa poäng, men båda lagen lyckades till sist vinna.

Lördagen kändes högdramatisk på många sätt. Den inleddes med att Man Utds antydda momentum de senaste veckorna fick ett tvärstopp borta mot Bournemouth. Något som inte kan komma som någon större överraskning för någon. Och visst säger det något riktigt jobbigt när den omedelbara vetskapen när Bournemouth gör första målet är att det här kommer Man Utd aldrig kunna vända; de kommer aldrig kunna göra målen.

Man Utd var inte ensamma om att fortsätta lida sitt trauma. Arsenals besvär fortsätter efter ännu ett poängtapp på hemmaplan, den här gången mot Wolves. Alls ingen enkel match naturligtvis. Och det är väl svårt att tänka sig att Unai Emery kommer göra redan förbannade Arsenalsupportrar gladare med den nästan Lagerbäckska inställningen att prata om hur taktiken i alla fall satt som ett smäck.

Om lördagen var svängig och dramatisk, utöver redan nämnda matcher så tog Sheffield United en övertygande seger mot Burnley samtidigt som West Ham och Newcastle hade en ytterst svängig match som Newcastle till sist lyckades vinna, så måste man självfallet undra om söndagen kan erbjuda något liknande. Två matcher står på schemat: Crystal Palace mot Leicester, samt Everton mot Tottenham.

Den första matchen är riktigt intressant. Crystal Palace har inlett säsongen överraskande starkt, även om de har börjat sjunka nedåt i tabellen nu. Men ett tag befann de sig alltså runt de europeiska cupplatserna. Man måste låta sig imponeras över det lagbygge som Roy Hodgson ändå har lyckats bygga med Crystal Palace, med små resurser och under rätt tuffa förutsättningar. Tala om att av citroner lyckas göra citronsaft.

Wilfried Zaha visade onekligen vad han ville i somras. Nu blev det inte som han ville, och det hade så klart kunnat vara en förståelig följd om Zaha alls inte var ”fokuserad” som det ju brukar heta i sådana här lägen. Men det säger något positivt om styrkan i Crystal Palaces lagbygge att Zaha trots en kanske något hackig säsongsinledning har kommit igång för full maskin igen och verkligen övertygar i sina arbetsinsatser.

Leicester har inte inlett säsongen överraskande starkt. Tvärtom måste man säga att Leiceser har inlett säsongen precis så starkt som nog de flesta hade gissat. Vinner de mot Crystal Palace i eftermiddag så har de öppnat upp ett försprång ned till Arsenal på femte plats med sex poäng. I så fall börjar det onekligen bli möjligt att prata om en toppfyra som börjar utmärka sig den här säsongen.

Dagens andra match känns inte mindre symboliskt laddad den. Everton mot Tottenham, två lag med höga förväntningar på sig inför säsongen som har startat säsongen svagt och allmänt anses som två lag med problem, och två managers i Marco Silva och Mauricio Pochettino som båda har börjat ifrågasättas alltmer. Framför allt Silva har av lätt insedda skäl omgetts av rykten om sparken under en längre tid.

Hittills sitter emellertid Marco Silva kvar. Den värsta kritiken dämpades något av vinsten mot West Ham, för att sedan ta fart igen i och med förlusten mot Brighton under den förra omgången. Veckans vinst mot Watford i Ligacupen var betydelsefull för Everton och för Silva, särskilt som Evertons styrelse har signalerat mycket tydligt att en cupframgång den här säsongen vore väldigt betydelsefull och prioriterad.

Samtidigt är kvällens match mot Tottenham på Goodison Park onekligen en möjlighet för Everton att dra ett streck över det som varit, och ett positivt resultat mot en etablerad och skicklig motståndare, en vinst mot ett storlag, som skulle kunna få Evertons säsong att vända till det positiva på samma sätt som vi såg tydliga tecken på i våras när Everton då besegrade Chelsea i en motsvarande match på Goodison Park.

En förlust för antingen Everton eller Tottenham skulle onekligen dra åt snaran ytterligare runt det lag som äter den. För Everton kan det mycket väl vara en match som bestämmer Marco Silvas framtid med klubben.

:::

Nathan Jones fick sparken av Stoke i fredags. Vilket känns som ett beslut som har varit på väg en längre tid, men som nu alltså blev verklighet. Det känns som om Stoke prövade att faktiskt ställa sig bakom Jones först, men när det inte fick önskad effekt, åtminstone inte en ihållande effekt, så hade Stoke till slut inget annat val.

Nyhetsmaskineriet om vem som skulle ersätta Nathan Jones gick självfallet igång. Här verkade de flesta rikta in sig på Preston North Ends Alex Neil, som ju har inlett säsongen väldigt starkt med Preston.

Exakt varför Alex Neil i det här läget skulle vilja byta ett Preston North End som han själv varit med att bygga och som för närvarande slåss i toppen av EFL Championship mot ett Stoke som brottas under nedflyttningsstrecket, och med en minst sagt problematisk spelartrupp, har emellertid varit allt annat än glasklart. Annat än potentiellt pengarna då så klart, men det är kanske inte något bra skäl i längden.

Mycket riktigt gick Preston North End också ut med en slags dementi under lördagen som i sin högst kortfattade tydlighet, som inte lämnade något egentligt utrymme för att läsa mellan några rader, antydde att Stoke nog är ute i ogjort ärende med Alex Neil.

Riktigt intressant tidig match idag mellan Charlton och just Preston North End.

Ord och inga visor kan tyckas. Jürgen Klopp tillsammans med Pep Guardiola har så klart tagit detta med att klaga på spelschemat och upphöjt det till någon slags modern konstform. Aldrig någonsin har två managers för fotbollslag varit så väldigt ovilliga att spela fotbollsmatcher. Lägg till det att det självfallet är två klubbar med otroligt stora resurser och spelartrupper. De kan hantera det.

Ligacupens kvartsfinal spelas på bortaplan mot Aston Villa, vilket händelsevis råkar vara just den matchen som Liverpool spelar idag. Vilket ger mig en åtminstone hållbar ursäkt att skriva om saken här idag. Vi kan så klart utgå från att Liverpools startelva idag kommer se väldigt annorlunda ut från den startelva som Liverpool kommer ställa ut på Villa Park i kvartsfinalen om cirka en och en halv månad.

För det första, låt oss vara mycket tydliga med en sak: Jürgen Klopp säger vad han gör som ett sätt att offentligt trycka på de beslutsfattare som bestämmer spelschemat att fixa saker till Liverpools fördel. Detta är syftet med Klopps uttalande, inte att Liverpool faktiskt kommer lämna någon walkover. Med andra ord, att börja förstå Jürgen Klopp bokstavligt känns kanske inte så väldigt genomtänkt.

Vilket kanske förtjänar att påpekas då överraskande många Liverpoolsupportrar efter Klopps uttalande minsann reste sig ur skyttegravarna och rusade ut på det retoriska slagfältet för att förklara varför det absolut vore rätt och motiverat av Liverpool att faktiskt lämna walkover i Ligacupen. Därför att som vi vet, att vara supporter betyder att man måste pantsätta både sin hjärna och sin integritet, man måste hålla med om allt.

Så det så! Nu gör jag så klart lite narr av dem, men det är faktiskt lite udda att inte kunna ha större distans till Jürgen Klopp än så, att de därför faktiskt missförstår honom i den utsträckningen. Allting en manager säger ska inte tas bokstavligt, där finns allt som oftast någon slags agenda för varför en manager säger som han eller hon gör. Man kunde tro att detta var en självklarhet vid det här laget.

Nu finns där så klart den motsatta attityden att det minsann är uschligt av Jürgen Klopp att ägna sig åt offentliga påtryckningar öppet på det här viset. Om vi bortser från den kanske något annorlunda taktiken att utöva sina offentliga påtryckningar bakom stängda dörrar så är det naturligtvis lite märkligt att höra, särskilt när det kommer från supportrar till klubbars vars egna managers minst sagt gillar sina påtryckningar offentliga även de.

Jürgen Klopp gör bara sitt jobb genom att försöka påverka besluten som fattas till Liverpools fördel. Precis som Pep Guardiola gör sitt jobb när han försöker påverka samma beslut till Man Citys fördel. Eller som Alex Ferguson och Arsene Wenger gjorde sina jobb när de försökte påverka besluten till sina lags fördel. Om besluten fattas till deras fördel så har de gjort sina jobb bra.

Att det sedan mest rör sig om trams är så klart en annan sak. Liverpool och Man City klagar på sina spelscheman, men det är självfallet bara en funktion av att de är så bra som fotbollslag just nu, och så har det varit i alla tider. Dessutom följer spelschemat trots alla dessa matcher den vanliga rutinen med nästa match tre eller fyra dagar efter föregående match. Det vill säga en rutin båda lagen ska klara av och vara vana vid.

En annan sak som gör det självklart att Liverpool inte kommer lämna någon walkover i Ligacupen är att de helt enkelt inte har balls att göra det. Om Liverpool verkligen inte ville spela i Ligacupen så hade de naturligtvis inte ställt upp i Ligacupen. Men ett sådant beslut skulle naturligtvis betyda riktigt dålig PR för Liverpool, och därför så drar de sig inte ur Ligacupen. Exakt samma resonemang är giltigt i frågan om walkover.

Det är bara att titta på den orkan av badwill som drabbade Man Utd när de som titelhållare drog sig ur FA-cupen 1999-00. Den gången fanns det dessutom rimliga skäl. FA tryckte på att Man Utd skulle delta i klubb-VM, som då var en betydligt större historia än vad det är idag, för att England sökte VM, det låg mitt under januari, samtidigt som både FA och Man Utd var oresonliga i sina respektive förhandlingspositioner.

Den historien drar nu vissa av Liverpools supportrar upp som ett argument för varför det vore okej för Liverpool att lämna walkover i Ligacupen, fastän det som jämförelse är en riktigt sopig jämförelse. Utöver att det är en väsentlig skillnad mellan att lämna walkover mitt i en turnering och att inte ställa upp alls. Dessutom missar de det helt uppenbara att Man Utd gjorde fel som inte ställde upp i FA-cupen den säsongen.

Fastän Man Utd spelade klubb-VM den säsongen så hade de kunnat lämna några äldre, mer rutinerade spelare hemma och låta ungdomarna i övrigt representera klubben i FA-cupens första omgångar. Det hade inte varit optimalt, det hade helt säkert inneburit viss kritik det också, men de hade åtminstone deltagit och gjort sitt bästa. Dessutom hade det ju verkligen varit att lita på sina ungdomar fullt ut.

Liverpool har naturligtvis möjligheten att göra exakt samma sak. Visst, det är en sak att ställa upp med unga juniorspelare i startelvan framför en entusiastisk och välvillig publik på Anfield och klappa sig på ryggen med hur mycket man litar på sina unga spelare. Men om man verkligen litar på dem så oroar man sig inte för att slänga in dem på Villa Park heller framför en mer fientlig publik och en kanske mer elak motståndare.

Det Liverpool som spelade 5-5 mot Arsenal på Anfield hade i alla fall jag velat se mot Aston Villa på Villa Park. Det är inte det Liverpool vi kommer få se idag. Idag kommer vi få se ett helt annat Liverpool naturligtvis. Vilket är ännu en sak som gör det här ständiga gnället på spelschemat så löjligt.

VAR introducerades i Premier League från och med den här säsongen. Där fanns många olika uppfattningar på förhand om vilka som skulle gynnas och missgynnas av det. Efter tio omgångar börjar det bli möjligt att få en uppfattning om hur det faktiskt ser ut, och en aning om hur det kommer se ut över säsongen som helhet. Vi behöver inte längre gissa, spekulera eller önsketänka, där finns faktiskt konkreta data att titta på.

Ett problem i alla diskussioner om VAR är självfallet att de nästan alltid genomförs utifrån en position av okunskap. Okunskap om hur VAR faktiskt används, när VAR används, och vilka reglerna faktiskt är både gällande VAR och fotboll i största allmänhet. Och som nog är lite för vanligt på internet så när folk inte kan någonting så istället för att läsa på, som kanske vore det smarta valet, så utgår de hellre från att det bara inte finns.

Dale Johnson på ESPN skär igenom allt det där tramset. Utöver att vara en fena på allting som har med UEFA:s rankningskoefficienter att göra så har han också tagit sig an VAR på ett synnerligen metodiskt sätt. Johnson utgår från regelverket så som det faktiskt är och har utifrån det fört en systematisk kartläggning över hur många VAR-beslut varje klubb har påverkats av, och huruvida de har vunnit eller förlorat på dessa beslut.

Låt oss för enkelhetens skull säga att verkligheten i alla fall så här långt inte riktigt verkar helt bekväm i den offerkofta som de större klubbarnas supportrar väldigt gärna försöker kränga på den.

Newcastle och Watford är de enda två klubbarna i Premier League som ännu inte har upplevt något VAR-ingripande den här säsongen. Och det är väl tveksamt om de är så värst mycket lyckligare för den sakens skull.

Vad som kan sägas om statistiken som sådan är att den innehåller de situationer där VAR faktiskt ska gripa in, inte de situationer som media och supportrar tycker att VAR ska gripa in i. En distinktion som många gånger är rätt viktig att göra. Man måste naturligtvis även ha i åtanke att VAR granskar situationer även när det inte syns i TV-rutan eller på arenan att detta görs, utan att påkalla domarens uppmärksamhet.

Annars är väl tabellen ungefär som man kunde ha gissat på förhand. Det vill säga där finns inga särskilt uppenbara mönster åt ena eller andra hållet. VAR drabbar större klubbar mer eller mindre i samma utsträckning som VAR drabbar mindre stora klubbar. VAR drabbar klubbar i toppen av tabellen mer eller mindre i samma utsträckning som VAR drabbar klubbar i botten av tabellen. Dåligt bränsle åt konspirationsteorierna.

Om sedan VAR är bra eller dåligt är en helt annan och mer principiell, eller kanske filosofisk, frågeställning. Där går det att ha olika uppfattningar beroende på vad man anser är viktigt, eller viktigast. Men det är inte en diskussion som mår bra av allehanda vanföreställningar om att VAR drabbar eller hjälper vissa klubbar mer än andra. Vilket så klart sägs av de som alltid är övertygade om att just deras klubb är förfördelad.

Men för att möjligen sätta in i ett större perspektiv den mer allmänna synpunkten om att VAR ”förstör” fotbollen, och den typen av överdramatiserade ståndpunkter, så har Premier League hittills den här säsongen spelat exakt 100 matcher. På dessa 100 matcher har VAR ingripit totalt 26 gånger och vänt på ett relevant domslut åt antingen det ena eller det andra hållet.

Med andra ord har Premier League sett ett VAR-ingripande ganska exakt en gång var fjärde match. Ryktet om fotbollens nära stundande förstörelse och död är sålunda en smula överdrivet.