Liverpool förlänger ett vinnande koncept med Jürgen Klopp

Väldigt glada nyheter naturligtvis för Liverpool. Även om vi så klart vet att ett nytt kontrakt aldrig är någon garanti för att en manager eller spelare stannar längre än vad han annars hade gjort, eller stannar kontraktstiden ut, utan nog snarare mest ska ses som ett sätt för klubben att skydda det ekonomiska värdet på sin tillgång, så talar ändå det mesta för att Jürgen Klopp blir kvar eller planerar bli kvar i Liverpool länge till.

Och varför skulle inte Liverpool vara glada över det?! Klubben har gjort stora framsteg med Jürgen Klopp som manager, varit i två Champions League-finaler på raken, vunnit en av dem, samt är på god väg att äntligen bryta en 30 år lång förbannelse och till sist vinna ligan igen. Att det blir på det sättet beror på flera olika faktorer, men att Jürgen Klopp är en av dessa faktorer, och en viktig sådan, går inte att förneka.

De frågetecken som finns kring detta är av det mer akademiska slaget. Jürgen Klopp har aldrig varit i någon klubb längre än sju år. Något han påpekar själv. Vi vet att det på det sjunde året började bli problem för Klopp i Dortmund, vilket möjligen kan ge upphov till en fundering om det är så länge Klopp orkar hålla sina lag vid liv. Samtidigt är det så klart fånigt att bara förutsätta att det kommer bli så igen bara för att det blev så förut.

Liverpool har en helt annan position än vad Dortmund någonsin hade. Där finns helt andra möjligheter för Liverpool att förändra och förnya sig utan att därför nödvändigtvis tappa i konkurrenskraft. De ekonomiska musklerna och de sportsliga musklerna är av ett helt annat slag. Den strategiska möjligheten att attrahera de allra bästa spelarna precis lika självklart betydligt större den.

Ofta pratas det om Alex Ferguson och Arsene Wenger i termer av vilka som är dagens närmaste motsvarigheter till dem. I den utsträckning sådana motsvarigheter faktiskt finns så är nog för stunden Jürgen Klopp det närmaste vi kommer, åtminstone bland de förväntade superklubbarna, vilket så klart är lite lustigt givet att både Man Utd och Arsenal har valt att åtminstone tillfälligtvis anställa så kallade DNA-managers.

Har man någonting som fungerar så är man naturligtvis lite dum om man försöker ändra på den saken, och Liverpool fungerar alltså utmärkt med Jürgen Klopp. En klubb och en manager som passar väldigt väl ihop. De tre R:en är kompletta. Resultaten går minst sagt Liverpools väg. Resurserna finns för att fortsätta utveckla Liverpool positivt. Relationen mellan Jürgen Klopp och styrelse, spelare och supportrar är i det närmaste perfekt.

Utifrån det större perspektivet måste det även kännas skönt för Liverpool. För samtidigt som de utan några större krusiduller förlänger med Jürgen Klopp så besväras Man City, deras för stunden närmaste och största konkurrenter, alltjämt av osäkra rykten om hur Pep Guardiola ser på framtiden. Även om det kanske inte är värre än att Guardiola bara vill ha ett nytt och bättre kontrakt också han.

Nu får man kanske för Liverpools skull hoppas att det inte blir den här typiska och inte ovanliga nytt kontrakt-effekten som ju brukar drabba en del spelare. Att de spelar väldigt bra när deras nya kontrakt håller på att förhandlas, men när det väl är påskrivet så slappnar de av och prestationerna blir sämre. Här har kanske Liverpool skjutit sig själva i foten, och ett oväntat kryss mot Watford på Anfield är kanske att vänta.

Jag behagar naturligtvis skämta en smula. Ingenting talar just för den saken. Det enda lilla frågetecknet inför den här matchen är rimligtvis hur Watford kommer se ut nu när det är första matchen med Nigel Pearson som deras nya manager. Pearson har föga förvånande slagit på stora trumman om ungefär det man kunnat förvänta sig; passion, kämpaglöd, lagmoral, blixtar och dunder och så vidare.

Men kan Watford verkligen åstadkomma magiska under på Anfield?

:::

Kan Burnley vända sin negativa resultatsvit från de tre senaste omgångarna och kanske som väntat vinna hemma på Turf Moor mot Newcastle? Eller kan Newcastle och Steve Bruce trotsa alla rationella förväntningar och naturlagar ännu en gång?

:::

Southampton mot West Ham är den sena kvällsmatchen, en match mellan två lag som definitivt inte ville vara inblandade i någon nedflyttningsstrid men som ändå är det. Att förlora den här matchen kan definitivt betyda slutet både för Ralph Hasenhüttl och för Manuel Pellegrini, men definitivt för Pellegrini.

Läget är definitivt lite extra utsatt för Manuel Pellegrini givet att West Ham efter den här matchen inte spelar igen förrän på annandagen, eftersom Liverpool däremellan befinner sig i Qatar för att spela fotboll. Alltså uppstår en naturlig paus för West Ham som helt säkert kan använda den pausen till att värdera läget.

Mario Husillos, sportchefen, är på väg att få sparken. Manuel Pellegrini riskerar få sparken. Möjlig ersättare kan mycket väl bli Enzo Maresca, West Hams andre assisterande manager, som sägs vara populär bland spelarna och vars taktik sägs ha legat bakom West Hams överraskande seger mot Chelsea.

Yngre, mer dynamisk, helt säkert lite mer energisk. Inte alls omöjligt att det är rätt väg för West Ham att vandra.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #14:

Matthew Le Tissier, Southampton vs Newcastle, 1993-94. Om man vill beskriva exakt hur bra Matt Le Tissier faktiskt var så finns det andra mål att visa upp. Om man istället skulle försöka hitta ett mål som beskriver vem Le Tissier faktiskt var, hur han var eller rättare sagt är som person, då är det kanske snarare det här målet man använder. Inga konstigheter, det genialiska fullständigt uppblandat med det vardagliga. Att titta på Le Tissier spela fotboll var många gånger som att lyssna till Mozart, en känsla av nästan men bara nästan börja snudda vid meningen med livet. Målet från 0:30.