Det snurrar runt en rätt lustig tankegång om Southampton att den där 0-9-förlusten mot Leicester i slutet av oktober på något sätt har varit till deras fördel, att de på något sätt har hämtat inspiration och motivation från den matchen. Lite skeptisk är jag kanske ändå till den teorin. Dels eftersom det ändå tog ytterligare fyra matcher för Southampton att vinna igen, vilket skulle göra effekten något märkligt fördröjd. Dels eftersom det känns som en rätt god dos av efterklokhet.
Nu ska inte jag för all del kasta för mycket paj på den tankegången, för det kan nog mycket väl vara så att Ralph Hasenhüttl använt sig rätt friskt av den matchen för att få de egna spelarna att tända till. Det vore minst sagt ett vanligt motivationsknep. Men om man ska försöka leta reda på de faktiska orsakerna till att Southamptons säsong har gått från avgrundsdjupt eländig till dagens positiva tongångar så måste man försöka gnugga lite på den ytan för att hitta vad som döljer sig därunder.
Efter att ha tagit blott åtta poäng på de tio första matcherna fram till och med matchen mot Leicester så har Southampton på de femton matcherna sedan dess tagit 23 poäng, ett nästan dubbelt så bra poängsnitt per match. Dessa femton matcher innehåller därtill vinster mot Chelsea, Tottenham och, just det, Leicester. Vad man alltså rimligtvis måste fråga sig är hur Southampton har gått från vad som kändes som säker nedflyttning till att bara befinna sig några få poäng från de europeiska cupplatserna.
Ny taktisk uppställning
Vad man kan säga att förlusten mot Leicester ändå gjorde var att övertyga Ralph Hasenhüttl om att hans 3-4-3-uppställning helt enkelt inte fungerade, och fick honom att återvända till den 4-2-2-2-uppställning som han blev känd för med RB Leipzig när de slutade tvåa i Bundesliga för några år sedan. Det var den uppställningen många tog för givet att Hasenhüttl skulle köra också med Southampton, men det har alltså suttit rätt så långt inne.
Den nya uppställningen har kanske framför allt eller mest uppenbart gjort Southampton tryggare defensivt. Ytterbackarna i form av Cedric Soares och Ryan Bertrand är tillbaka i för dem mer bekanta positioner på planen. Vi får se hur det blir när nu Soares till synes ska ersättas med Kyle Walker-Peters. Men även mittbackarna har börjat hitta sig själva bättre, har kunnat bilda ett tydligare partnerskap på planen, och dras inte lika lätt isär längre för att behöva täcka upp för ytterbackarna.
Två anfallare på topp har även gett Southamptons anfall en ny dimension. Det har inte minst hjälpt Danny Ings att höja sitt spel, och dennes plötsliga målproduktion är kanske en av säsongens lyckligare sagor hittills. Med 14 mål hittills den här säsongen har han placerat sig bland Premier Leagues främsta målskyttar. Ings gör sin så här långt bästa säsong i Premier League. Så såg det ärligt talat inte ut under den här säsongens första tio-tolv matcher.
Högre kollektiv press
Men Southamptons framsteg handlar inte enbart om en ny taktisk uppställning, i sig själv en rätt statisk aspekt. Istället speglar framstegen ett helt annat beteende på planen, där Southampton har börjat jobba med en betydligt högre, betydligt mycket mer systematisk och kollektiv press. Yttermittfältarna Stuart Armstrong och Nathan Redmond jobbar nu mycket hårdare i det avseendet samtidigt som de ger mycket mer understöd till ytterbackarna än förut.
Återigen var detta något som vi hade sett med Ralph Hasenhüttl i Bundesliga men som vi inte riktigt fått se i full sving med Southampton ännu. Kanske är det så att vad den där förlusten mot Leicester ändå gjorde var att få Hasenhüttl att helt enkelt slänga manualen och säkerhetsbältet åt sidan och helt enkelt börja tänka att nu får det bära eller brista, att så värst mycket värre kan det ändå inte bli. Rimligtvis borde väl spelarna i det läget också ha varit ganska mottagliga för ny input.
James Ward-Prowse
Allting är däremot inte enbart Ralph Hasenhüttls genidrag, om man inte räknar det som hans förtjänst att förändringarna gör det möjligt för spelarna att växa. Men summeringen av vad som fått Southampton att lyfta kan inte bortse från James Ward-Prowses klart förhöjda insatser på planen. Hasenhüttls taktiska förändringar har gett Ward-Prowse en mycket högre arbetsbörda, men kanske har de även gett honom större utrymme och ett större ansvar på ett positivt sätt.
Ward-Prowse tacklar betydligt mycket mer än förut och vinner mycket mer boll än förut, men dessutom så passar han bollen betydligt mer, och skapar betydligt många fler målchanser än förut, vilket så klart betyder att Ward-Prowse dirigerar Southamptons spel i betydligt större utsträckning. Han har blivit mycket bättre både offensivt och defensivt. 25 år gammal verkar det som om Ward-Prowse har tagit steget från talangfull en i mängden-spelare till en av ligans ledande mittfältare.
Något man ändå slås av när man räknar upp de olika spelarna i Southampton är att det är väldigt många brittiska spelare. Southampton är ett lag som består av en hyfsat tydlig brittisk kärna. Och kanske är det jag som helt enkelt gått omkring med en helt felaktig föreställning, men det har inte riktigt varit min bild av Southampton, som jag mer sett som klubben som gjort smarta köp på kontinenten. Vilket de i och för sig också är eller gör. Men med Southamptons starka akademitradition finns så klart det brittiska där.
Många kommer självfallet lyfta fram Southamptons beslut att hålla fast vid Ralph Hasenhüttl även efter storförlusten mot Leicester, och Southamptons pånyttfödelse i tabellen, som ett bevis på det kloka i att hålla fast vid sina managers. Det kan vara en smula risky att dra generella slutsatser från det specifika fallet på det viset. Exemplen på motsatsen är många fler. Men Southamptons beslut måste för den sakens skull ändå betraktas som ett av den här säsongens allra modigaste beslut.
Och visst är det fint när modiga beslut lönar sig.