”Jag vinner, det är vad jag gör!” Rätt precis så, översatt till svenska, beskriver sig alltså en manager som aldrig vunnit någonting under hela sin managerkarriär mer än Community Shield, som han inte tog sig till av egen kraft. Jag har förvisso inga problem alls med så kallat självförtroende, tvärtom, men det finns något med old-timey brittiska managers sätt att försöka visa det som saknar all grund i någon slags realism, vilket får dem att framstå minst sagt clueless.
Möjligen insåg både David Moyes och West Hams klubbledning hur impopulär hans anställning skulle bli bland West Hams supportrar. För något annat sätt att förstå Mark Nobles tämligen svamlande lita på mig för jag älskar West Ham-öppna brev till fansen om att stödja laget och den nya managern har jag mycket svårt att se. Noble menade helt säkert vad han sa, på ett förmodligen rätt aningslöst sätt, men det kändes onekligen som ett billigt sätt att gjuta olja på vågorna.
Kritiken riktar sig egentligen inte mot Moyes specifikt. Istället riktar den sig mot ägare och en klubbledning som för blott 18 månader sedan kom fram till att Moyes var fel manager för dem att förverkliga klubbens ambitioner, och nu bara för att saker inte gick som man ville med Manuel Pellegrini så är man plötsligt tillbaka med Moyes. Som redan sagts på annat håll, att behöva rädda en säsong med Moyes en gång är svagt, att behöva göra det två gånger på två år är direkt inkompetent.
Framför allt illustrerar det naturligtvis West Hams totala brist på idé, brist på planering, brist på organisation och brist på kompetens. Man väljer inte Moyes för att han var det bästa alternativet utan för att han var det enda alternativet de råkade komma på. West Ham inledde årtiondet precis ovanför nedflyttningsstrecket oroliga för att de skulle åka ur Premier League, och på exakt samma sätt avslutar West Ham årtiondet. West Ham är en klubb som är på väg ingenstans i hög hastighet.
Men West Ham kan inte attrahera en bättre manager än David Moyes!
Hästskit. West Ham är en av 20 klubbar i världen med högst intäkter. De har sin hemvist i London och i Premier League. De har ett i grunden mycket talangfullt lag på egentligen alla positioner på planen, inte minst offensivt, med en bra blandning av eget och köpt, ungt och erfaret. För blott ett och ett halvt år sedan kunde de uppenbart attrahera en manager som Manuel Pellegrini. Om West Ham inte kan attrahera en bra manager så har det ingenting med laget att göra, utan allt med hur klubben sköts.
Lite lustigt är så klart att exakt samma sak sades för några veckor sedan om Everton. Mark Ogden exempelvis gjorde väl bort sig lite genom att mena att Everton behövde en reality check och att Moyes var den bästa manager de kunde hoppas på att få. Allt man gör är att projicera sin egen uppfattning om klubben ifråga. Kan Everton attrahera Carlo Ancelotti så kan West Ham naturligtvis attrahera en bättre manager än Moyes. Skillnaden är att Everton har en ägare och styrelse som tänker större, har idéer och kompetens.
Men West Hams ägare bryr sig inte om klubben!
Ett annat populärt narrativ. Go to-narrativet nu för tiden för egentligen alla missnöjda supportergrupper, inte minst i England, oavsett hur realistiskt det än är. På sätt och vis förståeligt, eftersom brist på idé mycket lätt kan uppfattas som brist på intresse utifrån, det kan ofta ta sig liknande uttryck. Men vad som är korrekt för en ägare som t ex Mike Ashley är inte nödvändigtvis korrekt för Gold och Sullivan. De visade om inte annat med anställningen av Manuel Pellegrini att de har ambition och bryr sig.
Man måste också säga att narrativet blir lite orättvist mot West Hams ägare eftersom de sannerligen inte har varit blyga med att investera i spelartruppen de senaste åren. Vilket så klart inte ointresserade ägare som inte bryr sig om klubben skulle göra. Bara inför den här säsongen värvade West Ham spelare för £80m, och det var motsvarande belopp året innan dess. Att kritisera dem för att inte investera i laget vore nästan lika dumt som de som säger samma sak om Glazers i Man Utd. Hur det görs däremot.
Men West Ham har inte råd att satsa mot Champions League igen!
Ett påstående ägnat att motivera anställningen av David Moyes, som för mig bygger på något grumlig logik. Jag förmodar att det syftar på 2015-16 då West Ham var mycket nära att på Dimitri Payets axlar ta sig hela vägen till Champions League, men säsongerna därefter inte lyckades behålla den nivån utan tvärtom sjönk nedåt i tabellen igen, från och till flirtandes med nedflyttning. Tanken måste då vara att eftersom West Ham inte lyckades den gången så är det ingen idé att försöka igen.
För det första så var inte West Hams push mot Champions League den säsongen först och främst en funktion av någon massiv investering, utan mer en produkt av flera andra faktorer. För det andra har West Ham alltså som sagt investerat stora pengar i laget efter den här säsongen, och har en stark trupp på pappret, så uppenbart har de råd att göra satsningen. För det tredje är det en minst sagt underlig attityd att bara för att man inte lyckades en gång så ska man inte försöka igen. Tänk om Liverpool tänkt så t ex.
Dessutom är kanske den omvända frågan minst lika relevant: Har West Ham råd att inte satsa mot Champions League eller åtminstone toppen av tabellen och det europeiska cupspelet? En fråga som förvisso kan syfta både på det finansiella, det vill säga att det finns ekonomiska konsekvenser i form av uteblivna intäkter i att inte satsa också, utöver risken att faktiskt åka ur Premier League. Men en fråga som framför allt kanske syftar på den kulturella kostnaden i att inte satsa. Vad är klubbens själ värd?
Vi har sett flera exempel bara under det senaste årtiondet på klubbar som så att säga nöjer sig med att hålla sig kvar i Premier League, eller i vissa fall nöjer sig med att hålla sig kvar i Champions League så att säga. Sällan eller aldrig med någon som helst form av positiva följder på längre sikt. Många gånger med konsekvensen på längre sikt att dessa klubbar ändå åker ur Premier League eller Champions League till sist. I grunden just för att de saknade högre ambitioner. Fotboll handlar om drömmar, inte om att existera.
David Moyes kontrakt med West Ham sträcker sig i 18 månader, en och en halv säsong således. Ett ovanligt kort kontrakt för en ny manager, kanske till och med kortast möjliga givet att Moyes enligt uppgift var noga med att inte vilja anställas enbart denna säsong ut, något han så klart har negativ erfarenhet av med just West Ham. Kontraktslängden antyder däremot att West Ham inte alls ser Moyes som något annat än en tillfällig lösning, en manager att hålla dem kvar i Premier League denna säsong.
Med David Moyes köper sig West Ham tid helt enkelt. Åtminstone hoppas de det, men en förhoppning som naturligtvis riskerar slå bakut rätt hårt om Moyes inte den här gången lyckas rycka West Ham uppåt i sina bootstraps och hålla dem kvar i Premier League. Men även om vi antar att West Ham lyckas i sitt uppsåt att köpa sig tid så måste man självfallet undra, på förekommen anledning, om de verkligen har idé, planering, organisation och kompetens att ta denna tid tillvara.
Men eventuellt är det ingenting de anser sig behöva. Helt osannolikt är det kanske inte att de med 18 månader har köpt sig den tid de behöver för att vänta in Rafa Benitez, vars kontrakt i Kina då antingen gått ut eller är betydligt billigare att köpa loss. Även det så klart ett val av manager som så klart faller inom kategorin av managers som West Hams ägare faktiskt känner till. Men naturligtvis ett betydligt bättre val för West Ham ändå än vad Moyes någonsin kan bli.
Ett attraktivt framtidsscenario trots allt för West Ham. Som däremot, med allra största sannolikhet, förutsätter att West Ham håller sig kvar i Premier League. Så låt oss hoppas att David Moyes har mer rätt när han säger att vinna är vad han gör än vad man möjligen skulle kunna tro utifrån vad han uppnått sedan han lämnade Goodison Park.