Möjligen kan man känna att lördagen var lite småträlig i Premier League. Ingen match lyckades riktigt leva upp till några högre förväntningar på den. Utöver att Bournemouth gjorde vad Bournemouth ovanligt ofta har gjort på Stamford Bridge så kan man heller inte säga att resultaten riktigt fick några klockor att ringa. Men om lördagen kändes lite småtrist så lovar söndagen desto mer.
Dagens stora match är självfallet Arsenal mot Man City på Emirates. Fredrik Ljungberg kan ju inte vara alltför lycklig. Efter att ha fått sin första vinst mot West Ham senast hade han kanske hoppats på att börja bygga lite momentum för sig själv, men med Man City i den här matchen och Everton på Goodison Park i nästa match så är det naturligtvis klart lättare sagt än gjort.
Samtidigt gäller det självfallet att se möjligheterna, inte bara svårigheterna. Om Fredrik Ljungberg vill fixa medvind och momentum åt Arsenal så finns självklart väldigt få bättre sätt att uppnå den saken än att besegra just Man City. Här kommer med andra ord en chans för Arsenal att besegra Man City. Återstår gör bara för Arsenal att faktiskt ta den chansen. Någon omöjlighet ska det liksom inte vara.
En person som helt säkert kommer zoomas in lite extra av TV-kamerorna den här kvällen är Mikel Arteta. För närvarande uppskattad coach i Man City under Pep Guardiola men enligt alla uppgifter högaktuell som Arsenals nästa manager. Alla rapporter säger att han ligger mycket högt upp på Arsenals för all del mycket långa shortlist, men den större frågan är kanske hur Mikel Artetas egen shortlist faktiskt ser ut.
Uttryckt annorlunda, exakt hur intresserad är faktiskt Mikel Arteta av att ta över som Arsenals manager här och nu? Svaret är rimligtvis beroende på de alternativ som Arteta ser framför sig istället. Ett sådant alternativ kan mycket väl vara att blicka något eller några år framåt i tiden och se Man City-jobbet bli tillgängligt. Svårt att säga så klart, men det kan inte uteslutas.
Förvisso kan man hävda att även om Mikel Arteta tar över Arsenal nu så finns ändå Man City-alternativet om några år kvar. Men då måste man naturligtvis fråga sig vad som är mest klokt av Arsenal om det faktiskt är så att Arteta enbart skulle betrakta Arsenal som ett steg längs vägen till ett påstått större jobb. Särskilt som det ju knappast är så att Arteta är en etablerad, beprövad och erfaren manager till att börja med.
Mikel Arteta vore en gambling, och ska man som klubb gambla på en manager så måste man i alla fall med rimlig säkerhet veta att om man lyckas med sin gambling så får man faktiskt också skörda vinsten, inte bara lämna över den till en annan klubb, annars får det rimligtvis vara. Arsenal må befinna sig på en resultatmässigt lägre position just nu, men de kan inte gärna på eget bevåg förväntas institutionalisera denna underordning.
Nu kan det självfallet vara så att Mikel Arteta är intresserad av Arsenal utan att se dem som ett steg längs vägen. Han har en historia i Arsenal naturligtvis, helt säkert en faktor som påverkar Arsenals intresse av honom. Samtidigt kan man nog tänka sig att Arteta är rätt bränd efter förra sommarens historia då han sidsteppades mer eller mindre i sista minuten för att Arsenals styrelse då kom på andra tankar, nämligen Unai Emery.
En annan sak som borde öka Arsenals attraktionsvärde för Mikel Arteta är att det finns inga garantier i fotboll. När Pep Guardiola väljer att tacka för sig kan inte Arteta på något sätt vara säker på att Man Citys styrelse väljer honom som ersättare. Dessutom borde Arteta också ha koll på att de managers som ersatt Guardiola förut, i Barcelona och i Bayern München, knappast har haft det helt lätt och knappast blivit några succéer.
Mitt i allt sitter alltså Fredrik Ljungberg och ska försöka göra sitt jobb. Knappast någon lätt uppgift. Han fick uppgiften av Edu att leda Arsenal match till match, men har efter vinsten mot West Ham också gjort tydligt för Arsenal att han inte kan fortsätta driva Arsenal som någon tillfällig vikarie, utan att Arsenal på det ena eller det andra sättet måste komma till skott.
Vilket Arsenal rimligtvis måste göra även på planen ikväll mot Man City. Det vill säga komma till skott. Lyckas de bara med den saken så finns faktiskt rätt goda chanser för Arsenal att störa Man City den här kvällen.
:::
Det mesta känns frid och fröjd runt Man Utd för närvarande. Rimligtvis är det vad som händer när man vinner i tur och ordning mot Tottenham och Man City, och sedan följer upp det med en 4-0-vinst mot AZ Alkmaar i Europa League. Dessutom börjar man faktiskt få häng på den där Champions League-platsen igen, så visst kan man förstå om mungiporna börjar röra sig uppåt.
Ändå finns ju rätt goda skäl att varna för hybris. Vi vet att den matchbild Man Utd kunde utnyttja mot Tottenham och Man City är en matchbild som vi inte kommer få se i särskilt många andra matcher, såsom exempelvis mot Everton på Old Trafford idag, och att Man Utd då har haft det betydligt svårare. Hur imponerande vinsterna mot Tottenham och Man City än var, så är det vinster i dessa matcher som kommer vara desto viktigare.
Everton är för närvarande ett något osäkert kort då de fortfarande kan beräknas befinna sig i ett Duncan Ferguson-inspirerat tillstånd. Vinsten mot Chelsea senast borde rimligtvis ha gett dem rejält med huggtänder och visar Everton upp det spelet, det självförtroendet och den attityden mot Man Utd på Old Trafford så kan det naturligtvis räcka långt. Enda frågan är kanske om Ferguson har fått någon som helst ordning på försvarsspelet.
Annars är det kanske en stor dag på Old Trafford eftersom det kommer vara den 4,000:e matchen i rad som Man Utd har en egen produkt i sin startelva. Vilket självfallet säger något om vilka Man Utd är och vilka Man Utd vill vara. Man förstår också varför Man Utds satsning på egna produkter för närvarande är en sak som gör laget roligare för de egna supportrarna att följa nu än de senaste fem åren.
Roligare kanske, men är det verkligen bra nog? Det kan hur som helst inte vara ett ensamt skäl för att ovillkorat ställa sig bakom Ole-Gunnar Solskjaer. Man Utd har alltid handlat om de egna produkterna, men alltid som ett komplement till titlana, inte som ett substitut för dem. Sedan går det alltid att acceptera en viss period för omställning, om man känner att laget går framåt och blir bättre.
Sedan finns det så klart alltid en glädje i att se en spelare som Marcus Rashford verkligen blomma ut. Händelsevis något som började ske när han återvände till sin forwardsroll på vänsterkanten, snarare än spelade centralt. Vilket möjligen visar att det inte alltid är det klokaste att ta vad spelarna själva säger sig vilja spela på planen som ett slags gospel för vad som är rätt och riktigt.
Hade Alex Ferguson gjort det så hade David Beckham spelat på centralt mittfält, och det hade ingen blivit lycklig av.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #15:
Tony Yeboah, Leeds vs Wimbledon, 1995-96. Tony Yeboah gjorde kanske aldrig väldigt många mål för Leeds, men Tony Yeboah gjorde relativt många riktigt snygga mål. Det här målet är inte hans mest omtalade men förtjänar för den sakens skull ändå att lyftas fram. Man kan knappast klaga på skottet som sådant, ribban förstärker målets intryck, men det bästa för mig är att bevittna Alan Reeves kroppsspråk när Yeboah vänder bort honom precis innan skottet.