Ofta jämförs läktarkulturen mellan olika länder och ligor. Många gånger framställs Premier League och engelsk fotboll i negativt ljus i jämförelse med andra ligor som kanske framför allt Bundesliga, Allsvenskan och så vidare. Vilket på samma gång är både korrekt och en aning missvisande, något utav en grov förenkling är det emellertid i vilket fall som helst.
Vad sådana jämförelser väldigt sällan tar med i beräkningen är att läktarkulturen är fundamentalt annorlunda mellan olika länder och traditioner. Vad vi skulle kunna kalla för den germanska läktartraditionen är mer baserad på kollektiv läktaraktion, det vill säga väldigt väl koordinerade och slagkraftiga ramsor och även sånger, ägnat att skapa just en massiv ljudkuliss och ett skådespel.
Den engelska läktartraditionen är istället baserad mer runt sång i största allmänhet, utan någon särskilt tydlig samordning. En på många sätt mer organisk upplevelse, men som just därför kommer få väldigt svårt att nå riktigt samma effekt i form av ljud och teatralisk effekt. Det kan ske ibland men blir mer ovanligt, då det inte på samma sätt är en produkt av organiserat läktarbeteende.
Vad man föredrar måste ses som en smakfråga. Personligen kan jag beundra vad jag ser på läktarna i exempelvis Tyskland och Sverige, men jag är samtidigt inte helt förtjust i hur vad som sker på läktarna där är mer eller mindre frikopplat från vad som faktiskt sker på fotbollsplanen. Fördelen med den engelska traditionen är att den är ett mer direkt svar på det som faktiskt händer på planen, och ljudet blir på så vis en del av upplevelsen.
Publiken blir därmed en aktör i matchen på ett något annat sätt. Och möjligen kan kanske det förklara vad vi då och då ser när europeiska lag kommer till Anfield, Old Trafford, White Hart Lane och så vidare och blir bortblåsta av den elektricitet som därmed kan skapas. Och efter varje sådan match är reaktionen i stort sett densamma, att de blivit chockade av publikens effekt på matchen i sig.
Men den engelska läktartraditionen ger också utrymme för mer spontana uttryck för humor. Brittisk humor är så klart rätt så välkänd, och den ger sig till känna även inom fotbollen. Några väldigt roliga exempel på förhållandevis spontana läktarramsor inom engelsk fotboll är:
(5) Luis Suarez, his teeth are offside!
Lyteskomedi fungerar inte alltid, men när den funkar så kan den vara riktigt fyndig. Den kan så klart även kritiseras för att vara onödigt elak, men i det här fallet får man nog anse ett undantag vara motiverat. Dels är det så klart en kommentar om det rent fysiska med Suarez tänder. Dels är det däremot även i högsta grad relevant genom att Suarez av egen kraft hade en tendens att använda tänderna på planen på ett sätt som ställde honom offside i rent symbolisk mening.
(4) Park, wherever he may be!
Kulturkomedi kan ju vara riskabel även den, och den här ramsan kan självklart anklagas för att vara åtminstone lite på gränsen. Men den är humoristiskt avsedd och lyckas också i sin avsikt. Hur som helst, det där med att äta hundar i den där delen av världen är väl så pass allmänt accepterat att det knappast är off-limits. I så fall hade nog Nemanja Vidic en jobbigare sång. Hur som helst så är övergången till en mer lokalt kulturell diss av Liverpool något som ger sången lite punsch.
(3) Oh Coloccini, you are the love of my life!
Fotboll kan ju på många sätt vara ett sätt för manliga känslor att uttryckas och det är ju ofta någon form av kärlek som skapas i relationen mellan supportrarna och uppskattade egna spelare. Många av Newcastles supportrar hade hur som helst en väldig uppskattning för Coloccinis yttre, inte minst hans fagra hårman, detta i sådan utsträckning att de enligt egen uppgift gärna skulle låta honom göra the hanky-panky med sina fruar och flickvänner. Vilket möjligen avslöjar en viss kvinnosyn, men som ändå blir rätt roligt.
(2) Jason Puncheon, he went for a shit!
Fysisk komedi kan alltid uppskattas och är tidlös. Gary Linekers olycka på planen för många år sedan är något som fortfarande kommer upp i både tid och otid. Riktigt sådan otur hade inte Jason Puncheon, som tyvärr ordnade sina bestyr under mer ordnade former, men som en följd kom för sent ut till andra halvlek under en match. Vilket hemmafansen så klart hade full koll på och unisont skanderade exakt vad som var orsaken till Puncheons frånvaro.
(1) Harry Potter, he’s coming for you!
Popkulturella referenser är alltid skoj, i synnerhet när de är så träffsäkra. Jonjo Shelvey har någon form av sjukdom som ger honom hans utseende, och det är väl som det är med den saken. Nu hade han så klart den lilla oturen att skaparna av Harry Potter-filmerna valde att ge Lord Voldemort ett utseende som liknar Shelvey väldigt mycket. Det är med andra ord alltså ingen tom gåta varför Liverpools supportrar, tror jag det var, i all välmening försöker varna en uppvärmandes Shelvey att Harry Potter minsann är på krigsstigen.