Svaga resultat, missat Champions League, en allt tydligare risk att missa Champions League även nästa säsong, fallande publiksiffror på Emirates, sjunkande intäkter för Arsenal, ett uppenbart förlorat förtroende för Unai Emery från såväl spelare som supportrar. Skälen är många för Arsenal att ge Emery sparken, men främst är kanske att Arsenal så sällan de senaste åren har varit ordinarie match på Viasat.
Nåja, den saken har Arsenal minsann sett till att få ordning på. Med nyheten att Fredrik Ljungberg tar över Arsenal som ställföreträdande manager så kommer det väl knappast råda någon som helst tvekan om att Arsenal kommer vara det ständigt visade laget på Viasat den kommande tiden. Svenskintresset är så klart fenomenalt, med blott den andre svenske managern i Premier League någonsin. Arsenals Zlataneffekt helt enkelt.
Vi får se hur länge så förblir fallet. Det är hyfsat tydligt att Ljungberg inte är avsedd som mer än en ställföreträdare under tiden som Arsenal letar efter ett mer långsiktigt tänkt alternativ. Samtidigt vet vi ju hur sådana här saker kan gå, eftersom vi har haft fördelen att nyss se det i en annan klubb, att om Arsenal får ett plötsligt lyft under Ljungberg, vilket inte alls är omöjligt, så bestämmer sig Arsenal för att göra det tillfälliga permanent.
Jag är inte helt naiv, jag förstår ungefär vad jag som svensk fotbollsskrivare förväntas skriva om Fredrik Ljungbergs möjligheter i Arsenal. Precis på samma sätt som jag mer än antar att norska fotbollsskrivare förväntades skriva om Ole-Gunnar Solskjaer för ganska precis ett år sedan. Jag var skeptisk till Solskjaer som ett mer än kortsiktigt alternativ redan då, och ser ingen som helst anledning att tänka annorlunda om Ljungberg.
Kritiken som riktades mot Man Utds anställning av Solskjaer kan mer eller mindre karbonkopieras för Arsenals anställning av Ljungberg. Erfarenheten av och för ett jobb på den här nivån saknas helt och hållet, deras meritförteckning är mycket tunn, på många sätt är det en anställning som andas nostalgi mer än något annat. Allt som sades om Solskjaer kan även sägas om Ljungberg, fast i ännu högre utsträckning.
Samtidigt kan de saker som talade för Solskjaer som en åtminstone tillfällig lösning, bättre än det alternativ som föregick honom, tala även för Ljungberg. Han är en ny röst där en ny röst desperat behövs, han kan klubben, han har en upparbetad positiv relation till supportrarna, han har en positiv relation till viktiga spelare i klubben. Åtminstone har han inte en negativ relation till vissa spelare som man anar att Unai Emery till sist hade.
På sätt och vis har det blivit lite komiskt hur Arsenal, fastän de uttalat försökte undvika att hamna i samma situation som Man Utd och istället dra lärdom av deras misstag, har hamnat i mer eller mindre exakt samma situation som Man Utd. Okej, låt oss säga att de har hoppat över först David Moyes och sedan José Mourinho, men här är de trots allt nu, med Fredrik Ljungberg som sin egen Ole-Gunnar Solskjaer.
Möjligen var det ofrånkomligt att Arsenal skulle hamna i samma sits eftersom båda klubbarna lider av samma typ av institutionella grundproblem med distanserade ägare som är mer intresserade av pengar än av fotboll, med bristande strategisk planering och kompetens. När beslut och anställningar samtliga fattas utifrån den utgångspunkten ska vi kanske inte bli förvånade när det blir ungefär samma soppa.
Dessutom ska vi kanske inte vara så säkra på att Arsenal egentligen hoppade över José Mourinho. Det pratades mycket om att delar av Arsenals styrelse ville ha Mourinho som ersättare till Unai Emery redan för någon månad sedan, men att splittringar i Arsenals styrelse gjorde att saken drogs i långbänk, vilket gjorde att Tottenham till sist svepte in och norpade honom.
Huruvida just den odugligheten från Arsenals ledning vore att se som en förbannelse eller som en välsignelse får väl ses som subjektivt. Oavsett vilket, om det faktiskt var Arsenals tanke, deras plan-b så att säga, och de lät den gå om intet på grund av internt tjafs, så är det så klart inget bra betyg alls åt deras duglighet, och väcker inget större förtroende för deras förmåga att fatta rätt beslut för Arsenal framåt i tiden.
Risken är självfallet att Fredrik Ljungberg börjar fylla samma funktion för Arsenals ägare och ledning som Ole-Gunnar Solskjaer gör för Man Utds. Nämligen som en slags sköld mot den värsta kritiken. Att man har satt ett ytterst publikvänligt ansikte som manager som supportrarna är ovilliga att attackera eller ifrågasätta, oavsett hur svaga resultaten i själva verket blir. Man letar efter en strategi och lång sikt där ingen egentligen finns.
Samtidigt ska vi inte utesluta att Arsenals gambling med Fredrik Ljungberg faller relativt väl ut, även om den håller hela säsongen ut. Ljungberg kan mycket väl få samma omedelbart positiva effekt som Solskjaer fick, och Arsenal befinner sig i ett tabellmässigt bättre läge nu än vad Man Utd gjorde för ett år sedan. Det var inte långt ifrån att Solskjaer ändå tog Man Utd till Champions League. Ljungberg kan lyckas med det.
Samtidigt finns det vissa grundläggande problem med Arsenals spelartrupp, inte minst dess balans och dess kompetens i lagets vitala delar, som knappast försvinner bara på grund av att managern nu heter Fredrik Ljungberg. De problem som Arsenal har visat upp framför allt i lagets försvarsspel centralt i banan har de visat upp under många år, och är inget som bara försvinner med en ny röst och en positiv attityd.
Vad vi vet från Fredrik Ljungbergs alla år med det svenska landslaget är att han var en tänkande fotbollsspelare, som alltid hade tankar om det taktiska. Huruvida dessa tankar var rätt eller fel är egentligen ovidkommande, huvudsaken är att han faktiskt tänkte, vilket inte alla spelare gör. Att Ljungberg alltså går tränarspåret och nu alltså blir manager, om än för stunden, känns med andra ord inte alls onaturligt för honom.
Att gå därifrån till att vara framgångsrik med ett lag som Arsenal är däremot ett mycket stort steg. Men kanske kan Ljungberg ändå, i kraft av både bättre språkkunskaper och möjligen en mer rak spelidé, lyckas med det som Unai Emery aldrig riktigt lyckades med, nämligen att göra det tydligt hur Arsenal faktiskt vill spela fotboll. För det blev aldrig riktigt tydligt med Unai Emery, trots förmodligen goda intentioner.
Allt beror så klart på hur länge Fredrik Ljungberg faktiskt är Arsenals manager. Vilket jag tror kan bli betydligt kortare än vad kanske svenska bedömare hoppas på. Men samtidigt klart längre än vad brittiska bedömare ser ut att tro.