Tottenham har hittat sin konstruktiva arrogans, har Chelsea tappat den?

Få vill nog vinna den här matchen mer än Mourinho. Han har varit starkt ifrågasatt som manager under flera år och det här skulle vara en åtminstone tillfällig upprättelse. Att på så kort tid ha tagit ikapp Chelseas försprång och ha tagit Tottenham tillbaka upp på en av Champions League-platserna vore en mäktig signal om vad han fortfarande är mäktig som manager. Mot ett Chelsea där han har tappat mycket av sin goodwill.

Och mycket talar kanske för Tottenham ikväll. Hemmaplan naturligtvis. Att de är laget i betydligt bättre form likaså. Men framför allt därför att Tottenhams styrkor passar minst sagt bra till att utnyttja det som är Chelseas mycket tydliga svagheter. Tottenham är ett av ligans för närvarande bästa kontringslag, samtidigt som Chelsea är ett av lagen i ligan som har varit mest sårbara för just kontringar, liksom fasta situationer.

Har man sett Chelsea brottas med dessa svagheter den senaste månaden är det svårt att se hur spelare som Harry Kane, Heung-Min Son, Christian Eriksen, Dele Alli, Lucas Moura med flera inte kommer kunna utnyttja detta till deras fördel. Chelsea må mycket väl ligga före Tottenham i tabellen för närvarande, och haft en betydligt bättre start på säsongen, men i grunden är Tottenham alltjämt ett starkare fotbollslag.

Tottenham och Chelsea gillar inte varandra. Alls. Detta har vi sett flera exempel på under de senaste åren. Mest notoriskt kanske när Chelsea satte sista spiken i Tottenhams titelförhoppningar för tre och ett halvt år sedan. Det är med andra ord en rätt hetsig rivalitet som tagit form runt det där Champions League-strecket. Chelsea har haft ett psykologiskt övertag i dessa matcher, men detta övertag börjar avta.

José Mourinho har gjort sitt bästa för att ytterligare balansera den vågskålen till sin egen och Tottenhams fördel. Han har bland annat kommenterat Chelseas och Frank Lampards satsning på unga och egna spelare som ett effektivt sätt att minska förväntningarna på laget och på sig själv. Halvt om halvt underförstått alltså att Chelsea med Lampard har sänkt sina ambitioner jämfört med det Chelsea han var med om att bygga upp.

Ännu mer halvt underförstått därmed att Mourinho själv är en manager av högre kaliber och erfarenhet än Lampard. Ett sätt att försöka etablera någon form av dominans över den andra managern och det andra laget. Fasen vet om Mourinho egentligen har fel, och alla tricks är tillåtna i krig, kärlek och fotboll, men naturligtvis kan det med viss rätt uppfattas som att Mourinho därmed motsvarar de negativa uppfattningarna om honom.

Frågan är väl om det kanske inte ändå var lite detta Tottenham ville uppnå med sin anställning av José Mourinho. Visst hade man etablerat sig som storklubb och topplag med Mauricio Pochettino, men blev kanske aldrig riktigt fria det där lätt förvånade och kanske på så vis också lätt nedsättande berömmet om hur fantastiskt bra de gjort det, som om de vore den där humlan som trots allt lärt sig flyga.

Den responsen, eller den attityden, känns mer avlägsen med José Mourinho, oavsett vad resultaten faktiskt säger. Med honom blir det på sätt och vis mer självklart att Tottenham är en storklubb och ett topplag, oavsett om de faktiskt är det i större eller mindre grad än förut. Eftersom det är den attityden han utstrålar. Och kanske finns det en viss sanning i att Tottenham som klubb eller som lag behöver lite mer av sådan konstruktiv arrogans.

Chelsea var definitivt en klubb och ett lag som förut hade den konstruktiva arrogansen, något de fick med José Mourinho och som bevarades under många år även efter det att Mourinho lämnade Chelsea första gången. Den skördade stora framgångar, även om det naturligtvis måste backas upp med kvalitet. Chelsea var ett lag av stora egon och stora personligheter, i vilket Frank Lampard alltid kändes lite som den tysta snälla grabben.

Ingen kan därmed ifrågasätta Lampards drivkraft, professionalism och hunger att vinna matcher och titlar. Den var alltid exemplarisk. Men den mer tystlåtna personligheten har han så klart kvar också som manager. Som spelare var den aldrig något problem, andra kunde fylla i tomrummen, men som manager ställs lite andra krav. Som spelare kan det räcka att implementera, som manager måste man också inspirera.

Chelsea har, fram till för cirka en månad sedan, ändå haft en så här långt imponerande säsong. Men det har knappast varit en säsong präglad av någon konstruktiv arrogans, i så fall snarare tvärtom. Sådant som Chelseas transferförbud, Chelseas därmed helt eller halvt frivilliga ungdomssatsning, Eden Hazards flytt till Real Madrid och så vidare, har istället blivit till en slags kryckor att ursäkta en trots allt relativt svag säsong.

Vad man anser i den frågan beror så klart på vad man går in med för förväntningar. Om man utgår från någon tveksamt uppriktig syn på Chelsea inför säsongen som ett blivande mittenlag så anser man så klart säsongen hittills ha varit riktigt bra. Om man istället utgår från vad Chelsea lyckades uppnå förra säsongen, och rimligtvis borde kunna upp något liknande igen, då blir uppfattningen snabbt betydligt mer problematisk.

Nu upphör Chelseas transferförbud om någon dryg vecka. Därmed försvinner en av Chelseas kryckor. Eden Hazard är fortfarande flyttad så den kryckan finns kvar även om möjligheten att värva ersättare försvagar den. Ungdomssatsningen lär inte upphöra på en gång utan kommer nog fortfarande köpa Lampard goodwill och arbetsro. Men arbetsron har hittills byggt på en grund av överlag positiva resultat och en plats bland topp fyra.

Vad händer om den grunden försvinner? Om Chelsea efter den här omgången och efter vinterfotbollen har tappat greppet om Champions League-platsen, efter att faktiskt ha haft greppet dessutom. Kommer det finnas samma ensidiga uppslutning bakom Frank Lampard då som vi har sett under hösten? Från samtliga Chelseas supportrar? Från Chelseas styrelse och ägare?

Knappast om Chelsea fortsätter vinna en av fem matcher som har varit deras facit den senaste månaden. Tottenham och José Mourinho kommer göra sitt yttersta för att åsamka deras femte förlust på sex matcher, gå förbi dem i tabellen och rycka ifrån dem den fjärde Champions League-platsen över julhelgen. Ty mysigare än så är inte julstämningen mellan Tottenham och Chelsea.

Och kanske vore det särskilt passande med Tottenhams ankomst till fjärdeplatsen just den fjärde advent.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #22:

Matthew Le Tissier, Southampton vs Newcastle, 1993-94. Ett mål som nästan kan sägas ha allting, från början till slut. Hade målet gjorts av någon annan spelare, som spelade för någon av storklubbarna, så hade det varit betydligt mycket mer känt än vad det faktiskt är. Klackmottagningen, den konstruktiva bolltouchen, lobben som tar honom förbi sista backen, och sedan den lugnt nonchalanta passningen i mål. Ett mål av en gud i ett lag av helgon.