Brendan Rodgers, Frank Lampard, Roy Hodgson, Chris Wilder, Steve Bruce, Graham Potter, Sean Dyche, Eddie Howe, Dean Smith och Nigel Pearson. Lägg till dem Duncan Ferguson åtminstone för tillfället i Everton. Hälften eller strax över hälften av Premier Leagues managers är alltså av brittisk härkomst. Något man nog inte hade gissat på för bara några få år sedan, när allt prat tvärtom gällde hur brittiska managers aldrig gavs någon chans i Premier League.
Dessa brittiska managers inte bara existerar i Premier League, de gör dessutom relativt bra ifrån sig. Rodgers hyllas naturligtvis för Leicesters framfart, vinner de idag så har de sex poäng ned till tredjeplatsen. Lampard hyllas för Chelseas ungdomssatsning. Wilder och Smith får mycket beröm för sina båda nykomlingars prestationer. Howe och Dyche betraktas på lite olika sätt som ovärderliga klubbikoner för två mindre klubbar. Bruce och Hodgson trotsar både konventioner och förväntningar.
Frågan är ändå om det inte är Graham Potter som gjort starkast intryck hittills under den här säsongen. Åtminstone i meningen att det samtidigt varit lite överraskande. Potter tog över Brighton efter Chris Hughton, efter ett allt annat än medialt populärt beslut från Brightons sida att vilja börja spela en annan typ av fotboll. Beslutet förlöjligades från alla håll och Brighton ansågs ha drabbats av klassisk hybris. Även om inte Potter var måltavlan så trodde och hoppades många att Brighton skulle misslyckas.
Men Graham Potter och Brighton har inte misslyckats. Tvärtom börjar det nog bli aktuellt att säga att åtminstone så här långt har Brighton uppnått precis vad de hoppades uppnå med anställningen av Potter. Brighton ligger på en tolfte plats i tabellen, med 18 poäng på 15 matcher, och har huvudsakligen förlorat matcher de nog kunde förväntas förlora oavsett. Lägg därtill några faktiskt fina skalper som 3-0 mot Tottenham på hemmaplan, samt senast 2-1 mot Arsenal på bortaplan.
Framför allt den senaste segern har rört om i grytan i Premier League, även om det mesta av uppmärksamheten av förståeliga skäl riktades mot Arsenal. Ändå kan man inte bara strunta i att ta Brightons prestation mot Arsenal i beaktande, för det var inte Arsenals oduglighet enbart som låg bakom Brightons vinst. Uppenbart är i vilket fall som helst att segern övertygade Brightons styrelse om att omedelbart erbjuda Graham Potter ett nytt sexårskontrakt, endast ett halvår sedan han först anställdes.
Timingen måste sägas vara en smula märklig. För hur bra man än anser att en manager har lyckats under sin första tid i klubben så känns det kanske ändå som om man normalt sett väntar till som minst slutet av säsongen, eller efter den första säsongen, med att börja prata om en förlängning. Att komma dragandes med ett helt nytt kontrakt redan efter ett halvår ger nästan ett suspekt intryck. Så vad kan då rent cyniskt tänkas ligga bakom Brightons något uppseendeväckande beslut?
En första, kanske självklar tankegång är att Brighton framför allt försöker binda Graham Potter närmare till klubben, och säkra värdet på sin tillgång. Arsenal, Everton, Wolves, West Ham, Watford, Norwich… många klubbar för närvarande kan vara på jakt eller tvingas vara på jakt efter en ny manager, och flera av dem skulle nog mycket väl kunna tänka sig att ta en extra lång titt på Potter. Med ett nytt kontrakt gör Brighton det till en betydligt dyrare affär för eventuella klubbar, och minskar därmed sin egen risk.
En andra, eventuellt mer udda tankegång är att Brightons styrelse gärna tar tillfället i akt att signalera till omvärlden hur kloka de faktiskt var. Ett nytt kontrakt blir helt enkelt deras sätt att säga ”vad var det vi sa?!” till alla som ifrågasatte, kritiserade, hånade och häcklade dem i somras. Utifrån det perspektivet blir det nya kontraktet till Graham Potter först och främst en prestigefråga för Brighton, och man tar tillfället i akt att hamra hem den poängen nu när det faktiskt går bra, eftersom man aldrig vet hur länge det håller i sig.
Båda dessa saker kan självfallet vara sanna på en och samma gång. Liksom de båda tankegångarna kan vara aktuella och relevanta även om Brightons främsta motiv till att ge Graham Potter ett långt, nytt kontrakt helt enkelt är att han gjort sig förtjänt av det, att de är väldigt nöjda med hans arbete och vill säkerställa att de kan dra nytta av detta arbete under lång tid framöver. För även om det ofta är kul att vara cynisk, och många gånger även lite nyttigt, så agerar inte Brighton mot eget intresse bara för att.
Brightons stora fråga just nu är hur de följer upp vinsten mot Arsenal. Hittills har de inte varit alltför bra på att följa upp sina vinster med bra resultat. Vinsten i premiäromgången mot Watford följdes upp av sex matcher utan vinst. Efter vinsten mot Tottenham kom en förlust mot Aston Villa. De båda vinsterna mot Everton och Norwich följdes upp av tre raka förluster innan veckans match mot Arsenal, även om dessa förluster också kom mot Man Utd, Leicester och Liverpool.
Kvällens match känns betydligt mer hanterbar för Brighton. Hemma på Amex Stadium ställs de mot Wolves. En tuff motståndare helt klart, men en match som Brighton nog borde kunna ha ganska goda förhoppningar om att kunna vinna. Förväntningarna borde också vara ganska höga bland hemmapubliken efter vinsten mot Arsenal, och efter den trots allt positiva nyheten om Graham Potters nya kontrakt. Brighton känns som en klubb i medvind och på uppgång.
Liksom Graham Potter känns som en manager i medvind och på uppgång. Kommer Wolves plocka ned dem på jorden igen ikväll? Många menade att Brighton hade tappat jordnärheten och verklighetsförankringen i somras med sitt beslut att byta Chris Hughton mot Graham Potter. Att Brighton inte längre förstod vad för klubb de var. Hittills har Brighton och Potter visat att verkligheten många gånger är vad vi väljer att göra den till, och att vad en klubb är för klubb inte måste vara hugget i sten och oföränderligt.
Vi gör oss många gånger skyldiga till att trycka på klubbar som Brighton vår egen uppfattning om vad för typ av klubb de är och ska vara. Helt klart hände detta i somras. Brighton gör för närvarande ett rätt bra jobb med att trycka på Premier League sin alldeles egen uppfattning om vad för klubb är och vill vara.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #8:
Harry Kewell, Leeds vs Arsenal, 2002-03. Koller vi igenom Kewells meritlista så står det att han vann Champions League med Liverpool. Men det var framför allt med Leeds som Kewell verkligen gjorde sig ett namn. Han var aldrig så jämn och konsistent i sitt spel att han blev en av ligans största superstjärnor, men när han var bra så kunde han svara för fin fotbollskonst. Som det här målet, som även var ett av Leeds allra sista mål innan deras drygt femton år långa exil från Premier League, där han i samma rörelse tar emot bollen och placerar den i bortre hörnet på Seaman.