Inte en dag som alla andra i Premier League

Skottår med andra ord. Den 29 februari är det ju inte ofta, men den här gången råkar det vara på en lördag, och då ska det som vi alla vet spelas Premier League-fotboll. Det här är en omgång som saknar fyra klubbar i spel, nämligen Aston Villa, Sheffield United, Man City och Arsenal. Detta eftersom Aston Villa och Man City spelar Ligacupfinal mot varandra imorgon söndag.

Glada för det är säkert Aston Villa och Man City. Men gladast av dem alla är kanske Arsenal och Mikel Arteta. Det hade väl liksom inte varit en alltför rolig uppgift för dem att behöva matcha mot Man City på Etihad bara några dagar efter den nesliga förlusten mot Olympiakos i Europa League. Det kan behövas några extra dagars återhämtning efter den, med Portsmouth snarare än Man City som nästa motståndare.

Följaktligen har vi fem Premier League-matcher den här lördagen. Två matcher som vanligt på söndag, och redan igår spelade ju Norwich mot Leicester. Men det är en packad lördag alltså, samtidigt som det är full action också i Football League. Inte minst i EFL Championship där exempelvis Hull City möter Leeds i ett tidigt Yorkshirederby, Sheffield Wednesday möter Derby County, Fulham möter Preston North End m fl.

Men det är också fem Premier League-matcher med lite karaktär. Det är inte bara vilka matcher som helst.

Brighton vs Crystal Palace

I min mening ett av den engelska fotbollens märkligare derbyn eller rivaliteter. Men allting behöver så klart inte vara så rationellt när det kommer till fotboll och rivaler av det här slaget. Det räcker att veta att det är två klubbar som verkligen inte gillar varandra och där derbyna mellan dessa båda klubbar under de senaste fem-tio åren många gånger har tagit rätt absurda uttryck.

Den här gången är det dessutom ett rätt viktigt derby. Åtminstone för Brighton som kanske inte är piskade att vinna men som definitivt behöver ta tillvara alla chanser de har att ta poäng, inte minst på hemmaplan. De är fortfarande inte säkra från nedflyttning och bakom dem jagar Bournemouth, Aston Villa, West Ham och Watford. Samtidigt är det nu åtta matcher sedan Brighton faktiskt vann en ligamatch.

Bournemouth vs Chelsea

Det har varit en tung och svår säsong för Bournemouth, nästan för första gången sedan de kom upp i Premier League. Men en sak har ändå varit konstant för Bournemouth den här säsongen, nämligen att de verkar ha en unik förmåga att ställa till besvär för Chelsea av alla motståndare. De vann på Stamford Bridge, och idag har de alltså möjligheten att göra det två segrar av två möjliga mot Chelsea.

Båda lagen är i rätt desperat behov av vinst och av poäng. Bournemouth slåss för sina liv i nedflyttningsstriden. Chelsea slåss samtidigt för sina liv i Champions League-striden. Båda lagen har rätt dåligt momentum, även om de fläckvis får med sig bra resultat. Men räkna med att den här psykologin kommer påverka båda lagen och påverka matchbilden. Kan Bournemouth spöka för Chelsea ännu en gång?

Newcastle vs Burnley

Ett av lagen flåsar i hälarna på lagen på övre halvan och på lagen som jagar europeiska cupplatser. Det andra laget gör sitt bästa för att hålla sig flytande och till synes borta från nedflyttningsstriden. Föreställningarna säger oss att det första laget borde vara Newcastle och det andra laget borde vara Burnley. Istället är det alltså tvärtom. Sean Dyche får ofta höra att han spelar cynisk fotboll, men frågan är om inte Steve Bruce är desto värre.

Ironin i detta är så klart påtaglig givet att Steve Bruce inför säsongen försökte sälja in sig med att han skulle stå för en mer positiv fotboll än den fotboll som Newcastle spelade under Rafa Benitez. Varför han sa på det viset kan man så klart förstå. Men det fanns absolut inga som helst skäl att ta det uttalandet på allvar, eftersom Bruce aldrig någon gång har gett intryck av att vara en offensivt lagd manager.

West Ham vs Southampton

Southampton är på väg att ge Ralph Hasenhüttl ett nytt kontrakt, och det känns väl för alla del på alla sätt rimligt. Samtidigt ser det väl alltmer sannolikt ut att West Ham kommer säga tack och adjö till David Moyes för en andra gång på ganska precis två år, nästan oavsett hur West Hams säsong faktiskt slutar. Två olika klubbar med två helt olika filosofier och tidsperspektiv.

För West Ham börjar det här alltmer framstå som en sista chansens saloon. Vinst och tre poäng för West Ham känns nästan som ett tvång om de faktiskt ska kunna återta något slags initiativ i kampen mot nedflyttning, och faktiskt behålla det egna ödet i sina egna händer. West Ham har tappat flera tunga poäng de senaste omgångarna, den här gången har de inte råd att tappa några poäng i onödan.

Watford vs Liverpool

Watford blir nästa lag att försöka knäcka Liverpools förlustnolla den här säsongen, och jag tror faktiskt de har en rätt vettig chans att lyckas med uppgiften. Det hade i så fall varit tre väldigt värdefulla poäng för Watford som i så fall med god chans kommer ta Watford upp ovanför nedflyttningsstrecket, om än tillfälligtvis. Det hade varit ett rätt bra kvitto för Nigel Pearsons insatser för Watford den här säsongen.

Sanningen är dessutom att Liverpool helt enkelt inte spelar riktigt lika bra som de gjorde tidigare under säsongen. De lider lite för närvarande. Styrkan hos dem är så klart att de ändå vinner sina matcher. Men sådant får så klart alltid ett stopp någonstans. Mot West Ham senast blev det nästan lite skrämselhicka. Liverpool slingrade sig ur situationen den gången, men kan mycket väl bara ha fördröjt plågan snarare än undanröjt den.

Sedan är det så klart bara Liverpools stolthet som såras om de skulle förlora mot Watford ikväll. Det har naturligtvis ingen större praktisk betydelse för något faktiskt betydelsefullt för Liverpool.

Det krävs kanske inte någon avancerad examen i psykologi eller ens tankeläsning för att lista ut att detta beror till mycket stor del på Norwichs relativt sett höga statistik i eget bollinnehav samt naturligtvis på den betydligt mer ideologiskt betingade uppfattningen att Norwich spelar fotboll på ”rätt sätt”. Ett sätt att tänka som färgat fotbollsanalysen under mest hela 2010-talet.

Samtidigt vet vi att bollinnehav kan vara ett oerhört bedrägligt sätt att analysera och förstå fotboll. Norwich hade över 60% bollinnehav mot Wolves senast men var i princip chanslösa i en match de förlorade med 0-3 utan att ens ha lyckats störa Wolves. Högt bollinnehav kan även ge en hög volym av småchanser som inflaterar ett lags offensiva xG-statistik på ett sätt som helt enkelt är vilseledande.

Man kan fråga sig vad för nytta Norwich egentligen har av det där högre bollinnehavet när de ändå förlorar matchen med 0-3. Man bör fråga sig vad Norwich egentligen har för nytta av ett högre bollinnehav när de hittills bara vunnit fyra matcher den här säsongen, men förlorat 17 matcher. Man måste fråga sig om Norwich faktiskt spelar fotboll på ”rätt sätt” när de ligger klart sist i tabellen, sju poäng under strecket.

Nu bemöts dessa frågor ofta med en slags trotsighet. Man kan misstänka att Norwichs oväntade vinst mot Man City i början av säsongen förmodligen väger rätt tungt, möjligen för tungt, på mångas medvetanden. Lyckas man slå Pep Guardiola måste man ju vara kanon liksom, oavsett hur mycket verkligheten visar annorlunda. Norwichs supportrar menar så klart trotsigt att de hellre åker ur än spelar ”dålig fotboll”.

Självfallet säger de på det viset. På samma sätt som absolut inget lag som någonsin vunnit en titel eller hållit sig kvar i t ex Premier League genom att spela en funktionell eller kanske till och med cynisk fotboll har haft supportrar som på något sätt surar över den saken. Samtidigt kritiseras naturligtvis Daniel Farke för det rätt förutsägbara att han helt enkelt har varit alldeles för taktiskt naiv med Norwich.

Visst, Daniel Farke tog så klart Norwich upp i Premier League till att börja med. Något som självfallet är värt stort beröm men samtidigt ingenting som gör honom immun mot kritik därefter. Väl i Premier League var det naturligtvis Norwichs ambition att hålla sig kvar i Premier League. Inte åka ur Premier League med det minsta poängantal de någon gång samlat på sig i den engelska högstadivisionen, vilket just nu verkar troligt.

Norwich kommer åka ur Premier League. Tabellplaceringen säger det, poängavståndet säger det, resultaten och spelet som sådant säger det, och lagets och spelarnas moral och ganska tydliga uppgivenhet säger det. Kroppsspråket under och efter matchen mot Wolves visade på Norwich som ett slaget lag, ett lag som vet att de kommer åka ur. Mot Wolves krävdes bara en liten motgång för laget att falla samman.

Samtidigt vet vi att perioden härifrån fram till slutet av säsongen är mycket betydelsefull för Norwich. Jämförelserna har naturligtvis haglat mellan Huddersfield och Norwich, av lätt insedda skäl, vissa av dem kloka, andra inte så kloka. Men Huddersfield befann sig i en högst liknande situation förra säsongen, föll samman och föll ner i en cirkel av negativitet som de fortfarande brottas med den här säsongen i EFL Championship.

Norwich måste försöka avsluta Premier League på ett snyggt sätt i alla fall, och samtidigt kanske hoppas på att kunna göra något i FA-cupen. Norwich har under sin över 100 år långa historia aldrig spelat en FA-cupfinal. Det vore onekligen en bedrift av dem som det skulle skrivas sagor och sjungas sånger om under lång tid framöver. Det skulle ge dem en relativt stark plattform av positivitet inför nästa säsong i EFL Championship.

Kanske med början redan ikväll mot Leicester.

:::

Strax efter lunchtid lottas Europa Leagues åttondelsfinaler. Wolves och Man Utd deltar i den lottningen som alltså från och med nu är helt öppen. Man kan lottas mot vilka som helst, hemma eller borta först, man kan till och med lottas mot varandra. Sedan spelas åttondelsfinalerna i samband med den andra rundan av åttondelsfinaler i Champions League.

:::

Kunde Arsenal och Man Utd undvika att sätta sig själva i klistret frågade jag lite retoriskt inför gårdagskvällens matcher. Man får väl säga att svaret blev ett blandat ja och nej. Man Utd höll sig borta från klistret genom att vinna med 5-0 mot Club Brügge med 5-0. Men Arsenal däremot.

Inför torsdagens matcher sade jag att det låg ett europeiskt cupfiasko lite i luften för Ole-Gunnar Solskjaer. Jag hade naturligtvis precis lika gärna kunna säga att ett europeiskt cupfiasko låg i luften också för Mikel Arteta. Men då jag är snäll och omtänksam ville jag inte vara kantig på det viset.

Men läget var väl annars helt rätt för det. Det var lite Arsenal helt enkelt. Varje gång de börjar få lite momentum, varje gång de egna supportrarna börjar prata om laget som favoriter, lätta spelscheman eller liknande så kommer en sådan här kalldusch. Det är vad man hela tiden måste ha i bakhuvudet med Arsenal.

Ett präktigt europeiskt cupfiasko helt enkelt. Med det resultatet så försvinner Arsenals enda kvarvarande realistiska chans till Champions League-spel nästa säsong. Vi vet alltså redan nu att det blir Europa League, i bästa fall, för Arsenal nästa säsong också. Vi får väl se hur det påverkar resten av den här säsongen, och spelarnas attityder.

I bästa fall förresten?

Tre förluster och en vinst således. Ändå finns väl känslan att det inför returerna är så att det nog fortfarande är ett rätt bra läge för kvartsfinal för två av de engelska klubbarna, om än ett betydligt bättre läge för Man City så klart, samt ett antingen uselt till helt och hållet uruselt läge för kvartsfinal för Tottenham och Chelsea. Tottenham kanske har en utsidas chans kvar, för Chelsea är det naturligtvis helt och hållet kört.

Liverpool förlorade med 0-1 borta mot Atlético Madrid. Naturligtvis inte något bra resultat för Liverpool, men heller inget katastrofalt resultat. Hade matchen slutat 0-2 hade läget varit betydligt värre för Liverpool. Nu borde Liverpool ändå ha rätt gott hopp om att kunna vända och vinna den här åttondelsfinalen, även om Atlético Madrid med sin täta defensiv kommer bli makalöst jobbiga att bryta ner. Men Anfield, jaddajadda.

Tottenhams förlust mot RB Leipzig kändes på flera sätt betydligt värre. För det första gick den matchen så klart på hemmaplan. För det andra kändes resultatet på något sätt rätt så symptomatiskt. Där fanns inte riktigt tron från Tottenhams sida att de skulle kunna lyckas vinna utan sina skadade spelare, de kändes resignerade nästan från start. Egentligen finns ingen anledning att tro att det skulle se ut på något annat sätt i returmatchen.

Chelsea gjorde en någorlunda bra första halvlek mot Bayern München, men som vi redan har sett mot illustert motstånd som Burnley, West Ham, Southampton, Man Utd med flera på Stamford Bridge den här säsongen så saknar Chelsea något rätt så fundamentalt i sitt spel, som en europeiskt extremt erfaren motståndare som Bayern München naturligtvis vet att utnyttja. Chelsea agerade ungt och dumt, annat var kanske inte att vänta.

Man City spelade mycket disciplinerat på Bernabeu. Det såg kanske lite skakigt ut från början men ganska snart så växte Man City in i matchen och tog över den. När Real Madrids mål kom var det på ett misstag av Man City och i motsats till matchbilden. Men Man City skulle vända och vinna, mycket tack vare Kevin De Bruyne och Raheem Sterling, och får så klart med sig ett kanonresultat tillbaka till Etihad.

Var det möjligen Man Citys främsta resultat i Europa i modern tid? Det finns väl några resultat som möjligen skulle kunna jämföras. Men det här är slutspelet i Champions League, inte gruppspelet som det var fråga om när Man City slog Barcelona för några år sedan. Och Real Madrid slår nog ändå lite högre än PSG t ex. Med vinsten igår blir Man City den blott tredje engelska klubben att besegra Real Madrid i Madrid.

Åttondelsfinalen är så klart inte riktigt avgjord ännu. Man City leder bara med 2-1 trots allt, och Real Madrid kan så klart vara kapabelt att vinna mot dem på bortaplan med två mål, eller Man City för den delen klantiga nog att förlora med två mål. Men jag tvivlar så klart. Real Madrid är helt enkelt inte bra nog, saknar spetskvaliteten att lyckas med en sådan bedrift, och Zinedine Zidanes fotboll bygger mer på täthet och disciplin.

Allt som allt känns det nog i nuläget rimligt att förvänta sig att två engelska klubbar tar sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Det är naturligtvis inte alls lika bra som förra säsongen, men ändå fullt godkänt. Inte minst sett till svårighetsgraden i lottningen, och de tuffa förutsättningarna för några av lagen. Att de båda klubbarna råkar vara Liverpool och Man City känns inte på något sätt anmärkningsvärt.

Därmed är det kanske dags att vända sina ensamma ögon till Europa League, och returmatcherna i dess sextondelsfinaler. Här är situationen alltså en smula annorlunda, här är vi alltså redan inne på den andra matchen. De engelska klubbarna hade bättre lycka i Europa Leagues första vecka. Man Utd grejade 1-1 mot Club Brügge, Arsenal vann mot Olympiakos, och Wolves gjorde pannkaka av Espanyol.

Man Utd levde onekligen en smula farligt mot Club Brügge på bortaplan, men 1-1 var till sist ändå ett godkänt resultat. Men det går knappast att slappna av för Man Utd inför kvällens returmatch på Old Trafford. Riktigt så bra är inte Man Utd att de klarar av det och ändå vinna, och riktigt så dåliga är för all del heller inte Club Brügge. Någonstans ligger det ändå lite i luften med ett riktigt europeiskt cupfiasko för Ole-Gunnar Solskjaer.

Arsenal kändes rätt kontrollerade borta mot Olympiakos, i vad vi vet många gånger kan vara en rätt tuff bortamatch. Känslan är väl ändå att om Olympiakos skulle ha kunnat störa Arsenal i den här sextondelsfinalen så hade de behövt vinna på hemmaplan, vilket de så klart var kapabla att göra. Nu vann inte bara Arsenal, de höll även nollan, och det ska bara vara för dem att spela av den här sextondelsfinalen på Emirates.

Wolves var laget som hade den på pappret tuffaste uppgiften. Espanyol ligger för all del sist i La Liga, men sådana omständigheter brukar kunna spela mycket liten roll i det helt andra sammanhang som europeiskt cupspel ändå är. Men på Molineux var det sannerligen inget snack, Wolves fullständigt demolerade Espanyol och bokade i praktiken sin biljett i åttondelsfinalen där och då.

Det ger en något olycksbådande känsla inför kvällen. Wolves är redan klara naturligtvis, men både Man Utd och Arsenal har jobb kvar att göra. De borde självfallet ta sig vidare till åttondelsfinal härifrån, allt annat vore en skräll och ett rent fiasko. Ingen kommer så klart lyfta på ögonbrynen om Man Utd och Arsenal vinner, men det blir ett härskri om de förlorar. Man Utd och Arsenal kan alltså knappast vinna ikväll, de kan bara förlora.

I normala fall hade man bara kunnat skaka av sig det där. Men det finns för närvarande en fundamental svaghet hos både Man Utd och Arsenal som gör att jag absolut inte har några svårigheter att se dem hamna i svårigheter mot Club Brügge och Olympiakos ikväll, trots ett i stora drag bra eller utmärkt utgångsläge i båda matcherna. Det vore, för att använda ett något slitet uttryck, lite typiskt dem för närvarande.

De befinner sig båda två i Europa League just för deras dokumenterade förmåga att sätta sig själva i klistret. Det vore väl därmed kanske lite typiskt om de skulle visa upp denna förmåga att sätta sig själva i klistret även i Europa League.

Självfallet är det lätt att peka på alla gamla Man Utd- och Liverpoolspelare som råkar sitta i TV-studion, samtidigt som alla andra spelare lätt glöms bort. Nästa steg är så klart inte långt alls utan gäller bara att förlänga det till att börja gissa, halvgissa eller kanske till och med rakt av konspirationsteoretisera om specifika journalisters och till och med domares agenda mot just den egna klubben eftersom de håller på någon annan engelsk klubb.

Man kan ha rätt uppenbara synpunkter på den människosyn som måste ligga bakom en sådan här inställning, liksom en och annan tanke om att man ofta känner andra precis så som man känner sig själv. Men det är en helt annan invändning som känns avgörande, nämligen att när det nu kommer till deras avstängning från Champions League så är det istället det europeiska etablissemanget som är deras första och främsta fiender.

Låt oss för all del vara klara med att Man City så klart bara har sig själva att skylla för att de brutit mot UEFA:s regelverk, dribblat med siffrorna och alltså blivit avstängda. Det är knappast någon annans fel över huvud taget. Men det förhindrar så klart heller inte att europeiska giganter som Barcelona, Real Madrid och Bayern München har varit minst sagt högljudda i sin uppfattning att Man City borde få lagboken slängd i skallen.

Detta visste vi så klart om redan när lottningen av Champions Leagues slutspel gjordes, och Man City lottades mot Real Madrid, den kanske största och främsta klubben av det så kallade europeiska etablissemanget. Men det var ändå inte särskilt påtagligt. Men om UEFA:s avstängning av Man City har lett till något på kort sikt så är det just att göra den här konflikten i allra högsta grad påtaglig.

En Champions League-slutspelsmatch mellan Man City och Real Madrid saknar definitivt inte sina olika narrativ redan från start. Vi har kanske framför allt det klassiska narrativet om ett Man City vars hela existens de senaste tolv åren har gått ut på att dominera den engelska och europeiska fotbollen, men aldrig riktigt lyckats i Europa, mot ett Real Madrid som verkar kunna vinna Champions League även i sömnen.

Här skulle kunna sägas något småtramsigt som att Real Madrid är den typ av klubb som Man City i själva verket skulle vilja vara, men hittills aldrig lyckats vinna det som måste vinnas för att kunna göra ett case för att faktiskt vara det. Det är klart att Man City i alla fall aspirerar på den status som Real Madrid har inom den europeiska fotbollen, men istället har blivit ett föremål för skämt för att de så ofta har misslyckats i Europa.

Vi har därtill Pep Guardiola-narrativet som tar sin utgångspunkt i två saker. Dels att han nu återigen ställs mot sin gamle ärkefiende Real Madrid, vilket så klart är extra speciellt med sin bakgrund i Barcelona. Dels att det var med Barcelona som Guardiola senast vann Champions League, för nio år sedan. Han vann aldrig Champions League med Bayern München, och han har ännu inte tagit sig förbi kvartsfinal med Man City.

Vi vet att den här saken gnager på och har stört Pep Guardiola. Han har haft en klar och tydlig benägenhet att övertänka sin taktik inför sådana här matcher och nästan börja bli lite för smart för sitt eget och för lagets bästa. Vi såg det ett par gånger med Bayern München och vi har sett det med Man City både mot Liverpool för två år sedan och, i mindre utsträckning, mot Tottenham för ett år sedan.

Ser vi samma sak mot Real Madrid i år så ökar risken för att Man City åker ur Champions League redan i åttonsdelsfinalen den här säsongen. Annars håller jag dem faktiskt som om inte klara favoriter så åtminstone knappa favoriter. Men avviker Man City från vad vi kan kalla för deras grundtaktik, och i allt för hög utsträckning anpassar sig efter Real Madrid, så kommer det bara kunna tala till Real Madrids fördel.

Vi har därtill och till sist alltså också det nu symboliska narrativet där Man Citys match mot Real Madrid blir en slags konkret representation över det större krig som Man City nu för mot UEFA och det europeiska etablissemanget. Det är inte svårt att föreställa sig vad en vinst för Man City mot Real Madrid faktiskt skulle betyda både sportsligt och symboliskt för Man City och deras supportrar. Liksom hur en förlust skulle svida extra.

Utgången av Man Citys tvist med UEFA är allt annat än glasklar. Att Man City faktiskt blir utslängda ur Champions League i två år eller ett år kan absolut inte uteslutas, tvärtom är det nog i det här läget att betrakta som troligt. Det vore ett beslut som kan komma att ha rätt fundamentala konsekvenser, åtminstone på kort och medelkort sikt, för Man City vad avser deras förmåga att rekrytera och behålla sina viktigaste spelare och ledare.

Detta vet rimligtvis Man City om. Detta vet rimligtvis även Pep Guardiola om, och detta vet även Man Citys spelare om. Det här kan faktiskt mycket väl bli deras allra sista chans på Champions League-titeln tillsammans som lag. Och rätt eller fel vore det i så fall något de blivit tvingade till. Man måste föreställa sig att detta gör hungern att faktiskt vinna Champions League den här säsongen, innan en eventuell avstängning, än större.

Man City och Real Madrid är båda två stora klubbar på den europeiska arenan. Båda två har sina mycket fina sidor i form av sin betydelse för utvecklingen av fotbollen. Den sidan ska inte glömmas bort. Båda klubbarna representerar också den lite mörkare sidan av den globala fotbollen. Man City genom att ägas och nyttjas av legitimitetssökande oljestat. Real Madrid genom att driva på utvecklingen mot europeisk superliga och klubb-VM.

Det finns alltså skäl att tro att UEFA inte är överdrivet förtjusta i någon av klubbarna för närvarande. Ändå kommer Champions League-åttondelsfinalen mellan Man City och Real Madrid i mångt och mycket ses som en förlängning och representation av Man Citys kamp och krig mot UEFA. Det är ytterligare en dimension i ett möte som redan innan hade något utav en episk karaktär.

Frågan är om Man City och Pep Guardiola klarar av att behålla skallen under dessa rätt högpressade omständigheter. Vi vet så klart att Zinedine Zidane inte alltid har haft det så lätt att inte tappa skallen.

En händelse som på många sätt exemplifierar vad för problem mållinjeteknologi löst för fotbollen, där man på ett väldigt enkelt sätt kan bedöma om ett mål verkligen var mål eller ej, utan att avbryta i spelet, harva runt i gråzoner eller ha en uppsjö av experter som ska ha sin take på saken. Utan att förlora något eller gräva ner oss bland formuleringar kan vi idag enkelt avgöra if the ball crossed the line, i situationer där domare omöjligen kan veta vad som sker.

Även VAR ger oss ökade möjligheter att undslippa felaktiga och avgörande beslut likt ovan, som tidigare varit en oundviklig del av sporten. Inte lika smidigt och svartvitt, men likväl i stora drag mer korrekt än tidigare. Men är det verkligen för sportens bästa?

Hur jag ser på regelboken

VAR har skapat nya möjligheter för fotbollen att bedöma situationer och kommer även på sikt hjälpa till med att stävja saker som inte hör hemma här, samt åtgärda felbedömningar som jag m fl anser behöva åtgärdas. Huvudlösa tacklingar t ex, ett problem fotbollen haft under hela sin existens och som bara blivit svårare att bedöma i realtid i takt med att tempot höjs. Eller felaktigt bortdömda mål, som kan bedömas utan att ingripa i spelet och som inte är mer konstigt än att ett rättmätigt mål ska få vara ett mål. Denna text kommer inte handla om att förkasta allt som har med VAR att göra i någon konservativ teknik dödar själen inom fotboll – retorik, det hade då varit svårt att uppskatta mållinjeteknologin, utan snarare vad vi läser in i regelboken och hur vi vill att den ska appliceras i verkligheten. För det är just vad VAR ger oss utökade möjligheter till; praktisera regelboken.

Regler har historiskt inom fotbollen applicerats mer som riktlinjer än faktiska bestämmelser. De är generellt inte utformade som en lagbok där handlingar ska ledas i bevis bortom allt rimligt tvivel, en sådan tillämpning hade givetvis aldrig kunnat appliceras på riktigt. Istället har reglerna styrt sporten mot önskat håll, men hela tiden med vetskapen att olika domare kommer göra olika bedömningar baserat på respektives subjektiva regeltolkning. En och annan handssituation har diskuterats i leda på grund av detta, som exempel. Likväl har nya direktiv för regelboken generellt sett lett till en förändring inom sporten, även om domarna inte dömer likadant i alla situationer styrs sporten av att fler och fler följer en ny riktlinje. Med VAR har detta förhållningssätt mer och mer försvunnit ur fotbollen, där reglerna inte längre är till för att styra sporten utan i mitt tycke mer för att bestämma sporten.

Det finns såklart de som har en annan syn, eller kanske snarare andra ingångsvärden, vilket för det mesta sammanfaller med en mer positiv syn på VAR. Offside är ett utmärkt exempel då det på bedömning är väldigt svart-vitt, även om jag vill hävda det finns gradskillnader även här. Man kan vara mer eller mindre offside, helt enkelt. Sporten står heller inte och faller på vissa millimetrar, inte heller blir det bättre när dessa uppmärksammas. Det tas i regel femtio beslut kring offside per match, varav 10 % av dessa är avblåsningar. Av dessa femtio beslut är i snitt 96-98% korrekta, och jag vågar ponera att de flesta fel som begås är knappa. Generellt sett gör offside-regeln det den ska för fotbollen men för väldigt många räcker inte detta.

Dubbla regelverk

PGMO (Professional Game Match Officials) erkände ganska omgående efter matchen Chelsea-Spurs att ett mänskligt misstag begicks när Lo Celso undslapp utvisning för sin stämpling mot Azpilicueta, en situation som skapade en hel del ilska inom fotbollsvärlden då dessa dumheter ju skulle hanteras av VAR. Den stora chocken när beslut som fattas av människor ibland blir fel är lika chockerande i sig självt, inte minst då VAR självt lämnar utrymme för bedömningar såsom ”clear and obvious”. För att inte tala om hur väldokumenterad den mänskliga faktorn är.

Likväl har domarkåren i PL varit oerhört duktiga även utan teknisk assistans. 98 % av besluten, eller något lägre, har varit normen under de senaste 5-10 åren (Inte samma siffror som ovan angående offside). Detta räknar förvisso in även väldigt enkla beslut där ingen handling tas, grovt räknat 80 % av bedömningarna är ”osynliga”. Räknat enbart på avblåsningar har normen varit 90-95 %. Oavsett är detta siffror som ger oss en hint om vad fokus ligger på när domarna själva ska bedömas. Det är inte de mindre felen såsom en missad frispark vid mittlinjen eller ett inkast som döms fel som föranleder de stormarna av kritik vi fått erfara genom åren, utan det är allt som oftast felaktiga mål och röda kort misstagen som hamnar under lupp och som VAR är tänkt att gå in och stävja. Missbedömningar som knappast hör till vanligheterna.

Med detta skapas också dubbla regelverk inom sporten. Vi har det vanliga, där domarna gör sitt jobb till 98 %, men där en knapp offside föranledandes en hörna inte behöver granskas oavsett hörnans utfall, men sedan den populistiska tillämpningen där reglerna helt plötsligt inte är riktlinjer, errors inte är en del av sportens gång & sportens rättvisa hänger på en millimeter. VAR tillämpas inte längre för att förbättra regelbokens praktisering på sporten i stort, utan på att motverka de avgörande situationer där fokus ligger medialt. Ett som jag ser det populistiskt tillvägagångssätt, där reglerna minsann bara blir viktiga om de gör mig förbannad!

Jag ser detta dubbla regelverk som en direkt konsekvens av ett ständigt ökande medialt fokus på domarbeslut, där man helt enkelt valt att kapitulera för en högljudd opinion istället för att tillämpa VAR på ett mer konsekvent vis. Helt plötsligt ska fansens och experternas irritation över något de upplevde göras till lag.

För att återkoppla till vad som sagts tidigare om offside har jag en liknande syn även här. Istället för att tillämpa regelboken bara vid mål, och då göra det fullt ut, anser jag det vore rimligare om man lät ”clear & obvious” gälla även här, men även för situationer som mynnar ut i hörnor ev annan fördel för det anfallande laget. I denna kontext tror jag ”clear & obvious” blir svårare att precisera än andra situationer just för att vi pratar om något utan gråzoner, men någonstans ligger inte hela problemet i regelboken och hur den bör tillämpas, utan mer i oss åskådare och hur vi ser på domarna samt den frihet de behöver ha för att göra sitt jobb. Nu försöker fotbollsvärlden med alltmer hårddragna regeltolkningar, ffa i avgörande situationer, minimera den enskilde domarens bedömning. Det är då orimligt att reagera med ilska över petigheten.

Ett tilltagande hyckleri

Den största kritiken som hittills riktats mot VAR har varit den tid det tar för beslut att fattas, samt den upplevt onödiga petigheten i dessa beslut. Föga förvånande är det kritik som kommit framförallt från samma personer som tidigare skrek sig hesa över en centimeters felaktig offside, eller en armtouch innan mål som är inom gråzonen och helt omöjlig att bedöma objektivt. Med en något passiv-aggressiv ton kan man undra hur dessa individer egentligen tänkte när människor ska gå in och bedöma komplexa sekvenser, trodde de verkligen att det skulle gå snabbt eller gnälldes det mest för gnällandets skull?

Ska VAR verkligen fungera inom fotbollen, vilket jag är alldeles övertygad om har potentialen att så göra, finns det en sak som måste åtgärdas före något annat. Det är inte VAR-kamerornas brist på ”frames per second”, inte heller är det de misstag som begås trots befintlig teknik. För att VAR verkligen ska kunna tillämpas inom fotbollen måste först de, vi, som utgör fotbollens bas, acceptera ett regelverk som inte går att tillämpa fullt ut. Vare sig med eller utan VAR kommer bedömningar alltid vara olika, även om träffsäkerheten ökar något. Vad vi har nu kommer inte vara hållbart så länge fotbollens mainstream-media pumpar ut artiklar som går igenom domarbeslut i detalj, i en hel del fall baserat på fullständig okunskap från eget håll, samtidigt som samma media skapar opinion i mängder med märklig statistik som t ex vilka lag som fått mest hjälp av VAR. Vill man nu ha en objektiv och mer korrekt bedömningsgrund kan man inte samtidigt anta någon form av Marxistisk syn på det, där lagen ska få dela lika på antalet bortdömda samt givna mål. Det är på många sätt en debatt som självmant verkar välja att fördumma sig själva och varandra i en tilltagande, ond cirkel.

Detta är en alltmer tilltagande diskussion och har varit så sedan jag började följa fotboll, det här med regler och bedömningar. Jag har sett med viss fasa hur fotbollen alltmer valt att anpassa sig till en kritik som inte riktigt visste vad den själv ville, och som nu står och gapar över vad den skapat utan att förstå sin egna del. Vi har sett en ökning av argument såsom vilket lag som får flest straffar, eller flest bortdömda mål, eller vilken domare som dömt oftast i favör för lag x, helt utan hänsyn till kontext. Detta samtidigt som pundits och sportjournalister mer och mer börjat argumentera mot domarbeslut, domare, VAR etc utan att ha förstått vad reglerna de facto är.

Inte bara blir det mer otacksamt för domarna, detta kommer också skapa en omöjlig situation för sporten att förhålla sig till. Där man tidigare hade regler som lät sporten utvecklas och förädlas missbedömningar till trots, har vi nu en situation där vi inte riktigt vet vad vi vill med regelboken och snöar in oss på att lösa de mest avgörande situationerna, fast utan att vilja betala priset för en ökad träffsäkerhet. Viktigt att komma ihåg också, debatten spelar roll. VAR har anpassats och kommer fortsätta att anpassas för den allmänna opinionen, helt enkelt för att regelboken och dess tillämpning är till för att bättra upplevelsen för oss åskådare. Då duger det inte med ett debattklimat som i största allmänhet grundar sig på okunskap och bias.

Det måste till en större acceptans för de ytterst få misstag som sker med avgörande effekt. Än viktigare idag, med sociala mediers intåg och en i mitt tycke mer populistisk media. Detta håller jag högre än någon annan av de tankar jag lagt fram.

Av: Julius Ramberg

Man kan hävda att den där bilden ändå har gett Wenger vissa automatiska pluspoäng givet att reflexen lite att vara att ta allt han säger som tämligen djupsinnigt, även om det vid en närmare granskning inte precis får Nobelkommitténs huvuden att snurra. Så även den här gången tycks det när Wenger i sitt nya FIFA-uppdrag plötsligt föreslår en helt ny offsideregel som tydligen ska tvingas igenom systemet illa kvickt.

Nuvarande regel säger att om någon del av anfallarens kropp som denne legitimt kan göra mål med befinner sig framför den sista försvararen så är det offside. Den regel som Arsene Wenger föreslår säger tvärtom att om någon del av anfallarens kropp som denne legitimt kan göra mål med befinner sig i linje med den sista försvararen så är anfallaren istället onside.

Bakgrunden till regelförslaget är inte svår att genomskåda. Vill man trycka igenom en regelförändring av det här slaget så ska man naturligtvis göra det nu när VAR-systemet i dess nuvarande utförande har gjort parodi av offsideregeln, när folk är som allra mest störda på mål som döms bort för till synes helt obetydliga saker, och opinionsläget alltså som allra bäst för ett förslag som tvärtom kommer godkänna många fler mål.

Syftet med förslaget känns uppenbart även det. Det handlar om att skifta över balansen från försvararens fördel till anfallarens fördel, och kort sagt uppmuntra ett mer offensivt spel och fler mål. Helt enkelt att fler mål görs, eller rättare sagt färre mål underkänns. Det låter rimligt, och i linje med sådant Arsene Wenger alltid pratat om. Dessutom hoppas man göra slut på eller rejält minska sådana här millimetergranskningar av VAR.

Men hur genomtänkt är verkligen detta och i vilken utsträckning kommer Arsene Wengers förslag verkligen uppnå sitt syfte, eller för den delen tvärtom uppnå motsatt och därför oönskad effekt? Här är fem skäl varför det nog är bäst att ta minst en runda till av eftertanke innan Arsene Wengers nya offsideregel faktiskt genomförs:

(5) Leder till fler VAR-granskningar, inte färre!

Hela syftet med Arsene Wengers förslag är att minska antalet VAR-granskningar. Det är i alla fall vad de säger även om det kanske mest är ett populistiskt stöd att söka stöd för sina förslag i nuläget. Alla är så klart heligt trötta på VAR-granskningar. Men förslaget kommer i själva verket bara leda till fler VAR-granskningar än i nuläget.

Linjedomaren är tränad att titta framför (eller bakom) försvarslinjen så att säga efter den anfallande spelaren. Där är det relativt lätt att se om någon vital kroppsdel befinner sig på fel sida linjen. Om de istället måste börja titta åt andra hållet kommer de i många fall bli tvungna att försöka titta ”igenom” en eller flera spelare. Detta skapar så klart ännu högre osäkerhet.

Vilket kommer leda till ännu fler VAR-granskningar. Här finns även ett vanligt missförstånd att den nya regeln skulle leda till färre bortdömda mål. Sant är att det kommer bli fler mål, åtminstone inledningsmål, men det skulle naturligtvis dömas bort precis lika många mål med den nya regeln som med den gamla eftersom man bara har flyttat granskningspunkten, inget annat.

(4) Gör livet omöjligt för linjemännen i ligor och matcher utan VAR!

Ta nu den första punkten och förflytta den till ligor och matcher utan något VAR som kan granska och korrigera domsluten, vilket så klart är majoriteten av alla ligor. Men självfallet går det inte att ha olika offsideregler i olika ligor, med eller utan VAR. Alltså kommer livet bli mer eller mindre hopplöst för linjemän i lägre ligor.

Arsene Wenger har för mig aldrig riktigt framstått som någon besjälad elitist utan desto mer som en sann demokrat, en manager som faktiskt vårdar och värnar också de mindre klubbarnas intressen och perspektiv. Men här är det ganska tydligt att han låst fast sig lite vid sitt gamla perspektiv som manager för en storklubb.

(3) Leder inte till ökad legitimitet i domsluten!

En av de stora synpunkterna på domsluten i dagens system är att det urholkar deras legitimitet när mål döms bort på rena millimetrar och för sådant som mer eller mindre uppenbart har ingen som helst betydelse för själva spelet. Man hävdar med viss rätt att tillämpningen av regeln har frångått vad som faktiskt är regelns anda och mening.

Det brukar till exempelvis talas om den berömda stortånageln, hur ett mål döms bort på grund av en för lång stortånagel. Det är en rimlig synpunkt. Men den nya regeln så som den föreslås riskerar bara leda till motsvarande brist i legitimitet, fast åt andra hållet. Man vinner just ingenting på förändringen i det avseendet.

Nu blir det plötsligt möjligt för spelare att vara en eller flera meter framför motståndaren och målet blir ändå giltigt. Vad som nu känns orimligt över att något inte blir mål på grund av en armhåla eller tånagel kommer då kännas orimligt över hur något blir mål när även det trotsar regelns faktiska anda och mening.

(2) Försöker bara åtgärda symptomet, åtgärdar ej problemet!

Mer specifikt, Arsene Wengers förslag till ny offsideregel löser inte de problem med VAR-offsider som den säger sig vilja lösa, utan rör som mest bara om lite i grytan och flyttar på den tänkta offsidepunkten. Det blir därför ett ganska klassiskt case av att bara göra något kosmetiskt åt symptomen utan att angripa roten till det onda.

Grundproblemet är att vi, det vill säga media och supportrar, aldrig klarade av att godta eller acceptera de rimliga offsidebedömningar som linjemännen gjorde. Istället krävde vi exakthet och millimeterrättvisa och brände dem på bålet när vi inte fick det, och vi krävde mer eller mindre unisont VAR.

Vi fick vad vi önskade oss. Vi fick VAR och vi fick millimeterrättvisa. Nu visar det sig alltså att det var inte alls så fantastiskt och eftersträvansvärt som vi trodde det skulle vara. Istället blev det många gånger bara löjligt, vilket händelsevis var vad många av oss tyckte att kritikerna förut också var. Det vill säga löjliga.

Problemet är attityden, oförmågan att acceptera att domslut är subjektiva och mänskliga, och att de faktiskt kan bli fel även fast de åtminstone nio gånger av tio är rätt. Problemet är attityden som ledde fram till VAR. Åtgärden hade varit att skrota VAR i offsidebeslut och återgå till det system som vi redan hade och som fungerade.

(1) Leder till lägre försvar och mer defensivt tänkande!

Idén med Arsene Wengers nya offsideregel är att det ska bli fler mål, alltså belöna offensivt spel och skapa mer underhållning. Det är ”hellre fria än fälla”-policyn dragen till sin slutliga konklusion. På så sätt är den naturligtvis retoriskt attraktiv, för vem tackar egentligen nej till fler mål, offensiv fotboll och att belöna anfallsspel?

Men det allra mest troliga är att, åtminstone efter en liten tid, effekten blir den rakt motsatta. Att försvarande lag istället, för att kompensera för den nya offsideregeln, väljer att försvara sig ännu lägre enkom för att strypa alla ytor. Det är en regel som kommer leda till fler bussförsvar, det vill säga allt sådant som Wenger alltid hatat.

Det är inte första gången det har experimenterats med offsideregeln på det här sättet för att så att säga ge anfallande laget fördelar, att hellre fria än fälla. Och varenda sådant experiment har visat på samma sak, att försvarande lag anpassar sig och det tvärtom blir färre mål. Det finns ingen anledning att tro att detta på något sätt skulle bli annorlunda.

Kanske ville Arsene Wenger rivstarta sitt nya FIFA-uppdrag. Kanske läste Arsene Wenger i någon managemtbok köpt på flygplatsen att det är de första 100 dagarna på ett uppdrag som är de absolut viktigaste. I vilket fall som helst har det lett fram till ett stressat och till synes alls inte särskilt genomtänkt förslag till ny offsideregel.

He did not see that!

Den ena klubben anställde Carlo Ancelotti som manager. Den andra klubben anställde Mikel Arteta som manager. Om vi nu hade gjort ett så kallat blindtest, typ en fotbollens Pepsi Challenge, om vilken klubb som hade anställt vilken manager på förhand så hade säkert halva världen, fan och hans moster tagit för givet att Arsenal anställde Ancelotti och Everton anställde Arteta. Istället blev det alltså tvärtom.

Everton chockade världen en smula med anställningen av Carlo Ancelotti. En klubb som Everton ska ju inte kunna anställa en manager som Ancelotti var den allmänna åsikten som alltså visade sig ha mycket lite med verkligheten att göra. Men världen var nog även hyfsat överens om att det var en anställning som var klok och som inte minst visade på Evertons stora ambitioner.

Arsenal chockade väl knappast världen med anställningen av Mikel Arteta, som de varit på vippen att anställa redan en gång tidigare innan de då fick kalla fötter. Men det var sannerligen inte något självklart val baserat på Artetas erfarenhet och meritlista. Hade Arteta inte under några år varit en av Pep Guardiolas coacher, och därför underförstått antas eller önsketänks vara den nye Guardiola, så hade han aldrig fått jobbet.

Båda anställningarna blurrar den många gånger för givet tagna gränsen mellan kort och lång sikt. Det är väldigt lätt att beskriva Carlo Ancelotti som en kortsiktig anställning när hans arbete och namn på kort sikt kan få mycket värdefulla effekter på lång sikt. Det är frestande att beskriva Mikel Arteta som en långsiktig anställning för att han är ung och oprövad som det heter, men det i sig tvingar honom att agera kortsiktigt.

Möjligen är det en lustig tillfällighet att Arsenal och Everton mötte varandra i vad som var både Mikel Artetas och Carlo Ancelottis första match som manager för sina respektive klubbar, även om båda då befann sig på läktarna. Matchen på Goodison Park slutade 0-0, en match som helt säkert fick både Ancelotti och Arteta att reflektera en smula över det arbete de ändå hade framför sig.

Kanske tjänar det till att påminna sig de båda klubbarnas positioner i tabellen vid denna tidpunkt. Arsenal befann sig då tia i tabellen, med 22 poäng, efter att precis mycket klart ha förlorat med 0-3 mot Man City på Emirates. Everton å sin sida hade det jobbigt. Trots en renässans med Duncan Ferguson befann de sig på sextonde plats i tabellen, hotade av nedflyttning, med 18 poäng. Sex placeringar och fyra poäng skiljde de båda lagen åt.

Därefter har både Arsenal och Everton spelat nio ligamatcher vardera. Arsenal har på dessa nio matcher vunnit två, spelat sex oavgjorda samt förlorat en, och samlat på sig ytterligare tolv poäng. Everton har vunnit fem matcher, spelat tre oavgjorda samt även de förlorat en match. De har tagit 18 poäng på nio matcher, ett poängsnitt om två poäng per match, och de har alltså fördubblat sin poängskörd.

Inför dagens match ligger Arsenal alltjämt på tionde plats i tabellen. Everton däremot har stigit som fågeln fenix i tabellen, passerat Arsenal och ligger på nionde plats i tabellen, sju tabellplaceringar bättre än förut, två poäng före Arsenal snarare än fyra poäng efter. Från hot om nedflyttning har Everton gått till hopp om Champions League. Detta samtidigt som Arsenals förhoppningar om Champions League ser lika bleka ut som förut.

Här är det kanske ändå läge att fundera en smula över spelschemats effekt på de båda lagens resultat. Om Everton har haft ett betydligt lättare spelschema än Arsenal över jul- och vinterfotbollen så kan det så klart förklara deras försprång. Men sanningen är nog att båda lagen har haft ett hyfsat likvärdigt spelschema. Arsenal har förlorat sina poäng mot bland andra Bournemouth, Crystal Palace, Sheffield United och Burnley.

Man skulle alltså kunna tro att Evertons supportrar är de allra mest nöjda samtidigt som Arsenals supportrar känner frustration. Men så är inte riktigt fallet. Istället är det framför allt Evertons supportrar som spottar och svär, även om de nog är nöjda med Ancelotti som sådan. Samtidigt som Arsenals supportrar verkar fira att de varit ”obesegrade” sedan årsskiftet. Naturligtvis generaliserar jag, men det säger något om kultur och struktur.

Vad detta beror på känns som en frågeställning lämpad för vetenskapliga avhandlingar i psykologi. Jag misstänker att Evertons reaktioner är rätt rejält färgade av förnedringen i FA-cupen där de tog stryk mot Liverpools ungdomslag på Anfield, samtidigt som de så klart kommer känna en fullt naturlig latent frustration när deras röda rivaler samtidigt gör en så fantastisk säsong som de gör. Everton tänker ju sig att komma ifatt dem.

Arsenals reaktioner är lite svårare att nagla fast. Där finns så klart enligt mig en kär tradition i Arsenal, som nu går rätt många år bakåt i tiden, av önsketänkande, att kanske kollektivt överdriva det egna lagets styrkor och möjligheter och samtidigt göra sig lite blinda för bristerna och dess betydelse. Lite motsvarigheten till spelmissbrukarens benägenhet att övervärdera chansen till vinst och underskatta risken för förlust.

Att Carlo Ancelotti har haft en omedelbart mer positiv effekt på Everton än vad Mikel Arteta har haft på Arsenal känns ganska givet. Mot detta kommer Arsenals och Artetas förespråkare invända att syftet med anställningen av Arteta minsann inte var omedelbart utan istället mer långsiktigt. Låter vackert så klart, men blundar för att Arteta samtidigt själv ger vissa rätt tydliga tecken av att planera och agera på kort sikt.

Det kommer säkert kunna diskuteras länge vilken av Arsenal och Everton som vann eller gjorde rätt i sin respektive anställning av Carlo Ancelotti och Mikel Arteta. Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, båda två kan så klart visa sig bli vinnare. Det är på så vis inte något nollsummespel, även om just dagens match mellan Arsenal och Everton på Emirates närmast per definition måste vara ett nollsummespel.

Hur som helst kommer vi inte få något definitivt svar på den frågan på Emirates idag, oavsett vilka av Arsenal och Everton, eller Mikel Arteta och Carlo Ancelotti, som lämnar matchen som vinnare, om någon. Dessa båda klubbar och managers kommer nog gå flera ronder mot varandra, men det är ändå lite intressant att se hur de tidiga ronderna slutar. Vem som har det synbara övertaget och så vidare.

Inför matchen känns det som Everton och Carlo Ancelotti. Frågan är hur det känns efter matchen.

Chelsea möter alltså Tottenham på Stamford Bridge. Det är Chelseas andra match i rad på hemmaplan mot en direkt rival om den fjärde Champions League-platsen. De förlorade alltså den första mot Man Utd i måndags, vilket naturligtvis i ännu högre utsträckning ökar trycket på just den här matchen. Lägg därtill att det så klart inte bara är en väldigt viktig match i sig, det är också en match mellan två heta rivaler.

Chelsea och Tottenham gillar helt klart inte varandra. Det är inte bara att de båda klubbarna gärna placerar sig före den andra, utan även att även om den ena klubben befinner sig långt efter den andra så finner man en direkt glädje i att sabotera för den andra klubben. När Chelsea satte stopp för Tottenhams titelförhoppningar för fyra år sedan till exempel, ett klassiskt exempel på samma arena som ikväll.

Här finns även en historik mellan just Chelsea och Tottenham om att snuva varandra på Champions League-spel. Tottenham har de senaste åren exempelvis tagit sig till Champions League några gånger på bland andra Chelseas bekostnad. Men det kanske mest uppenbara exemplet är när Tottenham slutar fyra men ändå blir av med Champions League-platsen till Chelsea eftersom de samma säsong vinner Champions League.

Därtill har vi alltså all den symbolik som följer med att José Mourinho nu är manager för Tottenham, att han nu än en gång återvänder till Stamford Bridge. Det satt väl inte alls bra för Chelseas supportrar när han tog över Man Utd för några år sedan. Men kanske var det inget de gick riktigt bananas över. Att han nu tagit över Tottenham, något han sagt att han aldrig skulle göra, upprör dem helt säkert mer än så.

Det fanns en tid när José Mourinho visste hur han skulle få matcher att handla nästan helt och hållet om sig själv och utnyttja det till sin fördel. Den tiden känns passerad. Nu för tiden känns det som om Mourinho fortfarande vet hur han ska få matcher att handla helt och hållet om sig själv, men att detta mer blir ett störningsmoment än något annat, att fokus, inte minst Mourinhos fokus, hamnar på fel saker.

Att föreställa sig någon form av Mourinhoiansk meltdown den här matchen är inte särskilt långsökt. Inför matchen är det mycket möjligt att han reagerar affektivt både på veckans förlust i Champions League och det svåra skadeläget med en taktisk plan som mest påminner om brända jordens taktik. Under matchen kan vad läktarna mycket väl komma att påverka honom. Efter matchen beror på hur den slutar.

Samtidigt kommer en hel del strålkastarljus nu riktas mot Frank Lampard. Chelseas rookiemanager som möjligen inledde säsongen bättre än vad många väntat sig, men som nu ser ut att vara i farozonen för att låta Champions League-platsen glida mellan sina och lagets fingrar. Frågetecknen måste rimligtvis vara på väg att bli fler och kraven på honom att lyckas allt tyngre.

Lampards taktik och laguttagning mot Man Utd kändes udda, eller åtminstone en aning oväntad. Där satt exempelvis Kepa Arizzabalaga på bänken och i målet stod istället Willy Caballero. Inte för att målvaktsbytet hade någon tydlig negativ effekt. Michy Batshuayi startade som anfallare och hade vad man måste beskriva som en rätt förfärlig match, fram till dess att han byttes ut mot Olivier Giroud.

Här är det lätt att vara efterklok och kritisk från baksätet mot Frank Lampard. Men låt oss säga att laguttagningar av det här slaget brukar vara väldigt viktigt att ”få rätt” i den här typen av matcher, att ha den feelingen som manager för vad som kommer fungera och inte fungera, vilka spelare som kommer simma eller sjunka. Och i matchen i måndags är det ganska uppenbart att Lampard fick det fel.

Men nu har så klart Frank Lampard och Chelsea överraskat oss förut, från positioner då de verkat sårbara. Inte minst mot Tottenham, som de ju innan jul tvärtemot vad många då trodde faktiskt vann på White Hart Lane. Så kanske på något sätt, om Man Utd kan sägas vara Chelseas kryptonit den här säsongen, så är Chelsea på motsvarande sätt Tottenhams kryptonit. Hoppas går ju i alla fall, för Chelsea.

Svårare är det så klart inte än att det lag som vinner på Stamford Bridge idag kommer avsluta omgången som fyra i tabellen och ha om inte greppet så åtminstone ett grepp om den där Champions League-platsen. Tjafset om femteplatsen kan vi tills vidare glömma så klart, en senare fråga. Förlorar Chelsea idag, andra ”måstematchen” i rad de i så fall förlorar, femte matchen i rad utan vinst, är det även svårt att se dem hämta sig.

Chelseas formkurva är i själva verket rätt usel. Hela deras säsong och deras nuvarande position bygger på deras strålande höst och Frank Lampards strålande inledning, med åtta vinster på de tolv första matcherna. Men från och med början av november har Chelsea vunnit endast fyra matcher och förlorat sju av totalt 14 matcher. Lampard kan sägas ha följt upp en Solskjaer-inledning med en Solskjaer-fortsättning.

Den trendkurvan gör det naturligtvis svårare att tro att Chelsea, om de skulle förlora idag och ramla bort från den där fjärdeplatsen, plötsligt liksom från ingenstans skulle lyckas rycka sig i kragen och plötsligt vända kurvan uppåt igen. Hittills, under långa perioder av säsongen, har Chelsea räddats en hel del av att även lagen direkt under dem i tabellen har varit väldigt svajiga. Men nu har de börjat visa tecken på att skärpa sig.

Vill man alltså vara dramatisk så känns dagens match alltså som en viktig match inte bara för Chelseas fortsatta säsong utan också för Frank Lampards framtid som Chelseas manager. Jag tror Lampard alltid hade legat lite illa till om Chelsea inte tog sig till Champions League, men att det i så fall berott lite på hur de inte tog sig till Champions League. Det sätt på vilket de nu i så fall skulle missa talar inte till hans fördel.

Vinner däremot Chelsea så har de öppnat upp ett försprång om fyra poäng igen till Tottenham, och håller samtidigt avståndet ned till övriga lag. De behåller även den där fjärdeplatsen med en vinst som borde ge dem energi och hoppet åter. Dessutom, givet Tottenhams väldigt besvärliga situation med spelartruppen och skador, finns nog goda skäl att tro att en förlust skulle kunna knäcka deras realistiska förhoppningar.

Matchens moraliska betydelse ska alltså inte underskattas.

Det är en fråga som följer på en stark jul- och vinterperiod för Fulham. Sedan strax innan jul har Fulham vunnit sex av tio matcher och förlorat en enda match, och rört sig från att riskera att missa playoff-platserna till att nosa åtminstone på andraplatsen i tabellen. En period som fick många att tro att Fulham äntligen hittat sitt spel. Förlusten mot Barnsley satte några rejäla frågetecken kring detta.

Fulham och Scott Parker har fått upprepad kritik under säsongen för en alltför passiv och långsam spelidé. Fulham passar runt bollen alldeles för mycket inom laget och är alldeles för långsamma i att ta sig framåt i sina anfall. Vilket leder till två konsekvenser. För det första att Fulham får mycket svårt att bryta ned motståndarnas försvar. För det andra att Fulham bjuder in till press mot den egna försvarslinjen, vilket leder till misstag.

Fulhams två senaste matcher har visat på något av ett återfall i det här avseendet. Mot Millwall i förrförra omgången gjorde Aleksandr Mitrovic 1-0 efter tre minuter, men därefter hade Fulham inte ett enda skott på mål i en match som till sist slutade oavgjort med 1-1 på tavlan. Och mot Barnsley blev Fulham mer eller mindre utspelade hemma på Craven Cottage.

Att det är särskilt oroväckande beror inte minst på att Fulham samtidigt är på väg in i en period med några tuffa matcher mot högt placerade lag i tabellen. Redan ikväll möter de Derby County på bortaplan. Därefter följer i tur och ordning Swansea (h), Preston North End (h), Bristol City (b), Brentford (h), Leeds (b) och QPR (b). Dåliga resultat där och hoppet om automatisk uppflyttning kan vara borta och hoppet om playoff hotat.

Kanske är verkligheten dessutom ännu mer bekymrande för Scott Parker. För som många har påpekat så beror Fulhams ändå framskjutna tabellposition i mycket hög utsträckning på Aleksandr Mitrovics briljans och många mål. Utan Mitrovic menar de som regelbundet följer Fulham, så hade Fulham förmodligen som allra bäst varit ett långskott för playoff i nuläget. Så beroende anses Fulham vara av Mitrovic.

Nu är det kanske inte så märkligt att vad som förmodligen är ligans bäste anfallare faktiskt är viktig för sitt lag. Det säger väl nästan sig självt. Men det blir särskilt tydligt då Mitrovic så många gånger blir isolerad, och gör så många av sina mål till synes liksom på egen hand från ingenstans. Känslan är inte ett lag som lyfter upp Mitrovic, utan Mitrovic som nästan släpar med sig laget efter sig.

Det gick ändå att se viss skillnad just under Fulhams starka period från julhelgen och framåt. Skillnaden bestod framför allt i att Scott Parker fick med sina ytterbackar mycket mer i lagets anfallsspel, vilket gav dem en helt annan bredd och dimension i sitt offensiva spel. Förut har Parker istället haft en betydligt mycket mer konservativ inställning med sina ytterbackar, som mycket sällan vågade sig med i anfallen.

Majoriteten av Fulhams mål under den här perioden har kommit till just genom att en av ytterbackarna, Cyrus Christie på ena kanten och Joe Bryan på den andra kanten, har tagit en offensiv löpning upp på den offensiva tredjedelen och tryckt in bollen i motståndarnas straffområde. Vilket betyder att matcher som förut normalt sett slutade oavgjort eller till och med förlust istället har slutat med vinst, om än uddamålsvinster.

Den förändrade ytterbackstaktiken är värdefull eftersom det passar väldigt väl ihop med Aleksandr Mitrovics särskilda styrkor. Hans boxspel och inte minst hans löpningar mot den första stolpen är riktigt bra och detta har visat sig vara ett vasst vapen för Fulham den senaste månaden. Lägg därtill att Fulham är bra på att få övriga spelare att följa med in i boxen. Ett spel man inte förut hade på samma sätt utan offensiva ytterbackar.

Scott Parker var ifrågasatt redan när han tillsattes i slutet av förra säsongen, när det stod klart att Fulham skulle åka ur Premier League, och frågorna ökade i volym och substans när det blev klart att han blev kvar även över den här säsongen. Särskilt när blev tydligt att Fulhams målsättning var att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League. Man undrade självfallet om Parker verkligen var mogen uppgiften.

Den här säsongen har väl inte riktigt gett något entydigt svar på den saken. Taktiskt känns det inte som om Fulham har fått ut maximalt av sin spelartrupp, samtidigt som det ändå inte går att blunda för att uppflyttning alltjämt är ett fullt realistiskt mål. Fulham har så här långt inte kastat bort sina uppflyttningschanser med Scott Parker. Men farhågan är att de kommer göra det inför den tuffa vår som nu står för dörren.

Alltså diskuteras det självfallet om Fulham hade vunnit på att lyfta in en ny manager att lyfta dem över mållinjen. Nu är det självfallet svårt att säga exakt vem det skulle vara, och även om man har ett namn så finns naturligtvis inga garantier för att det verkligen skulle lyckas. Sådana garantier finns aldrig. Dessutom har inte Fulham gett några indikationer av det slaget att ett sådant beslut skulle vara på gång.

Antingen har alltså Fulhams ägare och ledning sådant förtroende för Scott Parker, eller så har de tankarna på annat håll, exempelvis den amerikanska proffsbrottningen, att något managerbyte inte är aktuellt för dem. Vi får se om de får anledning att ompröva den saken under eller efter den kommande månadens tuffa och till synes avgörande spelschema för Fulham, med start borta mot Derby County ikväll.

Då riskerar det å andra sidan vara försent. Vilket leder till slutsatsen att härifrån får det helt enkelt bära eller brista för Fulham och Scott Parker. Bara att hoppas att Aleksandr Mitrovic håller sig hel och på humör.

Konkreta konsekvenser är alltså lite luriga att uttala sig tvärsäkert om eftersom vi ännu inte känner till det slutliga utfallet eller ens när det i så fall tar effekt. Att det är en nyhet som pratas om är däremot fullt förståeligt, något annat vore helt orimligt. Liksom det så klart inte är konstigt att pratet i huvudsak är kritiskt mot Man City. Det är de som påståtts ha gjort fel, har fällts för detta fel och har helt misslyckats visa att de alls inte gjort fel.

Tvärtom finns något fundamentalt Trumpianskt över Man Citys försvar. De har till synes fastnat med handen i syltburken och blivit påkomna med det. Bevisen framstår som minst sagt tydliga, men istället för att bevisa motsatsen så babblas det om bias, konspirationer och häxjakter. Avtalen med Etihad och Abu Dhabi, liksom deras redovisning, är ”perfekta” minsann. Nu hoppas Man City att CAS ska bli deras motsvarighet till USA:s senat.

På sätt och vis är inte Man Citys reaktion så märklig. Motivet för Abu Dhabis ägande av Man City är först och främst politiskt, det vill säga öka sin legitimitet i kommersiella och kulturella sammanhang. Detta genom en bekant process som kallats sportswashing. För dem är allting en enda stor övning i PR, och alltså är det inte alls konstigt att deras sätt att försvara sig hittills har handlat mycket mer om just PR än faktisk juridik.

Dessutom är det inget nytt för Man City. Klubben är notoriskt känslig för kritiska frågor, som de helst av allt undviker, och har satt i system att bemöta kritik med hot om juridiska insatser som sedan rinner ut i sanden när eller om de får mothugg. En taktik som kallas för intimidation. Vi har sett flera exempel på just detta bara under det senaste året. Man City är bra på PR, bra på att sprida sitt narrativ och bra på att utnyttja sociala medier.

Storyn blir viktigare än sanningen, vilket i och för sig inte alla gånger måste betyda att storyn är helt eller delvis osann. Men det blir ett problem när fakta får ge vika för höjda röster och dramatiska nävar i bordet, eller när istället för att bemöta kritiken i sak så lägger man all sin kraft på att misskreditera kritikens avsändare. Man lägger större vikt vid att framstå som oskyldiga än vid att visa sig oskyldiga eller att faktiskt vara oskyldiga.

Följden blir en slags mytbildning vars hela syfte är att blurra gränsen mellan vad som är sant och vad som är story, vad som är fakta och vad som är fiktion, och på så vis skapa en illusion av att vi inte längre kan veta vad som är sant och falskt, att allting ändå bara är subjektivt och en fråga om åsikter, att alla därför är lika goda kålsupare och så vidare. Här finns uppenbara paralleller till den dagsaktuella politiken och dess mörkare metoder.

Vilka är då några av dessa myter som Man City nu försöker sprida angående deras konflikt och rättstvist med UEFA?

Myten om motiven bakom financial fair play

Ett genomgående tema i Man Citys narrativ är hur financial fair play är ett korrupt system påkommet och utformat av etablerade storklubbarna enkom i syfte att förhindra just Man City från att slå sig in bland dem. Mer eller mindre uttalat framställs Man City av sig själva som tappra rebeller som slåss för den goda saken mot det elaka etablissemanget.

Här finns några fakta som den här myten hemskt gärna bortser från. För det första att Man City trots detta system ändå har lyckats etablera sig bland dem och sätta samman den dyraste spelartruppen i fotbollshistorien. För att vara ett system ägnat att sabotera Man City så har det i så fall varit ett minst sagt ineffektivt system.

För det andra, idén till financial fair play föddes i mitten av 2000-talet, långt innan någon ens tänkt tanken på ett oljedopat Man City. Idéns filosofiska farsor var i själva verket inte alls några elaka storklubbar utan en koalition av experter inom olika fält, bland dem t ex grundaren av supportertruströrelsen i England.

För det tredje, syftet med financial fair play, åtminstone det primära syftet, var att göra den europeiska fotbollen finansiellt mer hälsosam och hållbar. Tanken var att få klubbar att inte spendera mer än de pengar de faktiskt hade. Att klubbarnas totala ekonomi de senaste tio åren gått från en total förlust om £1,400m till total vinst om £500m säger oss att detta syfte både är äkta och uppfyllt.

För det fjärde, systemet har inte förhindrat icke oljedopade klubbar från att slå sig in och etablera sig bland de största klubbarna. Bara i England hittar vi exempel i Tottenham och Leicester som visat att det varit fullt möjligt, båda två har också gått lika långt som eller längre än Man City i Champions League. Men det tar så klart längre tid.

Att framställa financial fair play på det sätt som Man City gör syftar så klart till att göra det mer eller mindre underförstått okej att bryta mot dess regler enligt tesen att man är alls ingen skurk om regelverket är orättfärdigt. Samtidigt är det så klart ett regelverk som Man City själva accepterat och Champions League en turnering de väljer att delta i.

Myten om Man Citys motiv och intressen

Besläktat med narrativet om motivet med financial fair play är motsvarande narrativ om sig själva och sin egen roll. Man skulle lätt kunna få uppfattningen att Man City här är the good guy som slåss för de små klubbarna mot de elaka storklubbarna som försöker hålla sådana som dem nere, eftersträvandes vad de kallar för balans i konkurrensen.

Vilket är en fin story, men också en skrattretande story. Man City har varit en av de klubbar som hårdast drivit på att de sex storklubbarna ska få en ännu större andel av Premier Leagues TV-rättigheter. De bryr sig ingenting om balans i konkurrensen annat än som något slags slagord i kampanjen mot financial fair play.

Hur mycket mera ”balans i konkurrensen” menar man egentligen dessutom att det har blivit med Man City? Knappast någon alls, eftersom balans i konkurrensen har mer att göra med en relativ jämlik fördelning av de ekonomiska resurserna, där England ändå är relativt framstående, no thanks to Man City som sagt, inte att en klubb köps och ägs av en oljestinn nationalstat.

Att Man City agerar i egna intressen stör mig egentligen inte, det är naturligtvis vad alla klubbar gör. Men att hycklande framställa sig själva som jobbandes för större intressen, när man i själva verket enbart ser om sitt eget hus, är minst sagt tröttsamt. Hade jag varit en av de mindre klubbarna hade jag känt mig förolämpad.

Myten att detta ärende just nu handlar om enbart financial fair play

En annan myt är att detta ärende som det ligger nu handlar enbart om financial fair play, och eftersom det enligt den tidigare myten är ett korrupt system så måste detta vara en korrupt process och ett korrupt domslut. Men de som följt ärendet och förstått det inser så klart att ärendet i själva verket handlar också om helt andra saker.

Financial fair play är bakgrunden, men det är inte caset. Vi vet redan att Man City har brutit mot financial fair play, det straffades de för redan 2014 och det har de själva även medgett. Att fallet har tagits upp igen, och resulterat i detta straff, beror på att Man City har blivit påkomna med att ha redovisat falska siffror samt försvårat utredningen.

Detta är vad som ligger bakom UEFA:s hållning nu och hårdheten i det straff som faktiskt har utdelats. Det är den frågan, snarare än frågan om financial fair plays moraliska eller faktiska duglighet, som kommer ligga till grund för CAS:s ställningstagande. Vilket gör frågan till en helt annan och större fråga om uppsåt och brutet förtroende.

Myten om UEFA:s och Yves Letermes bias

Taktiken Man City har använt sig av hittills har utgått mycket från att beskriva UEFA generellt och deras process mot dem specifikt som biased, att den har varit i säck långt innan den var i påse så att säga. Utgångspunkten här är ett uttalande som Yves Leterme från 2018, som gett status som bevis för påstått institutionellt bias.

Låt oss då kolla på vad Yves Leterme, UEFA:s chefsutredare, en gång Belgiens premiärminister faktiskt sade, i en intervju med den belgiska tidskriften Sport and Strategy: ”If it is true what has been written, there might be a serious problem. This can lead to the heaviest punishment: exclusion from Uefa competitions. If the information is correct, this possibly goes against truthful reporting.”

Jag vet inte i vilken utsträckning det finns ett värde för mig i att påpeka det som borde vara helt uppenbart för alla. Men detta är inte ett uttalande som yttrar ett bias, det är en kommentar om processen och dess allmänna förutsättningar. Kommentaren är tvärtom tydligt icke-committad. Den innehåller två ifs, ett might, ett can och ett possibly på tre ganska korta meningar. Det är en höna av en fjäder, eller soppa på en spik.

Om Man City väljer att beskriva den här kommentaren som bevis på institutionellt bias, vilket de gjort, så kan den enda logiska och rationella slutsatsen bli att de gör det enbart för att främja sin egen agenda, att de inte är ärliga i sitt uppsåt. Vad man drar för slutsats om vad detta betyder för deras skuld eller oskuld antar jag är upp till var och en.

Myten om UEFA:s roll som domare, jury och bödel

Det här är ett fall, menar Man City i dramatiska ordalag, som var påbörjat av UEFA, utrett av UEFA, åtalat av UEFA och dömt av UEFA. Lite förvånad blir man kanske att Man City valde att inte kalla UEFA för ”judge, jury and executioner” för maximal effekt. Med detta vill de så klart ytterligare betona just UEFA:s påstådda bias.

Här skulle man så klart kunna lockas att tro att Man City har avslöjat något sensationellt och kontroversiellt, när det självfallet bara är så här det fungerar i all sport och har så fungerat i evigheter. Sporten formulerar sina regler och bildar organisationer såsom UEFA eller FA vars syfte bland annat är att garantera att dessa regler efterlevs.

Inte heller, som man kanske lockas att tro, är det UEFA:s egna byråkrater och tjänstemän som fattat besluten om Man City. Man City har utretts av UEFA:s Investigary Chamber och dömts av deras Adjudicatory Chamber. Dessa består av många högt kvalificerade och oberoende jurister av mycket olika bakgrund, som nu alltså alla dragit samma slutsats.

Det går så klart att tro att alla dessa jurister på en och samma gång råkar vara biased mot just Man City, även om det som sämst nästan faller på sin egen orimlighet. Det är liksom inga dunungar, som knappast heller har den beroendeställningen till UEFA, och som dessutom har sin egen integritet och sina egna intressen att bevaka.

Myten om den civila domstolen

En annan myt som gärna framhävs, fastän man är tvärsäkra på att bli friade av CAS, är att även om man blir fällda av CAS så kommer senare en civil domstol att fria dem. Vem som helst förstår så klart att riktigt så tvärsäkra är det nog svårt att vara långt i förhand om utfallet i en civil domstol, men här handlar det så klart om känslor, inte kalla fakta.

Till att börja med så även om Man City i ett senare skede skulle dra ärendet till civil domstol och vinna så kommer det inte påverka deras uteslutning ur Champions League under en eller två säsonger. Vad det i sådana fall skulle ge specifikt dem möjlighet till är att kräva finansiell ersättning för denna orättfärdiga uteslutning.

På längre sikt skulle det så klart vara ett sätt att punktera hela systemet med financial fair play, men det hjälper inte i sig Man City på kort sikt. Dessutom är den juridiska grunden för detta åtminstone skakig, då UEFA redan fått regelverket godkänt av EU just på grund av dess primära syfte att skydda den europeiska fotbollens finansiella hälsa och hållbarhet.

Pratet om extramurala domstolar från fotbollen så att säga kanske inte heller är något som ensidigt talar till Man Citys fördel. För om det är så att de alltså finnes ha tillhandahållit falsk och felaktig finansiell information så är det inte bara ett brott mot fotbollens egna regler, det är också ett lagbrott.

Vi får se hur den här processen mellan Man City och UEFA till slutar, liksom när den i så fall slutar. Men under tiden kan det åtminstone vara klokt att kunna känna igen och för all del även genomskåda några av de myter kring detta som framför allt Man City gör sitt bästa för att göra masspopulära.

Pep Guardiola inte minst har ju satt det här i system. Och naturligtvis så apar många efter vad en av branschförebilderna och chefsideologerna gör, eftersom det ju är ett sätt att garantera att man inte kommer ifrågasättas alltför mycket. Dels kan man tänka sig att detta beror på en vilja att skydda aktuella spelare. Dels tror jag det beror på en vilja att framstå som smartare än sina kritiker, att man förstått något de inte alls förstått.

Nuno Espirito Santo ägnar sig lite åt denna övning när han efter ännu en 0-0-match väljer att istället för att prata om Wolves dokumenterade svårigheter att göra mål den här säsongen, då i synnerhet deras märkliga oförmåga att göra första målet i sina matcher, prata om lagets strålande försvarsspel. Vilket i och för sig kan kännas rätt naturligt efter två raka 0-0-matcher, först mot Man Utd och sedan mot Leicester.

Fokusera på det positiva! Som taget direkt från någon ledarskapsbok köpt på någon flygplats någonstans. Och visst är det något som kommer stå Wolves väl till pass under våren att de har fått rejäl ordning på sitt försvarsspel igen, både i ligaspelet och i Europa Leagues slutspel, som ju drar igång ikväll på Molineux mot Espanyol. Willy Bolys återkomst efter skada har haft en stor betydelse för Wolves försvarsspel.

Elefanten i porslinsbutiken, eller vargen i fårfållan om man så vill, är naturligtvis Wolves anfallsspel. Det är ett extremt märkligt facit som Wolves nu har att de inte har gjort första målet i någon match sedan den 8 december, när de lyckades med detta konststycke mot Brighton. Under denna tidsperiod om två och en halv månad har de däremot två gånger lyckats vända 0-2-underläge till 3-2-seger, varav en mot Man City.

Givet att Wolves under den här tidsperioden bara har vunnit tre av elva ligamatcher, och endast en av sina sju senaste ligamatcher, så krävs ingen större slutledningsförmåga för att komma fram till att detta är ett högst praktiskt problem för Wolves. De tvingas hela tiden jobba ur ett underläge. Matcher som Wolves rimligtvis borde kunna vinna, måste de istället först börja försöka rädda från förlust.

Här kan av naturliga skäl diskuteras vad detta beror på. Tillfälligheter är självfallet en fullt möjlig förklaring, en förklaring som många gånger underskattas av de som vägrar tro något annat än att allting här i världen har en exakt orsak och verkan. En annan förklaring kan vara Nuno Espirito Santos egen attityd, som kan uppfattas som defensiv i grunden, där han exempelvis menar att hålla nollan är ”grunden till allt”.

Vilket så klart är ett helt sant påstående, utifrån ett visst perspektiv, men det säger onekligen något om vad Nuno Espirito Santo faktiskt anser vara viktigt, och om vad detta helt säkert sänder för signaler till laget.

Diskuteras kan även om detta kommer vara till Wolves fördel eller nackdel i Europa Leagues slutspel. Att hålla nollan har alltid varit viktigt i europeiskt cupspel, inte minst på hemmaplan. Samtidigt har målproduktionen stadigt ökat i europeiskt cupspel under de senaste tio åren och en egen oförmåga att göra mål brukar kunna bestraffas rätt hårt, vilket många klubbar har fått erfara på senare tid.

Gör inte Wolves första målet mot Espanyol på Molineux ikväll kommer det väsentligt försvåra deras möjligheter att vinna matchen. Därmed kommer deras möjligheter att gå vidare i Europa League förminskas rejält. Det spelar i det avseendet mindre roll att Espanyol ligger sist i La Liga, en cupmatch är alltid speciell och särpräglad, europeiska cupmatcher inte minst, och bortaplan är alltid svårt i Spanien och i Europa.

Det går trend i allt som sagt. Men Wolves trend att inte kunna göra första målet i matchen måste de alltså bryta ikväll mot Espanyol på Molineux. Annars behöver de göra en rätt imponerande vändning, eller så kommer de gå in till returmötet i Barcelona om någon vecka i ett svårt läge. Självfallet inte något omöjligt läge för dem, men inte ett läge de kan känna sig bekväma med.

Gissningsvis kommer stämningen på Molineux ikväll bli något alldeles extra. De är knappast bortskämda med europeiska cupmatcher på den arenan, och inte minst eftersom det i Premier League aldrig finns några garantier för att de kommer få uppleva dem nästa säsong, så kommer de helt säkert ta tillfället i akt. Atmosfären kommer vara elektrisk, vilket många gånger brukar kunna hjälpa engelska lag i dessa sammanhang.

Märkligt kan man ändå tycka att Wolves supportrar ändå verkar vara så pass positiva och engagerade i sitt lag, givet att snusförnuftiga supportrar till gamla storklubbar verkar anse att de istället måste tycka det är skitjobbigt med kopplingarna till Jorge Mendes och hur de enligt dem utnyttjas för dennes egna syften. Om jag något sarkastiskt tillåter mig kommentera vissa storklubbssupportrars lätt genomskådade skenhelighet.

Jodå, jag tror säkert Wolves supportrar vrider sig i förtvivlan över att tvingas bära på spelare som Ruben Neves, João Moutinho, Diogo Jota, Rui Patricio, Raul Jimenez, Ruben Vinagre med flera. Jodå, jag tror säkert Wolves supportrar kvider såsom i svåra smärtor över klubbens utveckling de senaste åren, deras resa från botten av EFL Championship till toppen av Premier League hela vägen ut i Europa.

Jag betvivlar inte att Jorge Mendes ser ett tydligt eget intresse för sitt engagemang i Wolves, han är inte engagerad för sitt hjärtas stora godhet. Men det krävs givet Wolves utveckling under Fosun med Mendes med i spelet en rätt god portion fantasi för att därmed beskriva det som någon intressekonflikt för Wolves. Tvärtom sammanfaller båda parters intressen. Relationen är Wolves stora strategiska styrka och tillgång.

Den har tagit dem till Europa League. Den har tagit dem till Europa Leagues slutspel. Den kan mycket väl ta dem hela vägen till Europa League-finalen i maj, och hela vägen till Europa League-titeln. Men först måste de vinna mot Espanyol.

Kanske hade ändå Tottenham lyckats förlika sig med den saken eftersom de i Heung-Min Son hade en annan spelare i världsklass som förut vikarierat hyfsat framgångsrikt för Kane och som visade tydliga tecken på att göra det även den här gången. Med Son i laget hade Tottenham fortfarande känts formidabla. Desto tyngre nyhet att Son nu har brutit armen och riskerar bli borta resten av säsongen.

Det börjar med andra ord se minst sagt tunt ut med spelare som faktiskt ska göra målen för Tottenham. Dessutom har Tottenham även hunnit bli av med sin främste kreativa spelare, spelaren som både gjorde mål och skapade målchanser för övriga spelare, i Christian Eriksen under januari. Att det spelartappet ska förväntas gå obemärkt förbi, åtminstone på kort sikt, känns mest som önsketänkande.

Lägg därtill att även andra tongivande spelare såsom Moussa Sissoko och Erik Lamela är skadade och det börjar onekligen se tunt ut från mittfältet och framåt för Tottenham inför kvällens viktiga hemmamatch mot RB Leipzig, Bundesligaledarna. Om Liverpool kunde sägas ha optimala förutsättningar inför Champions League-slutspelet, så kan Tottenhams förutsättningar bara beskrivas som suboptimala.

Dessutom håller Tottenham på att spela för sina Champions League-liv också i ligaspelet, där de för närvarande jagar strax bakom Chelsea på fjärdeplats. Alltså har Tottenham knappast någon möjlighet att tänka bort ligaspelet ens lite grann. Deras krig under resten av den här säsongen kommer ofrånkomligen behöva utkämpas på två fronter, och det är som vi redan vet mycket svårt.

Tottenham saknar för all del inte spelarmaterialet att ändå kunna ställa ut ett kompetent lag på planen. Med spelare som Lucas Moura, Steven Bergwijn, Dele Alli, Harry Winks med flera kommer Tottenham alltid kunna konkurrera. Men det är nästan alltid kostsamt att tappa spelare med vissa specialfunktioner i laget såsom Harry Kane, Heung-Min Son och Christian Eriksen, nyckelspelare helt enkelt.

Sammantaget betyder detta att om Tottenham ska kunna ta sig vidare och gå långt i Champions League den här säsongen så har de en rejäl uppförsbacke och motvind mot sig att klara av den saken. Ett riktigt jobbigt läge helt enkelt, man skulle till och med kunna säga att Tottenham slår lite ur underläge. Även om de naturligtvis aldrig kommer vara någon underdog mot ett motstånd som RB Leipzig.

Men jobbiga lägen och det här med att slå ur underläge, till synes när precis allting i hela världen konspirerar mot honom själv och mot det egna laget, är ju något som José Mourinho alltid har sagts vara väldigt förtjust i. Att det helt enkelt passar hans kynne, hans personlighet och hans managementstil väldigt väl. Och tittar vi på hans två kanske största triumfer, med Porto och med Inter, så är det just utifrån sådana lägen han vunnit.

Stämmer verkligen det där fortfarande, eller är det snarare en beskrivning av Mourinho så som han en gång i tiden var, så som vi en gång i tiden lärde känna honom? Frågan är värd att ställas eftersom Mourinho åtminstone under de senaste fem åren inte riktigt på samma sätt verkar ha gillat jobbiga lägen, utan tvärtom sett dem som skäl att beklaga sig och tycka synd om sig själv, och låta det gå ut över omgivningen.

Det sägs nu att det är lite av en ny, eller kanske en nygammal, José Mourinho som är manager för Tottenham. Att han är förändrad som person och att han efter en tids vila från fotbollen har funnit sig själv igen. Sant är att han för all del har framstått som mer harmonisk under sin korta tid med Tottenham än vad han egentligen gjorde någon gång som Chelseas eller Man Utds manager under 2010-talet.

Men rimligtvis är kanske den här situationen, och då specifikt Champions League-slutspelet, det bästa testet på om det verkligen förhåller sig på det sättet eller om det mest är snack och stora ord och att José Mourinhos mer sentida personlighet istället kommer krypa fram. Mourinho har sin charm, Mourinho har sin räv bakom örat, och är han på det humöret så kan han fortfarande trolla fram riktigt bra resultat ur mycket lite.

Men om José Mourinho inte är på det humöret, ja då riskerar detta bli en rätt tråkig resa för Tottenham under resten av säsongen och vad som i så fall återstår av Champions League-slutspelet. Till skillnad från Barcelona så kommer ju Tottenham knappast heller kunna räkna med att plötsligt få dispens för att värva nya spelare utanför transferfönstret, fastän deras skadebekymmer nog får anses minst lika allvarliga.

Exakt vad RB Leipzig kommer kunna uträtta mot Tottenham är svårt att säga. Generellt brukar tyska lag av det här slaget, det vill säga i princip alla utom Bayern München, vara lite av samma skrot och korn. Det vill säga de kan se riktigt bra ut i Bundesliga, men när det väl vankas europeisk fotboll, och i synnerhet slutspel i Champions League, då brukar det plötsligt se tunnare ut.

Detta sagt så ser RB Leipzig ut som ett starkt fotbollslag, och det är alls ingen tillfällighet att de länge har lett Bundesliga, även om de precis har tappat ligaledningen till Bayern München. Det var svårt att inte bli imponerad av hur de stängde ned Bayern München på Allianz Arena för några veckor sedan, i en match som slutade 0-0. Vilket vittnar om att det inte lär vara några svängdörrar i försvaret som Tottenham kan utnyttja den här gången.

Tottenham hade normalt sett varit favoriter i den här åttondelsfinalen. Men ödet har gett dem sämsta tänkbara förutsättningar för det här Champions League-slutspelet, vilket betyder att favoritskapet nog har tagits ifrån dem. Vem vet, kanske är det i själva verket till deras fördel.

Egentligen är det bara ett drygt halvår sedan Liverpool senast begav sig till Madrid och till Wanda Metropolitana. De genomförde då en minst sagt rätt dålig fotbollsmatch som ändå slutade med att de stod där som Champions League-vinnare för sjätte gången i deras historia. Nu återvänder de alltså till samma arena, för att ge sig själva chansen att upprepa förra säsongens seger och försvara sin Champions League-titel.

Annars var det Atlético Madrid som hade förhoppningar om att vinna sin första Champions League-titel på hemmaplan. Även om det brukar kunna gå troll i sådana saker för hemmalag. Men sådan var tanken när Atlético Madrid ansökte om att få arrangera Champions League-finalen på sin nya arena. Deras resa sedan dess pekar till synes mestadels i negativ riktning. Långt efter toppen i La Liga, ett hackande spel, och något av en frångång från vad som gjort dem starka under 2010-talet.

För Liverpool pekar resan åt helt andra hållet. Champions League-titeln blev inte kulmen för dem utan bara startskottet. De tog triumfen inte som ett signal för att känna sig nöjda och vila på sina lagrar utan istället som en utgångspunkt för att utvecklas vidare och bli ännu bättre. Liverpool är på väg att göra en fullständigt unik säsong inom engelsk fotboll, och det hade nog inte många gissat inför säsongen.

På ytan kan det tyckas finnas tydliga skillnader mellan Liverpool och Atlético Madrid. Vi har till exempel det ena laget som rätt eller fel har blivit en slags den offensiva fotbollens företrädare, med högt presspel, snabbt omställningsspel och offensiva ytterbackar. Mot det ställs det andra laget som istället fått förkroppsliga den defensiva fotbollen. Samtidigt som Champions League-fotbollen har blivit alltmer offensiv och målrik, med ett målsnitt om över 3,5 mål per match, så är Atlético Madrid det skinande undantaget.

Liknande kontrast skulle kunna göras mellan Jürgen Klopp och Diego Simeone. Den ene framstår som den öppne, jovialiske bullrige kramaren som viftar och flänger med armarna och utstrålar en sprudlande positivism. Den andre är den eldfängda och explosiva, den muttrande och mumlande olyckan som nästan väntar på att hända, som ständigt verkar befinna sig i något slags krig med omvärlden, för det är så han vill ha det.

Naturligtvis är det där en rätt grov förenkling, därtill bara en beskrivning av hur deras offentliga personer möjligen framstår. Båda två är däremot extroverta och i allra högsta grad involverade som personligheter när sina båda lag spelar matcher. Att dessa båda kommer kollidera någon eller några gånger under denna åttondelsfinal känns inte alls osannolikt. Det brukar bli så när två så lika personligheter stöter på varandra. För det går att peka på några fundamentala likheter mellan Liverpool och Atlético Madrid.

Underdogs. Både Liverpool och Atlético Madrid älskar och föredrar att framställa sig själva som underdogs, som den tappre kämpen mot större, rikare och tuffare klubbar som har alla fördelar på sin sida. Det är inte bara något som sägs pliktskyldigast utan en attityd och kultur som präglat och alltjämt präglar båda lagen. Egentligen spelar det mindre roll om det är så eller inte, huvudsaken är att de båda lagen tror att det är så. Atlético har kunnat behålla den stämpeln, samtidigt som det börjar bli allt svårare för ett Liverpool som allmänt sett nu beskrivs som världens bästa lag, med all rätt så klart. Helt självklart är det kanske inte heller för Atlético som hör till världens rikaste klubbar.

Kollektivet. Både Liverpool och Atlético Madrid är lag som baserat hela sitt spelsystem, hela sin taktik och hela sin identitet inte på individuella superstjärnor utan på kollektivet som sin främsta tillgång. Laget är i båda fallen betydligt större än summan av varje enskild spelare och, kanske framför allt i Liverpools fall, så är det knappast de mest profilstarka spelarna som ingår i laget. Att ha sett Atlético Madrid spela fotboll de senaste fem-sju åren har varit att se ett lag som jobbar frenetiskt för varandra. Detsamma kan sägas om Liverpool. Möjligen kan man känna att Atlético Madrid har börjat frångå den här principen det senaste året, sprickor i kollektivet har börjat synas.

Nästanlag. Både Liverpool och Atlético Madrid har kunnat beskrivas som nästanlag, alltså lag som är väldigt bra och som kommer väldigt nära titlar utan att riktigt vinna dem. Kanske en orättvis beskrivning av Atlético Madrid som ändå lyckades vinna La Liga för sex år sedan, men där det så klart är så att det är Champions League som är den största grejen för de spanska lagen. Nu är det så klart definitivt en orättvis beskrivning det senaste halvåret eller så av Liverpool som ju vunnit Champions League och helt säkert kommer vinna Premier League. Men för Atlético Madrid håller kanske ändå känslan i sig av att vara ett lag som kommit så nära men ändå inte hela vägen fram, lite som Tottenham.

Varför dessa påstådda likheter ens är betydelsefulla kan diskuteras. För mig känns de relevanta eftersom de betyder att varken Liverpool eller Atlético Madrid kommer kunna spela den här åttondelsfinalen på riktigt samma villkor som de är vana vid att kunna genomföra sådana här matcher, framför allt kanske i Champions League. Det blir en annan vibb, en annan matchbild, en annan psykologi. Vilket ger den här åttondelsfinalen en högre grad av oförutsägbarhet.

Det är nu man kan säga att säsongen egentligen ”börjar” så att säga för en klubb som Liverpool. Det vill säga framåt februari, i starten av den så kallade vårsäsongen, ganska precis när det europeiska cupslutspelet är på väg att dra igång, när de båda cuperna har kommit ganska långt, och när ligaspelet ger sig in på slutvarvet. Självfallet spelar det som redan gått av säsongen roll, men allt innan ungefär den här tidpunkten kan sägas handla om att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar inför upploppet.

Liverpool har onekligen lyckats med just det. Utan att överdriva kan vi säga att Liverpool har optimala förutsättningar i Champions League, och säsongen som helhet. Premier League har de i praktiken redan vunnit, vilket betyder att de rimligtvis härifrån borde kunna lägga hundraprocentigt fokus och energi på Champions League utan att känna att de därför riskerar något. Ligacupen gick som den gick, FA-cupen går som den går. Allt härifrån kan handla enbart om Champions League.

Enda hotet mot den bilden är rimligtvis den kollektiva förväntan som ändå existerar när Liverpool är på väg att vinna sin första ligatitel på 30 år och hur det möjligen skulle kunna distrahera dem, samt kanske även att Liverpool börjar slänga fuktiga blickar på liga- och poängrekord, och på så vis biter över för mycket och därmed mister åtminstone halva stycket. Men det känns långsökt.

Sedan är så klart Atlético Madrid, liksom övriga tre eventuella motståndare, så bra, liksom marginalerna i ett Champions League-slutspel så pass små, att det naturligtvis ändå inte på något sätt garanterar någon Champions League-vinst för Liverpool. Men det vore snöpligt om det tog slut redan i åttondelsfinalen.

Extra speciellt har kanske vinteruppehållet blivit av att den andra helgen har blivit så utsträckt. Två matcher vardera lördagen och söndagen omges av matchen mellan Wolves och Leicester på fredagskvällen och så måndagskvällens höjdarmöte mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge. Dessutom, vilket förvisso inte på något sätt var planerat, så försvann ju en match förra helgen som istället spelas på onsdag.

Vågar man kalla kvällens match för en toppmatch eller stormatch? Jag hade ju fräckheten att kalla Wolves mot Leicester för en stormatch vilket ju sårade någras känslor eftersom det inte riktigt motsvarade fördomen om vilka som är stora klubbar och ej. Ändå var det då trean och sjuan i tabellen som möttes, jämfört med fyran och nian ikväll. Men det är klart att Chelsea mot Man Utd av flera skäl måste räknas som stormatch.

Betydelsefull är matchen helt klart. Chelsea ligger fyra som sagt, och Man Utd nia. Båda har en Champions League-plats nästa säsong i sikte. Chelsea är den jagade klubben, där kanske framför allt Tottenham och Sheffield United är klubbarna som närmast är på väg att kunna passera dem. Man Utd är en av de jagande klubbarna, och måste göra en klart bättre vår än höst om de ska ha några förhoppningar om att lyckas.

För inte alldeles för länge sedan var det här en match som kunde förväntas avgöra ligatitlar eller till och med Champions League-titlar. Knappt tio år senare är det alltså en match om vilket lag som eventuellt kommer ta sig till Champions League, och om vilket lag som definitivt kommer missa Champions League. Åren, kanske framför allt de senaste åren, har inte varit alltför snälla med vare sig Chelsea eller Man Utd.

Fem tankar och teorier inför måndagskvällens match mellan Chelsea och Man Utd:

(5) Kan Chelsea hitta hemmaformen?

Chelsea har hemmamatch ikväll, vilket borde vara till deras fördel. Bara det att Stamford Bridge inte har varit till Chelseas fördel den här säsongen. Deras facit på hemmaplan hittills under säsongen är fem vinster, tre oavgjorda och fyra förluster. Ett onormalt svagt facit för ett lag som aspirerar på en av topplatserna i tabellen. Inte har det sett bättre ut i Champions League där svaga resultat på hemmaplan så när höll på att kosta dem platsen i slutspelet. Detta sagt, oavsett hur svaga man än varit på hemmaplan, sådana här matcher spelar man alltid hellre hemma än borta.

(4) Har Man Utd knäckt Chelseas kod?

Man Utd har redan besegrat Chelsea den här säsongen, inte bara en gång utan till och med två gånger. Första gången var i premiärmatchen på Old Trafford, då Man Utd till slut vann med relativt bekväma 4-0. Andra gången i Ligacupen på Stamford Bridge. Båda matcherna har sett ungefär likadana ut, Chelsea som haft boll och tryckt på och Man Utd som försvarat sig lågt och slagit om blixtsnabbt. Frågan är giltig om Man Utd har knäckt koden att vinna mot Chelsea. Sedan ska så klart sägas att Man Utd i dessa båda andra matcher hade tillgång till spelare som Marcus Rashford med flera. Så icke ikväll.

(3) Vad får resultatet för betydelse för Lampard eller Solskjaer?

Både Frank Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer är egentligen rookiemanagers, åtminstone på den här nivån i den här typen av klubbar. Båda för också någon slags kamp för att faktiskt bevisa sig värdiga den position de nu har. Resultatet i kvällens match kan visa sig ha stor betydelse för de båda klubbarnas säsonger, inte minst för Man Utd, och därmed även direkt för respektive manager. Både Lampard och Solskjaer måste visa sig värda det förtroende som visats dem, och det är sådana här matcher som ger förtroende.

(2) Klarar Chelseas kids trycket?

Både Chelsea och Man Utd gick in i den här säsongen med ett prat omkring sig att satsa på sina ungdomar. Här ska det däremot sägas att Chelsea och Frank Lampard den här säsongen har känts betydligt mycket mer genuina i sin ungdomsrevolution. Där går det faktiskt att prata om en substantiell filosofi de faktiskt håller fast vid. Solskjaer känns mer som munväder och något han inte verkar våga släppa loss fullt ut, särskilt inte när det verkligen bränner till. Möjligen känner han sig betydligt mycket mer pressad av kraven på resultat, både från styrelse och supportrar. Frågorna som alltid däremot inför matcher av den här kalibern är om kidsen, i det här fallet Chelseas kids, verkligen pallar trycket att prestera.

(1) Vinn eller försvinn för Man Utd!

Tabellen talar sitt mycket tydliga språk, Man Utd måste vinna mot Chelsea på Stamford Bridge, eller åtminstone absolut inte förlora, om de ska ha någon som helst rimlig chans och förhoppning om att kunna ta sig till Champions League via ligan. Inte bara skulle de ligga nio poäng efter Chelsea om de skulle förlora, något de nästan garanterat inte hämtar igen på tolv omgångar, de skulle dessutom ha Everton, Wolves, Sheffield United och Tottenham före sig i tabellen. Förlorar Chelsea vore det självfallet inte bra för dem, men ändå inte katastrofalt på det viset, de skulle fortfarande ligga fyra. En förlust för Man Utd och de helt enkelt måste börja utvärdera framtiden på allvar, både på kort sikt och på lång sikt.

Manager: Sean Dyche, Burnley. Det stormade rätt rejält på sydkusten när Burnley mötte Southampton, och det var helt klart Burnley som var mest bekväma under dessa svåra förhållanden. Med segern går Burnley upp på tabellens övre halva och fortsätter att övertyga, även om det inte längre överraskar.

TRE TAKEAWAYS:

Ajaj, Aston Villa! Redan inför matchen lyfte jag observationen att Aston Villa behövde börja vinna eller åtminstone börja ta poäng i matcherna mot storklubbarna om de ville ge sig själva en bra chans att hålla sig kvar i Premier League. Det började bra men slutade olyckligt, så som också har varit fallet alldeles för ofta för Aston Villa i just dessa matcher den här säsongen. Inte minst försvarsspelet i Aston Villa är oroväckande, allmänt struligt, och när även generellt sett heroiska insatser saboteras av grundläggande misstag så är det en rätt dålig utgångspunkt.

Everton mot Europa? Det vore väl kanske fel att säga att Everton har sett vansinnigt imponerande ut under Carlo Ancelotti så här långt, men lik förbaskat har de vunnit fem av åtta matcher, förlorat en enda, och alltså tagit några rejäla kliv uppåt i tabellen, upp på den övre halva. En hotande nedflyttningsstrid har förbytts i en genuin chans inte bara på europeiska cupplatser utan även Champions League-platser, även om det senare kanske känns som ett långskott. Åtminstone kan man väl säga att det ligger inte mycket i den där beskrivningen att Everton ligger längre från Liverpool än någonsin tidigare, som var en grej under veckan.

Ligans bästa United. Kan Sheffield United verkligen ta sig till Champions League var en fråga jag ställde mig inför den här omgången och som jag inte svarade helt och hållet nekande på. Samma dag så markerade Sheffield United med eftertryck varför genom att vinna med 2-1 mot Bournemouth och därmed placera sig endast två poäng efter Chelsea på fjärde plats. När jag skrev den bloggen hade jag så klart inte i tanken att UEFA kanske skulle se till så att femman i Premier League skulle komma till Champions League, vilket oavsett om så blir fallet eller ej redan nästa säsong var ett lustigt sammanträffande.

J.R.

Tottenham. Kommer säkert smågnisslas en del om att det tog ända långt in på tilläggstiden för Tottenham att vinna den här matchen. Det vore i mina ögon att inte se hela bilden. Tottenham gjorde i själva verket en mycket bra match, och endast heroiskt försvars- och målvaktsspel förhindrade dem från att vinna matchen tidigare. Dessutom starkt att vända ett underläge på bortaplan. Vinsten sätter tung press på Chelsea inför deras måndagsmatch.

CLIFF BARNES

Bournemouth. Två vinster i rad mot Brighton och Aston Villa och det momentum detta kanske skapade tog tvärstopp mot Sheffield United. Förlusten innebär att Bournemouth fortfarande ligger farligt nära nedflyttningsstrecket. Mer oroväckande är kanske att flera av Bournemouths spelare, främst Dan Gosling, började läcka energi på domaren istället efter matchen, mer specifikt att han varit spydig och elak med dem. Vilket känns som helt fel sak för ett lag i Bournemouths situation att börja lägga energi på. Den typen av snack är losersnack.

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 2-3 Tottenham. Faktiskt en riktigt bra fotbollsmatch, även om det knappast håller EFL Championships kaliber, där de galna matcherna avlöser varandra. Men här var det två lag som framför allt offensivt spelade betydligt bättre än vad vi kanske hade rätt att förvänta oss, inte minst av två lag som båda två fått sina ordinarie huvudanfallare bortplockade på grund av skada. Jack Grealish och Heung-Min Son är två finfina spelare.

BTW

Har stormat kring Man City på mer än ett sätt. Deras match i den här omgången mot West Ham ställdes in och spelas på onsdag.

Vem vet, vill det sig riktigt illa för Man City så kan det bli så att Liverpool var så bra den här säsongen att de vann två ligatitlar!

Den 8 december – den senaste ligamatchen i vilken Wolves faktiskt gjorde första målet i matchen. Sedan dess har de lyckats vinna två matcher från 0-2-underläge.

Bara åtta matcher inkluderade i denna hörna, spridda över två helger.

Med tolv-tretton omgångar kvar av Premier League-säsongen befinner sig Aston Villa en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Bakom dem jagar framför allt två klubbar i form av Watford och West Ham, och omedelbart ovanför dem hittar vi Bournemouth och Brighton. Nedflyttningsstriden i Premier League är alltid svettig, men den här säsongen är det nog risk att bastuaggregatet exploderar.

Hotet är naturligtvis väldigt kännbart för en klubb som Aston Villa. Hela deras finansiella planering har byggt på Premier League-spel. Det fanns flera tecken förra säsongen på att om Aston Villa inte hade lyckats bli uppflyttade så hade den nödvändiga konsekvensen blivit en ekonomisk åtstramning. Om Aston Villa blir omedelbart nedflyttade till Football League igen kan en sådan ekonomisk åtstramning visa sig nödvändig.

Eftersom Aston Villa befinner sig runt botten av tabellen bidrar man kanske inte med någon blixtrande djupsinnig observation om man konstaterar att Aston Villa har tagit för få poäng hittills under säsongen, eller att Aston Villa har tagit färre poäng mot topplag än mot övriga lag. Men en förklaring till Aston Villas besvärliga position kan mycket väl vara just att de tagit så väldigt få poäng mot de sex klassiska storklubbarna.

En poäng på hittills sju matcher. Det är naturligtvis ett mycket magert facit. Aston Villa har förlorat mot Tottenham, mot Arsenal, mot Man City två gånger, mot Liverpool och mot Chelsea. Den enda matchen som Aston Villa har tagit en enda poäng i är mot Man Utd på Old Trafford. Aston Villa kan så klart inte räkna med att ta poäng mot dessa lag, men över en säsong bör man ändå kunna skrapa ihop fler poäng än så.

Nu är kanske inte problemet i sig att Aston Villa har tagit så få poäng mot just dessa klubbar, utan problemet ska nog snarare formuleras som så att Aston Villa har tagit så relativt få poäng (0,14 poäng per match) mot dessa klubbar jämfört med vad övriga klubbar i nedflyttningsstriden har lyckats med. Till och med avhängda Norwich har lyckats ta fler poäng mot dessa klubbar än vad Aston Villa lyckats med.

Därmed kan man säga att Aston Villa har lämnat ett handikapp till konkurrenterna i nedflyttningsstriden. Ett handikapp som Aston Villa inte har råd att fortsätta lämna under våren om de ska ha rimliga förhoppningar om att kunna hålla sig kvar i Premier League. Här kan man vända saken till något positivt, nämligen att en klar strategi för Aston Villa att hålla sig kvar i Premier League är att ta fler poäng i dessa matcher under våren.

Här finns ändå positiva förutsättningar. Aston Villa kan till exempel peka på det faktum att spelschemat spelade dem sprattet att behöva spela majoriteten av dessa matcher under hösten på bortaplan. Aston Villa har redan mött Tottenham, Arsenal, Chelsea, Man Utd och Man City på bortaplan, samt Man City och Liverpool på hemmaplan. Under våren kommer de möta samtliga dessa fyra första lag hemma på Villa Park.

En helt annan sak kan tyckas. Särskilt under våren, med nedflyttningsspöket brännandes dem i rumpan. Här borde de också ha möjligheten att faktiskt ha dragit lärdom av sina matcher under hösten. Inte minst måste det gnaga i Aston Villa att de släppte sena ledningar mot Tottenham, mot Arsenal och mot Liverpool till förlust. Där försvann alltså nio teoretiska poäng på bara några få minuter, till synes lite i onödan.

Det var runt den här tiden förra säsongen som Aston Villas säsong verkligen kickade igång. De gick från att vara ett tämligen anonymt mittenlag till att hoppa upp på playoff-plats och till och med ett tag nosa på automatisk uppflyttning. Förklaringen då var på alla sätt rätt enkel. Jack Grealish återkom från skada, och efter det var Aston Villa ett helt annat lag. Frågan är om Aston Villas säsong verkligen kan kicka igång härifrån igen.

En sådan kick kan då inte rimligtvis bero på att Jack Grealish kommer tillbaka till laget, han är redan där. Grealish har varit i minst sagt inspirerad form för Aston Villa de senaste månaderna, lagets klart bästa spelare och lagets ledare på planen. Kanske kan han lyfta sig ytterligare en nivå, inte minst i matcherna mot storklubbarna, och precis som förra säsongen lyfta Aston Villa till nya höjder, och högre upp i tabellen.

Detta skrivs samtidigt som Aston Villa förbereder sig för en match hemma på Villa Park mot Tottenham. Alltså en av dessa matcher i vilken Aston Villa nu har möjlighet att rädda sig kvar i Premier League genom att vinna. Lyckas Aston Villa vinna idag är det deras allra första vinst den här säsongen mot en av de sex storklubbarna. Vinner Aston Villa idag har de tripplat sina poäng i dessa matcher i ett svep.

Vinner Aston Villa mot Tottenham idag kommer de med största sannolikhet även ha öppnat upp ett försprång till nedflyttningsstrecket om fyra poäng. Detta eftersom det är svårt att se West Ham plocka några poäng borta mot Man City på onsdag. Viktig match för Aston Villa den här dagen. En match som onekligen även har möjligheten att ge laget ett helt nytt självförtroende i dessa matcher.

Ett självförtroende som onekligen kan behöva en boost sedan de förlorat sin senaste hemmamatch i ligan mot dessa klubbar med 1-6 mot Man City. Hur förnedrande det är att förlora med 1-6 på hemmaplan mot Man City är det ju fler som vet. Frågan är dock om inte en helt annan match kan visa sig nog så viktig för detta syfte, nämligen Aston Villas vinst på Villa Park i Ligacupsemifinalen mot Leicester.

Nu är för all del inte Leicester en av de där sex storklubbarna, men de ligger trots allt trea i tabellen, tvåa tror jag till och med de låg när den matchen spelades, och det var på alla sätt en stormatch i vilken Villa Park onekligen visade sig från sin allra bästa sida. Om den atmosfären kan skapas på Villa Park under våren i dessa matcher, då har Aston Villa stora chanser att hålla sig kvar i Premier League.

Vem vet, det kanske till och med betyder att de kommer kunna summera den här säsongen med en vunnen cuptitel, om de lyckas besegra Man City i Ligacupfinalen på Wembley om två veckor. Och skulle den här säsongen för Aston Villa sammanfattas med att de har hållit sig kvar i Premier League, samt de har en cuptitel i bagaget, då går det bara att beskriva Aston Villas första säsong tillbaka i Premier League på ett sätt.

Succé!

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Blackburn Rovers. Tuff bortamatch för Blackburn Rovers mot Charlton, men en match de alltså vinner med 2-0. Imponerande i ett tufft läge. I och med vinsten går Blackburn Rovers från tolfte till åttonde plats i tabellen, och befinner sig därmed bara tre poäng från playoff-strecket. Vilket allra minst betyder att Blackburn Rovers har en mycket spännande vår framför sig. Sakta men säkert växer Blackburn Rovers fram som en möjlig outsider i ett kommande playoff.

KALKON

Fulham. Tung förlust och onekligen en sådan här match som Fulham inte riktigt har råd att förlora om deras förhoppningar om Premier League ska leva vidare. Nu har Fulham tappat sex poäng till Barnsley den här säsongen, och om säsongen slutar med att Fulham har missat uppflyttning så kommer nog det vara en stor anledning. Den här gången blev det dessutom 0-3 hemma på Craven Cottage mot ligans bottenlag.

OMGÅNGENS MATCH:

Hull City 4-4 Swansea. Med vissa matcher kan man få den här känslan att man liksom vet hur den kommer att sluta, utfallet kändes nästan ödesbestämt. Det här var en sådan match. Hull City gjorde mål, Swansea kvitterade nästan direkt därefter. Detta hände tre gånger i matchen. Och fastän Swansea själva tog ledningen i slutet av matchen så var det en ofrånkomlig känsla att Hull City skulle kvittera på tilläggstid. Mycket riktigt.

OMGÅNGENS:

Spelare: Matty Cash, Nottingham Forest. Tackade nej till Milan i januari för att fortsätta spela med Nottingham Forest, vilket väl visar vad som hänt med fotbollsvärlden. Gjorde en strålande match borta mot West Brom och hans sena kvitteringsmål måste vara en av helgens stora höjdpunkter.

Manager: Gerhard Struber, Barnsley. Struber har väl onekligen inte haft så mycket att glädjas åt sedan han tog över efter Daniel Stendel mitt under säsongen. Men inte bara var vinsten med 3-0 borta mot Fulham en riktigt tung skalp för honom, det ger Barnsley dessutom en strimma av hopp i nedflyttningsstriden.

BTW

Nedflyttningstrion. Wigan ledde två gånger borta mot Cardiff, även om de inte vann. Samtidigt vann både Luton Town och Barnsley på pappret mycket tuffa bortamatcher. Helt klart så lever nedflyttningsstriden i högsta grad.

Leeds. Väldigt skön seger för Leeds och Marcelo Bielsa hemma mot Bristol City. Dels mot ett av topplagen. Dels så kom segern samtidigt som lagen som jagar bakom dem samtliga tappade poäng.

Sheffield Wednesday. Wednesday såg verkligen ut att vara på väg att göra en riktig push för uppflyttning för någon månad sedan, men de senaste fem-sex omgångarna har onekligen sett dem falla tillbaka till ett rätt anonymt mittenlag.

Bakgrunden är tämligen komplicerad i sina detaljer, men sett till helheten ändå rätt enkel att förstå sig på. Man City anklagas för att ha fuskat och dribblat med storleken på sina sponsorintäkter i sin redovisning mellan 2012 och 2016, på ett sätt som alltså brutit mot financial fair play-reglerna. Man City anklagas även för att aktivt ha vilselett UEFA om detta därefter, en form av bedrägeri med andra ord som Football Leaks avslöjade. Dessutom anklagas Man City för att ha försvårat UEFA:s utredning.

UEFA:s beslut antas kunna få stor betydelse för fotbollen. CAS:s, Court of Arbitration for Sports, beslut kommer i så fall få en ännu större betydelse. Om de går på UEFA:s linje så har de onekligen dragit en rätt rejäl linje i sanden för vad som är acceptabelt. Om de å andra sidan avfärdar UEFA:s beslut så betyder det att de i princip har tagit död på hela idén och syftet med UEFA:s financial fair play-regler, samt rätt brutalt kastrerat UEFA för rätt lång tid framöver.

Naturligtvis kommer Man City överklaga beslutet till CAS, det har de redan meddelat, enligt dem själva i hopp om att få fallet värderat av en oberoende part. Deras försvar har hittills mest gått ut på att UEFA inte är opartiska utan tvärtom har varit ute efter att sätta dit dem, och att deras domslut var i säck långt innan det var i påse. Normalt sett är det rätt lätt att bli misstänksam när en anklagad part börjar slänga sig med sådana argument snarare än faktiska argument i sak.

Man måste kanske ändå förstå Man City. För UEFA:s beslut kan få rätt tunga konsekvenser för dem. Ekonomiskt naturligtvis. Dels är inte bötesbeloppet på £30m precis småpotatis. Dels innebär Champions League-spel för dem årliga intäkter på £80m, vilket är mycket pengar för en klubb som senast gjorde vinst med £10m. Lägg därtill den effekt det skulle få på övriga kommersiella intäkter. Men också sportsligt. Att inte få delta i Champions League skulle vara en hämsko för Man Citys utveckling.

Vissa saker talar för att Man City vill dra ut på processen. Framför allt kanske att Man City därmed säkerställer att de kommer få spela i Champions League även nästa säsong, då en CAS-process normalt sett brukar kunna ta minst ett halvår. Det skulle kunna köpa dem tid att bättre planera och förbereda för en kommande eventuell avstängning. Möjligen finns någon slags förhoppning om att dra ut på processen skulle kunna leda till ett mer positivt utfall.

Vissa saker talar däremot för att Man City skulle vilja skynda på processen, vilket också det är möjligt. För det första är det så klart ovanligt för en oskyldig part att inte vilja ha ett snabbt slut på plågan. För det andra vore ett snabbt slut på processen ett sätt att minska den osäkerhet som annars kommer plåga deras sommar, både gällande spelare och manager. För det tredje svävar hotet om Premier Leagues sanktioner, inklusive ett poängavdrag, över dem, och hellre då ta det denna säsong då det inte spelar någon roll.

CAS har nu i grund och botten tre olika alternativ:

(i) Avslå Man Citys överklagande och fäll dem alltså för deras brott helt och hållet i enlighet med UEFA:s domslut,

(ii) Fria Man City och upphäv därmed UEFA:s domslut, eller

(iii) Avslå Man Citys överklagande men reducera UEFA:s domslut, exempelvis stäng av Man City ett år från Champions League istället för två år.

CAS innebär en helt ny granskning av bevisen och anklagelsepunkterna. Det är alltså inte en process i vilken det krävs helt nya bevis för att ändra ett beslut. Det är helt enkelt andra ögon som ska titta på samma material. Men skillnaden i dessa ögon, i båda fallen bestående av omfattande juridisk expertis, ska heller inte överdrivas. Mycket av det som varit Man Citys argumentation, att bevisen skulle vara ogiltiga eftersom de inkommit på olagligt sätt, stämmer helt enkelt inte.

Som sagt, Man Citys försvar är i hög grad baserat på rena processfrågor. Exempelvis genom att hävda att bevisen är ogiltiga, vilket bara varit fallet om det varit UEFA själva som hackat Man Citys mail, men så är ju inte fallet. Eller genom att peka på läckor om utredningen inom UEFA, och av det dra slutsatsen att utredningen och sedan domslutet därför varit partisk mot dem. CAS utesluter inte att det har läckts om utredningen, men delar inte Man Citys slutsatser att detta påverkat utredningen (pp. 113-121).

https://www.tas-cas.org/fileadmin/user_upload/Award_CAS_6298_internet.pdf

Det finns ett klassiskt uttryckssätt: När du har fakta på din sida, argumentera i så fall fakta! När du inte har fakta på din sida, höj rösten och slå näven i bordet! Det behövs inte någon större fantasi för att känna igen vilken taktik det är Man City så här långt har valt att använda sig av. Om vi av det ska dra slutsatsen att Man City inte har fakta på sin sida kan vi låta vara osagt vid det här laget. Att Man City har dribblat med sina siffror känns väl ändå som fotbollens sämst bevarade hemlighet.

Vad får då beslutet om Man City för konkret eller abstrakt betydelse, åtminstone om vi föreställer oss att det upprätthålls, helt eller delvis?

Dels får beslutet ekonomiska konsekvenser för Man City. Bara bötesbeloppet innebär £30m för dem. Att stå utanför Champions League under två säsonger, och heller inte delta i europeiskt cupspel över huvud taget, innebär i runda slängar över £200m i uteblivna intäkter. Lägg därtill, om än betydligt mer svårmätt, effekten detta skulle ha på klubbens sponsorintäkter och kommersiella intäkter. Rent finansiellt har Man City alla skäl i världen att överklaga beslutet.

Dels får beslutet sportsliga konsekvenser för Man City. Det vore ett hammarslag mot Man Citys redan tydliga behov att bygga ett nytt lag under sommaren. Deras viktiga spelare kan överväga att lämna klubben. Att rekrytera nya spelare av högsta kaliber kan bli svårt om klubben inte kan erbjuda Champions League under två år, eller ens om osäkerhet kring det råder. Hur intresserad är därtill Pep Guardiola att vara kvar i Man City om de inte får spela i Champions League?

Dels får beslutet symboliska konsekvenser för Man City. De har med rätta hyllats som ett fantastiskt storlag under dessa senaste tre-fyra år. Men ett storlag blir helt enkelt inte uteslutet ur Champions League. Runt Man Citys alla framgångar under Pep Guardiola kommer det därefter alltid finnas en asterisk, att de kom med otillåtna medel. Bara den statusförlusten lär vara ett skäl varför Pep Guardiola nog skulle kunna sig rätt rejält bränd av Man Citys klubbledning. Han har både ett ego och en image att upprätthålla.

Av förståeliga skäl är det däremot ett beslut som på lite olika sätt glädjer Man Citys konkurrenter, antingen det är klubbar, supportrar eller ligapampar. Och visst, om de så att säga anser att Man City har fuskat på deras bekostnad så är det väl rimligt att de ser ett värde i att Man City blir lagförda för det. Det är kanske inte i första hand Man City det är synd om här, bara för att de fastnat med näven i syltburken, även om jag egentligen tvivlar på att det egentligen är så värst synd om någon.

Det är lätt att börja prata om rättvisa här så klart, i mycket högtravande termer, och kanske inte alltid på ett helt genuint sätt. Rättvisa är sällan ett så enkelt begrepp som vissa vill framställa det som, och kan vara helt olika saker för olika personer eller grupper. Rättvisa tenderar därtill för vissa bara vara vad som för tillfället gynnar dem själva eller deras sak. I det här fallet kommer många ropa rättvisa utan att de egentligen har någon djupare förståelse för vad som faktiskt har hänt.

Jag slits mellan att å ena sidan känna att det inte nödvändigtvis är rättvist att bli hårt bestraffade för att ha brutit mot ett orättfärdigt regelverk, vilket jag anser det vara eftersom jag tycker en klubb och dess ägare ska vara fria att spendera sina egna pengar, och vad UEFA borde göra istället är att granska ägare på moralisk eller humanistisk grund, och å andra sidan anse att har man som Man City accepterat att spela efter ett regelverk så har man också gjort sig skyldig att följa det.

För första gången sedan Liverpool och Heyselkatastrofen har nu alltså en engelsk klubb blivit utesluten från europeiskt cupspel. Bara för att sätta saken i dess faktiskt historiska perspektiv. Döda människor i ett fall, kreativ bokföring i det andra fallet. Om nu ironins grundlag fungerar som den ska så måste detta betyda att Man City vinner Champions League den här säsongen. Åtminstone har beslutet garanterat att den stundande åttondelsfinalen mellan Man City och Real Madrid får en helt annan oompf.

Undrar om det kommer att buas på Etihad?!

:::

I skuggan av beslutet spelas alltså två matcher i Premier League den här dagen. På St Mary’s tar Southampton emot Burnley, och Norwich ska på Carrow Road försöka göra något åt vinstmaskinen som är Liverpool. Egentligen hade jag tänkt ägna dagens blogg åt Norwich, men det får bli en annan dag. Jag kommer helt säkert få anledning att återkomma till dem.

Dessutom, som vanligt, en dramatisk och oviss omgång i EFL Championship med några riktigt tunga matcher på programmet.

Landskapet i Premier League förändras ständigt, ungefär på samma sätt som det brukar sägas att universum hela tiden expanderar. Ganska tidigt under Premier Leagues tidevarv var det två klubbar som tog täten, i sådan utsträckning att folk pratade oroligt om hur Premier League kanske var på väg att bli som skotska ligan. Men sedan kom en extern chock i form av utländskt ägande och plötsligt växte Big Four fram som begrepp. Detta höll i några år innan ännu en extern chock expanderade även detta begrepp till sex.

En rationell teori är att de stora intäktsflödena till Premier League ofrånkomligen leder just till att den här processen fortsätter och begreppet hela tiden expanderar. De största och rikaste klubbarna kommer självfallet också dra in de största intäkterna generellt, men övriga klubbar drar ändå in så mycket pengar till sig själva att tillsammans med kapitalets avtagande marginalnytta innebär detta att spelfältet gradvis jämnas ut och alltfler klubbar kan konkurrera utifrån relativt jämlika villkor.

Det är en process som redan har tagit fart. Några av de gamla storklubbarna är onekligen också i en svacka, men det är ofrånkomligen också så att dessa svackor får större effekt än de hade fått förut eftersom övriga klubbar är betydligt starkare. Wolves och Leicester är de två klubbar som kanske mest av alla har dragit nytta av den här situationen och verkligen flyttat fram sina pjäser på Premier Leagues brädspel. Vilket inte enbart visar sig i att de båda jagar Champions League-platser den här säsongen.

Leicester har vunnit ligan. Bara en sådan sak att Leicester faktiskt har vunnit ligan i relativ närtid är i sig en stor sak. Nu kan det så klart sägas att det kommer aldrig hända igen, men det var så klart ingen som trodde innan det hände att det någonsin skulle hända, och poängen var väl just att det ändå trots allt kunde hända. Leicester har vunnit Premier League senare än Man Utd, mycket senare än Arsenal, och galet mycket senare än vad Liverpool har gjort. Den här säsongen visar att det var inte ett one-season wonder.

Wolves har tagit sig ut i Europa. Wolves gjorde en strålande debutsäsong i Premier League förra säsongen. Som nykomlingar i Premier League tog de ligan till stor del med storm, och den här säsongen visar att det inte var någon tillfällighet. Som nykomling tog sig Wolves till Europa League, och inte bara tog de sig dit utan nu spelar de också slutspel i Europa League. Lägg därtill att Wolves var i praktiken tio minuter och ett kollektivt hjärnsläpp från en FA-cupfinal de mycket väl hade kunnat vinna.

Båda de här sakerna är så klart uppseendeväckande på sitt sätt. Men sammantaget är det alltså ett uttryck för hur Premier League ändå har förändrats Wolves och Leicester är båda två mycket bra exempel på hur välskötta engelska klubbar som drivs med en tydlig idé och plan kan ta sig mycket långt, och utan att det måste betraktas som någon större överraskning kan ta sig förbi större klubbar i tabellen som inte agerar på ett kompetent och genomtänkt sätt. Wolves och Leicester har fler saker gemensamma.

Wolves och Leicester är båda relativt nyuppflyttade. Varken Wolves eller Leicester är särskilt långlivade i Premier League, åtminstone inte i den här rundan som de gör i den engelska fotbollens högsta division. Wolves flyttades som vi vet upp för snart två år sedan bara, Leicester flyttades å sin sida upp för snart sex år sedan. Det är inte lång tid på det stora hela och man måste betrakta det som högst ovanligt att två nykomlingar får så stor effekt som dessa båda klubbar ändå har haft.

Wolves och Leicester har båda två mycket starka lag. Både Wolves och Leicester har visat upp en imponerande förmåga att scouta och värva spelare de senaste åren, och det är denna styrka framför allt som ligger bakom deras framgångar. När vi tittar på deras båda spelartrupper hittar vi där spelare som utan någon som helst tvekan precis lika gärna hade kunnat spela för vilken som helst av de mer traditionella superklubbarna, kanske till och med i någon mening borde göra det.

Wolves och Leicester har kapitalstarka och kompetenta ägare och ledningar. Varken Wolves eller Leicester skäms liksom för sig när det kommer till sina respektive ägare, som onekligen har visat upp ett mycket långsiktigt tänk både i sin planering och i sitt genomförande. Wolves utveckling måste rimligtvis antas följa deras plan till punkt och pricka. Möjligen blev Leicesters ligatitel något av en chock för deras system, en väldigt trevlig chock i och för sig, som gav några års turbulens, men nu är de på spåret igen.

Wolves och Leicester har progressiva managers. Ett annat kännetecken är att både Wolves och Leicester har unga, kompetenta och progressiva managers. Inte managers utifrån den redan etablerade superkategorin av så kallade demonmanagers, utan den typ av managers som mycket väl kan vara på väg att ta sig in i den kategorin. Nuno Espirito Santo och Brendan Rodgers är båda två mycket meriterade och med goda rykten. Alltså managers som precis som deras klubbar känns up and coming.

Tittar vi på saken lite mer geografiskt kan vi konstatera att med Wolves och Leicester håller även den faktiska kartan över engelsk fotboll på att om inte ritas om så åtminstone få lite annan tyngdpunkt. Generellt de senaste årtiondena har det mesta i toppen av den engelska fotbollen handlat om å ena sidan London och å andra sidan nordväst med Manchester och Liverpool. Med framför allt Wolves och Leicester, men även andra klubbar som Aston Villa med flera håller mittenbältet på att bli en hot spot.

Vilket även märks på läktarna. Flera av de matcher som haft allra mest elektrisk atmosfär under den här och de senaste säsongerna har vi hittat i det här området. Aston Villa har haft några sådana matcher på senare tid, liksom Leicester, och Wolves och Molineux ligger knappast dessa båda efter. Molineux har lyckats skrämma brallorna av både Man City och Liverpool den här säsongen till exempel. Och vi kan nog förvänta oss något liknande den här fredagskvällen mellan Wolves och Leicester.

En match som låter som en toppmatch, och som även är en toppmatch.

Jag tänker mig att det rimligtvis måste bero på att han och övriga spelare helt enkelt inte ser det som något problem när de gör det, eftersom de som spelare bara agerar helt och hållet i eget intresse och liksom förväntas vara partiska och subjektiva. På en domare finns helt andra förväntningar om att vara professionell, skötsam och framför allt helt och hållet neutral. En spydig domare motsvarar inte dessa förväntningar.

Det är alltså frestande att nicka instämmande tillsammans med twitterkörerna som menar att om spelarna ger så får de också vara beredda att ta, att det bara är bra att domarna delar ut lite också. Och inte är det väl precis så att man tycker synd om spelarna. Men på samma gång är det också så att domare helt enkelt inte ska ägna sig åt sådant här, eller falla ner till denna nivån, just eftersom de är domare.

Viss kritik av Jonathan Moss agerande känns alltså befogad. Han har inte agerat helt i enlighet med de värderingar som ligger till grund för hans profession. Man anar att han har låtit sin egen personlighet gå ut över sin egen roll som domare. Nu kommer så klart alla domare ha sin personlighet, det är ofrånkomligt, men det finns en gräns där som är svår att peka på innan man faktiskt har passerat den.

Samtidigt är jag heligt trött på all kritik som riktas mot domarna. Det finns helt klart viktigare jobb här i världen. Det finns jobb som kräver betydligt högre grader av faktisk utbildning. Men jag betvivlar att det egentligen finns särskilt många svårare jobb här i världen än att vara domare i fotboll, åtminstone på den högsta nivån. Samtidigt som det är ett världens kanske minst uppskattade jobb.

För det första är det ett minst sagt rätt omfattande regelverk att först lära sig och sedan hålla reda på. Dessutom är det många gånger regler som förändras, antingen i grunden eller kanske värre bara i någon enstaka detalj eller nyans. Inte bara gäller det att dessa regler sitter i ryggraden utan de ska även kunna appliceras inte på något tyst och lugnt kontor någonstans, utan mitt under en brinnande fotbollsmatch.

För det andra är själva arbetssituationen direkt obehaglig. Som sagt, domarna gör sitt jobb mitt under brinnande fotbollsmatcher. De har inga som helst repriser på sig att kunna fatta sitt beslut, utan måste baserat på vad de själva lyckades uppfatta under några hundradelar fatta ett korrekt beslut inom några sekunder. Detta måste de göra samtidigt som spelare skriker på dem och publiken på läktarna gör allt för att påverka dem.

För det tredje kommer de ständigt göras till syndabockar antingen av managers som inte gillar att förlora eller till och med är rädda om sina jobb, eller av supportrar som inte alls kan tänka sig att just deras lag förlorade fair och square, utan allting måste så klart vara domarens fel. Här förekommer ofta högst publikt inte bara nedsättande kommentarer om domarens kompetens utan även om dennes integritet, alltså att han vore korrupt.

För det fjärde kommer deras arbete och deras domslut granskas in i sömmarna både live och i efterhand av spelare och ledare, supportrar, och många gånger av experter och olika former av TV-personligheter. Vad dessa minst nio gånger av tio har gemensamt är att deras faktiska regelkunskap är ytterst begränsad, många gånger direkt felaktig, men på dessa grunder måste domaren ändå låta sig utvärderas och kritiseras.

Det är en poäng jag har gjort några gånger förut. Nämligen att i stort sett ingen av oss skulle klara av, än mindre uppskatta, att behöva genomföra våra jobb eller våra liv utifrån ens i närheten av samma förutsättningar. Bara att försöka föreställa sig den frustration och den stress detta skulle medföra är rätt svårt. Kanske är det tur att det ändå lär vara en viss typ av personer som faktiskt vill bli domare.

Lustigt, eller olustigt, i sammanhanget blir inte minst att domare i Premier League dessutom är väldigt bra på sitt jobb. Många gånger hänvisas till en studie som visade att domarna fattade korrekt beslut rätt precis 97% av alla beslut. Vilket egentligen är ett helt enastående facit, inte minst som sagt under de extremt jobbiga förutsättningar som domare fattar sina beslut. Återigen, vilka av oss har samma facit i våra jobb eller liv?

Naturligtvis finns det domare som gör väldigt dåliga matcher, det är väl kanske till och med troligt att alla domare gör eller har gjort väldigt dåliga matcher ibland. Men felet som görs är att dessa undantag tillåts representera domaren som helhet. En manager eller är en spelare är aldrig bättre än sin sista match. En domare blir i princip aldrig bättre än sin sämsta match, om ens det. Tänk att bli bedömd längs den skalan!

Alltså är det i mina ögon domarna själva mer än någon annan grupp som borde vara mest irriterade på det VAR-strul som drabbat Premier League den här säsongen, som beror mer på svagheter i tillämpningen av VAR än på något annat. För här har domarna blivit påtvingade ett system som utsätter dem för ännu mer dåligt påläst kritik fastän de själva har haft absolut ingenting med utformningen av systemet att göra.

Vilket kanske är extra bittert eftersom hela VAR-idén är en direkt produkt av att media och supportrar i en slags ohelig växelvis framryckning envisades med att aldrig riktigt kunna acceptera att domare faktiskt är människor utan istället tog varenda enligt dem dåligt, felaktigt eller till och med enbart tveksamt domslut och blåste upp storm i varje litet vattenglas.

Det kommer alltid vara populärt att klaga och skälla på domarna, både för supportrar och för managers. Så har förmodligen varit fallet enda sedan fotbollen någon gång kom på att de skulle ha domare, och managers, och supportrar. Men det kommer också i nästan alla fall vara rätt ynkligt. Inte minst i den stora majoritet av fall där kritiken inte hålls saklig och inte förmår hålla isär person och karaktär från det faktiska domslutet.

Jonathan Moss gjorde kanske inte en jättesmart och jättebra grej när han började slänga käft med Dan Gosling. Han gjorde arguably ett misstag. Det misstaget betyder inte att han är en sämre domare, en sämre person och att han därför bör hängas i gryningen och helst aldrig mer släppas in på en fotbollsplan igen. Om vi hade den utgångspunkten skulle vi snart inte ha några domare kvar.

Skulle vi vara konsekventa i den utgångspunkten skulle ingen människa någonsin få behålla sina jobb. Tyvärr är det en utgångspunkt som blivit allt vanligare i Premier League som en följd av sociala medier och den minst sagt barnsliga cancel culture som uppstått under 2000-talet och framåt.

EFL Championship har alltid varit en serie med en air av desperation. En serie full av klubbar som precis åkt ner från Premier League tillsammans med klubbar som av andra skäl ser alla de där pengarna och all den där statusen som finns i Premier League så väldigt nära, men ändå alldeles för långt borta. Och ju högre TV-avtalen i Premier League har blivit, desto tyngre verkar desperationen ha blivit.

Regler om lönsamhet har självfallet införts för att se till att klubbar drivs på ett mer hållbart och beständigt sätt, helt enkelt som ett sätt att stabilisera den engelska fotbollen finansiellt. På sätt och vis en fin tanke, liksom det är en tanke som ändå haft viss framgång både i England och i Europa i övrigt, men det är naturligtvis också så att där det finns ett regelverk finns även de som försöker hitta vägar runt regelverket.

Det mest kreativa sättet att försöka ta sig runt regelverket det senaste året verkar ha varit att klubbarnas ägare säljer de egna arenorna till sig själva. Vilket naturligtvis är föga mer än ett annat sätt för ägarna att pumpa in kapital i klubben. Flera klubbar har ägnat sig åt den här akrobatiken, bland dem Derby County, Aston Villa, Sheffield Wednesday, Stoke, Middlesbrough med flera. EFL är inte best pleased kan vi väl säga.

Sheffield Wednesday är framför allt en klubb som för närvarande har både den ena och den andra lustiga idén. Möjligen speglar det att Sheffield Wednesday också är den klubb som haft mest bekymmer med EFL:s regler de senaste åren. De har i praktiken levt under ett mjukt transferembargo de senaste två säsongerna. Sheffield Wednesday satsade tungt på att ta sig till Premier League för några år sedan, men lyckades aldrig.

Ett annat kreativt sätt som Sheffield Wednesday försöker dra in pengar på är nu att börja sälja tioårslånga säsongskort till sina supportrar. Kort sagt erbjuder de supportrarna möjligheten att köpa säsongskort som gäller tio-femton år framåt i tiden, eller till och med så att de garanterat gäller tio år från och med dess att Sheffield Wednesday går upp i Premier League.

Inledningsvis kan det där kanske låta som ett innovativt tänkande, onekligen ett sätt att befästa en långsiktig relation med sina supportrar. Men tänker man efter bara lite så blir det också uppenbart hur det i själva verket pantsätter klubbens framtid för att ge dem mera cash här och nu. Sheffield Wednesday försöker i praktiken sälja kommande säsongers säsongskort och bränna pengarna redan nu.

Det säger sig självt att detta mycket väl kan komma att ge Sheffield Wednesday mer pengar nu, och kanske på så vis håller dem på rätt sida av regelverket, eller till och med ger dem mer utrymme att verkligen satsa på Premier League. Men varje pund de drar in nu är också ett pund de inte kommer kunna dra in tre år, fem år, tio år och så vidare. Det blir alltså mer pengar nu, men mindre pengar i framtiden.

Möjligen är det en medveten gambling från Sheffield Wednesdays sida. De märker så klart att de ändå har chansen på uppflyttning den här säsongen. Även om det i så fall nästan garanterat kommer behöva ske via playoff. Garry Monk har hur som helst gjort ett hyfsat imponerande jobb. Men tanken måste alltså vara att sätta alla marker på att Sheffield Wednesday tar sig upp till Premier League och det förlovade intäktslandet.

Därmed har vi fått den absurda situationen att EFL:s lönsamhetsregler, som är tänkta att tvinga klubbarna att tänka långsiktigt och förhindra alltför kortsiktigt agerande, i själva verket uppmuntrar ett mycket kortsiktigt tänkande. Men det är så klart en svårfrånkomlig konsekvens när det faktiskt går att bryta mot reglerna och undvika alltför tuff konsekvens bara man faktiskt lyckas i sitt uppsåt att ta sig till Premier League.

Något som exempelvis Bournemouth har dragit nytta av. De bröt alltså högst medvetet mot EFL:s financial fair play-regler men slapp konsekvenserna av det eftersom de tog sig till Premier League och har lyckats hålla sig kvar. För något år eller så sedan förlikade de sig fram till ett bötesbelopp, som däremot naturligtvis bara var småsummor relativt de väldiga intäkter de har dragit in genom att spela i Premier League.

Den engelska ligafotbollen, likt egentligen all ligafotboll, är ju stöpt som en pyramid. Men här har vi verkligen ett högst konkret exempel på vad som i grund och botten inte är så värst mycket annorlunda än ett klassiskt pyramidspel. De som befinner sig i pyramidens botten och mittenområde tar allt större och allt mindre motiverade risker, samtidigt som de i pyramidens topp hyfsat obesvärat håvar in de stora pengarna.

Till sist måste det så klart vara klubbarnas ansvar att hålla ekonomin under kontroll. Jag är alltså av principiella skäl skeptisk till lönsamhetsregler av det här slaget eftersom jag helt enkelt inte ser det som moraliskt oantastligt att förhindra ägare från att faktiskt investera i den klubb de själva äger. I varje annan kommersiell verksamhet är det underförstått att det kan vara okej att gå back först för att skyffla hem vinsterna efteråt.

Här invänds det så klart med att fotbollen inte är en kommersiell verksamhet. Vilket den naturligtvis är. Men argumentet är kanske att fotbollen dessutom är en fundamentalt social verksamhet, och klubbarna är så pass betydelsefulla sociala institutioner att de helt enkelt måste skyddas mot kortsiktigt profitsökande eller för den delen bara helt vanligt mänskligt dumt och dåligt beslutsfattande.

Ett argument jag kan förstå, och för all del respektera, och som utgör ena änden på den skala som i dess andra ände har det där med att det måste vara varje klubbs rättighet att investera efter eget huvud. Förmynderi eller frihet med andra ord, fast på fotboll. Och på denna skala kan man säga att jag många gånger pendlar lite fram och tillbaka i var jag egentligen själv landar. Svaren är sällan enkla.

Men det är klart, när klubbar som Sheffield Wednesday börjar prata om att sälja säsongsbiljetter tio år och femton år framåt i tiden, så är det lätt att känna att det nog är bäst att vissa klubbar helt enkelt skyddas från sig själva.

För flera av dagens poptränare brukar det där vara ganska enkelriktat. Går det bra för laget så är det helt och hållet managerns förtjänst, ett bevis på just dennes obestridliga genialitet. Går det däremot dåligt för laget så har det plötsligt inte längre något med managern att göra, utan då beror istället misslyckandet på att managern inte längre har tillgång till de rätta spelarna.

Detsamma kan inte sägas för Marcelo Bielsa, inte för att han själv heller verkar vara det minsta intresserad av att framställa det på det viset. Om Leeds misslyckas med att ta sig upp till Premier League den här säsongen kommer det i exakt samma utsträckning vara Marcelo Bielsas misslyckande. Leeds har i så fall för andra säsongen i rad tappat ett stort försprång i tabellen som hade tagit dem till Premier League.

Bara för några veckor sedan hade Leeds elva poängs marginal ned till laget på tredje plats, och såg ut att ha åtminstone ena benet i Premier League. Men sedan årsskiftet har Leeds haft en förskräcklig svit av matcher, och efter de senaste förlusterna mot Wigan och Nottingham Forest är samtliga dessa elva poäng bortblåsta. Endast målskillnad håller nu Leeds kvar på en automatisk uppflyttningsplats.

Fyra lag ligger nu inom två poäng från varandra runt den där uppflyttningsplatsen. Leeds på 55 poäng, precis som Fulham, Nottingham Forest på 54 poäng och Brentford på 53 poäng. Ikväll möts Brentford och Leeds på Griffin Park. Vinner Brentford så passerar de Leeds i tabellen. Vinner även Fulham och Nottingham Forest sina matcher i veckan så kommer Leeds att avsluta den 32:a omgången på femte plats i tabellen.

Kritiken mot Marcelo Bielsa är att han har sina metoder och sina idéer, men att dessa aldrig någonsin ändras utifrån verklighetens faktiska omständigheter. Det kan så klart finnas en slags styrka i sådan principfasthet. Men det är i själva verket en högst hårfin gräns mellan det och att helt enkelt inte lära sig eller utvecklas. Och den som inte lär sig av sina misstag är självfallet dömd att upprepa dem.

Är det vad Marcelo Bielsa nu gör, upprepar sina misstag? Det skulle onekligen kunna verka så. En vanlig invändning mot Bielsas olika lag är att de tenderar att tappa fart under andra halvan av säsongen eftersom laget då är tröttkört, eftersom han verkar högst ovillig att rotera spelare eller ens byta ut dem under matcherna. Kiko Casilla, Stuart Dallas, Kalvin Phillips, Jack Harrison, Mateusz Klich har alla spelat nästan det maximala antalet minuter.

Möjligen, som vi pratat om också i andra sammanhang, så är det den moderna taktikens stora akilleshäl, att den bygger i så hög utsträckning på kollektiv samordning att den blir väldigt känslig för att byta ut enskilda delar. Något som gör en manager ytterst ovillig att byta ut enskilda delar, eftersom de ser detta som en onödig risk, kanske också något som distanserar laget från dennes uppfattning om taktisk perfektion.

Inte bara riskerar Marcelo Bielsas ovilja att rotera spelare vara något som kört slut på den egna spelartruppen. Det kan också ha bidragit till att faktiskt göra spelartruppen ännu tunnare. Både Eddie Nketiah och Jack Clarke lämnade Leeds i januari sedan antingen de själva eller deras respektive klubbar, eller möjligen både spelarna och klubbarna, ansåg att de fick alldeles för lite speltid.

Men kanske är det en aning tendentiöst att börja prata om att Leeds vore tröttkörda och att deras tapp i tabellen skulle bero på Bielsas benägenhet att bränna sina ljus i båda ändarna. Om det vore det främsta problemet så borde det vara något som framträder gradvis, snarare än det tvära och högst omedelbara ras som nu inträffat. Visst kan Leeds vara trötta, men det går liksom inte från 100 till 0 över natten.

Mer troligt skulle jag se det som att Leeds ras i tabellen framför allt är att betrakta som en fråga om självförtroende, eller snarare bristen på det. Leeds problem just nu är kanske inte i första hand ett fysiskt problem, utan ett mentalt problem. De är helt enkelt inne i en riktigt dålig svit, möjligen har förlusterna dessutom börjat få dem att grubbla, medvetna om vad som hände förra säsongen, och om pratet att det ska vara på väg att hända igen.

På något sätt har det nästan gått att se och höra både på Leeds spelare och på Marcelo Bielsa de senaste veckorna. Det går att höra en tilltagande ton av förtvivlan, frustration och desperation i deras röster. Fotboll kan vara en sport med små marginaler, och det har onekligen Leeds fått erfara den senaste månaden. Vilket möjligen följer av att Leeds under Bielsa alltid varit ett lag som levt på små marginaler.

Slutsatsen i så fall vore kanske att Leeds behöver en vinst, och kanske inte bara en vinst utan en riktigt stabil vinst, för att börja klättra upp ur den där gropen snarare än att som nu desperat försöka gräva sig ur den. Nu har Leeds ändå lyckats vinna två matcher under den här perioden, mot Birmingham och mot Millwall, men det har inte varit stabila segrar, utan segrar som kom trots lagets svagheter snarare än tack vare lagets styrkor.

Frågan är så klart hur bra Marcelo Bielsa egentligen är på fotbollens mentala sida. Han är en briljant taktiker så klart, en stor tänkare, men den typen av människor brukar också kunna vara lite mer teoretiska och introverta, mer distanserade och kalla, kanske inte de som i första hand kan uttrycka empati med sina spelare, som lutar sig mer på analys och metod än på känslor och relationer.

Nog för att Bielsa ändå tror på förtroende för sina spelare. Vissa skulle kanske säga alltför stort förtroende. Inte minst gäller det Patrick Bamford den här säsongen som på något sätt personifierar Leeds oförmåga att omsätta kontroll och dominans av matchbilder till mål och poäng. Ingen spelare i hela EFL Championship har missat fler stora målchanser eller fler skott som missat målet än Bamford.

Det plågade Leeds förra säsong och det plågar Leeds denna säsong, deras relativa oförmåga att helt enkelt göra mål. På 106 skott sedan årsskiftet har Leeds lyckats göra endast fyra mål, och de har gått mållösa från fyra av sex matcher sedan årsskiftet. Nu hoppas många att januarivärvningen från RB Leipzig Jean-Kévin Augustin ska vara den magiska lösningen på detta problem. Kanske, kanske inte, ingen press liksom!

Men visst, ett sätt att komma åt mentala problem och brister i självförtroende kan vara att en ny spelare kommer in och rör om lite i grytan, vädrar ut den negativa stämningen, relativt obesvärad av de bekymmer som övriga i laget brottats med och som kan få laget att återfå tron. Bara känslan av att man faktiskt ändrar på något kan göra mycket för att få ett lag att våga tro och hoppas igen, även om det är relativt småttiga saker.

Men, som sagt, Marcelo Bielsa är ju alltså inte superförtjust i att ändra på saker. Men kanske har även den gamle hunden lärt sig sitta. För det sägs att han är den som ligger bakom värvningen av Jean-Kévin Augustin, eller specifikt en anfallare.

Åsikterna om vinteruppehållet i England verkar hyfsat splittrade. Å ena sidan har vi de rosaögda idealisterna som verkar tycka att det bokstavligt talat inte var en enda sekund för tidigt som vi till sist fick det där vinteruppehållet. Å andra sidan har vi cynikerna som beklagar sig över att det ju egentligen inte är ett riktigt vinteruppehåll, vad som nu menas med det, utan bara en slags halvmesyr bestämd av TV-bolagen.

Upplägget Premier League gjorde för sitt vinteruppehåll var alltså att göra så att ungefär halva ligan spelar fotboll ena helgen och andra halvan av ligan spelar fotboll den andra helgen. Ett minst sagt rätt speciellt upplägg. Uppenbart är det ett upplägg som gynnar TV-bolagen, vilket möjligen stärker cynikernas misstankar, men det betyder ju inte i sig att det därför är ett dåligt upplägg.

Vill man vara lite surmulen skulle man kunna säga att vinteruppehållet i själva verket inte gör någon större skillnad. Just den här perioden av säsongen var i själva verket relativt lugn för de flesta Premier League-klubbarna också förut. Det var som om det var lugnet efter stormen av all julfotboll, vinterfotboll och hela kaoset som är januari med mängder av ligamatcher, semifinaler i Ligacupen och två omgångar av FA-cupen.

Den som tycker att glaset är halvtomt skulle kanske därför säga att vinteruppehållet inte gör någon större nytta. Den som istället tycker att glaset är halvfullt skulle å sin sida kunna säga att vinteruppehållet åtminstone inte gör någon större skillnad. Allt beroende på vad för utgångspunkt man har så klart. Min utgångspunkt för stunden är att där finns fem bra och dåliga saker med detta vinteruppehåll:

(5) Julfotbollen!

En bra sak med vinteruppehållet som det nu blev i februari är att det för all överskådlig tid framåt tog död på allt snack om att göra uppehåll över jul och nyår, det vill säga lägga ned den så traditionsrika engelska julfotbollen. Länge var det ju också vad som satte stopp för en reform för ett vinteruppehåll, att det pitchades som i motsatsställning till julfotbollen. Nu är vinteruppehållskortet spelat och kan inte användas igen för att angripa julfotbollen, ens av de mest gnälliga kloppologer.

(4) FA:s klantskallighet

En dålig sak med vinteruppehållet är att det har dragit ned brallorna på FA och avslöjat deras klantskallighet. Eller är detta egentligen en bra sak? Nåja, det var hur som helst FA som ägde initiativet att försöka göra spelschemat i den engelska fotbollen lättare, för att det på något magiskt sätt skulle vara bra för England i mästerskapen. Jo, tjena. Alltså är det ju på flera sätt tragikomiskt hur det är just FA som nu sätter krokben för sig själva genom att inte på lång tid ha lyckats planera ihop vinteruppehållet med FA-cupens omspel etc. Ett förbund som fortsätter envisas med att göra slut på allt förtroende.

(3) Vädergudarnas hämnd

En bra sak med vinteruppehållet är att det helt klart verkar ha en högt utvecklad känsla för ödets ironi. Låt gå för att det här är en högst tidsbunden uppsida men på något sätt är det ju poetisk rättvisa när någon som Pep Guardiola har gnällt och beklagat sig som han gjort över det engelska spelschemat de senaste åren, och ändå får sitt vinteruppehåll, bara för att få se en liten storm blåsa bort alla planer och tänkta fördelar. Men så kan det gå när man börjar ställa in fotbollsmatcher bara för att det blåser lite grann.

(2) Ojämna förutsättningar

En dålig sak med vinteruppehållet tycker jag någonstans det är att lagen spelar enligt ojämna förutsättningar och kan planera sina matcher utifrån olika grader av vetskap och information. De lag som spelar kommande helg kan spela på resultaten från den nyss avslutade helgen. Visst, det här kan sägas vara ett problem varje helg givet att matcherna inte alla går samtidigt, men då håller det sig fortfarande inom samma helg. Här har lagen en hel vecka att anpassa sig. Det är kanske ingen stor grej, möjligen är jag petig, men det blir en sak som ger lagen lite olika villkor.

(1) Splitten på två helger

En bra sak med vinteruppehållet, och här är jag fullt medveten att jag säger emot mig själv en smula, är att det faktiskt splittar upp en omgång över två helger. Här skulle jag kunna ge den uppenbara motiveringen att det vore trist med en helt fotbollsfri helg, som förvisso håller. Men enligt mig är det här ett upplägg som faktiskt ger klubbar chansen att hamna i strålkastarljuset som annars normalt sett kanske brukar ha rätt svårt att få strålkastarljuset riktade mot sig. Visst ger det TV-bolagen mer reklam- och sponsorintäkter, men det ger också fler klubbar värdefull exponering.

Men det är inte vad Sheffield United faktiskt har gjort. De tog istället tillfället i akt under januarifönstret att faktiskt förstärka laget ytterligare, med klubbrekordköpet Sander Berge för närmare £20m. En mycket ambitiös värvning, en värvning som absolut ingen annan nykomling i någon annan liga i världen faktiskt hade kunnat göra. En värvning av en spelare av Champions League-kaliber, vilket möjligen säger oss något om vad Sheffield United faktiskt har för om inte ambitioner så åtminstone förhoppningar.

Vad betyder köpet av Sander Berge för Sheffield United rent taktiskt? Framför allt ger det dem en större flexibilitet och fler alternativ att välja mellan på mittfältet. Berge är först och främst en central mittfältare, men också en central mittfältare med en relativt hög grad av kreativ förmåga. Sheffield United har i Premier League huvudsakligen spelat med fem man på mittfältet, som ett sätt att hantera motståndet. Berge ger dem möjligheten att återgå till ett mer offensivt inriktat mittfält, som de hade i Football League.

I takt med att Sheffield United har visat sig vara betydligt mycket mer än enbart en dagslända i Premier League så har allt fler motståndare börjat anpassa sig till dem. Först fick Sheffield United hantera att motståndarna normalt sett hade det allra mest av bollinnehavet. Under säsongens andra halva börjar det visa sig att Sheffield United i allt högre utsträckning fått mer och mer eget bollinnehav. Vilket på sätt och vis är positivt, men också gjort dem känsligare för kontringar.

Man kan också tänka sig att Sheffield United med värvningen och denna potentiella taktiska justering hoppas på att öka antalet mål som produceras av deras mittfält. De ligger sexa i tabellen men hela fjorton andra klubbar gör fler mål från mittfältet än vad Sheffield United har lyckats med. Det är en av de främsta skälen till att Sheffield United har gjort relativt få mål. Vilket har varit ett relativt litet problem eftersom de samtidigt har släppt in väldigt få mål.

Vilket så klart har gett vissa den något märkliga uppfattningen att Sheffield United därför är ett defensivt och riskminimerande fotbollslag.

Men därmed har vi kanske också kommit fram till bloggens huvudfråga: Kan Sheffield United faktiskt lyckas med konststycket att ta sig till Champions League? Under större delen av säsongen har det ju varit en nästan skämtsamt framförd synpunkt att tänk om Sheffield United skulle ta en av de europeiska cupplatserna. Nu befinner vi oss nog vid punkten att de har lika god chans som någon annan klubb att faktiskt göra det. Men kan de alltså ta det hela ännu ett steg längre, och nypa en Champions League-plats?

Argumenten mot Sheffield United är de givna. Spelare för spelare har de så klart en svagare spelartrupp än majoriteten av lagen de konkurrerar med om den platsen, eller kanske rättare sagt samtliga av dessa lag. Men just det argumentet användes också för att motivera varför Sheffield United skulle åka ur Premier League, och om det var fel då så kan det precis lika gärna vara fel nu. Är det något Sheffield United just visat den här säsongen är det att laget alltid är större än summan av spelarna.

Vad gäller Sheffield Uniteds spelarmaterial är det kanske också så att begreppen blandas ihop en smula mellan svaga spelare och bara relativt okända spelare. Spelare som Oiiver Norwood, John Fleck, John Lundstram, Dean Henderson, Oli McBurnie med flera spelare bakom Sheffield Uniteds fantastiska säsong är långt ifrån svaga spelare utan tvärtom mycket kompetenta spelare. Men visst är det stark laganda, arbetsmoral och organisation som har varit Sheffield Uniteds komparativa fördel den här säsongen.

Sheffield United spelar med ett stort självförtroende. Det kan ju vara så lätt för ett nyss uppflyttat lag till Premier League att tappa just detta självförtroende, vana vid att vinna så får de istället vänja sig vid att förlora allt oftare och alltmer regelbundet. Men Sheffield United stod sig ganska bra redan när säsongen började, har lyckats undvika de riktiga käftsmällarna som många nykomlingar åker på, och man har nästan kunnat se hur Sheffield Uniteds självförtroende snarare har växt under säsongen.

Att Sheffield United för närvarande ligger fem poäng back på Champions League-platsen är så klart ett mycket konkret och objektivt argument som talar emot dem. Samtidigt är det också så att det krävs inte något större mått av fantasi för att se Chelsea tappa fem poäng på övriga lag i tabellen under våren. Det känns helt enkelt inte som något hopplöst försprång för något lag, eller för den delen för Sheffield United, att försöka hämta in under de tretton omgångar som återstår.

Argumenten för Sheffield United rör kanske framför allt spelschemat. För Sheffield United har ett relativt sett ganska bekvämt spelschema kvar. De har redan spelat båda matcherna mot Liverpool, Man City och Arsenal, så de slipper möta dem något mer. De har redan mött Chelsea, Tottenham och Wolves på bortaplan, så dem kommer de att möta på hemmaplan, liksom Everton som ser ut att kunna bli ett av lagen som så att säga jagar dem underifrån.

Återstår gör i så fall bortamatcher mot Leicester och Man Utd, vilket naturligtvis är tuffa bortamatcher, men knappast heller omöjliga bortamatcher. Sheffield United är dessutom relativt sett bra på bortaplan. Hittills den här säsongen har de bara förlorat på bortaplan mot Man City och Liverpool, vilket väl kanske får ses som förståeligt, de är liksom inte ensamma om den saken. Men med fyra vinster på bortaplan har Sheffield United i själva verket vunnit fler bortamatcher än t ex Tottenham, Arsenal, Man Utd och Wolves.

Istället, om man skulle vilja vara petig, så är det kanske just i matcher som dagens hemmamatch mot Bournemouth som Sheffield United istället har varit lite svagare, eller åtminstone lite sämre än vad tabellplaceringen möjligen skulle kunna antyda. Vilket möjligen är en anledning varför Sheffield United bestämde sig för att splasha cashen i januari på just Sander Berge. För kanske är det inte minst i sådana här matcher som han är tänkt att kunna göra skillnaden.

Med två hemmamatcher på raken nu mot Bournemouth och Brighton, två fullt vinnbara matcher för Sheffield United, så kommer vi kanske få ett svar på den frågan. Och blir svaret ja på den frågan så finns egentligen ingen anledning varför inte svaret också skulle kunna bli ja på den större frågan, nämligen den om Sheffield United faktiskt kan ta sig till Champions League. Kanske är det inte att betrakta som sannolikt, ännu, men det är åtminstone fullt möjligt.

Vilket så klart är helt otroligt. Men något som ändå har gjorts möjligt helt enkelt eftersom Sheffield United valde att inte göra en “Tony Pulis”.

Alla gjorde den nästan obligatoriska parallellen med Crystal Palace, och deras totalt misslyckade anställning av Frank De Boer för några år sedan. En förståelig jämförelse men en vilseledande sådan. Skillnaderna var många. Brighton hade till skillnad från Crystal Palace inte bara en mycket tydlig idé med vad de ville utan också resurserna och den politiska viljan att backa upp denna idé i handling. Crystal Palaces prat var munväder, Brightons beslut betydligt mycket mer genomtänkt.

Med Brighton bara två poäng ovanför nedflyttningsstrecket efter 25 omgångar, och alltså i den uppenbara farozonen att åka ur Premier League, är det nu både en och annan, för att inte säga många, som börjar fråga sig om Brighton ändå inte gjorde ett misstag som anställde Graham Potter. De som framför den synpunkten kan peka på att Brighton har en poäng mindre den här säsongen än vid motsvarande tidpunkt förra säsongen, samt det luddiga argumentet att Potter anställdes för att undvika nedflyttningsstriden.

Jag tycker ändå detta är ett så gott tillfälle som något att faktiskt utvärdera den frågeställningen, huruvida Brighton gjorde ett misstag som anställde Graham Potter, på ett nyktert och neutralt sätt. Det har gått tillräckligt lång tid för att börja få en känsla för hur laget faktiskt utvecklats och kan utvecklas med Potter. Samtidigt ligger det inte så långt framåt i tiden att analysen blir helt ensidigt färgad av utfallet, det vill säga huruvida Brighton håller sig kvar i Premier League eller ej.

Min första tanke om de så kallade bevisen som framförs för att det skulle ha varit ett misstag, det vill säga i huvudsak att Brighton har färre poäng den här säsongen än vad de hade förra säsongen vid motsvarande tidpunkt, är att de är ytliga och missvisande. För det första är det en helt annan säsong, annat motstånd och andra förutsättningar. För det andra så är det helt enkelt en grov förenkling av verkligheten som bortser helt och hållet från några inte oviktiga aspekter:

Differensen. Till att börja med är helt enkelt inte poängskillnaden, det vill säga 26 poäng istället för 27, så stor att den ens är meningsfull att använda som argument vare sig för att det skulle vara bättre eller sämre nu. En poäng på 25 omgångar är alldeles för lite för att kunna avskriva omständigheter eller rena tillfälligheter. Nu finns så klart de som menar att Brighton borde haft många fler poäng än förra säsongen för att Potter skulle kunna anses motiverad, men det bygger på helt orimliga förväntningar.

Trenden. Därefter måste utvecklingen under Chris Hughton tas med i beräkningen. För dennes avslutning av förra säsongen var bedrövlig. Brighton tog bara tio poäng på de sjutton sista omgångarna från januari till maj, en poängskörd som över en hel säsong hade garanterat nedflyttning. Brighton förlorade elva av sina sista 17 matcher, flera av dem stort och smärtsamt, vann endast två av dessa matcher, och klarade sig kvar i Premier League på skinnet på deras egna tänder.

Förändringen. Till sist måste faktiskt förändringen i sig av Brighton räknas med i den här ekvationen. Brighton under Chris Hughton var ett lag som konsekvent låg bland de sista i ligan gällande antalet passningar, passningsprocent och så vidare. Graham Potter har infört en helt ny fotboll. En fotboll som gör att Brighton befinner sig på åttonde plats i ligan gällande förväntat antal gjorda mål per match till exempel. I vilket topplag som helst hade en sådan omställning resulterat i rop på tålamod. Förändring tar tid.

Men framför allt tror jag det största felet med kritiken mot Brightons beslut att anställa Graham Potter är framställandet av alternativet, det vill säga att behålla Chris Hughton, som någon slags garanti att Brighton hade hållit sig kvar i Premier League. Vilket så klart är struntprat. Det finns ingen som helst anledning att tro det, inte minst just med tanke på dennes trend enligt ovan. Brighton var inte någon väloljad maskin. Brighton var ett ganska träligt spelande fotbollslag på god väg ut ur Premier League.

På så sätt värderas Graham Potter egentligen på en orealistisk skala. Enda sättet på den skalan för Potter att undvika ifrågasättande hade alltså varit att redan i början av februari ha placerat Brighton på ett sådant sätt att de inte befann sig i fara för nedflyttning. Detta i en av de tajtaste ligasäsongerna på mycket länge. Med en sådan skala hade det med allra största sannolikhet varit omöjligt för någon som helst manager att uppnå ett godkänt betyg. Även för Chris Hughton för övrigt.

Förmodligen bygger kritiken rent fotbollsmässigt på föreställningen att Brighton har ett sämre försvarsspel under Graham Potter än de hade under Chris Hughton. Det säger väl sig självt – eller hur?! – att ett lag som passar bollen mer och skapar mer framåt behöver vara sämre defensivt. Mja, sanningen är istället att Brighton både släppt in färre mål den här säsongen, och släppt till färre skott på det egna målet, än under förra säsongen. Brighton försvarar sig annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre.

Synen på försvarsspelet är kanske snarare en inbillning som baseras på några mer enskilda ögonblick under säsongen där Brighton begått några grova försvarsmisstag, och tappat viktiga poäng som en följd. Det är en del av bilden men alltså inte hela bilden, det är enskilda bitar som har tillåtits definiera helheten. Delvis är det kanske en konsekvens av Graham Potters något kontroversiella beslut att byta ut Shane Duffy i backlinjen mot nye, unge Adam Webster.

Den som följer Brighton skulle kanske istället för att inrikta sig på försvarsspelet säga att det har varit anfallsspelet som brustit en smula för Brighton. Närmare bestämt förmågan att omsätta målchanser i faktiska mål, eller omsätta ett spelövertag i målchanser och så klart mål. Säsongen har innehållit flera exempel på matcher där Brighton har kontrollerat matchbilden, haft ledningen men misslyckats med att stänga matcherna. Och istället blivit tagna på sängen, fått en kvittering eller till och med en vändning i rumpan.

Anfallare som Florian Andone och Jürgen Locadia har helt enkelt inte lyckats i Brighton. Neal Maupay har inte varit dålig men har saknat den riktiga killerinstinkten i offensivt straffområde. Glenn Murray är en annan trotjänare som Graham Potter har placerat på bänken under stora delar av säsongen, i sådan utsträckning att många trodde han var på väg att lämna klubben i januari. Men kanske har Potter ändå fallit till föga. Murray kom in senast mot West Ham, och gjorde den så väldigt viktiga kvitteringen.

Brighton har ännu en sexpoängare i nedflyttningsstriden ikväll, hemma mot Watford. En match som Brighton behöver vinna minst lika mycket som Watford behöver vinna. Glenn Murray var en stor anledning att Brighton tog sig till Premier League för två år sedan, en stor anledning att Brighton ändå lyckades hålla sig kvar i Premier League för ett år sedan. Kan Glenn Murray upprepa samma bedrift den här säsongen? Och kanske i farten omformulera den inledande frågeställningen.

Brighton gjorde inget misstag som anställde Graham Potter, men kanske har Graham Potter gjort ett misstag som bänkat Glenn Murray. Även om det naturligtvis alltid är otroligt lätt att vara baksätesförare i efterhand.

Det där är naturligtvis måttligt populärt hos Man Utd, Arsenal, Man City och deras olika supportergrupper. Jag bloggade om just den saken för några veckor sedan. Det förklarar varför den motvilja som faktiskt finns mot att Liverpool är på väg att vinna ligan igen, ett motstånd som inte alls är så allmänt utbrett som några av Liverpools supportrar tror, är så pass hätskt hos dem där motviljan ändå finns. Liverpool är inte bara på väg att vinna ligan, de hotar också mycket av dessa klubbars självkänsla och identitet.

Följaktligen är det kanske inte så mycket att förvånas över att det nu har börjat pratas om att Liverpools dominans den här säsongen beror på att ligan helt enkelt är svagare än vad den varit förut, att det kort sagt är en mycket dålig upplaga av Premier League, och att det på något sätt indikerar att Premier League är rätt svagt just nu. Vilket möjligen, utan att granska saken djupare, känns som ett märkligt påstående när engelska klubbar så sent som förra säsongen monopoliserade de europeiska cupfinalerna.

Vi ska tydligen tro att Liverpool helt enkelt har en jäkla tur att klubbar som Arsenal, Chelsea, Man Utd och Tottenham befinner sig i så kallad transition, även om det i flera fall är en transition som pågått väldigt länge nu. Även Man City anses göra en svag säsong, åtminstone med deras mått mätt, och tydligen ska Liverpool lastas för Man Citys misstag att inte ersätta Vincent Kompany i somras. Problemet är så klart att liknande resonemang skulle kunna göras för exakt alla mästarlag i historien.

Det är naturligtvis sant att om Arsenal, Man Utd, Chelsea med flera hade befunnit sig i toppslag så hade vissa matcher blivit betydligt svårare för Liverpool och deras marginal hade helt klart sjunkit. Men ingen har så klart fått för sig att försöka devalvera Man Utds treblesäsong för att Liverpool då var under isen. Ingen har fått för sig att försöka devalvera Arsenals Invincibles för att Chelsea var under konstruktion. Ingen har fått för sig att devalvera Man Citys Centurions av exakt samma skäl som nu används mot Liverpool.

Även om vi håller ett öppet sinne och försöker pröva påståendet empiriskt så har det svårt att hålla vatten. Sam McGuire på Football Whispers har gjort just detta. Han har räknat ut att sedan Premier League tog sin början så brukar laget på andra plats efter 24 omgångar ha i genomsnitt 50 poäng, laget på tredje plats i genomsnitt 48 poäng, laget på fjärde plats 43 poäng, och laget som ligger sist i genomsnitt 17 poäng. McGuire belyser hur Man City, Leicester, Chelsea och Norwich motsvarar detta rätt exakt.

Slutsatsen av detta känns rätt så given. Förklaringen till Liverpools dominans i Premier League den här säsongen är inte att övriga i ligan på något sätt skulle vara svagare eller annorlunda än dess ungefärliga normalnivå, alltså genomsnittet. Det enda laget som klart och tydligt avviker från normalnivån och genomsnittet är just Liverpool. Förklaringen till Liverpools dominans hittar vi alltså i princip enbart i deras egen prestation, som så klart bara kan beskrivas som onormalt bra.

Men att förstå detta kräver egentligen inte någon avancerad examen i matematik eller statistik. Det räcker att kunna läsa av situationen på ett något så när kompetent och logiskt sätt. Vi har redan pratat om de engelska klubbarnas framfart i det europeiska cupspelet. Även den här säsongen har samtliga engelska klubbar tagit sig till slutspel i de europeiska cuperna. Detta är något förhållandevis ovanligt och unikt, men eftersom det är engelska klubbar tas det liksom för givet. Vilket i sig säger något.

Men det finns andra sätt att se på saken. Klubbarna i Premier League är fullproppade med internationell kvalitet, från toppen av tabellen till botten. West Ham och Everton till exempel har spelare av riktigt hög kaliber. Sheffield United har precis värvat Sander Berge, och det kan ju fråga sig vilken nykomling i en annan liga som hade kunnat värva honom. Wolves är ett annat nytillskott i Premier League som är packat med riktigt bra spelare. Exemplen kan göras många.

Istället för att leta efter svepskäl likt nålen i höstacken varför Liverpools säsong på något sätt vore mindre värd så är kanske det klokaste valet istället att uppmärksamma vad de är på väg att göra som den unika prestation det faktiskt är. Sedan ska det som vanligt inte överdrivas och slutsatserna inte blåsas upp mer än vad är motiverat. Liverpools säsong som vi ser nu är även en produkt av dess omständigheter, med en formidabel konkurrent i Man City samt ett magiskt momentum och medgångsflow för Liverpool just nu.

Naturligtvis är många av Liverpools supportrar lite sura på det här snacket, och beklagar sig över att motståndarnas supportrar inte riktigt gör dem rättvisa. Å ena sidan kan man undra varför de alls bryr sig. Å andra sidan kan man konstatera att de nog har en god poäng, men det är samtidigt lite svårt att sympatisera med dem eftersom de själva många gånger, inte minst när Leicester vann ligan, satt på exakt samma sätt själva och försökte devalvera andra lags prestationer.

Jag tror inte Liverpool vinner Treblen. Jag betraktar det fortfarande som ett långskott att Liverpool kommer bli Invincibles, om än fullt möjligt. Det enda som känns rätt troligt är att de nog lär knäcka Man Citys poängrekord och bli Centurions de med. Men att de så här långt in på säsongen faktiskt fortfarande har möjligen att slå dessa tre flugor i en och samma smäll måste vara helt unikt, och är i sig ett mycket tydligt bevis på den rent objektiva storheten i Liverpools säsong.

Även om de till sist inte slår ett enda av dessa rekord eller bedrifter.

Vad är det egentligen som säger att det skulle vara annorlunda den här gången? Frågans bakgrund är naturligtvis den öppna konflikten som nu briserat mellan Messi och Barcelonas sportchef, Eric Abidal. Abidal gjorde det politiskt kanske inte helt smidiga misstaget att offentligt anklaga spelarna i obestämd form plural för att inte ha jobbat tillräckligt och på så vis ha fått Ernesto Valverde sparkad. Messi tog inte detta alltför bra utan uppmanade Abidal att nämna namn.

Att tro att detta vore något annat än ett politiskt maktspel av Leo Messi känns på förhand rätt naivt. Det med bred marginal mest troliga är att detta är ett sätt att utöva inflytande på Barcelona, kanske sätta Eric Abidal på plats, kanske få Abidal sparkad, eller helt enkelt tvinga Barcelona till ytterligare satsningar på spelartruppen. Messis hävstång är så klart hans kontrakt som innehåller en klausul att han faktiskt kan lämna Barcelona i sommar om han så önskar.

Frågan vi då måste ställa oss är varför i hela friden Leo Messi över huvud taget skulle vilja lämna Barcelona? Det vill säga klubben han växte upp i, klubben han alltid spelat för som seniorspelare och klubben han blev en världsstjärna med, kanske världens bästa spelare genom tiderna, klubben han vunnit allt med, och sedan vunnit allt med igen, och igen. Vad skulle egentligen kunna vara bättre än det? Well, grejen är väl att det åminstone för stunden faktiskt kan finnas några bra svar på den frågan.

För det första. Barcelona är en klubb mer eller mindre i kaos och ett lag som känns väldigt rörigt. Finansiellt verkar klubben ha stora besvär, nya värvningar hanteras på ett högst tafatt sätt i den utsträckning de alls blir av, klubben gör sig ovän med viktiga spelare, och har planerat högst dåligt för exempelvis skador. Barcelona är helt enkelt just nu en dåligt skött klubb, och kanske hade detta avslöjats mer brutalt och fått tuffare konsekvenser för dem i en institutionellt tuffare omgivning.

För det andra, och som en direkt följd av detta. Barcelona är helt enkelt inte riktigt så bra längre som de varit under långa stunder av Leo Messis karriär. Visst, de vinner trots det fortfarande saker i Spanien, men det är svårt att föreställa sig hur usla Barcelona måste bli för att inte göra det. Men Champions League är det nu rätt länge sedan som Barcelona vann eller ens var riktigt nära att vinna. Och just nu finns just ingenting som tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

För det tredje. Leo Messi är 32 år gammal. Det betyder att så jättemånga år av sin karriär på den absoluta toppen har han inte kvar. Vilket betyder att om han vill vinna de största titlarna några gånger till i sin karriär så har han inte riktigt tiden att vänta på att Barcelona ska få sin akt tillsammans. Om det dessutom är så att han faktiskt någonstans innerst inne är intresserad av en ny utmaning som det så fint heter, så även då börjar tiden kanske rinna ut för honom.

Här spelar också en annan aspekt in. Nämligen att där finns en närmast personlig rivalitet, som åtminstone jag har svårt att förstå mig på eller ens ta på allvar, mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo om vem som är världens bästa spelare under den här eran. Ett case som Ronaldo alltid har kunnat göra är att han, till skillnad från Messi, faktiskt har varit framgångsrik i flera olika länder och ligor. Messi har ”bara” haft framgångar med Barcelonas trygga famn. Att Messi skulle vilja korrigera detta är inte omöjligt.

Om Leo Messi skulle besluta sig för att lämna Barcelona så är det så klart en öppen fråga vart han i så fall går. Vart kan han gå om nu syftet både är att vinna och att så att säga täppa till truten på Cristiano Ronaldo? Well, han kommer så klart inte gå till Juventus, för där finns redan Ronaldo, och då är nog Serie A som helhet uteslutet eftersom risken att misslyckas då vore för stor. Likaså PSG och Bayern München skulle vara klubbar vars status i sina ligor knappast skulle stärka Leo Messis case väsentligt.

Då har vi möjligen kommit fram till genom uteslutningsmetoden att i så fall återstår faktiskt bara Premier League. Där finns i så fall de enda klubbarna som skulle kunna motsvara Leo Messis löneanspråk och stjärnstatus. Det är i så fall den enda ligan som erbjuder utmaningen som krävs för att verkligen göra ett trovärdigt case att Messis storhet är universell. Dessutom hade det väl suttit rätt fint att göra succé i samma liga där folk alltid har undrat hur Messi skulle prestera under kalla tisdagskvällar i Stoke.

Det där uttrycket har så klart fått sitt alldeles egna liv de senaste tio åren. I sådan utsträckning att det nog har gått hela cirkeln runt från att ha sagts som ett exempel, till att tas på blodigt allvar, till ett rent skämt och sedan tillbaka igen. Det var naturligtvis aldrig helt allvarligt eller totalt bokstavligt men heller inte enbart skämt. De som sade det menade så klart inte att Messi inte skulle vara väldigt bra i Premier League, eller kunna vara bra i Stoke, vilket några ljushuvuden verkade inbilla sig.

Vad uttrycket syftade till var snarare bara det att det skulle vara svårare att i en sådan liga, vecka ut och vecka in, alltså inte enstaka matcher här och där, att vara statistiskt riktigt lika fantastisk som han i stort sett alltid varit i sin karriär. Relativt sett skulle han kanske fortfarande vara lika bra och dominant, men i absoluta tal skulle skulle det förmodligen se rätt annorlunda ut. Att Premier League skulle erbjuda Leo Messi den största och tuffaste utmaningen, på alla sätt, går knappast att förneka.

Vilken klubb i så fall? Det finns väl egentligen bara ett enda svar på den frågan. Det är klart jag personligen på sätt och vis skulle vilja att det svaret var Man Utd, men det är helt enkelt inte realistiskt i nuläget, Man Utd har inte pusselbitarna på plats. Det har däremot Man City. Man City har spelartruppen, Man City har organisationen, och Man City har resurserna. Eftersom Man City inte kommer vinna ligan den här säsongen så kan inte Messi anklagas för att gå till en ”given vinnare”, såsom PSG, Bayern eller Juventus.

Andra klubbar? Nja, knappast. Man Utd är som sagt inte realistiskt i nuläget. Arsenal är uteslutet av exakt samma skäl. Tottenham har inte pengarna för någon sådan affär. Man skulle möjligen kunna tänka sig Liverpool, men det är svårt att se Liverpool knäcka hela sin lönestruktur och lagstruktur för en sådan värvning, utöver att jag av någon anledning har svårt att se Klopps kramande gå ihop med Messi. Återstår gör i så fall Chelsea, och även om jag inte helt skulle utesluta dem så ser jag det ändå som högst osannolikt.

Man City har dessutom Pep Guardiola som manager, med vilken Leo Messi upplevde sina allra största framgångar. Att en återförening mellan dem skulle kunna vara lockande för Messi känns inte alls långsökt, han har onekligen inte haft den allra bästa lyckan med den där managerkarusellen efter Guardiola. Guardiola själv har smörat upp Messi så mycket på senare tid att jag lite på skämt tog det som ett tecken på att han sökte sig tillbaka till Barcelona, men kanske är det så att säga den andra vägen runt.

För Man City vore det så klart en enastående skalp att lyckas värva Leo Messi. Vid 32 års ålder är han heller inte precis avdankad, han har flera år kvar i kroppen av fotboll på riktigt hög nivå. Men som sagt, och som vi sett så många gånger förut, så måste det ses som mest troligt att Leo Messi bara kör ett powerplay med Barcelona, och kanske istället försöker få dem att plocka hem Pep Guardiola igen. Ett för Premier League betydligt mycket tråkigare alternativ naturligtvis.

På två sätt.

Nu ska inte jag för all del kasta för mycket paj på den tankegången, för det kan nog mycket väl vara så att Ralph Hasenhüttl använt sig rätt friskt av den matchen för att få de egna spelarna att tända till. Det vore minst sagt ett vanligt motivationsknep. Men om man ska försöka leta reda på de faktiska orsakerna till att Southamptons säsong har gått från avgrundsdjupt eländig till dagens positiva tongångar så måste man försöka gnugga lite på den ytan för att hitta vad som döljer sig därunder.

Efter att ha tagit blott åtta poäng på de tio första matcherna fram till och med matchen mot Leicester så har Southampton på de femton matcherna sedan dess tagit 23 poäng, ett nästan dubbelt så bra poängsnitt per match. Dessa femton matcher innehåller därtill vinster mot Chelsea, Tottenham och, just det, Leicester. Vad man alltså rimligtvis måste fråga sig är hur Southampton har gått från vad som kändes som säker nedflyttning till att bara befinna sig några få poäng från de europeiska cupplatserna.

Ny taktisk uppställning

Vad man kan säga att förlusten mot Leicester ändå gjorde var att övertyga Ralph Hasenhüttl om att hans 3-4-3-uppställning helt enkelt inte fungerade, och fick honom att återvända till den 4-2-2-2-uppställning som han blev känd för med RB Leipzig när de slutade tvåa i Bundesliga för några år sedan. Det var den uppställningen många tog för givet att Hasenhüttl skulle köra också med Southampton, men det har alltså suttit rätt så långt inne.

Den nya uppställningen har kanske framför allt eller mest uppenbart gjort Southampton tryggare defensivt. Ytterbackarna i form av Cedric Soares och Ryan Bertrand är tillbaka i för dem mer bekanta positioner på planen. Vi får se hur det blir när nu Soares till synes ska ersättas med Kyle Walker-Peters. Men även mittbackarna har börjat hitta sig själva bättre, har kunnat bilda ett tydligare partnerskap på planen, och dras inte lika lätt isär längre för att behöva täcka upp för ytterbackarna.

Två anfallare på topp har även gett Southamptons anfall en ny dimension. Det har inte minst hjälpt Danny Ings att höja sitt spel, och dennes plötsliga målproduktion är kanske en av säsongens lyckligare sagor hittills. Med 14 mål hittills den här säsongen har han placerat sig bland Premier Leagues främsta målskyttar. Ings gör sin så här långt bästa säsong i Premier League. Så såg det ärligt talat inte ut under den här säsongens första tio-tolv matcher.

Högre kollektiv press

Men Southamptons framsteg handlar inte enbart om en ny taktisk uppställning, i sig själv en rätt statisk aspekt. Istället speglar framstegen ett helt annat beteende på planen, där Southampton har börjat jobba med en betydligt högre, betydligt mycket mer systematisk och kollektiv press. Yttermittfältarna Stuart Armstrong och Nathan Redmond jobbar nu mycket hårdare i det avseendet samtidigt som de ger mycket mer understöd till ytterbackarna än förut.

Återigen var detta något som vi hade sett med Ralph Hasenhüttl i Bundesliga men som vi inte riktigt fått se i full sving med Southampton ännu. Kanske är det så att vad den där förlusten mot Leicester ändå gjorde var att få Hasenhüttl att helt enkelt slänga manualen och säkerhetsbältet åt sidan och helt enkelt börja tänka att nu får det bära eller brista, att så värst mycket värre kan det ändå inte bli. Rimligtvis borde väl spelarna i det läget också ha varit ganska mottagliga för ny input.

James Ward-Prowse

Allting är däremot inte enbart Ralph Hasenhüttls genidrag, om man inte räknar det som hans förtjänst att förändringarna gör det möjligt för spelarna att växa. Men summeringen av vad som fått Southampton att lyfta kan inte bortse från James Ward-Prowses klart förhöjda insatser på planen. Hasenhüttls taktiska förändringar har gett Ward-Prowse en mycket högre arbetsbörda, men kanske har de även gett honom större utrymme och ett större ansvar på ett positivt sätt.

Ward-Prowse tacklar betydligt mycket mer än förut och vinner mycket mer boll än förut, men dessutom så passar han bollen betydligt mer, och skapar betydligt många fler målchanser än förut, vilket så klart betyder att Ward-Prowse dirigerar Southamptons spel i betydligt större utsträckning. Han har blivit mycket bättre både offensivt och defensivt. 25 år gammal verkar det som om Ward-Prowse har tagit steget från talangfull en i mängden-spelare till en av ligans ledande mittfältare.

Något man ändå slås av när man räknar upp de olika spelarna i Southampton är att det är väldigt många brittiska spelare. Southampton är ett lag som består av en hyfsat tydlig brittisk kärna. Och kanske är det jag som helt enkelt gått omkring med en helt felaktig föreställning, men det har inte riktigt varit min bild av Southampton, som jag mer sett som klubben som gjort smarta köp på kontinenten. Vilket de i och för sig också är eller gör. Men med Southamptons starka akademitradition finns så klart det brittiska där.

Många kommer självfallet lyfta fram Southamptons beslut att hålla fast vid Ralph Hasenhüttl även efter storförlusten mot Leicester, och Southamptons pånyttfödelse i tabellen, som ett bevis på det kloka i att hålla fast vid sina managers. Det kan vara en smula risky att dra generella slutsatser från det specifika fallet på det viset. Exemplen på motsatsen är många fler. Men Southamptons beslut måste för den sakens skull ändå betraktas som ett av den här säsongens allra modigaste beslut.

Och visst är det fint när modiga beslut lönar sig.

Gary Lineker verkar vara en av dem som tycker att omspelen inte längre fyller någon funktion inom engelsk fotboll. Den naturliga följdfrågan vore i så fall funktion för vem och för vilka? Det vill säga, de fyller kanske inte någon funktion för vissa, men desto större funktion för andra. Det är bara det att dessa vissa av någon anledning alltid ses som viktigare än dessa andra.

Argumentationen för och mot omspelen tenderar bli en smula tendentiösa och ibland rentav populistiska. Lineker var knappast oskyldig i det avseendet. Det är bara i England man har omspel menade Lineker, bara i England man gör på det här sättet. Han såg det så klart som ett dödande argument för att avskaffa omspelen. I själva verket är det kanske det bästa argumentet för att behålla dem.

Det finns en lite för typisk tendens hos åsiktsentreprenörer som Lineker att vilja avfärda saker som är typiskt engelska, som om de vore icke upplysta och gammalmodiga enbart därför, och som om detta gjorde dem själva mer upplysta och mindre gammalmodiga just därför. Utan att bli alltför dramatisk kan det mycket väl vara ett skäl varför vad den här typen av människor faktiskt tycker har svårt att slå an i folkdjupet.

Visst är det möjligt att se omspelen i FA-cupen som enbart ännu ett exempel på engelsk konservatism och övertro på sina egna traditioner. Men det är även möjligt att vara för omspelen utan att därför vara en bokstavstrogen anglofil. Där finns för all del de helt och fullt rationella argumenten att omspelen fyller en viktig sportslig och finansiell funktion för den stora anonyma majoriteten av klubbar inom engelsk fotboll.

Men det handlar också om att det faktiskt finns ett värde i originalitet, det vill säga att inte göra saker som alla andra. FA-cupen är en speciell cupturnering. Det är den första och det är den största. Det är världens överlägset mest kända och sedda cupturnering, med en väldigt rik historia bakom sig. En anledning till detta är dess format som har varit mer eller mindre oförändrat ända sedan början.

Varför ska FA-cupen försöka bli som alla andra cuper, när dessa cuper inte på något sätt faktiskt är bättre eller har en högre status ens på sin egen hemmaplan? Tvärtom bör FA-cupen kanske snarare sträva efter att bevara det som gör den unik och det som alltid har gjort den speciell. Möjligen är det den enda chansen FA-cupen faktiskt har att karva ut en betydelsefull position inom den globala fotbollen.

Håller vi oss till ekonomisk teori pratas det mycket om att produkter måste ha någon form av unikt värde, eller unique selling proposition, för att värderas på marknaden. Vilket i lite enklare ord betyder att varje framgångsrik produkt måste ha något som särskiljer den från alla andra produkter, något som gör den bättre och annorlunda. Detta något kan gälla både formen och innehållet.

Vad Gary Lineker och hans likasinnade argumenterar för är egentligen raka motsatsen, det vill säga att FA-cupen ska bli ännu mer lik alla andra liknande cuper. Egentligen är det kanske inte ens det han gör. Han diskuterar över huvud taget inte hur FA-cupen ska bli bättre, utan enbart hur FA-cupen ska göras mer bekväm för ett mycket begränsat antal av Englands allra största klubbar. Han representerar därför ett särintresse.

Jag tror att traditionen är mycket av det som säljer med FA-cupen, att alla känner igen den och alla vet hur den fungerar. Där finns liksom inga konstigheter med formatet, inte heller några lätt riggade system till storklubbarnas fördel som vi regelbundet ser i andra cuper i andra länder. Alla kan lottas mot alla, hemma såväl som borta, stor såväl som liten, och vinner man inte, ja då är det bara att spela om matchen.

Man kan diskutera om omspelen är en viktig del i denna tradition. Det antar jag är en rätt subjektiv fråga. Men det blir snabbt lätt tramsigt när det ska argumenteras mot omspelen och man försöker övertyga sig själva om att de mindre klubbarna egentligen inte alls tjänar på omspelen. Naturligtvis tjänar de mindre klubbarna à priori på omspelen. Det säger sig självt att omspel på totalen är en både sportslig och finansiell fördel.

Nu har det exempelvis hävdats att Shrewsbury minsann inte tjänar på att det blir omspel mot Liverpool, baserat på att de hade haft betydligt större chans att gå vidare till den femte omgången om det istället blivit en straffläggning efter första matchen. Detta är ett minst sagt snävt sätt att se på saken. Finansiellt vinner de inte på det. Dessutom hade argumentet fallit platt om första matchen istället lottats på Anfield.

Man skulle kunna hävda att det är löjligt att omspelen ska ha så stor ekonomisk betydelse för många klubbar. Men det är omöjligt att driva den linjen utan att då komma in på det orättvisa i den globala och engelska fotbollens totala resursfördelning, hur allt färre klubbar har fått allt större andel av pengarna. Vad de största klubbarna, och dess språkrör i media, gör är både försöka äta kakan och ha den kvar.

Det är de största klubbarna inom den engelska fotbollen som genom sitt agerande har gjort så att omspelen har fått så här stor betydelse för många klubbar. Några årtionden senare och nu har alltså dessa största klubbar börjat beklaga sig över omspelen. Skam går på torra land hade jag kanske sagt om jag över huvud taget hade trott att de största klubbarna och deras managers alls hade haft någon som helst skam i kroppen.

Att de nu försöker sälja in sin egen motvilja mot omspelen med att de minsann driver en kamp av omtanke minsann inte för sig själva utan för spelarnas, för supportrarnas och faktiskt för de mindre klubbarnas skull är naturligtvis alla bevis vi någonsin behöver att någon sådan skam har de över huvud taget inte. Varje klubb och varje manager har så klart rätt att driva sitt eget intresse, men man måste inte hyckla med det.

Exempelvis genom att försöka framställa ett beslut att ställa upp med sitt U23-lag i FA-cupens omspel som något slags modigt politiskt ställningstagande.

Skillnaden, det vi skulle kunna kalla för differensen mellan pengar och prestation, utgörs av kompetens, det som i själva verket är fotbollens viktigaste kapital. Kompetens kan ta sig uttryck på framför allt två sätt. Dels klubbens strategiska planering och rekrytering utanför planen. Dels hur väl coachade dessa lag är, det vill säga deras taktiska system och man-management. Den här listan kommer fokusera på coachingen.

Ett dåligt coachat lag kommer det inte spela någon roll hur mycket pengar man än slänger på det. Spelarna som finns i klubben ser många gånger ut som skuggor av sina forna jag. Spelare som kommer till klubben lyckas nästan aldrig göra något större avtryck och ofta ser de ut att bli sämre i sitt nya lag. Laget som helhet kan många gånger se håglöst och inkompetent ut på planen, som om spelarna inte vet vad de ska göra.

Dåligt coachade lag är helt enkelt lag som presterar sämre än vad dess resurser och förutsättningar egentligen motiverar. Underpresterar helt enkelt, ett begrepp jag har betydligt mindre problem med än överpresterar. Så långt är allting enkelt. Sedan finns så klart alltid en viss otydlighet i vems felet i så fall är. Managern vore det kanske självklara svaret. Men spelarna som inte anstränger sig? Styrelsen som inte stödjer sin manager?

Förra listan av det här slaget tog upp de fem bäst coachade lagen i Premier League. Den här listan tar istället upp de fem lag jag anser som de fem sämst coachade lagen i Premier League.

(5) Newcastle

Egentligen kan jag känna att det är fundamentalt orättvist att placera Newcastle på en sådan här lista. Trots allt så har Newcastle presterat betydligt bättre än de flesta trodde inför säsongen, och Steve Bruce har helt klart haft ett större genomslag än vad någon trodde på förhand. Samtidigt känns det också i stor utsträckning som en slags prestation mot trenden, och att den kan vara på väg att vika när som helst. Bruce har tillgång till bra spelare, men använder även dessa spelare på ett sätt som inte alltid känns helt funktionellt. Vilket väcker funderingen hur mycket bättre Newcastle skulle kunna vara.

(4) Arsenal

Vilket Arsenal är det egentligen vi pratar om här? Om vi tar Arsenal under Unai Emery med i beräkningen här så finns väl just ingen anledning att ens fundera, ett lag som många gånger såg helt vilset ut på planen, och en manager som inte riktigt själv verkade veta vad han ville. Men nu är det ju Mikel Artetas Arsenal, och det kan så klart kännas tidigt att placera honom på sådana här listor. Samtidigt, är alternativet att ge ett lag ett frikort bara för att de bytt manager? Dessutom ser knappast Arsenal så värst mycket mer kompetenta ut på planen än vad de gjorde förut. Möjligen har de visat lite mer glöd än vad de gjorde innan, men hittills har inte Arteta lyckats visa att detta är något mer än bara helt vanlig ny manager-effekt.

(3) Burnley

Även här kommer det finnas fullt rationella skäl att tycka att jag är dum i skallen. Burnley har trots allt presterat lång över förväntan de senaste åren, där många trodde att Burnley skulle åka ur så har de inte bara hållit sig kvar i Premier League, utan till och med tagit sig till Europa League. Men vad jag vänder mig mot med Burnleys coachning är att Sean Dyche håller sig till en väldigt specifik och begränsad taktik när de möter storlagen i Premier League, i synnerhet på hemmaplan, fastän denna taktik har visat sig märkligt ineffektiv. Här slänger Burnley i princip bort flera potentiella poäng varje säsong, bara för att Dyche inte klarar av att släppa sin egen fixa idé. Burnley kan nästan bokstavligt talat inte tappa fler poäng än vad de redan gör genom att våga spela på ett annat sätt.

(2) West Ham

Kritik av hur West Ham spelar fotboll verkar ha blivit någon utav den nya konstanten i Premier League. Sam Allardyce brottades onekligen med sådan kritik. Slaven Bilic likaså. David Moyes fick inte fortsätta av just detta skäl, Manuel Pellegrini lyckades aldrig få någon som helst ordning på West Hams försvarsspel, och nu är plötsligt Moyes tillbaka igen. West Ham har en spelartrupp av sådan kvalitet att de rätt coachade vore ett lag som skulle kunna utmana om europeiska cupplatser, eller kanske till och med om Champions League-platser. Istället hotas West Ham av nedflyttning. Vilket när man tänker efter är nästan obegripligt.

(1) Man Utd

Först kom David Moyes som aldrig lyckades hantera klivet upp på en ny nivå inom den engelska fotbollen. Sedan kom Louis van Gaal som raserade stora delar av klubbens kultur och gjorde sig av med viktiga kulturbärare och ersatte dem med mediokritet och sykofanter. José Mourinho kom aldrig tillrätta med detta och föll in i en negativ spiral av negativ fotboll. Ole-Gunnar Solskjaer skulle ändra på detta men har istället bara lyckats göra ont värre. Att titta på när Man Utd försöker spela fotboll är en många gånger i stort sett smärtsam upplevelse. Ett lag med så mycket kvalitet i sig trots allt, och så väldiga resurser bakom sig, som helt enkelt inte vet hur de ska sätta ihop ett vettigt anfall. Man Utd är den globala fotbollens just nu största exempel på resusslöseri på grund av kanske inte enbart men heller inte minst dålig coachning.

Manager: José Mourinho, Tottenham. Viktig seger för Tottenham helt klart, och man kan ana att det nog också var en mycket viktig seger också för Mourinho, även mot hans gamla ärkefiende Pep Guardiola. Med vinsten så vet nu Tottenham att de kan vinna matcher, också svåra matcher, även utan spelare som Harry Kane och Christian Eriksen.

TRE TAKEAWAYS:

West Ham och Moyes. En riktig käftsmäll för West Ham, en match de verkligen borde och hade behövt vinna. Är man i tvåmålsledning i andra halvlek hemma mot Brighton så måste man helt enkelt vinna matchen. Att West Ham ändå misslyckades vinna matchen säger något om var de befinner sig. Huvudena hängde rejält på West Ham efter matchen, ett West Ham som nu beger sig in i en period av riktigt tuffa matcher. Nedflyttning är ett i högsta grad realistiskt hot för West Ham, vars ägare nog borde frukta det mer än något annat, samtidigt som David Moyes inte alls fått den positiva effekt man hoppats på. En andra managersparkning kan mycket väl vara på gång.

Arsenal och Arteta. Sju ligamatcher och en enda vinst, hemma mot ett för stunden rätt odugligt Man Utd. Hade nästan någon annan manager inlett med en sådan resultatrad hade kritiken varit omfattande. Föreställ er om Ole-Gunnar Solskjaer hade inlett sin tid i Man Utd på det sättet till exempel. Om inte Mikel Arteta hade varit en av Pep Guardiolas coacher under några år hade han aldrig blivit anställd av Arsenal, och varenda studio och expert hade ansett det vara en mycket märklig och rätt dum anställning. Arteta har inlett med att spela det enda kortet han har för snabb succé, det vill säga spela stjärnorna och hoppas att de plötsligt börjar leverera. Vi får se om det skett på bekostnad av det längre perspektivet.

Fem i fajten. Nedflyttningsstriden i Premier League ser ut att handla om fem lag, som mellan sig slåss om tre platser som håller dem kvar i Premier League. Dessa fem lag är Brighton, Bournemouth, Aston Villa, West Ham och Watford. Norwich kan vi räkna bort eftersom de är för långt efter redan. Mellan Brighton och lagen ovanför dem är det nu fyra-fem poängs avstånd så dessa lag kan vi räkna bort för stunden i alla fall. Mellan dessa fem lag känns det otroligt ovisst vilka som till sist åker ur. Samtliga fem verkar nästan exakt lika jämnt ojämna, eller ojämnt jämna, kapabla både till imponerande vinster och sura förluster, till såväl toppar som doppar i form.

J.R.

Everton. Matchen såg ut att vara på god väg mot Hälsingland för Everton, Watford ledde med 2-0 och kontrollerade spelet eftertryckligt. Två fasta situationer precis innan halvtid senare så var det plötsligt kvitterat. Trots ett rött kort mitt i andra halvlek så lyckas Everton ändå göra vinstmålet. Istället för nedflyttningsstrid befinner sig Everton plötsligt på tabellens övre halva. Det vore fel att säga att spelet alla gånger ser helt övertygande ut, men Carlo Ancelotti verkar onekligen ändå haft viss effekt.

CLIFF BARNES

Newcastle. Steve Bruce tog över Newcastle och hävdade att han minsann skulle börja spela en offensiv och underhållande fotboll, underförstått ett något klumpigt sätt att få popularitetspoäng i jämförelse med Rafa Benitez. Verkligheten har föga förvånande visat sig lite gråare än så. Verkligheten är istället ett Newcastle som verkar spela för att inte förlora hemma på St James Park mot glasklara tabelljumbon Norwich, och välförtjänt blir utbuade av sina egna supportrar för det.

OMGÅNGENS MATCH:

Leicester 2-2 Chelsea. Omgångens första match kändes också som omgångens mest underhållande match, även om det kanske vore ett steg för långt att kalla det för dess bästa match. Men den lyckades uppnå rätt bra betyg på båda dessa axlar. Leicester såg ut att ha vänt ett underläge till vinst i andra halvlek, men Antonio Rüdiger klev fram med sitt andra mål i matchen och ordnade en kvittering.

BTW

Jürgen Klopp: ”The readiness to improve and learn from the game is what we had to do to win.” – Inget vet vad det här faktiskt betyder, inte ens Klopp vet vad det betyder, men det låter ju bättre än att jag har ingen aning hur vi vann den här matchen.

Sean Dyche: ”It is lovely to watch when people are falling over, it is my favourite part. The game is in a fantastic state.” – Dyche verkar ha tagit en hel sida ur Pep Guardiolas passivt aggressiva media playbook.

Om Mikel Arteta inte varit en av Pep Guardiolas coacher under några år hade han för det första aldrig anställts av Arsenal, och för det andra hade varenda studio och expert ansett det vara en ytterst märklig anställning.

Det är helt enkelt Tottenhams Big Question för närvarande. Runt den frågeställningen slits nu både Tottenhams spelare och supportrar i någon slags existentiell ångest. Mycket handlar självfallet om hur man faktiskt vill se på framtiden. Gareth Bale ryktades tillbaka till Tottenham i slutet av januari, men det kändes aldrig som något trovärdigt rykte. Det var helt enkelt alldeles för otroligt att Tottenham skulle betala Bales lön. Men borde det i själva verket vara riktigt så otroligt?

Egentligen känns det som en nästan oförskämd fråga. För det är väl egentligen orimligt att ifrågasätta vad Tottenham har uppnått under de 20 år som de befunnit sig under nuvarande ägare. Tottenham inledde som ett underpresterande mittenlag at best. När kalendern slog över till 2010-talet började Tottenham till sist prestera på planen, med en Champions League-kampanj som följd. Under årtiondets andra hälft blev Champions League-spel regeln snarare än undantaget för Tottenham.

Samtidigt är Tottenhams totala titelsamling under dessa 20 år föga mer än en enda Ligacuptitel. Nu är det minst sagt ett rätt magert sätt att mäta framgång, att enbart titta på titlar oavsett kontext, men det är nästan uppseendeväckande lite. Vissa skulle kanske även säga provocerande lite. Framför allt för en klubb som trots allt under dessa år till slut har passerat både Arsenal och Chelsea i intäktsnivå och på Deloittes så kallade Money League, och som precis flyttat in i en helt ny arena.

Tottenham borde vilja mer och Tottenham borde kunna mer verkar man tycka. Och kanske hänger det samman med hur Tottenham sålde in framtiden framför allt gällande deras nya arena. Sådant skapar naturligtvis förväntningar, och när verkligheten istället blir ett alldeles för segdraget lag med spelare som antingen börjat tappa det eller aktivt söker sig någon annanstans, och en åttondeplats i tabellen och hotad Champions League-plats, så är det inte att förundras över att det börjar ställas jobbiga frågor.

Samtidigt vore det kanske väldigt lätt för Tottenham att överreagera i det här läget. Vilket så klart är något supportrar alltid kommer kunna anklagas för att göra. Det vill säga börja slänga pengar omkring sig och försöka rädda upp situationen med flashiga köp, spelare som stryker egot minst lika mycket som de förstärker laget. Vi har sett många klubbar bli rätt så ryckiga i sitt beteende i motsvarande läge. Vad man än anser om Tottenham så har de knappast valt att överreagera, utan de kör på som vanligt.

Men här hittar vi kanske också något av kruxet. För Miguel Delaney verkar ha det lite besvärligt att hitta ett entydigt svar på sin fråga. Vilket självfallet kan bero på att det inte riktigt finns något sådant svar. Rättare sagt kan det vara så att svaret helt enkelt är lite mer besvärligt än så. Det vill säga att svaret faktiskt är både och. Att Tottenhams ägare och Levy genom smarta beslut har gjort Tottenham till en superklubb, och att samma ägare just nu faktiskt begränsar klubben.

Tror jag att Tottenham hade uppnått mer under 2010-talet med ett mer extravagant ägande och häftigare beslut? Nej, det tror jag inte. Det hade kunnat bli en häftig topp här och där, men aldrig den långsiktiga och nästan oemotståndliga utvecklingen. Så som situationen har varit för Tottenham så har Tottenhams ägare och styrelse onekligen med marginal gjort det bästa av den. Samtidigt har Tottenhams egna framgångar och framsteg gjort att situationen också har förändrats.

Men kanske har inte Tottenham riktigt förändrats med situationen, utan Tottenham kör istället på i gamla hjulspår, de kör på som vanligt. Det brukar kunna vara ett ganska vanligt problem för organisationer och beslutsfattare att de helt enkelt inte orkar ställa om rent kognitivt, utan de kör på med de metoder som varit framgångsrika, även om dessa börjar förlora i effekt, och även om andra metoder kan behövas för att ta ännu nästa steg i utvecklingen.

Situationen är nu en fundamentalt annan. Tottenham jobbar inte längre för att i första hand jobba ikapp och i andra hand försöka etablera sig bland övriga superklubbar, utan Tottenham jobbar nu för att befästa sin redan etablerade position bland dessa superklubbar. De gör det utifrån ett väsentligt starkare resursläge än förut. Tottenham slår inte längre ur underläge på samma sätt. Det innebär en skillnad både i perspektiv och i psykologi.

Tottenhams tänkande verkar ha cirkulerat alldeles för mycket kring att behålla något man har lagt vantarna på. Men ju hårdare man faktiskt kramar om något desto mer troligt är det att det flyr famnen och istället rinner ut i sanden. Utveckling bygger på att man hela tiden försöker uppnå nya mål och vinna mer mark. Att uppnå sina mål från början kan från början ofta betyda att bara lyckas sätta bollen tillbaka på bordet. Att uppnå sina mål därefter involverar oftast att börja våga ta högre risk och bli mer offensiv.

Utvecklas ett lag inte framåt så går det obevekligen till sist bakåt. Mycket av detta är också vad vi sett under säsongen för Tottenham. Tottenham har tappat sin tidigare så klara plats i toppen av tabellen och befinner sig för närvarande i en hård och ytterst oviss kamp bara om att ta sig till Champions League igen. Det var en kamp som kostade Mauricio Pochettino jobbet till sist, enligt vad många anser eftersom Tottenham helt enkelt aldrig riktigt gav honom chansen att förnya laget.

Samtidigt är läget för Tottenham knappast på något sätt kört. Vinst mot Man City ikväll och Tottenham kliver fram ur skuggan som den främsta utmanaren till den där fjärde Champions League-platsen som i så fall måste tas från Chelsea i nuläget. Fyra poäng skiljer i så fall Tottenham från Champions League-platsen. Vilket naturligtvis är långt ifrån omöjligt att hämta upp. Utöver den energi som en vinst mot Man City helt säkert skulle ge Tottenham en rejäl energiboost.

Men att vinna mot Man City hade inte varit helt enkelt och självklart ens under de allra bästa omständigheter. Och Tottenham befinner sig för närvarande mycket långt bort från de allra bästa omständigheter. Gamla stjärnor är skadade eller sålda. Dags alltså för nya stjärnor att kliva fram och göra sig ett namn i Premier League.

Något som är lite speciellt med den här omgången är att det är den sista omgången innan den engelska fotbollens allra första vinteruppehåll. Fastän det ändå inte är något vinteruppehåll riktigt på riktigt. Det är bara så att det kommer spelas en halv omgång nästa helg, och andra halvan av omgången helgen därpå. En form av vinteruppehåll som gissningsvis har fått TV-bolagen att jubla.

Cashen ska in.

Men det är också en sportsligt sett intressant omgång med flera spännande matcher, något som i och för sig kan sägas om varje omgång. Men vi har ett par-tre intressanta matcher i toppen av tabellen, liksom vi har ett par-tre intressanta matcher i botten av tabellen. Vi börjar komma in i den här delen av säsongen när det verkligen börjar kännas att matcherna får en större och mer avgörande betydelse. Vi närmar oss slutet.

Med risk för att jinxa något inför den här omgången tycker jag också det ska konstateras att VAR-tjafset har dött av den senaste tiden. Dels förmodligen en konsekvens av några små justeringar i hur själva processen faktiskt går till, man har närmat sig den etablerade normen lite mer. Dels förmodligen en effekt av att det gnäll som uppstår med varje form av förändring från de som oftast inte förstår den helt naturligt håller på att avta.

Vilket är fint. Eftersom det betyder att när vi nu börjar ge oss in i den skarpa änden av säsongen så kan det i större utsträckning börja fokuseras på det som faktiskt är viktigt och relevant, det vill säga själva fotbollen. Vi kan exempelvis prata lite om dagens åtta matcher på samma sätt som vi hade pratat om dem förra säsongen. Vi måste inte längre tränga igenom ett moln av mög. Och så här kanske det skulle kunna pratas:

Leicester vs Chelsea

Vi befinner oss i början av februari och har möjligen Leicester god chans att säkra tredjeplatsen och sin plats i Champions League nästa säsong här? Ja, det måste man nog säga. Om Leicester vinner mot Chelsea idag så befinner de sig elva poäng före Chelsea och ett världshav av poäng ned till övriga lag. Hur man än räknar på saken så gör Leicester en strålande säsong utifrån deras förutsättningar. Men vad ska vi egentligen tycka om Chelseas säsong så här långt? Mycket mer oklart.

Bournemouth vs Aston Villa

Ännu en måstematch för Bournemouth, det kommer vara många sådana under de närmaste månaderna. Frågan är om de kan följa upp den ytterst välbehövliga vinsten senast mot Brighton, eller om Aston Villa kan göra en potentiellt mycket viktigt ryck för dem i nedflyttningsstriden och bort från det där strecket. Vi har klubben som inte värvat något alls under en januari mot en klubb som värvat rätt mycket under januari. Det går att hitta fördelar och nackdelar med båda sakerna.

Crystal Palace vs Sheffield United

Crystal Palace har inte vunnit en match på de fem senaste omgångarna men ligger ändå elva i tabellen. Det har över huvud taget inte rubbat dem i tabellen, annat än att de ramlat ned från tionde plats. Lite osäker på vad det säger om ligan egentligen, en sådan resultatrad i EFL Championship till exempel hade nog orsakat ett tapp av säkert fem-sex placeringar. Gammalengelskt mot nyengelskt i den här matchen, lite passande så här i Brexitdagar.

Liverpool vs Southampton

Kommer ni ihåg när det här var en sorts rivalitet? Baserat på att Liverpool vittjade Southamptons skafferier på spelare efter spelare. Sedan dess har så klart Liverpool gått vidare till helt nya ambitioner, förvisso till stor del baserat på just dessa spelare som Liverpool en gång hämtade från Southampton. Man kan väl ändå tänka sig att det ändå fortfarande är en tagg som sitter fast i Southamptons tass. En härlig hämnd hade så klart varit att bli första laget den här säsongen som besegrar Liverpool i ligan.

Newcastle vs Norwich

En finfin chans till ytterligare tre poäng för Newcastle, som egentligen mot alla odds ändå omges av en känsla av optimism. Om det är uppköpsryktena för vilken gång i ordningen, om det är att Steve Bruce faktiskt har lyckats bättre än alla förväntningar, eller om det bara är så att Newcastle gjorde några spännande värvningar i januari. Samtidigt är det kanske just sådana här matcher som Newcastle ska vinna där Newcastle har haft som allra svårast att faktiskt komma till skott. Norwich är inte ofarliga.

Watford vs Everton

Kommer ni ihåg när det här var en sorts rivalitet? Nu är förvisso inte Marco Silva kvar som manager för Everton längre, så den surdegen borde ju rimligtvis ha slutat jäsa. Men det här är ju sådant som supportrar glömmer mycket långsamt, så det kanske inte är att undra på att det twittersurrats om hur Doucouré skulle vara på väg att sparka benen av Richarlison, på ett sätt som om det nu faktiskt skulle vara så olyckligt att det ens nästan blir på det sättet så kan det bli rätt obehagligt.

West Ham vs Brighton

En match av precis samma kaliber och karaktär som den mellan Bournemouth och Aston Villa. David Moyes måste helt enkelt hitta något slags momentum med West Ham, som ju inte vunnit en enda match sedan Moyes premiärmatch mot Bournemouth. En förlust här ger inte bara lagen under dem en chans att ta sig förbi dem, dessutom ges Brighton ett betydligt mer betryggande avstånd från nedflyttningsstriden. West Ham borde vara så desperata att undvika nedflyttning att jag inte utesluter att även Moyes får sparken.

Man Utd vs Wolves

Man Utd-supportrarna fick till sist sin fix under januarifönstret, även om de onekligen tvingades vänta in i det sista. Med detta kommer så klart förväntningar, och visst känns det väl lite som att den ballongen skulle kunna spräckas rätt rejält redan i den allra första ligamatchen därefter, bara något dygn senare liksom. Jag betvivlar inte att Bruno Fernandes kan komma att bli riktigt bra för Man Utd, men att begära att han ska gå in på en gång och vara någon sorts silver bullet på Man Utds problem är för mycket begärt.