Varje annan manager än Eddie Howe hade riskerat sparken i Bournemouth

Kanske är det till stor del också därför som förbluffningen verkar vara desto större när Bournemouth plötsligt är inblandade i nedflyttningsstriden, befinner sig under strecket så här långt in på säsongen ända sedan Eddie Howe återvände till klubben från sin tid med Burnley. Men så är alltså fallet. Den omedelbara konsekvensen av en förskräcklig period för laget där de vunnit en enda match sedan början av november och förlorat åtta av tio av alla dessa matcher.

Häpnadsväckande nog kom segern på Stamford Bridge mot Chelsea, och den fjärde poängen kom mot Arsenal på hemmaplan. Lägg till det att segern mot Man Utd precis i början på november då var deras första seger på fem matcher. I samtliga övriga matcher har det blivit förlust. Detta innefattar matcher mot Newcastle, Wolves, Crystal Palace, Burnley, Brighton och nu senast den demoraliserande 0-4-förlusten mot West Ham. Ett resultat som borde vållat ett stort mått av obehag.

Vilket går på tvärsen mot ett tema som tidigare har varit konstant för Bournemouth i Premier League. Nämligen att de generellt sett har varit mycket lätta offer för Premier Leagues storklubbar men å andra sidan varit relativt framgångsrika och effektiva mot klubbarna runt mitten och i botten av tabellen. Mot dem har de alltid lyckats samla ihop de poäng som krävts för att med marginal hålla sig kvar i Premier League. Oroväckande kan tyckas verkar denna förmåga ha avtagit dramatiskt.

Eddie Howe har onekligen varit en hyllad manager under dessa år. Både för vad han faktiskt har uppnått med Bournemouth och för att han hela tiden har varit lojal med och blivit kvar i Bournemouth. Även om det kanske inte heller, möjligen på sitt sätt också lite talande, någon gång har varit helt aktuellt att en större klubb skulle vara på väg att faktiskt vilja anställa honom. Ett namn som hela tiden har funnits uppe i molnet vid varje tillfälle men som aldrig riktigt plockats ned på jorden.

När Bournemouth nu faktiskt hotas av nedflyttning har de första rösterna börjat höras om att Eddie Howe kanske har gjort sitt med Bournemouth, att han helt enkelt inte kan ta dem längre än vad han gjort, att det kanske tvärtom riskerar vara med Howe som med Mauricio Pochettino i Tottenham att familjäritet fostrar förakt, att spelargruppen börjat tröttna på samma röst år ut och år in. Omöjligt att veta graden av sanning i det utifrån så klart, men det är ett vanligt fenomen.

När Bournemouth förlorade mot West Ham senast med 0-4 sade jag att om det hade varit någon annan manager i någon annan klubb så hade den managern varit mycket nära att få sparken nu. Men eftersom det är just Eddie Howe i just Bournemouth så är det förmodligen inte så. Vilket omedelbart gav upphov till två funderingar. För det första om det faktiskt är något helt och hållet positivt, jämför t ex Arsenal. För det andra om det faktiskt stämmer.

Maxim Demin, Bournemouths ryske ägare, har pumpat in ett stort kapital i Bournemouth, vilket är en av de stora faktorerna både bakom att Bournemouth tog sig upp i Premier League och inte minst att de hållit sig kvar i Premier League. Utan hans kapitalinsatser går Bournemouth rejält minus varje säsong. Av detta följer att hålla sig kvar i Premier League kan vara tämligen bokstavligt talat livsviktigt för Bournemouth. Hur högt värderar Demin påstådd lojalitet med Eddie Howe mot detta?

Berättelsen om Bournemouth under de här fem åren har på många sätt och vis varit drömmen om Bournemouth, Åshöjdensagan med de Milaninspirerade tröjorna som tagit sig hela vägen upp från League Twos avgrunder till Premier League. Det har varit storyn om den lilla klubben som slagit sig fram i de stora sammanhangen, klubben med en arena som tar strax över 11,000 åskådare. En berättelse som inte på något sätt är osann men som ändå bara är en del av sanningen.

Den andra delen av sanningen är just den att Bournemouth inte riktigt är den idealistiska framgångssagan utan har tagit sig till Premier League med hjälp av Maxim Demin, deras version av Blåbärskungen. Längs vägen har de medvetet brutit mot Football Leagues FFP-regler, köpt sig fria från det i efterhand, och fastän de har Premier Leagues klart lägsta publiksnitt så ligger de ändå tolva i Premier Leagues löneliga. Bournemouth beskrivs ofta som en fattigmansklubb, men det är en skev beskrivning.

Här är det även värt att höja en varningens flagg. För Bournemouth har också framställts som en förebild och som en väldigt välskött klubb. Hur vore det annars möjligt för en klubb som Bournemouth att ta sig upp i Premier League kan tänkas?! Och visst har också Bournemouth, och Eddie Howe, gjort många saker riktigt bra. Men givet att Bournemouth rent operativt gör förluster varje säsong, och inte drivs på ett långsiktigt hållbart sätt, kan det vara dags att omvärdera den här bilden av Bournemouth.

Vad händer om Bournemouth åker ur Premier League och måste börja anpassa sig efter Football Leagues lägre intäkter och inte minst FFP-regler? Vi har sett andra klubbar göra rätt otäcka fall under liknande omständigheter, inte minst Portsmouth bara några mil bort längs sydkusten. Möjligheten finns alltid att ta sig tillbaka till Premier League, men vi vet också hur svårt det kan vara. Bournemouth kan så klart kolla på klubbar som Aston Villa, Leeds, Stoke med flera.

Orsakerna kring Bournemouths besvär den här säsongen har spekulerats kring. Man måste så klart nämna skadorna. David Brooks, lagets kreativa spelfördelare, som var så bra för dem förra säsongen, har varit borta hela säsongen. Vänsterbacken Charlie Daniels har varit borta sedan augusti. Sedan december har Adam Smith, Nathan Ake, Josh King och Jack Stacey samtliga åkt upp på skadelistan. Detta är naturligtvis kännbart för en klubb som Bournemouth, men det är långt ifrån hela sanningen.

Mycket har att göra med att Bournemouth hittat en annan balans mellan anfall och försvar. En kritik mot Bournemouth har varit att de läckt bakåt. Detta har de blivit bättre på. Samtidigt har de blivit svagare framåt, där laget inte alls skapar chanser som förut. Laget verkar idélöst, fantasilöst och således mållöst. Viktiga spelare levererar inte längre. Callum Wilson och Ryan Fraser, som förra säsongen gjorde 21 mål och 24 assists på totalt 64 matcher, gör hittills den här säsongen bara en tredjedel av dessa mål och assists.

Här kan vi tänka oss en anledning till att Bournemouth just har blivit något bättre mot storklubbarna men å andra sidan betydligt svagare mot klubbarna längre ned i tabellen, och varför Bournemouth plötsligt befinner sig i nedflyttningsstriden. Detta gör problemet i huvudsak taktiskt, och placerar ansvaret mer direkt på Eddie Howe, som inte riktigt har visat sig kapabel att hitta nya svar på nya frågor i en allt bättre ligan, utan tvärtom ger intryck av att vilja upprepa samma gamla svar.

Kommande period om sex ligamatcher kommer bli viktig och kanske avgörande för Bournemouths säsong och möjligen hela framtid. Först möter Bournemouth de två övriga lagen under nedflyttningsstrecket, idag Watford och därefter Norwich. Därefter har Bournemouth fyra högst vinnbara matcher mot i tur och ordning Brighton, Aston Villa, Sheffield United och Burnley. Därefter kommer en period om sju av nio matcher mot de sex superklubbarna samt Wolves och Leicester.

Mot Watford under dagen, och under den här perioden av sex matcher, måste Bournemouth hitta tillbaka till det som har hållit dem kvar i Premier League i snart fem år, alltså förmågan att vinna mot likvärdigt eller kanske till och med något svagare motstånd, att ta poängen i dessa matcher för sig själva och inte ge dem till konkurrenterna. Om Bournemouth inte lyckas med det, utan tvärtom fortsätter prestera som de har gjort de senaste tio-femton matcherna, börjar det se mörkt ut för dem.

Eddie Howe vet om detta. Det är därför han uppmanat hemmapubliken att vara extra högljudda på hemmamatcherna under resten av säsongen, med start idag mot Watford. Det känns som något en manager säger när han vet att läget är tufft, både för laget och för honom själv.