Hur kommer det sig att frågan inte löstes internt? Det verkade vara den mest frekventa invändningen mot Gareth Southgates bestraffning eller behandling av Raheem Sterling efter dennes “alterkation” med Joe Gomez på landslagssamlingens första dag. Vilket låter som en förnuftig invändning ända fram till dess man ställer sig frågan hur in i helsicke intern man egentligen tror att en match avstängning någonsin kommer kunna vara.
Om bestraffningen nu alltså är en match avstängning så finns väl tvärtom alla skäl i världen just för att bara vara väldigt öppen och tydlig med den saken, och få ut saken direkt, för att undvika alla former av läckor, ryktesspridning och spekulationer som många gånger brukar resultera i skitsnack, skvaller och i bästa fall halvsanningar. Vilket inte på något sätt brukar vara bättre för någon inblandad part.
Sedan finns där naturligtvis saker och detaljer som Gareth Southgate aldrig kommer kunna gå in på. Det vill säga exakt vad som hänt och vad som har sagts och så vidare, det vill säga sådant som onekligen bör hållas internt. Det finns inget märkligt med den saken utan det är mer eller mindre ren standard för alla typer av liknande händelser oavsett om det är fotboll eller inom helt andra delar av samhället.
Uppenbart är emellertid, både utifrån vad Gareth Southgate själv valde att säga om saken och utifrån att Raheem Sterling är den som bestraffas och Joe Gomez går fri från straff, att det var Sterling som agerade felaktigt och dessutom agerade oprovocerat. Det är inte bara ett omdöme av Southgate själv utan ett omdöme som framkommit i dialog med spelartruppen som helhet. Alltså ingenting för oss utifrån att fästa några tvivel vid.
Vi vet både utifrån vittnesmål och utifrån viss fysisk bevisning att bråket mellan Raheem Sterling och Joe Gomez blev fysiskt. Handgemäng kort och gott. Det vore fånigt att tänka sig att sådant aldrig händer inom fotbollen, eller att bli allt för upprörd över det. Det vore precis lika fånigt att tänka sig att det därför är någonting som är okej och någonting som inte bör bestraffas.
Och just i den frågan verkar det nu finnas ett missnöje från Sterlings sida. Han verkar enligt uppgifter tycka att det borde ha räckt med att han bad om ursäkt. Men det är ju trots allt inte riktigt så det fungerar. Visst är det bra att man ber om ursäkt, framför allt om man faktiskt menar ursäkten. Men vanligtvis medför det också att man faktiskt är beredd att ta den sanktion eller den bestraffning som utmäts.
Man kan förstå att Raheem Sterling är upprörd. Han har precis förlorat en väldigt viktig fotbollsmatch, en match under vilken han dessutom buades ut grundligt på Anfield. Hade det brustit för honom under eller omedelbart efter matchen, och han då hade gett till exempel Joe Gomez en smocka, hade jag åtminstone inte haft några problem att utifrån ett rent mänskligt perspektiv förstå honom, även om det inte ursäktar honom.
Men ett dygn senare, och i ett helt annat socialt sammanhang, är det en annan sak. På ett dygn måste den värsta känslostormen ändå ha hunnit lägga sig. Efter ett dygn måste en vuxen spelare faktiskt kunna kontrollera sig så bra att han inte reagerar med fysiskt våld, i synnerhet inte utan någon reell provokation. Att beskriva en sådan reaktion som ett uttryck för ”klubbstolthet” blir en aning tendentiöst.
Kanske hittar vi ändå i det någon slags förklaring bakvägen till det som nu skedde. För jag tror ju inte Sterlings reaktion faktiskt är oberoende av det sociala klimat som han precis lämnat, det vill säga Man Citys spelare och ledare. Och utifrån allt vad som sagts därifrån efter matchen är det inte precis långsökt att tänka sig att spelarna där känner sig berättigade i att reagera som om någon sagt något snuskigt om deras systrar.
Berättar man explicit eller antydningsvis i ord och i handling för ett gäng machomän att de precis blivit bestulna, rånade, orättvist behandlade och så vidare, och att det minsann är ”deras” fel, och gör det tillräckligt ofta och tillräckligt övertygande, så behöver man kanske inte bli förvånad om machomännen reagerar aggressivt. Det funkar så klart i både fotbollslag och i samhällspolitiken som stort.
Nu är det knappast första gången som det gruffas och grälas i en landslagstrupp, inte heller i en engelsk landslagstrupp. Tvärtom är klubbrivaliteter något som under många år har präglat det engelska landslaget, och aldrig på något positivt sätt. Nu är det förvisso tveksamt om detta verkligen är att räkna som ett uttryck för faktisk klubbrivalitet, eller enbart som ett uttryck för att någon råkar vara tjurig efter en förlust.
Vissa menar så klart att det där bara är bra, att man inte vill se spelare som krigar mot varandra med allt vad de har under veckorna därefter hålla på att gulla och mysa med varandra bara för att det blir landslagssamling. Jag kan väl till viss del hålla med om den saken, men det är självfallet ett väldigt långt kliv, ett för långt kliv, till att därför tycka det är fint och bara bra att spelare börjar slåss med varandra.
Nu kommer självklart inte bestraffningen av Raheem Sterling, en match avstängning mot Montenegro på fredag, få någon som helst kortsiktig effekt för England som landslag. De är redan klara för EM till att börja med. Chansen får väl betraktas som rimligt god att Sterling ändå inte hade spelat så mycket. Diskussionen uppstår så klart om Southgate verkligen hade valt samma bestraffning i ett mer skarpt läge, eller inför ett mästerskap.
På längre sikt är det däremot en fråga som kan komma att hänga över Englands landslag, om inte annat så för att blodvittrande journalister knappast kommer låta frågan glömmas bort. Hur kommer Raheem Sterling egentligen överens med Gareth Southgate? Hur är det egentligen med harmonin och truppsämjan för England? Frågor som kommer ältas om och om igen inför sommarens EM, oavsett vad som sägs och görs.
Enda sättet att undvika den saken hade varit att låtsas som om ingenting hade hänt, eller rakt av behandla saken som om ingenting hänt. Gareth Southgate gjorde bedömningen att det var det sämre alternativet, om inte för spelartruppens i media uppfattade harmoni och sämja, utan för spelartruppens faktiska harmoni och sämja. Verkligheten trumfar med andra ord perceptionen den här gången.
Jag vet knappast tillräckligt för att kunna säga att han gjorde rätt eller fel bedömning i den frågan. Till sist är det självfallet Englands resultat, på kort sikt i de båda kommande EM-kvalmatcherna, och på längre sikt i det kommande EM, som kommer användas för att ge Gareth Southgate rätt eller fel. Även fastän resultaten i sig förmodligen inte kommer ha någonting alls med saken att göra.
Gareth Southgate har hur som helst tagit ställning, på gott eller på ont. Och det är kanske en form av ledarskap i sig självt som är värdefullt. Chefskap anses alltför ofta vara att inte ta ställning, att förhålla sig neutral. Men då har man förväxlat chefskap med dåligt och fegt chefskap. En bra chef, ett modigt chefskap, tar faktiskt ställning. Gareth Southgate har valt att ta ställning, vilket jag tycker är bra.
Jag har mina tvivel kring Southgates kvaliteter som manager på fotbollsplanen. Jag har inga skäl att tvivla på Southgate som chef. Varken före den här incidenten eller därefter.