Manager: Ralph Hasenhüttl, Southampton. Många frågor har ställts om Southampton och om Ralph Hasenhüttl, men tusan vet om inte polletten har trillat ner nu. Vinsten mot Aston Villa på bortaplan var imponerande på det sätt den kom till stånd, men att följa upp det med en övertygande seger borta mot Chelsea tar ju kakan. Framför allt måste man säga att Southamptons kollektiva anfallsspel övertygade, och vann dem matchen.
TRE TAKEAWAYS:
Leicester. Två tunga förluster för Leicester de senaste omgångarna, först mot Man City, sedan mot Liverpool. Lite kan det kanske ses som viss kritik mot Brendan Rodgers som inte verkar helt villig att anpassa sin taktik efter ett bättre motstånd. Man kan känna att verkligheten nog hann ikapp Leicester en smula denna vecka. Pratades inför matchen om detta som en seriefinal så klart, men det var alltid en aning tendentiöst. Värt att komma ihåg att inför säsongen förväntade sig ingen att Leicester skulle ligga tvåa, inte ens förhoppningarna var nog så höga. Ibland måste man se tabellen i sitt sammanhang.
Carlo. Bra om än något trevande början för Everton under Carlo Ancelotti. Men det var samtidigt ingen lätt match mot ett väldigt bra försvarande Burnley. Säsongens tidigare Everton hade däremot inte vunnit den här matchen, vågar jag mig på att påstå så där rätt ut. Men nu höll man lugnet, trummade på, och till sist kom vinstmålet när Calvert-Lewin, som låter som en karaktär från Titanic, språngnickade som en riktig Henke Larsson i bortre hörnet.
Wolves. Andra lag än Wolves hade kanske tyckt livet var lite jobbigt när de hamnade i tvåmålsunderläge mot Man City av alla lag, trots en man mer på planen, men inte Wolves vad det verkar. Andra arenor än Molineux hade möjligen tystnat i missnöje när det egna laget trots en man mer på planen hamnar i tvåmålsunderläge mot vilket som helst motstånd, så även Man City. Men inte Molineux vad verkar. Om stämning hade gått att äta så hade jag blivit proppmätt på den stämning som Molineux pumpade ut genom skärmen.
J.R.
Liverpool. Svårt att välja något annat lag här givet förutsättningarna och givet att det var utmålat som en slags seriefinal. Alla trodde det skulle bli en svår match för Liverpool, som däremot får för sig att göra den kanske enskilt bästa fotbollsmatch jag har sett dem göra, och definitivt en kandidat till den enskilt bästa fotbollsmatch jag har sett något engelskt fotbollslag göra. När säsongen ska sammanfattas, och Liverpools första ligatitel på 30 år ska summeras, så är det här en av matcherna som kommer lyftas fram.
CLIFF BARNES
Chelsea. Svårt att hitta någon annan Cliff Barnes den här veckan. Så onödigt av Chelsea som vann mot Tottenham för några dagar sedan att mer eller mindre slänga bort hela den fördelen och feelgood-känslan mot Southampton. Känns som att man brände allt taktiskt och mentalt krut mot Tottenham och så trodde man att mot Southampton skulle det lösa sig av sig självt? Svagt.
OMGÅNGENS MATCH:
Wolves 3-2 Man City. Underlig match på många sätt men en härligt intensiv match som skakades av stora domslut under första matchen, men som verkligen bubblade igång när Wolves kom in i matchen under andra halvlek. Riktigt starkt att vinna den här matchen av ett synnerligen effektivt Man City, som gjorde mål på i stort sett allt de kunde göra mål på, och som aldrig haft så lite boll under Pep Guardiola. Var vad jag hade tänkt skriva ända fram till dess att Wolves kvitterade med cirka tio minuter kvar av matchen, varefter matchen nästan bara kunde sluta på ett sätt.
BTW
Antar att man kan räkna på ena handens fingrar antalet gånger som Man Utd har vänt och vunnit från underläge de senaste fem åren.
Tottenham vände, men inte kan man gärna säga att de spelade särskilt bra därför.
Svårt att tro att Manuel Pellegrini sitter kvar särskilt länge till. Nedflyttningsstrecket börjar se rätt otäckt ut så tätt inpå.