Manuel Pellegrini var tänkt att lyfta West Ham uppåt i tabellen och uppåt som klubb, positionera dem på ett sätt som skulle göra dem redo att börja konkurrera på allvar på tabellens övre halva, om europeiska cupplatser och om Champions League. Pellegrini lämnar dem efter en och en halv säsong, stirrandes ned i avgrunden, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, inte det minsta närmare klubbens ambitioner.
Att säga att detta kommer som en överraskning vore felaktigt. Rimliga frågetecken fanns redan när Manuel Pellegrini anställdes både gällande hans personlighet att lyckas med detta och gällande hans motivation, bland annat efter en utflykt till Kina. Han kändes redan när han anställdes som en gammal manager med rätt gamla idéer. Vare sig han eller hans idéer känns mindre gamla när han nu får sparken.
Vad Manuel Pellegrini ändå gjorde var att initialt ge West Ham någon slags trovärdighet, en förmåga att attrahera spelare de kanske annars inte hade kunnat värva. Här måste man anta att Mario Husillos, sportchefen, också var behjälplig, åtminstone med att hitta dessa spelare och lyfta fram dem som alternativ. Man måste tänka sig att om David Moyes fortsatt som West Hams manager så hade West Ham värvat helt andra spelare än Felipe Anderson, Pablo Fornals, Issa Diop med flera.
Vad Manuel Pellegrini helt misslyckats med är att få ihop dessa spelare till en taktiskt fungerande helhet. Offensivt har det många gånger varit minst sagt idéfattigt. Men mest oroande har varit West Hams totala oförmåga till ens en grundläggande defensiv organisation. Vilket är minst sagt märkligt att säga om ett av Pellegrinis lag, som genom åren utmärkt sig för just detta.
Anklagelsen har riktats mot Pellegrini att han sålt ut sig själv lite genom att försöka haka på flummet om The West Ham Way. Vilket självfallet, som alla sådana begrepp, bara handlar om att spela offensiv fotboll, eller möjligen underhållande fotboll. Här finns rätt tydliga siffror på hur West Ham har investerat betydligt större summor på offensiva spelare jämfört med mer defensivt orienterade spelare.
West Ham släppte förra säsongen in flest mål av alla lag på tabellens övre halva. Trots detta gick £68m av totalt £71m investerade på nya spelare till offensiva spelare. Endast en femtedel av klubbens transferpengar har lagts på defensiva spelare de senaste fyra åren, och en enda spelare utgör hälften av det. Under 2010-talet har West Ham spenderat över £10m på totalt tretton olika spelare, endast en av dem en icke-offensiv spelare.
Detta har haft en högst tydlig effekt just på West Hams försvarsspel. West Ham har släppt in 32 mål på nitton matcher, endast nedflyttningslagen är sämre. Men West Ham har varit alldeles för defensivt svaga under betydligt längre tid än så. Endast två gånger under 2010-talet har West Ham släppt in färre än 50 mål under en och samma säsong. Ett sådant facit gör europeiskt cupspel och Champions League till en omöjlig ambition.
Manuel Pellegrini har inte lyckats få någon ordning på det här problemet, fastän man på förhand nog såg det som vad han faktiskt skulle kunna få ordning på. Att han inte har lyckats med den saken, att han till synes inte ens riktigt verkar ha brytt sig om att ens försöka lyckas med den saken, förstärker rimligtvis det första intrycket man hade att han nog inte hade den riktigt rätta motivationen för att faktiskt göra jobbet.
Märkligt nog tog det West Ham så här lång tid att faktiskt fatta beslutet att sparka Manuel Pellegrini. Även om en förlust på hemmaplan mot Leicesters reservlag nog helt säkert var omöjligt för Gold och Sullivan att blunda för. Märkligt säger jag, fastän det med deras managerfacit kanske inte alls är det. De har en ganska lång tradition av att dra ut på sådana här beslut betydligt längre än vad som är både hälsosamt och nödvändigt.
Ofta när ägare drar sig för att sparka managers så lyfts det fram som uttryck för lojalitet och långsiktighet. När det i själva verket bara är ett uttryck för brist på idéer, brist på kompetens och brist på handlingskraft. Redan innan helgen sa jag att det främsta skälet att Pellegrini fortfarande är West Hams manager är att klubben inte har lyckats tänka ut något bättre alternativ. Vilket alltjämt stämmer.
Och om de till slut sparkar Manuel Pellegrini så talar mycket för att det återigen blir David Moyes som ersättare, eftersom klubben inte har lyckats tänka ut några bättre alternativ än så. Vilket mycket väl kan visa sig bli verklighet. Åtminstone låter det som om West Ham säger sig vilja anställa brittiskt igen, och det kommer självfallet vare sig bli Eddie Howe, Graham Potter eller Chris Wilder, de enda som skulle kännas rimliga i nuläget.
Annars skulle man så klart kunna tänka sig att West Ham faktiskt återvände till Kina och hämtade hem ännu en dit flyktad gammal Premier League-manager i form av Rafa Benitez. Vilket jag skulle se som ett betydligt bättre beslut än vad Manuel Pellegrini någonsin var. Det rent praktiska problemet med det är självfallet att Benitez kontrakt är allt annat än billigt att köpa loss honom från.
En annan observation är självfallet att Leonardo Jardim precis fick sparken från Monaco för andra gången på kort tid, mot all rim och reson. För West Ham att inte omedelbart erbjuda Jardim jobbet vore förmodligen att betrakta som tjänstefel i det här läget. Vilket helt säkert är mer eller mindre en garanti för att det kommer inte West Ham, rättare sagt Gold och Sullivan, göra alls.
Men låt oss hoppas att jag har fel i min nakna cynism. West Ham är en klubb som kan så mycket mer än vad de faktiskt visar. West Ham är en klubb som vill så mycket mer än vad det någonsin verkade som om Manuel Pellegrini ville. West Ham hoppas nu på ett gott nytt år utan Manuel Pellegrini. Vilket kommer bero helt och hållet på inte det beslut som West Ham fattat nu ikväll, utan på det beslut som West Ham fattar härnäst.
Vem anställer West Ham som manager nu?