Att jag har varit kritisk mot Mesut Özil gällande både dennes benägenhet att försvinna i de största matcherna för det första och dennes benägenhet att inte alls komma till spel utan ha en massa olika skäl för att inte kunna spela alls för det andra är knappast någon hemlighet. Om inte annat verkar ju denna kritik ha orsakat svåra trauman hos några som likt religiösa sektmedlemmar trots alla bevis av motsatsen vägrar släppa tanken om Özils storhet.
Sektmedlemmarnas främsta svar på kritiken har alltid varit någon suspekt hänvisning till Paul Pogba, som om det faktum att han enligt dem inte motsvarat sin transfersumma, vilket han självklart i deras ögon aldrig skulle kunna göra hur bra han än vore, hade något alls med Mesut Özil att göra. Den kritiken har däremot alltid varit väldigt lätt att vifta bort eftersom Pogba åtminstone alltid har spelat och när han har spelat har varit väldigt nyttig för Man Utd. Allt man alltså inte kunnat säga om Mesut Özil för Arsenal.
Så har det i alla fall varit under de senaste åren. Den här säsongen har detta försvar helt och hållet försvunnit. Inte för att Paul Pogba nödvändigtvis har börjat spela dåligt utan för att Pogba knappt har spelat alls. Och det är klart att om jag nu har varit kritisk mot Mesut Özil av just detta skäl så kan jag inte strunta i att vara kritisk och skeptisk på exakt samma sätt mot Paul Pogba. Samma regler måste naturligtvis gälla alla spelare, oavsett vilka lagtröjor de än har på sig.
Någon hemlighet är det knappast att Paul Pogba ville lämna Man Utd i somras. Det är svårt att egentligen klandra honom för den saken, givet dennes ålder, kvalitet och helt naturliga ambition, och givet Man Utds situation och inkompetens. Men Pogba fick inte sin vilja igenom. Man Utd var alldeles för ointresserade av att sälja honom, prislappen var alldeles för hög och ingen klubb hade möjlighet att köpa honom. Paul Pogba blev alltså kvar i Man Utd.
Där kom de närmast pliktskyldiga uttalandena från Ole-Gunnar Solskjaer med flera om hur de minsann såg Paul Pogba som helt central för Man Utds nya strategi och nya, moderna och ungdomliga projekt. Vad skulle de annars säga?! Men det kändes hela tiden en smula naivt, som en form av önsketänkande. Pogba har redan investerat tre av sina bästa år i Man Utd, hans högsta önskan är kanske inte att påbörja ännu ett osäkert projekt som i bästa fall får sin avkastning om ytterligare tre år.
Paul Pogba inledde säsongen bra. Han spelade i säsongens första matcher och var mycket bra på Man Utds mittfält, i synnerhet kreativt och offensivt. Men ganska snart blev han skadad. Vilket möjligen sågs som en smula olyckligt just då, men i och med att skadan bara har fortsatt dra ut på tiden så har det haft en synbart negativ effekt på Man Utds hela spel och hela säsong. Man Utds mittfält var tunt nog som det var redan inför säsongen, Pogba var dess hela joie de vivre.
Det lite luriga är att Paul Pogba nu har varit skadad i tre månader, nästan hela säsongen hittills, utan att det egentligen blivit riktigt tydligt exakt av vad skadan består. Normalt sett när en spelare är skadad så länge brukar det vara mycket tydligt exakt vad denna skada består av. Här har det sagts att Pogba skulle bli borta en tid bara för denna tid att dra ut mer och mer på tiden. Desto märkligare blev det när Pogba kom tillbaka mot Doncaster i Ligacupen bara för att omedelbart försvinna igen.
Hur skadad är egentligen Paul Pogba? Den frågan känns alltmer relevant för varje vecka och varje match som går av Man Utds säsong. Frågan bygger naturligtvis på den inte ogrundade misstanken att antingen vägrar Pogba spela för Man Utd, eller så vägrar Solskjaer att spela en trilskande Pogba, eller både och. Och att man har kommit överens om att mjölka en skadestory så länge som bara möjligt för att undvika diskussion, jobbiga frågor och konflikt.
En sådan taktik ligger arguably i både Pogbas och Man Utds intresse. Det gynnar sällan en spelare att börja få ett rykte som en bråkstake och trubbelmakare. Sådant kan även påverka värderingen av honom som spelare vilket kan försvåra en framtida affär. För Man Utd är det självfallet också så att en öppen konflikt skulle kunna vara extremt störande för en säsong som redan har sina rätt tydliga problem. Det enda osannolika är att Man Utd, som de senaste åren läckt som ett såll, skulle lyckas hålla detta on the down-low.
Exakt i vilken utsträckning de egentligen lyckats med detta kan diskuteras, för det har onekligen tisslats och tasslats en hel del om Paul Pogba. Det senaste beskedet verkar vara att han ska vara tillbaka från sin skada i december. Nåja, nu är det december, och även om det kanske är förhastat att börja skrika mord och inga visor redan idag om han inte skulle spela mot Aston Villa så måste det rimligtvis betraktas som mycket mystiskt om han därmed inte är tillbaka i spel mycket snart.
Om inte så går det knappast att dra någon annan slutsats än att Paul Pogbas frånvaro inte har med någon skada att göra alls. Då finns egentligen bara två alternativ. Antingen planerar Man Utd att faktiskt sälja Pogba i januari, och kommer nog i så fall tvingas tåla en lägre köpesumma än vad som hade varit aktuellt i somras. Eller så sitter Man Utd fast åtminstone säsongen ut med en nyckelspelare som inte bidrar till lagets väl fastän de så sent som i somras beskrev samma spelare som helt central för deras strategi.
Inget av dessa alternativ får så klart Man Utds klubb- och lagledning att framstå som särskilt mycket mindre inkompetenta och aningslösa än vad de redan gör. Under tiden närmar sig Man Utds påstådda försök att anställa en director of football nu två år utan att lyckas.
:::
Intressant match också på Carrow Road mellan Norwich och Arsenal. Kanske kan Daniel Farke ge sig någon extra månad eller så genom att besegra Norwich på hemmaplan, precis som Norwich högst överraskande besegrade Man City i början på säsongen, något som fick många att tro att Norwich var bättre än vad de nog är.
Omvänt så riskerar så klart en förlust eller ett poängtapp mot Norwich vara den absolut sista spiken i Unai Emerys kista. Vi har alltså en situation där utfallet i den här matchen kan ha en mycket konkret och direkt effekt på båda managernas livssituation. Båda lagen behöver dessutom onekligen en vinst.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #1:
Benito Carbone, Sheffield Wednesday vs Newcastle, 1997-98. Förra säsongen tittade vi de ikoniska ögonblicken genom Premier League-åren, den här säsongen tittar vi på de snygga målen, fast kanske inte i någon särskild rangordning. Men varför inte börja med Benito Carbone, en av de kanske något bortglömda finlirarna från 1990-talet, när detta med utländska spelare fortfarande var något relativt ovanligt. Det här målet lär vara ett tungt skäl för varför Carbone var helt ospelbar i Championship Manager-spelen som kom åren därefter.