Leicester har en för närvarande alldeles strålande säsong. De båda förlusterna mot Man City och Liverpool ändrar just inte på den saken, särskilt inte som Leicester sedan dess vunnit två raka ligamatcher igen. Tvåa i tabellen efter 21 omgångar och med ett mycket gott försprång ned till Champions League-strecket. Samt så går man alltså ikväll in i en Ligacupsemifinal mot Aston Villa.
Vi kommer förmodligen aldrig kunna höra eller prata om Leicester utan att inom som mest tre sekunder komma att tänka på den där ligatiteln. Det är och förblir en av de största bragderna inte bara i den engelska fotbollshistorien, inte bara i fotbollens historia, utan i all idrotts historia. Den var på samma gång osannolikt fantastiskt och fantastiskt osannolik. 5000-1 gav bettingbolagen inför den säsongen.
Alla har naturligtvis tagit för givet att Leicester var en one-season wonder. Det kommer ju aldrig hända igen verkar de flesta mena, och syftar då naturligtvis på att Leicester skulle vinna ligan. Och det ligger väl kanske något i det, sannolikt är det definitivt inte. Men det är också ett exempel på binärt tänkande, eftersom det finns andra omständigheter som gör att Leicester inte nödvändigtvis måste ses som ett one-season wonder.
Om vi exempelvis antar att Leicester slutar tvåa eller trea den här säsongen, vilket börjar kännas alltmer troligt, och tar sig till Champions League, vore inte det i så fall ett rätt bra argument för att Leicester inte alls var ett one-season wonder?! Åtminstone inte vad avser deras förmåga att konkurrera i toppen av tabellen. Det är definitivt en mycket stark uppföljning på den dramatiska säsongen då de vann.
Vi vet så klart att Leicester hade några besvärliga år efter den där ligatiteln. Dels tror jag väl ärligt talat att de hade lite svårt att landa rent mentalt efteråt. Vad skulle de liksom uträtta efter den? Dels så hade Leicester lite svårt att hitta rätt i managerfrågan efteråt, särskilt som Claudio Ranieri fick sparken ungefär en halv säsong senare. Först försökte man återvända till det förflutna. Sedan hittade man en alltför passiv manager.
Men även om Leicester under den här tiden hade det besvärligt både på planen och i tabellen så är det en klubb som trots det har fungerat väldigt bra bakom kulisserna och som framför allt har rekryterat spelare väldigt starkt. Sakta men säkert har stommen av det titelvinnande laget bytts ut, kvar finns egentligen bara Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Ändå känns Leicester egentligen som ett bättre lag nu än då.
Den frågan är så klart lite spännande: Är Leicester bättre nu än för tre-fyra år sedan när de vann ligatiteln? Personligen är jag benägen att svara ja på den frågan. Leicester känns i alla fall som ett betydligt starkare lag, bättre i varje enskild lagdel och med en riktigt bra balans i spelartruppen. Leicesters titelvinnande lag seglade på en mäktig medvind, och kanske hade de en svårslagen spets, men deras lag nu har en högre medelnivå.
Kanske märker vi något av detta i Leicesters matcher mot storlagen den här säsongen, där de redan förlorat mot Liverpool, två gånger, Man City, Man Utd och fått oavgjort mot Chelsea. Det titelvinnande Leicester vann mot Chelsea, Liverpool, Man City, Tottenham och fick oavgjort med mersmak mot Man Utd. Man förlorade endast, lite märkligt nog, mot Arsenal två gånger.
Samtidigt känns detta Leicester ännu bättre i övriga matcher, och det är självfallet att Leicester vunnit dessa matcher i sådan utsträckning som gör att de befinner sig på andra plats för närvarande. Man kan däremot fundera på vad skillnaden beror, och ett svar skulle så klart kunna vara att Leicester då spelade som den underdog de faktiskt var, emedan Leicester nu istället försöker spela och agera precis som en storklubb.
Det finns rätt många färgglada uttryck för detta att inte ge dig in i en shoot-out med dem som har överlägsna vapen, ta inte med dig en kniv till en pistolfajt, diskutera aldrig med någon som köper bläck litervis och så vidare. En filosofi som Ranieris Leicester onekligen perfekterat. Dagens Leicester kan anklagas för att delvis göra just detta, vilket fått sina konsekvenser mot storlagen, men som även verkar ha sina tydliga fördelar.
Om vi antar att det faktiskt stämmer att Leicester bevisligen är bättre nu än vad de var när de vann ligan så är det ändå en inte helt avundsvärd situation de befinner sig i. För det spelar så klart ingen roll om de är bättre, allting de kommer uppnå kommer självfallet hamna lite i skuggan av den där ligatiteln. Fastän Leicester kan uppnå fantastiska saker för dem den här säsongen kommer de ändå med en gnutta ”ja, men…”
Jag lekte lite med tanken om det egentligen fanns någonting som Leicester skulle kunna göra som skulle komma undan detta, om inte överträffa så åtminstone neutralisera det där tänket om ligatiteln. Tänkte ett tag och kom fram till att det enda vore om Leicester faktiskt vann Champions League. Inte ens om de vann ligan igen skulle det riktigt räcka, eftersom det redan hänt, och inte skulle vara riktigt lika oväntat den här gången.
När Leicester vann ligan pratade jag då och då om Leicestereffekten. Det vill säga hur Leicesters ligatitel skulle få många fler klubbar att börja drömma stort, och hur Leicesters titel återförde mycket av hjärta och själ till den engelska fotbollen. Vilket vore en väldigt viktig sak. Vad Leicester är på väg att lyckas med den här gången åstadkommer kanske inte detta på riktigt samma sätt, men det går ändå att prata om en Leicestereffekt.
Men kanske mer en Leicestereffekt som riktar in sig mer på hjärnan och huvudet. Att om Leicesters triumf för tre och ett halvt år sedan var en hjärtats och själens triumf, så är de framgångar Leicester har nu mer en triumf för den goda strukturen, rekryteringen, den långsiktiga planeringen, en viljans triumf. Leicester är återigen en mycket god förebild för många andra klubbar, och visar att det går att slå sig in i tabelltoppen.
Det går också att göra detta utan att därför slänga bort de båda cuperna. Leicester ligger tvåa i ligan samtidigt som de nu ska spela Ligacupsemifinal och måste ses som i alla fall favoriter att ta sig till Ligacupfinalen. De behöver inte välja det ena eller det andra. Än en gång har Leicester trotsat förväntningar och föreställningar. Vilket kanske visar just att de i själva verket inte alls var någon one-season wonder.
Att det är bara råkar vara så vi kallar sådant vi inte riktigt förstår oss på, som vi inte kunde förutse och som inte stämmer överens med våra egna fördomar och föreställningar om hur fotbollen ska se ut.