Kan Liverpool mot Man City anses och accepteras som Englands största fotbollsmatch? – frågar sig The Guardian som om de vore rädda att trampa någon på tårna. Ja, det kan den väl, åtminstone för stunden. Det känns nästan som en självklarhet att svara på den saken. Ingen match i England gäller för närvarande mer än den här matchen, det är mellan de två allra bästa lagen, där finns en mycket tydlig rivalitet mellan lagen.
Om matchen skulle kunna behålla den statusen om dess ytfernissa, det vill säga att matchen betyder så mycket rent konkret för ligatiteln, försvann är väl kanske betydligt mer osäkert. På så vis är inte Liverpool mot Man City en match av riktigt samma karaktär som Arsenal mot Tottenham, Man Utd mot Liverpool, Newcastle mot Sunderland etc, den påminner i så fall betydligt mer om t ex matcherna mellan Man Utd och Chelsea för tio år sedan.
Vad som börjar kännas rätt uppenbart är att Man City och Liverpool helt enkelt är två klubbar som absolut inte gillar varandra. Det kastas rätt rejält med paj åt båda håll. Jag ser egentligen ingenting märkligt med den saken. Jag är nog snarare av uppfattningen att jag tror det är svårt för att inte säga omöjligt för direkta rivaler om titlar på det här sättet att kunna undvika att börja ogilla varandra.
Att leva med känslan att där finns en konkurrent som försöker ta något ifrån dig, som det ju onekligen känns, kommer ofrånkomligen resultera i att konkurrenten gradvis börjar ses som en fiende. Inte minst blir kanske det fallet i lagsammanhang där det så klart börjar uppstå rätt spännande gruppsykologi kring det där. Vi mot dom är som vi vet ett väldigt vanligt synsätt inom fotbollen.
Den kanske största myten är att Pep Guardiola och Jürgen Klopp gillar varandra alldeles för mycket för att det skulle kunna bli någon riktigt infekterad rivalitet. Nog för att jag helt säkert tror att båda respekterar varandra som managers men jag tror av samma skäl att det helt enkelt inte är möjligt att vara direkta konkurrenter på det där sättet utan att det börjar gnaga och utan att det leder till friktion.
Vi har naturligtvis sett sprickorna i fasaden den här veckan, och det är heller inte första gången, när exempelvis Pep Guardiola börjar prata om Sadio Mané som filmar och Jürgen Klopp som ger ett minst sagt bitskt svar om Guardiolas besatthet av Liverpool och något om att inte vilja prata om taktiska fouls. Man anar ju minst sagt att det bubblar under ytan, som sig bör kan väl tilläggas.
På tal om det där med taktiska fouls så var ju Pep Guardiola så kategoriskt bestämd som bara han kan vara om att något sådant drillade han minsann inte med sina lag, så han kan väl inte ha varit helt nöjd när Rodri i en intervju gick ut och sa rätt ut att jodå, han hade minsann drillats hårt i detta med taktiska fouls. Men som sagt, det där ingår så klart inte i den story som Guardiola vill ska berättas om honom.
Just det där är en aspekt väl värd att hålla koll på. För Jürgen Klopp och Pep Guardiola är båda två uppväxta i en helt medialiserad fotboll och de är ruggigt mediesmarta. Framför TV-kameror och journalister spelar de kort sagt en karaktär, den version av sig själva de vill förmedla till omvärlden. Båda två jobbar med det översvallande positiva, Guardiola med viss dragning åt superlativerna, för att framställa sig som positiv, helylle och så vidare.
Det där är väl egentligen inte så svårt att se. Men naturligtvis finns där supportrar som inbillar sig att karaktären som dessa båda spelar är den person de faktiskt är, eftersom det är vad de vill inbilla sig. Det stämmer bäst överens med den manager för sin klubb så som de vill att han ska vara. Och när någon påpekar diskrepansen mellan karaktär och verklighet så blir tillflykten allt som oftast what-aboutery; att alla minsann är likadana.
Nu har det inte hunnit med att gå riktigt så lång tid för den här rivaliteten att bli infekterad fullt ut. Tvärtom kan både Liverpool och Man City betraktas som åtminstone relativt sett förhållandevis nya i titelracet, i alla fall i meningen att det hade gått eller fortfarande går lång, lång tid sedan de har eller hade vunnit en ligatitel. Där finns inte riktigt samma långa tradition att falla tillbaka på.
Men på kort tid har ändå förhållandevis mycket hunnit med att hända. Attacken på Man Citys buss inför Champions League-kvartsfinalen förrförra säsongen är självfallet en incident som ligger i förgrunden inför kvällen. En sådan sak skapar känslor så klart. Om dessa känslor låg bakom Man Citys något olämpliga sång med en inte alltför subtil referens till den misshandlade Sean Cox får vara osagt.
Det placerar kanske inte matcherna mellan Liverpool och Man City för närvarande på riktigt samma nivå som hatmatcherna mellan Man Utd och Arsenal, som tenderar vara de matcher som framför allt nämns när det pratas om två klubbar, två lag och två managers som verkligen avskydde varandra. Kanske påminner de egentligen mer om rivaliteten mellan Liverpool och Nottingham Forest för ganska exakt 40 år sedan. En het men ändå övergående rivalitet.
Man anar vad som står på spel i kvällens match. En vinst för Liverpool placerar dem nio poäng före Liverpool och åtta poäng före tvåan och trean Leicester samt Chelsea. Det vore bokstavligt talat ett guldläge för Liverpool. Man ska naturligtvis aldrig säga aldrig men det är svårt att tänka sig att Liverpool skulle tappa en sådan ledning under den del av säsongen som återstår.
För Man City kan det självfallet visa sig ödesdigert att ge Liverpool ett sådant försprång att arbeta med. Utöver så klart det momentum som skulle komma av att ha besegrat Man City på Anfield.