Man får säga att det är en underlig känsla att det dras igång ännu en Premier League-omgång bara några timmar efter att den förra omgången avslutats. Men sådan är alltså julfotbollen i England och det är bara att gilla läget. Vilket så klart inte alla managers klarar av att göra, särskilt inte som de redan i preventivt syfte letar efter krokar att hänga upp eventuella förluster på.
Men samtidigt en skön känsla. För det är ju några fina matcher på programmet den här helgen, och även den här lördagen. Vi börjar med ett sydkustderby mellan Brighton och Bournemouth som känns härligt oförutsägbart på förhand. Ett derby mellan två klubbar som för inte alls många år sedan befann sig betydligt längre ned i det engelska seriesystemet. En triumf för den engelska fotbollens relativa klassfrihet.
Även en match mellan Graham Potter och Eddie Howe, kanske de två just nu mest spännande engelska tränarna, båda två med en tämligen modern syn på hur fotboll ska spelas. Båda två har nu lag som från stund till annan klarar av att imponera men som kanske misslyckas att ta tillräckligt många poäng för att de ska kunna känna sig helt trygga i sin status som Premier League-klubbar.
Southampton, den tredje sydkustklubben i Premier League, tar efter två stora triumfer på bortaplan emot Crystal Palace hemma på St Mary’s. En match de flesta nog nu förväntar sig att Southampton ska vinna, vilket möjligen skapar en annorlunda matchdynamik än den som Southampton vant sig vid. Intressant att se hur Southampton nu hanterar ett betydligt mer kompakt spelande motstånd.
Nere i bottenstriden möts Watford och Aston Villa på Vicarage Road. Kan Watford fortsätta deras positiva trend under Nigel Pearson, med vinst mot Man Utd och oavgjort mot Sheffield United, genom att vinna den här sexpoängsmatchen? Då Watford ligger fem poäng efter Aston Villa vore en vinst väldigt värdefull för Watford, och en förlust i motsvarande utsträckning katastrofal.
Newcastle har att försöka hämta sig från storförlusten mot Man Utd på annandagen, en förlust som var präglad av flertalet riktigt grova egna misstag. Everton å sin sida har att visa att vinsten i Carlo Ancelottis första match inte var någon tillfällighet, och om de skulle lyckas vinna mot Newcastle så vore det första gången den här säsongen som Everton vinner två matcher i rad.
Tänk vad tiden flyger sedan Norwich överraskande besegrade Man City i början av säsongen och pratades om i högtflygande termer. Sedan dess har Norwich vunnit en match allena och tog över jumboplatsen från Watford förra omgången. Kan de upprepa Man City-bedriften ikväll och vinna mot Tottenham på Carrow Road? Någon form av medgång behöver åtminstone Norwich, som är på väg att tappa greppet i tabellen.
Tappa greppet är förvisso något som West Ham har varit nära att göra länge. Manuel Pellegrini påstås leva på lånad tid, vad nu det innebär. Andra rapporter gör gällande att om Pellegrini får sparken så sitter David Moyes i förarsätet att ta över, vilket förvisso var något som sades även om Everton. Men intrycket är liksom att West Ham inte alls har samma kraft och kompetens i sitt beslutsfattande som Everton har.
Mest av allt signalerar West Ham en klubb som inte riktigt vet vad den vill, inte riktigt har någon koll på vilka alternativ som står dem till buds eller hur de ska ta reda på vilka dessa alternativ faktiskt är. För mig är det snarare i det ljuset jag väljer att betrakta det relativt låga antalet managers som Gold och Sullivan har haft under sina år i West Ham. Inte som ett uttryck för lojalitet eller långsiktighet, utan som handlingsförlamning och brist på idé.
Alltså tror jag att om Manuel Pellegrini sitter kvar som West Hams manager efter nyåret så gör han det i första hand för att West Ham inte har lyckats komma fram till något bättre alternativ. Liksom jag tror att om Pellegrini ändå får sparken så kan det mycket väl bli så som det nog aldrig kunde bli i Everton, att Moyes tas in som ersättare, eftersom West Ham helt enkelt saknar några andra idéer.
Vilket helt osökt så klart för mig in på Man Utd, detta kära ämne som äro en outtömmelig kalk av galghumor och sarkasm. Vad har egentligen Man Utd för idéer? Jag har förvisso lärt mig att inte ställa frågor där jag inte vet om jag verkligen vill veta svaret. Vi lever dock med någon form av förhoppning, vissa skulle kanske kalla det för illusion, att Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt har någon form av hållbar idé, fastän inte mycket tyder på det.
Matcher med Man Utd prövar tålamodet. Och en match mot Burnley kommer definitivt göra det. Det känns väl kanske inte som någon väl bevarad hemlighet hur matchbilden kommer se ut ikväll, eller vad Man Utd kommer ha svårt med mot Burnley. Vi har sett exakt den här matchen många gånger förut med Man Utd, inte minst denna säsong, så det kommer inte som någon överraskning. Vilket nog är värst av allt.
Lyfter vi blicken en aning från dagens matcher så har Nick Harris på Sporting Intel gjort en rätt intressant sammanställning över hur effektiva samtliga klubbar i Premier League den här säsongen har varit på att få värde för sina pengar, uttryckt som antal pund de spenderar i lön per poäng de hittills spelat in. Denna sammanställning gav upphov till följande tabell:
![Harris]()
Visst är det så att ju mer en klubb faktiskt spenderar i lön, det vill säga ju rikare en klubb faktiskt är, desto svårare blir det att faktiskt hamna högt upp i en sådan här tabell. Ändå är det så klart lite spektakulärt att se Arsenal och Man Utd längst ned i tabellen, klart och tydligt dessutom. Och det är väl ingen som kan säga att tabellen i det avseendet inte speglar någon slags verklighet kring dessa båda klubbar rätt väl.
Möjligen borde det däremot leda oss i riktning mot någon annan slutsats än den som har lyckats bli den populära för båda dessa klubbar, nämligen att ägarna är kapitalister som är för snåla för att investera pengar i klubben och att det spenderas för lite. En ärligt talat lite skrattretande slutsats, i synnerhet i ena fallet. Problemet för både Arsenal och Man Utd är inte att det spenderats för lite, utan spenderats för dumt.
Vi kan se samma sak uttryckt eller rättare sagt illustrerat på ett lite annat sätt i den här grafen, där det blir väldigt tydligt hur mycket Arsenal och Man Utd underpresterar sett till branschnormen. Liksom vi så klart kan konstatera att visst är Liverpool och Man City bra för att de spenderar pengar, men att det är långt från hela sanningen. Att de är väldigt bra eftersom de spenderar pengarna klokt, och använder dem smart.
![Chaudhuri]()
Grafen är kanske lite illustrativ också i det att den visar hur en majoritet av klubbarna i Premier League faktiskt underpresterar utifrån branschnormen. 13 klubbar hamnar under linjen. Ett sätt att tänka kring det är självfallet att det fortfarande finns ett rätt stort utrymme för kollektiv förbättring i Premier League. Halvera antalet klubbar som underpresterar i Premier League och tänk er vad det gör med en redan tajt liga.
De två engelska klubbarna (röda prickar) som överpresterar starkt, men som däremot inte blivit namngivna, är Wolves och Sheffield United. Föga förvånande samma två klubbar som även hamnar högst upp i Harris tabell. Ett minst sagt rätt gott betyg åt två klubbar som råkar ligga femma respektive sjua i den faktiska tabellen efter halva serien, och som inte alls känns som tillfälligheter att de ligger där de ligger.
Att jag sedan fundamentalt ogillar ett ord som överpresterar är en annan sak. Ett ord jag tycker leder tanken helt fel, ett ord som många gånger blir förminskande av det man pratar om, och nära besläktat med uttrycket att prestera 110%.