Mina spontana tankar när Leeds för fem dagar sedan ställde upp med exakt samma startelva i seriefinalen mot West Brom som de tre dagar innan dess ställt upp med i den dramatiska vinstmatchen mot Birmingham var först att Marcelo Bielsa möjligen gått och blivit galen på riktigt och sedan att Arsenal i FA-cupen med största sannolikhet skulle få spela mot Leeds P12-lag på måndagskvällen.
Riktigt så illa blev det nu inte. Om vi vågar lita på Marcelo Bielsas påståenden på sin presskonferens, och han brukar hålla vad han säger där, så kommer Leeds med till stor del samma startelva också ikväll. Fyra förändringar är planerade. Gaetano Berardi istället för Liam Cooper, Barry Douglas istället för Helder Costa, och så två debuter för Illan Meslier som målvakt och Robbie Gotts istället för Stuart Dallas.
Däremot kanske man får viss förståelse för de som pratat om att Bielsas olika lag har haft en tendens att tröttna av mot slutet av säsongen. Varje strategi har så klart sina fördelar men även sina nackdelar. Fördelen för Leeds kan mycket väl vara att de hinner bygga upp ett rejält försprång under säsongens första halva. Nackdelen däremot att detta försprång riskerar ätas upp under säsongens andra halva.
Om så faktiskt är fallet så får man säga att Leeds säsong hittills har följt detta manuskript till punkt och pricka. Efter 26 omgångar, alltså drygt halva säsongen, leder Leeds serien med ett försprång om sex-åtta poäng ned till tredjeplatsen. Leeds supportrar är, kanske visa av erfarenheten, försiktiga i sin optimism. Många andra menar, med goda skäl, att Leeds har ett jätteläge att nu till sist ta sig tillbaka till Premier League.
Baserat endast på det poängmässiga försprånget kan det alltså finnas skäl att vänta med sådana prognoser, om farhågan om Leeds ork under säsongens andra halva visar sig vara befogad. Den oroligt lagda skulle möjligen kunna peka på Leeds resultat under jul- och nyårsfotbollen, med en enda vinst på fem matcher, och mena att Leeds redan börjat visa tydliga tecken på att slacka av i sina prestationer.
Samtidigt finns det en silverlinje även under den här tidsperioden. Nämligen den att fastän Leeds har haft en poängmässigt betydligt svagare period så är deras försprång och marginal i toppen av tabellen i grund och botten oförändrat. Tabellmässigt har de till och med avancerat upp i serieledning. De gick in i julfotbollen med ett försprång om åtta poäng och kommer ut ur den med rätt precis samma försprång.
Kan Leeds tappa poäng i fyra matcher av fem och ändå behålla samma position och utgångsläge i tabellen börjar det onekligen se ljust ut. Dessutom kanske resultaten framstår som värre än de är. Poängtappet mot Cardiff, där Leeds tappade 3-0, kändes som en fluke. Bortamatcher mot Fulham och West Brom är objektivt tuffa. Plumpen är kanske framför allt oavgjort hemma mot Preston North End.
Oroväckande i prestationerna är kanske framför allt två saker. Dels en vi har sett med Leeds en längre tid nu, nämligen att de har svårt att göra mål. Samtidigt har de gjort tre och fem mål i två av dessa fem matcher. Dels en som är ny, nämligen att Leeds har börjat släppa in mål i oroväckande takt, där över hälften av lagets insläppta mål på totalt 26 matcher har kommit under de senaste fem. Framför allt fasta situationer har hanterats illa.
Om Leeds tappar stabiliteten i sitt försvarsspel så vore det ett stort problem för Leeds förhoppningar om uppflyttning till Premier League. Särskilt alltså som om de inte riktigt har de offensiva spelarna att riktigt kompensera för att de börjar släppa in mål i betydligt högre takt. Vilket möjligen är lite lustigt att säga bara några dagar efter 5-4 mot Birmingham. Men eventuellt var det en tillfällig blipp för Leeds.
Leeds har dessutom blivit ännu tunnare offensivt efter nyår givet att Arsenal valt att återkalla Eddie Nketiah från dennes lån i Leeds. Ironiskt nog möts Arsenal och Leeds alltså ikväll, och helt omöjligt är det kanske inte att Nketiah, bara några dagar efter att han lämnat Leeds, blir spelaren som skjuter dem ur FA-cupen. En cyniker skulle kanske säga att det i så fall vore hans mest värdefulla mål för Leeds.
Man kan fundera på Marcelo Bielsas strategi att köra en så tydlig startelva i match efter match, och göra relativt små förändringar. Antingen har han en plan med det där som bara inte är helt uttalad, eller så är det plattan i mattan och så får det bära eller nästan bokstavligt talat brista. En annan tankegång är så klart att det hänger ihop med Bielsas mycket specifika och detaljerat utformade spelidé.
Det har ju så att säga blivit grejen under 2010-talet detta, de nästan filosofiskt utformade och operationaliserade kollektiva spelidéerna. En effekt av dessa är däremot att varje manager, eftersom dessa spelidéer förutsätter en hög grad av samordning mellan varje spelare, blir obenägen att rotera spelare, eftersom sådan rotation försvårar samordning. Vi ser samma sak med Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino m fl.
Marcelo Bielsa har inte deras resurser och förutsättningar med Leeds i Football League, och har att navigera en minst så tuff säsong i EFL Championship. Konsekvenserna av detta kan alltså förväntas bli betydligt värre för honom än för dem. Å andra sidan, när risken är så pass mycket högre, så är det på något sätt rationellt att kunna falla tillbaka på en tydlig spelidé och en lika tydlig startelva.
Hittills vore det underligt att ifrågasätta Bielsa alltför mycket för det. Han var ytterst nära att ta Leeds upp i Premier League redan förra säsongen, och den här säsongen ser han ut att faktiskt kunna göra det. Samtidigt var det kanske ett varningens tecken när Fulhams Scott Parker, sedan de vunnit med 2-1 på Craven Cottage för några veckor sedan, ansåg att Leeds kändes skriptade och därför förutsägbara.
Nu kan det självfallet vara något som bara sägs när man är Scott Parker och precis råkat vinna en match mot Bielsa. Det kan även vara så att Leeds i just den matchen faktiskt var skriptade och förutsägbara, att de hade en dålig match helt enkelt. Men ofrånkomligen är det ju också så att den många gånger onämnda baksidan med en mycket tydlig spelidé just är att den också riskerar bli skriptad och förutsägbar.
Nyckeln för detta brukar och borde vara individuell kvalitet och kreativitet, det vill säga uttryck för det mer oförutsägbara, magin i systemet så att säga. Men där säger det sig självt att Marcelo Bielsa inte har tillgång till riktigt samma kvalitet i det avseendet som Guardiola, Klopp med flera. Funderingen är alltså om han är mer sårbar än dessa för de inbyggda begränsningarna med sitt eget spelsystem.
Om så är fallet kan skador bli extra kännbara, i synnerhet när de kommer på en av lagets mest kreativt viktiga spelare i Pablo Hernandez. Om så är fallet kan trötthet bli extra kännbart, då trötta hjärnor gärna faller tillbaka på ren rutin. Allt detta är sådant som neurotiska Leedssupportrar och nej-sägare naturligtvis oroar sig över när det gäller Leeds förhoppningar om att äntligen ta sig tillbaka till Premier League.
Frågan som håller Leeds vakna om nätterna är om historien ännu en gång kommer upprepa sig för dem. Eller om Marcelo Bielsa tvärtom håller på att skriva historia med Leeds den här säsongen.