Vilka spelare i engelsk fotboll borde aldrig ha lämnat sin klubb? En fråga med många olika nyanser men som riskerar bli till en rejäl övning i baksäteskörande på bekvämt avstånd med facit i hand. Många spelarflyttar misslyckas så klart, och då är det möjligen lätt att peka finger i efterhand och säga att det var ju dumt. Men de spelare vi pratar om här är de där vi kunde säga, och där de själva borde ha insett, redan när flytten gjordes, att det här är förmodligen en rätt dum idé.
Den utgångspunkten eliminerar ett antal värvningar som annars garanterat hade dykt upp i en sådan här diskussion. Fernando Torres exempelvis, som ju för stora pengar blev fenomenalt misslyckad i Chelsea. Här är det så klart skadeglatt frestande för Liverpools supportrar att säga att Torres borde minsann aldrig ha lämnat Liverpool. Men just där och då var det ett val som utifrån spelarens perspektiv var lätt att förstå. Det var en payday och Liverpool var då vanvettigt misskött.
Sådana exempel finns det som sagt många av. En annan aspekt på ungefär samma tema är att fundera kring spelare som definitivt borde ha lämnat sin klubb, eller som lämnade sin klubb alldeles för sent. En lista där man kan tänka sig att en spelare som Matthew Le Tissier hade varit framträdande. Jag gillar inte den idén eftersom jag tycker det vore att förminska hans medvetna beslut att värdera lojalitet med sin klubb över pengar, titlar och status, en typ av beslut jag dessutom tycker ska beundras.
Å andra sidan finns en annan typ av sådana spelare där det kanske vore mer befogat att faktiskt göra det omdömet. Några spelare i Arsenal de senaste tio åren, såsom Jack Wilshere och Theo Walcott, känns som ganska tydliga exempel. Spelare vars karriärer nog hade kunnat se mycket annorlunda ut om de lämnat tryggheten och bekvämligheten i ett alltför bekvämt Arsenal och istället försökt sig på att göra sig till stora fiskar i något mindre dammar.
Kanske får jag skäl att återkomma till en sådan lista. Här är det däremot dags att presentera min lista över de fem spelare i engelsk fotboll som jag främst menar aldrig borde ha lämnat sin klubb.
(5) Francis Jeffers, Everton
På sätt och vis kan man kanske begripa att Francis Jeffers, liksom Everton, hade svårt att säga nej när Arsenal kom och kastade miljonerna över dem. Jeffers kan nog sägas ha varit en prototyp eller förebud om en annan anfallare som några år senare skulle dyka upp i Everton, men den här gången var det alltså Arsenal som nöp honom. Dock med helt annat resultat. Många var förvånade när värvningen gjordes över vad Arsene Wenger egentligen såg i den unge anfallaren, och det kändes väl aldrig särskilt sannolikt att Jeffers skulle bli annat än standby bakom en anfallare som Thierry Henry. Åren i Arsenal blev inte många, och hans karriär därefter allt annat än anmärkningsvärd.
(4) Michael Owen, Liverpool
Återigen, gränsfall vad man egentligen ska tycka här. På pappret går det så klart att förstå Owens beslut att pröva på Real Madrid, och en större chans på de stora titlarna. Att Liverpool råkade vinna, betoning på råkade, Champions League säsongen därpå kan inte påverka den saken. Men Owen kändes verkligen som en spelare som verkligen borde ha stannat i engelsk fotboll och nog rimligtvis borde ha insett det själv, vilket även skulle komma att bekräftas. Owen hade varit given i det Liverpool som ändå var på väg att växa fram med Rafa Benitez, och hade kunnat höjt dem ytterligare, åtminstone vad avser åren fram till dess att Liverpool i vår tidslinje köpte Fernando Torres. Hans eftermäle i Liverpool hade då varit ett helt annat.
(3) Emanuel Adebayor, Arsenal
Man kan tycka att det är lite svårt att så här i efterhand riktigt förstå hur het Adebayor faktiskt var där mot slutet av 2000-talet. Men han var stekhet, och sågs nog till och med mer än Robin van Persie som den naturliga arvtagaren till Thierry Henry, även om han var en annan typ av spelare. Samtidigt spelade Arsenal då en annan typ av fotboll. Adebayor hade kunnat bli den stora fixstjärnan för Arsenal. Istället var han en av dem som lockades av de större pengarna från Man City och sökte sig dit istället. Därifrån har hans karriär gått käpprätt utför. Man kan fråga sig om han hade haft karaktären att lyckas fullt ut i Arsenal. Men vi vet med säkerhet två saker. Att han var bra i Arsenal, samt att han aldrig blev ens i närheten av lika bra efter Arsenal.
(2) Jack Rodwell, Everton
Ett annat väldigt vanligt tema i engelsk fotboll har varit den unge supertalangen, eller åtminstone påstådda supertalangen, som kommer fram i mindre, medelstor eller till och med stor engelsk klubb men lockas iväg alldeles för tidigt till någon av superklubbarna, om på grund av stora lönepaket eller orimliga drömmar och speltid och framgång, och vars karriärer därefter går absolut ingenstans. Här finns flera exempel, men det kanske mest uppenbara åtminstone de tio senaste åren är Rodwell, som lämnar Everton för Man City. Alla insåg, och han borde ha insett, att hans möjligheter i ett Man City som mer än något annat ville bli Man Utd över en natt, inte var för honom. Åren har gått som lönelyftare i Sunderland, sedan provspelare i Roma och nu Sheffield United, som verkar gilla sina engelska problembarn.
(1) Andy Carroll, Newcastle
Kanske inte någon överraskning att Carroll toppar den här listan givet att det var ett samtal om just honom som inspirerade listan. Framför allt känns kanske Andy Carroll som spelaren på den här listan med störst ”tänk om…”-faktor. Det vill säga, tänk om han hade stannat kvar i Newcastle istället för att göra sig till en pjäs i pajasdealen till ett vid stunden helt dysfunktionellt Liverpool. Tänk om han hade stannat kvar och utvecklats ytterligare i ett Newcastle som var hans hem, där han var älskad och kanske framför allt kände sig hemma. Någon mer naturlig efterträdare till Alan Shearer har Newcastle aldrig haft, även om jämförelsen kan vara orättvis mot Carroll. Men det här är också en känsla som möjligen förstärkts ytterligare när nu Carroll faktiskt har återvänt hem till Newcastle igen, och vibbarna för närvarande är enbart positiva.