Egentligen är det kanske inte helt och hållet rationellt varför landslagsuppehållen skulle vara mer sannolika tillfällen än vilket som helst annat tillfälle för engelska klubbar att sparka eller byta ut sin manager. Möjligen är det ett tecken på hur klubbfotbollen har tagit över och när det ändå inte spelas några matcher inom klubbfotbollen under en viss period så måste man hitta något annat att prata om.
Någon mer statistiskt bevandrad än jag, och som dessutom har betydligt mycket mer tid över för mekaniskt grovjobb, skulle kunna få undersöka om det verkligen är vanligare att managers för engelska klubbar får sparken under eller i samband med landslagsuppehåll än annars, eller om detta bara är en myt eller populär uppfattning. Det vill säga lite på samma nivå som att stora klubbar alltid får hjälp av domarna, något som ”alla vet”.
Jag tror säkert inte det är de allra mest ovanliga tillfällena för engelska managers att få sparken, men rent empiriskt misstänker jag att den absolut mest minerade tidsperioden för engelska managers snarast är över jul- och nyårshelgerna, och för all del möjligen en bit in i januari. Åtminstone har det varit mitt intryck de senaste åren att då brukar trycket vara som högst på mig med extrabloggar på grund av sparkade managers.
Logiken i detta är inte särskilt långsökt. Runt jul och nyår har ganska exakt hälften av en engelsk ligasäsong genomförts, resultaten från säsongens första halva har kunnat börja utvärderas och planerna inför säsongens andra halva formuleras. Det är ett naturligt läge för engelska klubbar att börja agera. Ett kommande januarifönster kan även få engelska klubbar att vilja ta tillfället i akt att göra enligt dem nödvändiga förändringar i tid.
Möjligen kan man också prata om någon slags social effekt med detta att sparka sina managers, ett slags kollektiv psykos. Med vilket jag menar att om väl en eller några klubbar börjar sparka sina managers så kan det få andra klubbar att göra samma sak, antingen för att det då har blivit mer legitimt eller för att en annan manager plötsligt blivit tillgänglig. Ungefär som att när en nyser så börjar ofta andra också att nysa.
Prosit!
Självfallet går det också att se en logik i att sparka sina managers i samband med landslagsuppehållen. Det är på något sätt naturliga pauser mitt i en i övrigt väldigt hektisk säsong. Det ger teoretiskt också en ny manager något av en startsträcka att komma in i klubben med teoretiskt cirka en vecka på sig innan första matchen. En potentiell nackdel är så klart att många spelare också är borta ett antal dagar.
Trycket inför det här landslagsuppehållet på managers som skulle sparkas har inte varit riktigt lika högt som inför förra landslagsuppehållet. Vilket dels beror på att några av dem redan har fått sparken, dels på att några av de managers som riskerade sparken faktiskt har lyckats förbättra sina respektive situationer. Marco Silva exempelvis känns inte alls lika utsatt nu som för någon månad eller två sedan.
Nu har det så klart redan gått nästan en vecka av detta landslagsuppehåll, och för varje dag blir det väl mindre sannolikt att något faktiskt kommer hända under uppehållet. Så här långt har nog inget mer spännande hänt än att Cardiff och Neil Warnock har ”kommit överens” om att inte längre vara tillsammans. Barnen är vuxna nu och det sprakade inte längre om relationen mellan de båda.
Vilka managers är det då möjligen som sitter lite löst? Om detta måste man nog först av allt säga att på gott eller på ont, och där får vi helt säkert helt olika svar beroende på vem eller vilka man frågar, så börjar det alltmer se ut som om Arsenal, Tottenham och Man Utd alla tre kommer låta Unai Emery, Mauricio Pochettino och Ole-Gunnar Solskjaer genomföra den här säsongen i sin helhet, om inte himlen ramlar ned över deras huvuden.
Vilket på något sätt ändå känns ganska rimligt. I alla fall så länge som där inte finns ett mycket tydligt och klart starkare alternativt färdigt och klart i ett litet rött paket med vita snören.
Manuel Pellegrini börjar framstå som alltmer tveksam i sin gärning med West Ham, ett West Ham som verkar alltmer grinigt över sin mycket svaga tabellposition bara några få hack ovanför nedflyttningsstrecket. För närvarande verkar däremot den värsta ilskan vara riktad mot Mario Husillos, West Hams director of football. Vilket känns rätt befängt då West Hams värvningar definitivt har varit av det starkare slaget.
Dessutom, givet att Mario Husillos och Manuel Pellegrini är som ler och långhalm, så känns en sådan aktion endast som något slags preludium till att faktiskt sparka Pellegrini, men att West Ham helst drar sig för det beslutet. Men om väl beslutet att sparka Husillos fattas så måste man anta att det då bara är en tidsfråga innan Pellegrini också sparkas, och att det ena faktiskt kan anses göra det andra ofrånkomligt.
Daniel Farke börjar få det jobbigt med Norwich. Man måste säga att det är en något udda situation som Farke och Norwich befinner sig i. Norwich börjar alltmer riskera att hängas av i tabellen, och förlusten mot Watford innan landslagsuppehållet accentuerade allvaret i situationen. Norwich stirrar helt enkelt nedflyttningen i vitögat för närvarande, och sådant brukar kunna få klubbens styrelse att överväga sina olika alternativ.
Nu ska det i och för sig sägas att Norwich har viss historik i att inte följa den trenden, utan tvärtom hålla fast vid sin manager även när nedflyttning hotar. Man måste nog även säga att Daniel Farke bör ha så stort förtroendekapital efter förra säsongens uppflyttning att Norwich helt säkert kommer vilja vänta in i det absolut sista innan de faktiskt fattar något beslut om sparkning, om det ens är ett beslut de väljer att fatta.
Ralph Hasenhüttl är nog förmodligen den manager i Premier League som sitter mest löst just nu. Tråkigt eftersom han fick en så pass intressant start med Southampton. Men den här säsongen har Southamptons spel och resultat allt oftare gjort det mer och mer frestande att damma av referenser till något stort skepp som en gång för strax över 100 år sedan styrde ut från just Southampton och rätt in i ett isberg.
Till skillnad från Titanic så är inte Southampton osänkbart och har väl heller aldrig beskrivits på det viset. Deras formkurva är förfärlig med sex förluster och endast en poäng på sina sju senaste matcher, och deras placering under nedflyttningsstrecket måste naturligtvis oroa klubben djupt. Hasenhüttl verkar ha tappat både spelarna och supportrarna vid det här tillfället.
Men Southampton verkar ändå inte riktigt redo att bemanna livbåtarna. Orkestern spelar fortfarande. Men ju längre Southamptons säsong bokstavligen lider desto mer påträngande blir dess soundtrack av en Celine Dion som smäktande sjunger något om ett hjärta som minsann fortsätter slå, och den mentala bilden av Ralph Hasenhüttl på en soffa som vill bli målad som en fransk flicka.