Två tredjedelar – 66% närmare bestämt. Så många av totalt 220 stycken svarade nej på frågan under dygnet efter Man Citys förlust mot Liverpool om Pep Guardiola kommer vara manager i Premier League från och med nästa säsong. Låt gå för att det folk har svarat i stundens hetta, och för att det för all del mest är åsikter utan någon större insikt bakom dem. Frågan är hur som helst inte tagen ur luften.
Pep Guardiola tar inte förluster särskilt väl. Tvärtom tar han dem riktigt illa, något vi minst sagt fick se rätt tydliga exempel på under söndagskvällen. Det finns väl förvisso inte något större fel med det i sig, han är sannerligen inte det första exemplet på dålig förlorare vi har sett i Premier League. Den stora skillnaden är kanske att Guardiola är så himla ovan vid det, åtminstone när det kommer till ligaspelet.
Av hittills tio fullt genomförda ligasäsonger har Pep Guardiolas olika lag vunnit åtta av dessa. Han har alltså bara misslyckats med att vinna ligan två gånger. En av dessa gånger var hans första säsong med Man City, men då gick det ändå att hävda att det var ett work in progress och att bättre saker väntade. Vilket onekligen också var fallet. Han var knappast för den sakens skull mister congeniality under den säsongen heller.
Men den andra gången, eller kanske rättare sagt den första gången, som Pep Guardiola misslyckades med att vinna ligatiteln var 2011-12, när Real Madrid petade ned Barcelona från den spanska fotbollstäppan, åtminstone för ett kort tag. Den förlusten fick Guardiola faktiskt att lämna Barcelona, lämna La Liga och till och med ta ett sabbatsår. Frågan man ställer sig är om detta var något för den stunden specifikt, eller ett mer allmänt beteende.
Där finns självfallet några mycket tydliga gemensamma nämnare. Då som nu så är Pep Guardiola inne på sin fjärde säsong i samma klubb och klubben ifråga har inte bara vunnit utan också dominerat sin liga under säsongerna dessförinnan. Plötsligt är det en konkurrent som inte bara jagar ikapp utan tar sig förbi. Pep Guardiola visade tydligt under sin tid i Barcelona att det här är en situation han inte gillar.
Någonstans är det en fråga om burn-out. Pep Guardiola beskrivs ofta som ett geni när vad han kanske i själva verket är är otroligt driven, ambitiös och noggrann in i minsta lilla detalj. Vilket ofta kan skapa stora framgångar men som också kan vara väldigt slitsamt både på honom själv och på hans närmaste omgivning. Det finns kanske helt enkelt en rätt god anledning varför Guardiola aldrig varit längre än fyra år i en och samma klubb.
Delvis handlar det nog om honom själv, att han helt enkelt känner själv att han efter tre-fyra år börjar tappa sin drive i samma klubb. Men framför allt kan man nog tänka sig att det till sist blir väldigt jobbigt för spelarna, hur framgångsrikt det än är, att under en mycket längre tid än så leva med dessa ständiga krav. Det kommer en tidpunkt där spelarna bara inte riktigt orkar lyssna längre, och Guardiola verkar inte precis vara någon större fena på att bygga nya lag. Han kör med vad han har tills det inte längre brinner.
Så har det i alla fall varit. Det är ingen garanti för att det blir så framgent. Men det går att se samma tendenser i Pep Guardiolas beteende nu som för åtta år sedan. Vad som den här gången kanske talar mer emot ett sådant drastiskt avsked den här gången är att det helt enkelt inte riktigt finns lika många rimliga alternativ kvar för Pep Guardiola att välja mellan. Till skillnad från 2012-13 när världen var hans ostron.
Visst, där finns PSG, och där finns Juventus, som ju onekligen vore ett rätt sannolikt alternativ för Pep Guardiola om han bestämde sig för att lämna Man City. Maurizio Sarri kändes malplacerad där redan från start och det intrycket minskar inte precis för varje dag som går. Juventus var dessutom ordentligt intresserade redan den här sommaren, och Serie A är så klart ovandrad mark för Guardiola själv.
I bakvattnet skvalpar också frågan om Man Citys vara eller inte vara i Champions League. Naturligtvis inte för att de inte kommer kvalificera sig dit, utan på grund av den disciplinära process som fortfarande pågår gällande klubbens fiffel med financial fair play. Hur den frågan till sist slutar är inte givet åt något håll, men det lär nog kunna gnaga i bakskallen på Pep Guardiola och påverka hur han ser på framtiden.
Men där finns även det omvända argumentet. Nämligen att även om Liverpool nu faktiskt vinner ligan den här säsongen så skapar det tvärtom en revanschhunger hos Man City och hos Pep Guardiola. Att det är precis det bränsle de behöver för att komma tillbaka och återfinna sitt fulla driv, sin ambition och sin noggrannhet. Inte slå ur underläge, det vore bara fånigt att säga att Man City gör det, men väl försöka återvinna något man har förlorat.
Hur gör man för att ett lag som är bäst faktiskt ska förbli bäst, frågade Alex Ferguson en gång en sportpsykolog. Svaret han fick var att hela tiden betrakta sig själva som om de vore näst bäst. Den formeln kan nog förklara ganska mycket av Man Utds kultur, identitet och mentalitet under deras allra mest framgångsrika år. Känslan är inte riktigt att det är Pep Guardiolas filosofi på samma sätt. För honom verkar det väldigt viktigt att inte bara betrakta sig utan också vara betraktad som bäst.
Två olika klubbar, två olika personligheter, två helt olika förhållningssätt. Nu är det förvisso långt ifrån klart att Man City inte vinner ligan den här säsongen. Det ser bara inte ut som om de kommer göra det. Men det börjar bli en intressant fråga att spekulera kring huruvida Pep Guardiola kommer vara i Premier League nästa säsong. Vilket så klart säger något om vilket avtryck han gjort och vilket hål han skulle lämna efter sig.
För det är väl tveksamt om vi skulle spekulera på samma sätt om någon annan nu aktiv manager.