Lite kul är det så klart att Everton och Arsenal möts idag. Båda klubbarna har dragits ett tag med ett lag som underpresterar relativt förväntningarna på dem, spelartrupper som kanske inte i alla avseenden har motsvarat högt ställda krav på professionalism, för all del obalanserade spelartrupper, och supportrar som börjat tappa tro och tålamod. Båda klubbarna har under viss tid nu sökt efter nya managers.
Arsenal har redan gjort klart med sin manager i form av Mikel Arteta. Det blev klart igår när Arteta presenterades, till synes utan att Man City blivit informerade först. Men det kan ha kommit som en överraskning lika lite för dem som för någon annan. Everton håller fortfarande på att göra klart med sin nya manager, som alla för närvarande tar för givet kommer bli Carlo Ancelotti, men som ännu befinner sig uppe i luften.
Galghumorn går att hitta i hur båda klubbarnas manageranställningar känns fundamentalt reaktiva, fast på helt motsatt sätt. Med reaktiva menar jag en anställning som det inte känns som att det ligger någon större tanke, eller någon större vision bakom, utan där Arsenal och Everton i det här fallet mest har gått på ett namn de har gillat och som har råkat vara ledigt och tillgängligt.
Men självfallet har de alltså i så fall varit reaktiva på helt motsatta sätt. Arsenal har valt att anställa den fullständigt oerfarne managern, den så kallade dna-anställningen, där de kan antas hoppas att Arteta lyckas apa efter Pep Guardiola. Everton har å andra sidan valt att anställa den extremt erfarne och meriterade världsmanagern i form av Ancelotti, och hoppas att det ska vara någon form av lösning på klubbens problem eller brister.
Förvånande är kanske situationen på så vis att den så att säga känns lite omvänd. Hade man hört situationen beskrivas på förhand utan att få reda på vilken klubb som gjort vad så hade man nog gissat på att Arsenal skulle vara klubben som anställde den där världsmanagern och Everton som anställde managern helt utan erfarenhet. Det hade på något vis passat bättre ihop med de båda klubbarnas uppfattade och faktiska storlek.
Jag är lite osäker på vilken grad av ansvar som Mikel Arteta kommer ha för dagens match, om han faktiskt leder den som normalt eller om han tittar på den från läktaren och Fredrik Ljungberg kör sin i så fall sista match. På samma sätt vet jag inte om och än mindre i så fall hur Carlo Ancelotti kommer följa dagens match, om han kommer vara på plats på Goodison Park eller ej.
Oavsett vilket känns det som om både Arsenal och Everton borde kunna vara relativt nöjda med sina faktiska eller förväntade manageranställningar. Båda klubbarna fick eller får den manager de åtminstone vill ha. Både Mikel Arteta och Carlo Ancelotti kan komma att göra succé med sina respektive klubbar. Precis som både Arteta och Ancelotti kan misslyckas fullständigt med dem. Utfallsspektrumet är mycket brett.
På samma sätt är det svårt att säga något om hur dagens match mellan Everton och Arsenal faktiskt kommer sluta. Men det är naturligtvis frestande att säga att Everton är favoriter att ta hem segern. Frågan är bara om de i så fall även har dragit det längsta strået i fråga om manageranställningar, eller om det visar sig att Arsenal faktiskt har fattat det smartaste beslutet.
Det kommer dröja ett tag innan vi får något bra svar på det. Dagen gäller om det är Everton eller Arsenal som drar det längsta strået på Goodison Park. Om Everton fortsätter lyfta sig eller om Arsenal ska återfå fotfästet i kampen om Champions League-platser.
:::
Vilken klubb ska betraktas som den främsta utmanaren till Liverpool om ligatiteln? Den frågan antar jag är tänkt att besvaras i kvällens prestigematch på Etihad mellan Man City och Leicester. Om Leicester vinner så öppnar de efter cirka en halv säsong upp ett försprång om sju poäng till Man City. Om Man City vinner så är Leicesters försprång däremot reducerat till en enda poäng.
Leicester har ett av ligans bästa försvar vilket förmodligen kommer behövas mot Man Citys anfall. Samtidigt har Man City haft det synnerligen besvärligt med kontringar den här säsongen och Leicester har ett riktigt effektivt kontringsspel. Även om Man City alltid måste betraktas som favoriter på sin hemmaplan så är det absolut inget blåögt långskott att tro att Leicester har god chans att få med sig något hem.
:::
Aston Villa möter Southampton i en morsa av alla sexpoängare på Villa Park. Båda klubbarna står på 15 poäng och endast målskillnaden bestämmer att Aston Villa (-7) ligger på ena sidan nedflyttningsstrecket och Southampton (-18) på andra sidan. Vilka som vinner kvällens match lär kunna få stor psykologisk betydelse för båda lagen i nedflyttningsstriden, och en stor praktisk betydelse för Ralph Hasenhüttl.
:::
Inte heller bör vi rynka på näsan åt dagens övriga matcher. Bournemouth vs Burnley, Newcastle vs Crystal Palace, Brighton vs Sheffield United, Norwich vs Wolves. Även fast det inte är de mest glamourösa matcherna så är det i de flesta fall matcher mellan lag som känns rätt jämspelta och ligger så till i tabellen att de både kan gå förbi varandra och springa ifrån varandra. Ovissa matcher, spännande matcher.
:::
West Ham har spelledigt eftersom Liverpool ska spela VM-final senare ikväll. En specifik blogg om den matchen kommer senare i eftermiddag några timmar innan avspark. Det är väl trots allt inte varje dag som engelska klubbar spelar den där trots allt rätt roliga turneringen.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #21:
Georgi Kinkladze, Man City vs Southampton, 1995-96. Ofta är solomål över väldigt lång distans i min mening rätt överskattade. Många gånger handlar det om slapphänt försvarsspel i vilket målgöraren mer eller mindre får springa rakt fram hela vägen mot mål. Det finns undantag, Diego Maradonas och Leo Messis mål exempelvis. Kinkladzes mål faller kanske någonstans mittemellan, men utöver själva solonumret är det kanske själva avslutet som sådant som förhöjer detta till konst. Kinkladze var många gånger så briljant för Man City att det faktiskt gjorde lagkamraterna sura.