Engelsk supporterkultur är i väldigt hög utsträckning sångbaserad, vilket har sina egna speciella styrkor och svagheter. Men ett sätt detta har tagit sig uttryck är att ett relativt stort antal engelska klubbar har sina alldeles egna hymner, det vill säga sånger som de har tagit till sitt hjärta, som regelbundet och traditionsenligt sjungs i samband med varje match, och som kanske säger något om klubbens identitet och självbild.
Hymnens syfte kan ifrågasättas. Det skulle kunna vara en sång som ger energi och självförtroende till det egna laget, lite som man kan misstänka att Leeds och West Hams hymner gör till exempel. Det kan också vara en sång ägnad att skapa atmosfär på arenan inför och under match, vilket Liverpools och Man Utds hymner gör. Mestadels skulle jag väl i och för sig tro att det är en sorts ritual som syftar till att berätta vilka man är.
Den klart mest kända hymnen över hela världen är naturligtvis Liverpools, med You’ll Never Walk Alone. Förmodligen den första som nio av tio skulle nämna på rak arm om de ombeds att komma på någon känd fotbollshymn. Inte för att det är en fotbollshymn ursprungligen så klart, men ändå en sång som har approprierats av fotbollen. Men nu är inte det här en lista över de allra mest kända hymnerna.
Istället försöker jag göra en lista över de häftigaste hymnerna, vilket självfallet är en totalt subjektiv övning. Och eftersom jag väl knappast heller är någon större musikteoretiker så kommer grunden för min rangordning enbart vara det fullständigt subjektiva kriteriet i vilken utsträckning respektive hymn får nackhåren att resa sig på mig, får gåshuden att börja knottra och magen att börja pirra som allra mest.
Och då blev det så här:
(5) Man Utd: ”The Red Flag”
Funderade länge mellan denna och Man Citys Blue Moon, som jag onekligen gillar, men som kanske passade bättre till det gamla Man City. Den är inte riktigt lika väl översatt till det moderna Man City. Keep The Red Flag Flying High rullar däremot mäktigt på Old Trafford och inte minst kan jag inte låta bli att roa mig över att Trumpröstande rövarbaroner i form av Glazers äger en klubb vars främsta hymn är en i grunden socialistisk kampsång, helt säkert utan att de själva har den minsta lilla aning om saken.
(4) Leeds: ”Marching On Together”
Eftersom vi inte har hört den här i Premier League på så väldigt länge är det ju faktiskt lätt att den glöms bort. Men som en närmast krigisk hymn till sin utformning och hur den eldar upp både de egna supportrarna och spelarna så är det en kanske på så sätt relativt oöverträffad hymn i England. En hymn som många gånger verkar få läktarna på Elland Road att skaka.
(3) Liverpool: “You’ll Never Walk Alone”
Kommer väl kanske inte undan att placera den här relativt högt upp, vilket delvis har att göra med just hur känd den trots allt är. Vilket kanske låter som att jag säger emot mig själv men just i dess kändhet ligger också en del av dess styrka. Att sången är kanske det närmaste vi inom fotbollen kommer till All Blacks haka, en ritual som påminner om så mycket historia både för spelare och motståndare att den har en viss skrämseleffekt.
(2) Swansea: “Hymns & Arias”
En bortglömd liten juvel mitt i den brittiska hymndjungeln. Men det är rejält mäktigt när Swanseas supportrar klämmer i med den här hymnen för fulla halsar, och får håren på armen att resa sig. En av de mäktigaste ljudupplevelserna jag har hört de senaste tio åren var när Swansea spelade och vann sin playoff-final mot Reading på Wembley och först tog sig till Premier League. Då var det här ljudkulissen.
(1) West Ham: “I’m Forever Blowing Bubbles!”
Inte precis okänd den här heller. Här är det inte minst kombinationen av hymnen i sig med den rent fysiska upplevelsen av bubblor som faktiskt blåses över Upton Park som det var förr i tiden eller London Stadium som det är nu för tiden. Det skapas en alldeles särskild stämning. Sedan är jag så klart något av en sucker för hymner som betonar just detta med hopp och drömmar.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #2
Frank Lampard, Chelsea vs Everton, 2006-07. Vem är bäst av Frank Lampard och Steven Gerrard? Den trötta diskussionen om vem som varit Englands näst bästa kreativa mittfältare under Premier League-eran brukar inte sällan koka ner till att Gerrard minsann gjorde fantastiska mål. Well, Frank Lampard var inte så jäkla tokig på det han heller, vilket det här finfina skottet mot Everton på Goodison Park mitt under brinnande titelstrid visar alldeles utmärkt.