Förra gången Arsenal och Chelsea möttes kan man med viss rätt hävda att det var den faktiska slutpunkten för dess båda managers. Maurizio Sarri fick sparken tämligen omedelbart efteråt trots att Chelsea vann Europa League-finalen och tog sig till Champions League. Unai Emery överlevde förvisso sommaren, men 1-4-förlusten i finalen och misslyckandet att ta sig till Champions League tog förmodligen död på det förtroendekapital han faktiskt hade.
När Arsenal och Chelsea nu möts igen är det kanske mer rimligt att betrakta matchen som en slags startpunkt eller utgångspunkt för dess båda managers. Frank Lampard har förvisso varit manager för Chelsea sedan i somras, men har i kraft av sitt namn, av sin satsning på unga spelare och av lagets generella resultat haft en smekmånad fram till ganska precis nu. Mikel Arteta är å sin sida helt ny, detta är hans blott andra faktiska match som Arsenals manager.
Både Arsenal och Chelsea går in till den här matchen med något att bevisa. Arsenal måste självfallet börja vinna den här typen av matcher, i synnerhet på hemmaplan, särskilt som de om bara några dagar spelar hemma igen mot Man Utd. Sex poäng från dessa två matcher vore både en fullt rimlig budget för Arsenal mot detta motstånd, och självfallet även en flygande start för Arteta, som rimligtvis också på kort sikt behöver visa att han kan göra mer med sitt lag än vad Unai Emery och Fredrik Ljungberg mäktade.
Chelsea borde inte rimligtvis ha något att bevisa. Samma tanke fanns ju inför deras match mot Tottenham för en vecka sedan. En match där de flesta nog förväntade sig en vinst för Tottenham, men i vilken Chelsea imponerade stort, dominerade Tottenham och taktiskt dribblade byxorna av Tottenham. Det var den första matchen Chelsea vann mot annat toppmotstånd under Frank Lampard. Allt var frid och fröjd, sedan kom förlusten hemma på Stamford Bridge mot Southampton och gjorde allt om intet.
Nu hänger samma frågetecken över Chelseas huvuden igen. Bra resultat varvas med mycket svaga resultat. Förvisso är detta en match som skulle kunna jämställas med matchen mot Tottenham. Bortaplan, och en motståndare som kommer vilja föra matchen mot dem. Chelsea har inte presterat bra på Stamford Bridge den här säsongen, vare sig i ligan eller i Champions League. De har lyckats bättre på bortaplan, om än av taktiska eller av rent psykologiska skäl.
Kanske kan Chelsea mot Arsenal replikera matchen de gjorde mot Tottenham. Frågan är i så fall så klart vad detta i så fall bevisar. Givet att vi så att säga redan vet att de är fullt kapabla att först vinna sådana här matcher för att därefter i matcher på hemmaplan mot på pappret betydligt mer beskedligt motstånd gå på grund. En seger mot Arsenal skulle så klart kunna ses som bara ännu ett hack i exakt samma kategori. Men en förlust skulle självfallet förvärra situationen ytterligare.
Tabellsituationen är belägrad. Chelsea har ett relativt stort koppel av klubbar efter sig som jagar dem i rasande takt, framför allt alltså Tottenham, Wolves, Sheffield United och Man Utd, varav åtminstone tre av dem måste ses som seriösa utmanare. Förlorar Chelsea idag kan de mycket väl ha tappat sin fjärdeplats när kvällen är avslutad. Arsenal å sin sida måste nog känna att om de inte vinner mot Chelsea idag så kan de nog kyssa tack och adjö till Champions League för den här gången, åtminstone via ligan.
Frågan uppstår så klart i vilken utsträckning Mikel Arteta alls ska lägga något krut på den här säsongen eller snarare betrakta den som redan förlorad och istället tänka längre fram i tiden. Naturligtvis är inte Arteta anställd som någon brandsläckare ägnad att rädda den här säsongen. Tvärtom är han, rätt eller fel, anställd för att på lång sikt bli Arsenals Pep Guardiola, nästa Pep Guardiola eller hur man nu vill beskriva honom. Men Rom byggdes inte på en säsong, än mindre en halv säsong.
Ändå kan vi också se Mikel Arteta förhålla sig till spelare på ett sätt som åtminstone säger att han är inte beredd att slänga bort möjligheten till en omedelbar succé redan den här säsongen. Arsenals enda chans att uppnå detta är självfallet att Arteta på något vis lyckas få ut full fart och effekt av Arsenals lyxlirare i form av Özil, Aubameyang, Luiz, Mustafi med flera, annars är det omöjligt den här säsongen. Vilket förklarar varför Arteta har valt att ge dessa spelare ännu en chans. Eller, som han säger, nollställa räkneverket.
Å ena sidan kan man så klart inte klandra Mikel Arteta för att försöka eller vilja göra det bästa och mesta av den säsong som nu pågår. På något sätt blir det märkligt att föreslå något annat. Dessutom kan det mycket väl vara så att han känner att han behöver den omedelbara framgångseffekten för sin egen auktoritet i klubben. Å andra sidan kan man även förstå de som säger sig hellre vilja se kraftfulla beslut för framtiden, ägnade att komma åt den negativa kultur slagit rot i klubben, som dessa spelare representerar.
Men inte bara Mikel Arteta brottas för närvarande med den ständiga dragkampen mellan kort och lång sikt. Frank Lampard måste även gå den balansgången och resultaten samt det snabbt försvinnande försprånget ned till femteplatsen har bara gjort den svårare för honom. Att hålla fast vid sin omhuldade ungdomssatsning, samtidigt som Chelsea nu sägs ha cirka £150m att spendera bara i januari sedan deras transferförbud hävts under hösten. Trycket att investera kommer vara stort.
Förvisso finns sätt att hantera den balansgången. Värva Jadon Sancho för £100m eller mer och det kan självfallet bokföras både som en stor prestigevärvning och som en fortsättning eller förlängning på Chelseas ungdomssatsning. Det kan självfallet diskuteras hur attraktiva Chelsea för närvarande är för en spelare som Sancho, givet att deras Champions League-status är osäker för närvarande, men samtidigt känns just deras ungdomssatsning betydligt mer trovärdig för närvarande än t ex Man Utds.
Men även här har vi en aspekt där dagens match faktiskt kan komma att ha rätt stor betydelse både för Arsenal och för Chelsea. Den sista matchen för året, den sista matchen innan januarifönstret öppnar. En match vars utgång förmodligen kommer påverka rätt mycket om hur vi betraktar både Arsenal och Chelsea när vi nu är bara några få dagar från att gå in i 2020-talet. Matchen kommer ha betydelse för Arsenals och Chelseas agerande på kort sikt, vilket i sin tur påverkar dem på längre sikt.
Matchen i Baku var en slags slutpunkt för båda lagen. Matchen på Emirates kan vara ett slags startskott för ett av lagen. Både Arsenal och Chelsea behöver poäng. Både Arsenal och Chelsea behöver göra en poäng.
:::
En roligare ”fjantfakta” som spridits under hösten är att Sheffield United har förlorat lika många bortamatcher på engelsk mark under året som Barcelona. Vore på sätt och vis lite trist om det hann med att förändras för dem i årets sista bortamatch.
:::
Vi får se om West Ham annonserar David Moyes som deras nästa manager (igen) under dagen. Många skäl talar för den saken, men inga goda skäl.