Är det möjligt för Man Utd att sjunka lägre än de redan gjort?

Det blåser som vi vet stormvindar runt Man Utd dessa dagar, efter de båda förlusterna mot Liverpool och Burnley. Detta alltså trots att David Conn minsann skrev en artikel om Man Citys nävar som fastnat i UEFA:s financial fair play-kakburk enbart för att distrahera från debaclet. Om nu faktiskt det var Conns motiv så får man väl minst sagt säga att det misslyckats å det grövsta. Men det är en kul story.

Nu verkar det som om Man Utds supportrar i själva verket bryr sig mycket lite om Man Citys finansiella krumbukter. Deras uppmärksamhet och vrede är för närvarande helt och hållet riktad mot den egna klubben, dess ägare och dess ledning. En vrede som tagit sig en hel del rätt olämpliga uttryck som sånger som önskar Ed Woodward om livet. I och för sig inget nytt, exakt samma sång sjöngs om Malcolm Glazer för tio år sedan.

Själv befinner jag mig i den märkliga situationen att jag förvisso inte på något sätt vill rida ut till Woodwards eller Glazers försvar. Få personer har varit så kritiska under så lång tid mot deras brist på idé, plan, organisation och kompetens som jag. Men jag kan heller inte blunda för att mycket av den kritik som nu formuleras mot dem från supporterhåll är helt och hållet befängd för att inte säga totalt verklighetsfrånvänd.

Mer än en gång har jag gått iväg i en rant om att det är fullständigt bisarrt att kritisera Glazers för att inte kunna eller vilja investera i spelartruppen givet vad Man Utd spenderat sedan Alex Ferguson lämnade klubben på spelarköp och spelarlöner. Att prata om sig själva som att man inte kan spendera när man spenderat mest eller näst mest i världen på transfers och löner de senaste sju åren, då går inte hissen hela vägen upp.

Tvärtom vore väl detta ett skäl att tro att Glazers med eller utan Ed Woodward faktiskt verkar ha kommit till någon form av insikt till sist. För med alla de pengar de faktiskt kastat över Man Utds spelartrupp bara de senaste sju åren, vad i hela friden har de faktiskt fått för pengarna? Vad håller egentligen Man Utds spelartrupp för kvalitet för närvarande? Jag hade nog själv varit rätt ovillig att slänga ännu mer pengar i den sjön.

Nu är det självfallet till sist deras ansvar att anställa rätt personer och rätt organisation att se till att deras investeringar får en bättre avkastning. Men att som supportrar och många i media gör nu börja yla över att de inte bara öser ännu mer pengar över problemet är inte riktigt friskt, särskilt som i stor utsträckning samma personer förut har kritiserat dem just för att ogenomtänkt slänga pengar omkring sig.

Att konstatera att klubben är i kris och nu är det minsann bara att betala vad som betalas måste för att få in nya spelare till klubben är kanske inte den främsta utgångspunkten för klokt, rationellt beslutsfattande. Tvärtom är det väl exakt på det här sättet som Man Utd har fått ett litet rykte om sig på transfermarknaden att vara en lätt måltavla, några som alltid betalar en premium, och som driver upp transfersumman.

Visst kan man häckla Man Utd för att de inte lyckades värva Erling Haaland som istället gick till Dortmund. Men givet situationen Man Utd redan befinner sig i med andra spelare kan man så klart likaväl se det som klokt att inte göra sig själva till en agents gisslan ännu en gång som hade blivit fallet här. Enda sättet att sluta vara måltavla är att sluta agera som en måltavla. Det större problemet är att Man Utd just nu inte längre är attraktiva.

Mycket av kritiken som alltså riktas mot Ed Woodward och Glazers är alltså felaktig och fenomenalt närsynt. Vilket inte på något sätt friskriver varken Glazers eller Woodward från synpunkten att de agerar fullständigt inkompetent och ogenomtänkt, att de utan tvekan saknar all form av idé, plan och organisation. Att de fortfarande lever i en illusion att de själva kan göra det jobb som en director of football måste göra.

Redan när Man Utd för sju år sedan meddelade att de befordrade Ed Woodward till VD som David Gills ersättare så blev jag djupt orolig och illa till mods, även om jag faktiskt inte kunde föreställa mig att det skulle bli så här illa. Men i Gill hade Man Utd någon som faktiskt kunde fotboll och som dessutom hade Alex Ferguson som manager. Woodward är en hästhandlare, en rasande skicklig hästhandlare, men lik förbannat en hästhandlare.

Ett fundamentalt problem i den nu omfattande kritiken mot Man Utd är att den så sällan lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det verkar omöjligt att se fleras ansvar för hur det är ställt med Man Utd för närvarande. Ole-Gunnar Solskjaer är den store vinnaren på så sätt. För det verkar nästan omöjligt att påpeka Solskjaers brister och otillräcklighet utan en kör av röster som menar att allt är Glazers och Woodwards fel.

Sanningen är så klart att det finns uppenbara fel och brister på båda dessa nivåer. Ingen manager kommer lyckas i Man Utd så länge inte organisationen ovanför denne blir bättre och tydligare. Vilket liksom skulle bevisas. Men hur stark den organisationen än blir för Man Utd så kommer det behövas en manager som har fler och bättre verktyg i sin låda än vad Ole-Gunnar Solskjaer har.

Solskjaer var ett fullt förståeligt val på kort sikt, alls inte den rena nostalgikick som många då menade. Där fanns flera andra skäl att ta in Solskjaer just då, som en tillfällig lösning på väg mot något annat. Men Solskjaer som manager på lång sikt var ett helt annat beslut, ett ogenomtänkt och närsynt beslut i vilket Man Utds styrelse och ledning helt uppenbart bara valde att kortsiktigt följa den politiska opinionen.

Bra politik men dålig policy. Möjligen kan man hävda att Glazers och kanske även Woodward börjar komma fram till detta själva. Handlingar väger så klart alltid tyngre än ord. Och Woodward med flera kan så klart säga och upprepa tills de blir blåa i ansiktet att de minsann har fullt förtroende för Solskjaer. Glazers och styrelsens tydliga motvilja att investera mer i nuläget säger oss något helt annat om det.

Kritiken grundar sig också i en minst sagt ytlig analys. Jag vet inte riktigt hur många åsikter jag sett som ungefär grundar sig i tankegången att Man Utd behöver tre nya spelare för att lösa sina problem. Som om Man Utds problem verkligen skulle kunna lösas enbart genom att värva fler spelare? Men det är väl den moderna fotbollen i ett nötskal, värva fler spelare så blir allting bra!

Hade det varit svaret hade inte Man Utd befunnit sig där de är nu. Men det är lite som sades mot slutet av en mycket välkänd TV-serie, att människan helt enkelt inte är skapt att orka förstå eller ta tag i alltför stora och komplexa problem, istället lägger vi all energi på de problem och på fiender vi kan förstå. Alltså kommer det alltid pratas om att värva spelare istället för om det som det verkligen behöver pratas om.

Att det sedan passar väldigt väl in i den moderna konsumtionskulturen bidrar naturligtvis även det. Och kanske är ingen klubb inom fotbollen ett tydligare uttryck för och bärare av just denna konsumtionskultur än just Man Utd för närvarande. Grejen är bara den att Man Utd har två eror och två managers under vilka de varit enastående framgångsrika. Under ingen av dessa eror var konsumtion Man Utds främsta kännetecken.

Den enkla insikten verkar ha gått Man Utd om intet. Vilket känns rätt tydligt på styrelse- och ledningsnivå, och rätt tydligt även bland supportrarna. På så sätt kan man kanske säga att Man Utds ägare och ledning har fått de supportrar de förtjänar. På samma sätt som Man Utds supportrar också har fått de ägare och den ledning de förtjänar. Vilket kanske leder till att Man Utd idag får vad de förtjänar av Tranmere i FA-cupen.

Varje gång man frågar sig om det nu verkligen kan bli värre för Man Utd, om de verkligen kan sjunka längre, så jodå blir svaret – det kan de visst! Samtidigt som de då och då, eftersom de trots allt är Man Utd, ändå kan dyka upp med det där stora resultatet eller den där fina prestationen som får alla eller nästan alla att glömma problemen eller lura sig själva att de på något magiskt sätt har blivit lösta.

Och så blir det samma överraskning, samma chock, samma vrede och samma hysteri nästa gång himlen till synes ramlar ned över deras huvuden. Och själv känner jag mig snart som Troubadix fastsurrad vid trädet när alla de andra gallerna skrålar efter ännu fler och fetare vildsvin.