Säckasäsongen har inletts i högt tempo. Arsenal har hunnit med att sparka Unai Emery och kort därefter så följde Watford efter med att sparka Quique Sanchez Flores, och så sent som igår fick de sällskap av Everton som efter många om och men beslutade sig för att säga tack och adjö till Marco Silva. Vi befinner oss fortfarande bara i den allra första veckan av december.
Everton får jag kanske tillfälle att skriva mer om under lördagen, då de samtidigt har en rätt spännande match framför sig hemma på Goodison Park mot Chelsea. Här och nu kan jag kanske nöja mig med att konstatera att Times rubrik ”Everton sack Silva and turn to Ferguson” knappast kan ha varit omedveten. Man kan onekligen säga att rubriken gav vissa omedelbara associationer.
Den här fredagen kan vi istället ägna oss åt att reflektera över klubbar som har haft tre managers eller fler under en och samma säsong. Det vill säga klubbar som sparkat minst två managers under samma säsong. Vi pratar inte många klubbar. Under Premier League-eran var det i själva verket bara åtta klubbar. Watfords beslut att sparka Quique Sanchez Flores innebär att de gör dem sällskap och ökar antalet till nio klubbar.
Ända tillbaka till 1997-98 får vi gå för att hitta det första exemplet i form av Crystal Palace, och det är ett exempel med visst svenskintresse. Crystal Palace leddes av Steve Coppell när säsongen började, men när resultaten störtdök mitt under säsongen så byttes han ut av spelarduon Attilio Lombardo och Tomas Brolin. Det gick väl sådär. Till sist byttes de ut av Ray Lewington, men Crystal Palace slutade icke oväntat sist i tabellen.
Hoppar vi framåt några år till 2001-02 så fick Leicester erfara något liknande. En svag säsongsinledning innebar att Peter Taylor fick sparken redan i september. Han ersattes av Dave Bassett, med vilken Leicester däremot gick fyra månader utan en enda vinst. Micky Adams plockades in strax efter nyåret men Leicester vann bara fem matcher under hela säsongen och åkte naturligtvis ur Premier League.
Något år senare, 2002-03, ville inte Sunderland vara sämre de. Eller så var det precis vad de ville. Peter Reid började säsongen som lagets manager, men när resultaten gick illa så ersattes han i oktober av Howard Wilkinson. Sunderland fortsatte förlora matcher och framåt mars så bytte en desperat klubbledning ut Wilkinson mot Mick McCarthy, som såg till att förlora varje match med Sunderland, som totalt tog 19 poäng på hela säsongen.
Kort därefter, 2004-05, så gick Southampton för det spektakulära. Paul Sturrock fick bara två matcher på sig innan han fick sparken, efter en svag säsong innan dess. Steve Wigley ersatte men gjorde ingen lycklig under sina få månader. Därefter lyckades Southampton övertyga Harry Redknapp att komma till dem från Portsmouth. Kuppen lyckades nästan men bara nästan. En vinst mot Man Utd sista dagen hade räddat Southampton, men icke.
Harry Redknapp tog sig snart tillbaka till Portsmouth, men 2008-09 var inte gammal när Redknapp flyttade sitt pick och pack till Tottenham istället. Portsmouth anställde Tony Adams, Arsenals gamla legendar, men han lyckades bara leverera tio poäng på sexton matcher och Portsmouth anställde istället Paul Hart. Hart lyckades lyfta Portsmouth till en fjortonde plats, men säsongen därpå slutade Portsmouth tvärsist i ligan.
Om Portsmouth var struliga 2008-09 så var Newcastle ännu värre. Kevin Keegan var deras manager från början men avgick i september efter gräl med klubbledningen. För en stund var Chris Hughton ställföreträdare innan Newcastle anställde Joe Kinnear. Av hälsoskäl fick däremot Hughton vikariera för Kinnear innan en annan lösning fick hittas. Newcastle vände sig till Alan Shearer som däremot inte lyckades rädda dem från nedflyttning.
Säsongen 2015-16 är ingen som Aston Villa vill minnas. Säsongen inleddes med Timmy Sherwood som däremot förlorade åtta av tio matcher innan han fick sparken och ersattes av Remi Garde. Garde tog jobbet i november men behöll det bara fram till mars. Garde fick då sparken med nedflyttning mer eller mindre oundvikligt för Aston Villa. Eric Black ledde Aston Villa under slutet av säsongen och tog en poäng på sju matcher.
Francesco Guidolin hade räddat Swansea från nedflyttning säsongen innan och hoppet var att han 2016-17 skulle bygga vidare på detta. Men icke. Resultaten svek Guidolin som fick sparken på sin födelsedag i oktober. Swansea anställde Bob Bradley som däremot efter bara 85 dagar var Billy Bob Bradley. In kom Paul Clement, som avslutade säsongen imponerande och lyckades hålla Swansea kvar i Premier League, om än bara ett tag.
Det här är kanske inte någon särskilt uppmuntrande genomgång för Watford. Nu säger det kanske sig självt att en klubb som byter manager minst två gånger under en och samma säsong är en klubb som har problem, så man ska väl kanske inte förvänta sig några större succéstorys. Men sex av åtta klubbar har alltså åkt ur Premier League den säsongen detta hände, och de två övriga åkte ur Premier League säsongen därpå.
Frågan är alltså om Watford kommer bli klubben som lyckas bryta den trenden. Något vi förvisso kan få vänta över en och en halv säsong på att få veta men vi kan för sakens skull nöja oss med att undra om Watford faktiskt kommer kunna hålla sig kvar i Premier League den här säsongen. Anekdotiskt är det alltså rätt lite som talar för det. Och tabellen är naturligtvis inte precis någon upplyftande läsning den heller.
Watford har fortfarande bara vunnit en enda match den här säsongen. Den vinsten kom för ganska exakt en månad sedan, först i den tolfte omgången. Men vinsten gav inte Watford något större lyft utan de har tagit tre raka förluster efter den. Något som helt klart beseglade Quique Sanchez Flores öde. Watfords läge är inte precis lysande, och att Watford nu har intervjuat Nigel Pearson för jobbet är kanske en indikation på just det.
En intervju är bara en intervju. Det betyder inte att Nigel Pearson, tidigare i Leicester som vi kommer ihåg, faktiskt får jobbet. Men det bör rimligtvis betyda att Watford åtminstone överväger honom. Men för en klubb vars managers de fem sista åren i tur och ordning heter Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores, Walter Mazzarri, Marco Silva, Javi Gracia och så Quique Sanchez Flores igen så är Nigel Pearson helt klart en udda fågel.
Men det är väl också lite symptomatiskt för en klubb som faktiskt är på väg att anställa sin tredje manager för säsongen. En sådan klubb måste nästan per definition vara en klubb som saknar en tydlig linje och en röd tråd i sina beslut och som famlar i mörkret. Liksom en klubb som helt enkelt börjar lida brist på alternativ. Då är det självfallet inte särskilt osannolikt att vi får se den typen av tvära kast. Praktik före princip.
Huruvida Arsenal kommer utöka antalet klubbar med tre managers på en och samma säsong är väl en öppen fråga. Det beror på hur vi väljer att betrakta Fredrik Ljungberg. Men det är klart, om Arsenal fortsätter visa upp de här resultaten, först oavgjort borta mot Norwich och sedan förlust hemma mot Brighton, då kommer Ljungberg så klart inte hinna med mer än att bli en mycket kortvarig ställföreträdare.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #6:
Muzzy Izzet, Leicester vs Tottenham, 1998-99. Leicester innan Leicester var Leicester med alla som följer engelsk fotboll. Filbert Street innan det blev King Power Stadium. Ett skitigare Leicester helt enkelt. Ett funktionellt och framgångsrikt lag i vilket Muzzy Izzet var den stora och kanske den enda riktigt kreativa kraften. Han hittade ofta på rätt spektakulära saker på planen, men sällan något så här snyggt, effektivt och framför allt kanske svårt.