Har Everton blivit med Duncan Ferguson?

Alltså skriver jag en text om Everton och Duncan Ferguson istället, en text vars grundidé jag gått och gnagt på några dagar.

För en fråga som rimligtvis måste ställas, sedan Everton fått en tydlig uppryckning de senaste matcherna, med en vinst hemma mot Chelsea och oavgjort borta mot Man Utd som resultat, med Duncan Ferguson som manager, är om Everton lite grann har hamnat i en situation väldigt liknande den som Man Utd satte sig i för ett år sedan med Ole-Gunnar Solskjaer, och helt enkelt “blivit med Ferguson”?!

Har Everton satt sig i en situation där de bundit sig själva politiskt att jobba vidare med en manager eftersom både de kortsiktiga resultaten och dennes popularitet bland de egna supportrarna gör honom omöjlig att sparka? Eller kanske snarare så att sparkandet av honom skulle vara så impopulärt att det ofrånkomligen skulle försvåra jobbet för den manager som Everton verkligen vill ha.

Förmodligen beror svaret på den frågan i alla fall till viss del på vem det faktiskt är som är tänkt som ersättare. Skulle Everton faktiskt lyckas anställa ett managernamn som Carlo Ancelotti så är det så klart inte osannolikt att även Evertons supportrar kan tycka att det nog är rätt att säga tack och adjö till Duncan Ferguson. Men då måste det nog verkligen vara ett namn av just den kalibern också.

Nu ska sägas att jag faktiskt är mer positivt inställd till Duncan Ferguson som manager än vad jag var från början. Jag håller nog fast vid uppfattningen att detta inte är en manager för längre sikt, att där känns som att det nog saknas det taktiska kunnandet för att få mer än en kortsiktig boost. Men med sin passion och personlighet så fyller Ferguson ändå en för närvarande viktig roll med att ena och galvanisera både spelare och supportrar.

Med Duncan Ferguson håller Everton alltså på att återfå självförtroendet, och det är ingen oviktig sak. Men desto viktigare blir också för Evertons styrelse att komma fram till när det i så fall är rätt tillfälle att lämna över stafettpinnen. Det vill säga hitta tidpunkten där Everton har fått ut maximal positiv effekt av Fergusons ledarskap innan det börjar spricka i sömmarna, knaka i fogarna och förlora sin effekt.

Problemet är alltjämt att Everton verkar ha olika läger i sin styrelse. Å ena sidan Farhad Moshiri och hans gäng som helt säkert vill ha ett stort och internationellt erkänt managernamn till Everton. Å andra sidan Bill Kenwright, den förre ägaren, och dennes gäng som nog mer än gärna ser att Duncan Ferguson får fortsätta som manager tills vidare, eftersom han bättre motsvarar deras bild av vilka Everton faktiskt är.

Farhad Moshiri är klar majoritetsägare så Bill Kenwright med flera har så klart mycket lite att till sist säga till om i frågan. Men situationen kompliceras av att många i media av lätt insedda skäl gärna ställer sig på Duncan Fergusons sida i den här frågan, åtminstone så länge resultaten går hans väg. Skulle resultaten därefter börja dyka skulle samma media så klart utan att blinka kritisera Evertons beslut att fastna vid Ferguson.

När resultaten går Evertons väg är det alltid lätt för de som förordar Duncan Ferguson att hitta argumenten för att behålla honom på jobbet. Det må vara kortsiktigt, men det är helt enkelt så det fungerar. Detta gör det svårare eller åtminstone känsligare att faktiskt genomdriva den förändring eller den manageranställning man faktiskt ser som bättre och mer hälsosam på lång sikt.

På sitt sätt är kanske ändå detta ett argument som talar till Carlo Ancelottis fördel. För även han beskrivs ju ibland som en manager som är allra bäst på att få spelare att må bra, känna sig glada och fulla av självförtroende. Ancelotti kanske inte pratar med riktigt samma ord, kanske inte har riktigt samma taktiska verktygslåda, men är han egentligen under motorhuven så värst mycket annorlunda på det sättet än t ex Duncan Ferguson?

Men där är vi inte riktigt ännu. Everton gick ut med ett uttalande för något dygn eller så sedan där de gjorde tydligt att det är minsann Duncan Ferguson och ingen annan som kommer vara Evertons manager ikväll när de tar emot Leicester i Ligacupens kvartsfinal på Goodison Park. En match som nog blev betydligt svårare för Leicester än vad de nog hade hoppats på när lottningen en gång gjordes.

Om vi antar att Everton vinner ikväll, tar sin tredje raka match utan förlust, och sin tredje rätt stora skalp på dessa tre matcher, och dessutom har parkerat sig själva i semifinal i en av de två stora cuperna, tillsammans med Aston Villa och förmodligen de båda klubbarna från Manchester, efter att Liverpool blivit överkörda i kvartsfinalen, hur påverkar i så fall det hur bundna Everton känner sig till att köra vidare med Ferguson?

För så är det ju när man har blivit med en manager på det här viset, när Everton har blivit med Duncan Ferguson, att har man väl blivit med honom så är det inte alldeles lätt att bli av med honom. Åtminstone inte innan han själv gett anledning därtill. Dessutom är det inte alltid alldeles självklart om man verkligen vill bli av med honom heller, det är sällan helt ensidigt. Och i den gordiska knuten råkar nu Everton sitta.

Och som myten förtäljer finns bara ett sätt att lösa upp en gordisk knut, nämligen hugga den mitt itu. Men för det krävs ett riktigt skarpt svärd. Frågan som Evertons supportrar nog just nu sitter på helspänn för att få svar på, frenetiskt klickandes uppdatera med jämna mellanrum på sina twitterkonton, sociala medier och nyhetssajter, är om Carlo Ancelotti är detta svärd.

Wow-faktorn vore svårslagen.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #18:

Didier Drogba, Chelsea vs Liverpool, 2005-06. Rent fysiskt borde detta nästan vara ett omöjligt mål att göra. Att hitta den vinkeln att skjuta och få den hårdheten på skottet fastän man rör sig baklänges borde vara omöjligt. Men mycket vi trodde var omöjligt var fullt möjligt för Drogba. I mina ögon är Drogba den ende anfallaren under Premier League-eran som kan utmana Alan Shearer om att vara den mest naturliga och mest mångsidiga målskytten av dem alla. Frågan är om han inte överträffar Shearer.